Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Hur får jag idéerna till mina romaner?

Mina idéer börjar med karaktärerna. Jag kommer alltid på dem före handlingen. Min upplevelse är att de en dag bara finns fix och färdiga i mitt huvud, fast troligtvis har de formats omedvetet inom mig under en längre tid. Tanya, som är en av huvudpersonerna i En SHOT till tack, var glasklar när jag började skriva den boken. Man kan säga att jag byggde resten av personerna och handlingen kring henne. Jag såg henne framför mig, jag hörde hennes röst inom mig, jag visste hur hon reagerade och uttryckte sig. Däremot hade jag inte klart för mig varför hon var så taggig, destruktiv och hård när jag började skriva. Det kom jag på under resans gång, ungefär som när man lär känna någon, eller upptäcker nya sidor hos sig själv. Det innebar att jag då och då fick gå tillbaka och stryka och skriva om för att handlingen skulle passa hennes karaktär.

Ett vanligt råd till de som ska skriva en roman är att göra en lista på sina huvudpersoners bakgrund och utmärkande karaktärsdrag som nagelbitning, pedanteri, stamning, nervösa harklingar osv. Det är ett utmärkt råd, men jag har fått gåvan att ha allt det där så gott som klart när jag sätter igång med en ny roman. Jag känner mina karaktärer lika bra som mina vänner, och ibland bättre.

Ett litet problem jag hade som min lektör påpekade i sitt första utlåtande var att jag inte var tillräckligt tydlig med mina karaktärers egenheter. Då förstod jag att det inte räcker med att jag vet, läsaren har ju ingen aning, och därför är det jätteviktigt att gestalta alla de där små sakerna huvudpersonerna har för sig. Det gäller egentligen allt när man skriver. Jag tror att de flesta ser sin huvudperson tydligt framför sig, de ser gatan hon går på, vet om det är ljust eller mörkt, hur det luktar och vilka ljud som hörs. Ofta glömmer vi bort att tala om det för läsaren. Själv har jag svårt för alltför detaljerade och omständliga beskrivningar. Jag imponeras av författare som med några få ord fångar stämningen och ger mig en klar bild av vad som pågår.

Eftersom karaktärerna kommer först blir det väldigt spännande för mig att se hur handlingen kommer att utforma sig. Vissa skulle aldrig kunna arbeta så odisciplinerat, medan det är det enda sättet som känns lustfyllt för mig. Jag förstår självklart att det är jag som hittar på alltihop, men många gånger känns det som att se en film. Oj, vad gör hon nu? kan jag tänka. Och vem är det där? Han verkar mystisk. Undrar vad han har för roll i det hela? Lite åt det hållet är det.

Just nu skriver jag en relationsroman som jag först hade tänkt skulle utspela sig i en storstad. Men det blev inte bra kände jag. Jag är inte färdig med Gotland ännu, så nu har jag skrivit om det så att det blir gutestuk över det istället:). Det är egentligen allt jag behöver, några spännande karaktärer, lite Gotlandsmiljöer och en dator – sedan är det bara att låta fantasin flöda;).

En SHOT till tack går att beställa direkt från mig med signering och några ord från författaren för samma pris som Adlibris tar, 170 kronor inklusive frakt. Skriv ett mejl på skogsnuvan@yahoo.se.

Eller beställ från Adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9197895342

Bokus, CDON och Ginza har också romanen.

En riktigt god och underhållande läsning önskar jag alla som köpt romanen.

I inlägget berättar jag bland annat varför jag skriver, och vad jag har för tanke med mitt skrivande.

Kika in och läs vet ja.

Nåväl, för er som missade det kommer här en chans igen. Jag skrev så här

”Det är inget fel på dig eller din kille, det här är nog bara psykiskt.” Med de orden stängde läkaren dörren, och förringade all smärta och förtvivlan jag och Peter samlat på oss efter tre missfall på två år. Jag satte mig på knä på gräsmattan utanför mottagningen och slet i förtvivlan upp torvor av gräs som jag kastade ifrån mig. ”Varför jag?” Skriket ekade mellan husen, och Peter försökte trösta utan framgång. ”Du får skaffa en annan tjej, min kropp är värdelös. Jag är inte kvinna nog att ens bära ett barn.” kastade jag ur mig, och reste mig upp för att gå hem.

Naturligtvis visste jag innerst inne att man kunde adoptera, eller bli fosterförälder, men jag ville ha ett barn som kom från min kropp som var av Peters och mina gener. En liten uppnäsa, och de karakteristiska grå ögonen. Min lillasyster kunde ju få barn utan problem, och for hem fyra timmar efter förlossningen. Fanns det ingen rättvisa alls?

Min barnlängtan var akut, och överallt såg jag kvinnor med stora magar. Varje gång jag tog hissen i tunnelbanan stötte jag på dessa fånleende mammor som bara hade ögon för det lilla barnet i vagnen.

Samma dag som jag såg en kvinna stå på Gullmarsplan höggravid, rökande med en ölflaska i handen brast alla mina illusioner om att bli mamma. Det var kört, och jag måste inse fakta. Jag grät och svor, vände på klacken och gick hem genom Hammarby.

Mina datakunskaper var inte speciellt stora, och internet fanns inte i huset ännu, men genom att försiktigt trycka ned de där fyrkantiga tangenterna och göra fel efter fel lärde jag mig hur den skrämmande vita tingesten fungerade, och när interneterbjudandet damp ned i brevlådan anmälde jag mig till en datakurs på jobbet.

