Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gården

Archive for the ‘Glömda ord’ Category

February 4th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Glömda ord-kivas

Kivas – tjafsa, smågräla, bråka lättsamt, träta, tvista, vara osams, bändas med, ivrigt tävla om, rivas, slitas, nappas, tampas, småretas, munhuggas


Jisus vad många synonymer jag hittade på det här ordet.
Nåväl, av ordet skapade jag denna novell:

“Jäla idiot.”, säger Lilleman och lutar sig framåt med överkroppen som för att förstärka orden. “Jäla, jäla idiot.”, fortsätter han och hämtar ett av plastsvärden för att i nästa sekund dunka det i huvudet på stackars Zabine som ligger och halvsover framför teven.
Hon störtar upp storgråtandes och springer in i köket till mig.”Haaaan slåååååår miiiiiiig.”, snyftar hon och tar upp ett annat plastsvärd, och hivar det mot Hampuz som hukar sig och på några millimeter när undgår att träffas.
Razmus kommer gående med ett finurligt leende i mungipan. Han tittar på mig med bedjande ögon. “Får jag spela play mamma? Snälla?” Razzel tittar på syskonen och lipar åt Zabine som står vid min sida.

Jag fångar svärdet sekunden innan det är på väg att nå Razmus rumpa, och håller fast det under tiden som jag fångar in Lilleman och lyfter honom. “Hörru du min lilla vän. Vad har vi sagt om att slåss? Och sådan där ord använder vi inte i den här familjen.
Hampuz sparkar vilt och kastar med huvudet.”Läpp mig föbannade idijot, läpp nej mig.”
Razmus har svårt att hålla sig för skratt och håller handen för munnen.
Jag sätter mig ned på huk och försöker lugna min temperamentsfulla son. “Hampuz, lyssna nu. Det här är inte okej. Man säger inte sådär, aldrig någonsin.” 
Lilleman stillar sig och tittar på mig med sina grågröna stora ögon.”Men Razmus har lärt mig det. Han säger så till mig.”
Suckande ser jag till att de sätter sig i en ring runt mig och förklarar att människor kan bli sårade av ord ibland, att det låter mycket illa.
“Förresten vet du vad en idiot är? frågar jag Lilleman och lägger handen runt hans haka för att få kontakt, och behålla den.
Han skakar på huvudet och ger Zabine en lätt spark på foten.
“Just nu beter du dig som en.”, säger jag och tar tag i foten som om igen förvillar sig mot systern. “Vänta skall jag slå upp ordet i min ordlista.”, fortsätter jag och reser mig upp.

Jag läser innantill i min bok:
“En idiot är en sinnesslö person, psykiskt efterbliven, utvecklingsstörd, dåre, fåne, tosing.” 
Med blicken stadigt  i Hampuz säger jag:
“En idiot är en sjuk människa, och jag vill inte höra dig missbruka det ordet någonsin mer. Förstått!”
“Ja mamma.” mumlar Lilleman och viker ned blicken. “Ja lovaj.”
“Nu slutar ni kivas och leker istället. Var glad att ni har varandra. Tänk så många barn som är ensamma.”

En liten stund efteråt är Zabine ytterst nära att säga ordet igen, men lägger handen för munnen och ser skyldig ut,
Triumfierande skrattar Hampuz och ställer sig upp för att peka på systern. “Hon sade det, hon sade det.”
Zabine slår ut med händerna och ser ledsen. “Men mamma, jag tryckte tillbaka det.”
Razmus ropar från sitt rum. “Mamma jag hörde, hon sade nästan det. Då gills det inte.

Jag ger upp för stunden och tar ut valpen en kort sväng för att vila öronen.

Posted in Glömda ord | Comments Off on Glömda ord-kivas

January 21st, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Glömda ord-vällovlig

Vällovlig – (om försök) berömvärd, aktningsvärd, aktad, lovvärd, erkännansvärd 

                  (om ärende) förståelig, motiverad, korrekt
                  (åld. för) hedervärd


När sista bandet brister vet jag att det inte finns någon återvändo
Söker någon att hålla mig i
Letar efter ett känt ansikte
Hittar okända tåtar i perforin av det som finns
Jag gör en vällovlig insats att komma fri
Säger orden de vill höra
Lyssnar

När sista bandet brister 
Ramlar jag


Posted in Glömda ord | 1 Comment »

December 23rd, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Glömda ord-hyende

Hyende – kudde, dyna

Enligt nationalencyklopedian:
sydsvensk dialekt jynne , gammal benämning på dyna, särskilt sådan som använts på ostoppade sittmöbler i allmogemiljö. 


När morfar ropade på mig släppte jag datorn, och skyndade honom till mötes. För när morfar kallar kommer man. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara.
Doften av tuggbuss slog emot mig och susade i raketfart in i näsgångarna för att beblanda sig med stearindoften från ljuset jag släckte.

“Vilken tid det tog.”, muttrade morfar och tog tag i min hand. “Kom och hjälp mig Mia. Jag behöver dina ögon.”
På golvet låg mormors ärvda stol upp och ned. Morfar hade tagit av tyget på hyende, och klippt till en lika stor bit från mormors gardin som hon förvarat i ett skåp på vinden i syfte att sy sig en klänning av.
“Men…”, sade jag och tystnade då jag såg hans stränga min.
“Nåde dig om du säger något. Det skall bli en julklapp.” Han flyttar sig åt sidan så att jag skall få plats. “Det värsta är att jag inte kan få in tråden i ögat. Hjälp mig.”

En odör av svett och sprit når mig, och jag drar häftigt efter andan. 
Morfar märker vad som sker och blåser hårt på min näsa medan han skrattar lågt. “Lite sprit rensar magen. Vill du smaka?” Morfar öppnar en flaska som stått på bordet. “En liten slurk för att fira din tjugonde jul.” Han virar ihop den återstående gardinbiten, och puffar in den i en brun låda som står i ett hörn.

“Hur tänkte du lösa det där?”, säger mormor som smugit sig in.
“Du är den enda i hela världen som inte får komma, och ändå gör du det.”, mumlar morfar och försöker dölja att tummen blivit illa behandlad av nålen som slunkit in i den. “Gå!”, lägger han till, och gömmer tygstycket bakom ryggen. “Mia och jag jobbar.”
“Ha, ha…jag känner nog till vad du sysslar med gamla gubbstrutt. Sitter här och tutar i dig från flaskan likt en lammunge som dricker välling.” Hon pekar på mig med sitt krumma finger. “Flickan skall inte dricka, oavsett ålder. Det räcker med en fyllkärring i släkten.”
Nu tänder morfar på alla cylindrar, för den där kärringen mormor pratar om är ingen annan än hans älskade mor.
“Hon var sjuk, inget annat.”, fräser morfar och spottar ut snusen på golvet, men plockar fort upp den.

När mormor lämnat rummet vänder han sitt ansikte mot mig, och plirar med ögonen under tiden som han låter läpparna lämna varandra och visa ett garnityr som är pintjockt av svarta smulor av snus, och svartgrodda tänder. “Där lurade vi henne rejält.” Morfar lägger handen över hjärtat. “Ett tag trodde jag att det var kört.”
Tillsammans knåpar vi ihop hyende efter hyende med guldband i kanten, och när julaftonsmorgonen gryr står de nyfixade stolarna sida vid sida runt det urgamla lite rangliga bordet, redo för att härbärgera nya arslen.