Genom att lära mig grunderna fick jag en stabil plattform att stå på, och därifrån vågade jag mig ut i cyberrymden för att hitta svaret på varför min kropp vägrade samarbeta med mig. Ha, trodde jag ja…inte ett ord hittade jag om vad som felades. Några länkar ledde mig till läkarsidor där svåra ord dominerade sidan, och sade mig nada.

Peter tittade över axeln ibland, och skakade på huvudet. Dikter präntades ned, och sorg, sorg, sorg. Allt inom mig vällde ut som om jag spydde. Ord lades vid ord, stycke efter stycke blev levande, och allt jag hört och sett skrevs i dagboken.

Jag sökte efter böcker både på nätet och på biblioteket, men hittade inga som fyllde mig med fakta på det vis jag ville.
En dag när surfandet på nätet gjort så att ögonen nästan gick i kors sade jag högt för mig själv: ”Jag skriver väl en bok då. Det som inte finns måste skapas, och jag kan ju inte vara ensam om det här?”

Peter och jag flydde från barnlängtan , jobb och släktingar som välmenande klappade på kinden och sade att det bara var otur. Jag som förvandlats till en spillra av det jag varit orkade inte ens försöka besöka min syster som fått två underbara ungar. Det gjorde alltför ont i själen.

Thailand var underbart, varma människor och barn, barn, barn överallt. Vi reste runt i en månad och bara ”var”. Några veckor inpå semestern kände jag mig underlig, och åt mängder av mat. Ett graviditetstest visade att jag var med barn, och mina dagliga gäster blev skräck och oro. Tänk om det blev missfall mitt ute i djungeln? Jag räknade dagarna som sakta passerade och drog en djup suck av lättnad när vi for hem.

Att vara gravid har jag alltid sett som en underbar euforisk känsla, men blev snabbt fråntagen alla sådana tankar när vi blev tvungna att åka skytteltrafik mellan lägenheten och sjukhuset på grund av ideliga blödningar.
Jag kastade bort varenda gravidtidning, och vägrade läsa några gravidböcker. De sista månaderna blev jag helt sängliggande på grund av eventuell föreliggande moderkaka.

Men vår son kom ut helskinnad den fjärde juli 2003, om än två månader för tidigt.
Efter några skrämmande veckor på neonatalen med pipande maskiner och hjärtat pickande av oro för om han levde när vi kom på morgonen, så tog vi hem vårt lilla underverk. Förvisso med en smal slang från näsan för att kunna sonda honom, men han var hemma.

Nästa barn, vår lilla yrhätta Zabine föddes första mars 2005, och höll på att dö ifrån oss inne i magen med navelsträngen hårt virad om halsen. När läkarna räddat henne blev det min tur. Blodet forsade ur mig, och trots att de fyllde mig med gasbinda och mediciner stoppade det inte. Till slut sydde de ihop mig inuti, och knappt vid medvetande fick jag äntligen sova.

Tanken på att göra en bok om det jag varit med om var nu ännu starkare, och med hjälp av dagboken och mina journaler pusslade jag ihop en dagboksliknande, eller mera bloggliknande bok.

Men livet är som sagt oförutsägbart, och den 21 november fick jag vårt lilla mirakel Hampuz som mådde toppen själv, men nästan tog livet av mig.
Den här gången satt jag ytterst på livets pinne och balanserade innan en driftig läkare fick stopp på blodforsen, och resolut sydde ett korstygnsbroderi i min livmodervägg.
Eftersom Hampuz också föddes två månader för tidigt så blev han inlagd i kuvös, och fick både syrgas och solning.
Det tog tre hela dagar innan jag samlat ihop mig så pass att jag kunde besöka min älskling. Ett litet foto låg vid min säng, och min mage var tom, så uppenbarligen var barnet ute tänkte jag den andra dagen då jag halvdåsande blev medveten om att jag var levande.
Korta glimtar av utanförkroppenupplevelser spökade i hjärnan, och orden läkaren sagt ekade i min hjärna. ”Vi måste rädda henne, nu.”

När jag höll min lilla ynkepytt i famnen föll tårarna. Jag kunde inte sluta gråta, och snörvlade mig igenom en hel session hos min son.
Samma dag steg jag upp från rullstolen, beslutsam att skriva boken jag alltid letat. En bok där kvinnor kan nicka igenkännande eller hämta styrka ur de där helvetiska dagarna när ett foster släpper sitt tag och dör. När läkarna skakar på huvudet och inte kan ge några råd. När sorgen tar fäste i själen och målar allt svart.

Idag kan jag läsa den, men på ett annat sätt. Mer kritiskt, med redigeringsglasögon. Alla ”hade” som jag gödslar texten med, och de ingående berättelserna om blodet som alltid rann. Den som gått igenom det själv förstår smärtan att se en minifläck av blod i trosan, men som vanlig kvinna är det nog bara underligt att någon reagerar som jag gjorde.

Nåväl, boken finns att köpa på bokhandeln och heter TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL, men försvinner så småningom för att ersättas av nästa, där jag gör om den till en riktig bok med allt som hände omkring mig då allt det här utspelade sig.
Det är ju trots allt många års sorg och glädje jag trycker ihop till 158 sidor.

Hälsningar Anitha Östlund
blogg : www.novellbloggen-razaha.blogspot.com
Hemsida: www.anithaostlund.se