Posted in Glömda ord | Comments Off on Glömda ord-hyende

November 18th, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Pyts-glömda ord

Pyts=Liten behållare

Används även som lindrigt kraftuttryck…”Jo pyts att han får…”
Och används i fotboll t.ex…”Han pytsade in ett mål.”
“Men farmor kan inte jag få vara med? Jag kan faktiskt både hälla i mjöl och vispa utan din hjälp.”
Beda ler och studerar barnbarnet Lisa i smyg, sedan öppnar hon luckan som döljer pytsar i alla de färger.
“Varsågod gumman, vilken av dem tycker du vi skall använda? Den röda?” Hon lyfter ut den omtalade och ställer den på bänken.
“Neej, jag vill ha den där.” Lisa pekar på en rosa rätt stor bunke. “Vi skall väl göra mycket deg?”
Farmodern ger den till henne, men motas bort.
“Nej, jag ångrar mig…hm…den där vill jag ha.” Lisa pekar nu på en gul lite mindre pyts som rymmer cirka en liter.
Beda tar bort bunken för att lite omständigt böja sig ned och hämta upp den gula.
“Sådär, är det bra nu?”säger hon till barnbarnet och tänker att det går bra nog snabbare att baka själv. Med den här takten skulle de inte hinna baka mer än en kladdkaka.
“Jag hämtar kakaon.”, säger Lisa och hinner öppna skafferiet och dra ut det bruna paketet innan farmodern hinner blinka. “Mamma brukar hälla i massor.” 
“Vänta nu…”, säger Beda och sätter upp handen för att stoppa henne, men misslyckas. 
Lisa vänder paketet upp och ned i bunken, och allt faller ur. Det blir ett moln av kakao runt bordet.
“Vänta sade jag…” Farmodern är irriterad och funderar allvarligt på att lägga ned projektet.
Med bestämda rörelser öppnar hon skåpet för att ta ut den röda bunken, häller över kakaon i den och ställer tillbaka den gula pytsen med en hård smäll på bordet.
Lisa skyggar tillbaka och ställer sig en bit från bordet med ögonen fyllda av tårar.
“Jag menade inte att…”, viskar hon lågt, nästan ohörbart.
Farmodern smeker barnbarnet över håret, och sätter sig på huk framför henne.
“Lilla Stumpan, ha inte så bråttom. Vi skall först lägga i ägg och socker för att vispa det sådär härligt luftigt.”
Lisa ler genom slöjan av tårar, och nickar intensivt.
“Just det, och sedan skall man lägga i lite salt och mjöl.”
När de vispat ihop smeten, och noga spridit ut det i den smörade formen som sedan fyllts med ströbröd, petar Lisa ned fingret i den så snabbt att farmor inte hinner hindra henne.
“Mmm det är jättegott. När blir den klar?”
Farmors ögonbryn drar ihop sig till två borstiga drakar, och hon tittar strängt på Lisa.
“Man får inte göra sådär. Tänk vad mycket bakterier du har på ditt finger…allt hamnar i smeten nu.”
Hon öppnar ugnen för att sätta in kladdkakan, men ställer ned den igen. “Men å andra sidan…lite skit rensar magen brukar det sägas.” 
Hon petar ned fingret i smeten och drar upp det igen fyllt av härligt brun sörja.
“Ta lite du med så sätter vi in den i ugnen sedan.”
Lisa gör som farmodern säger och smackar njutningsfullt. 
“Farmor, jag tror att farfar kommer att bli jätteglad. I annat fall kan jag äta upp den.”
Hon hinner knappt säga orden förrän någon stampar på bron, och dörren öppnas.
Farfars jacka är full av snö, och mössan likaså.
“Så det är här du håller hus? Jag undrade vart du tog vägen…vi skulle ju hämta ved.”
Han sniffar i luften.
“Men å andra sidan verkar ni två haft fullt upp. Det skall bli gott med…” Han sniffar i luften igen. “Banne mig…är det inte min favoritkaka ni pytsat ihop.”
När timern ringer står kaffet rykande i kaffekopparna, och saften är upphälld i ett stort glas.
Farmor har med Lisas hjälp både vispat grädde, och lagt på lite kanel som garnering.

Posted in Glömda ord | 3 Comments »

October 29th, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Snöd-glömda ord

Snöd = fåfänglig, usel, lumpen, eländig, erbarmlig, ömklig, slem


Det första som slår mig då vi kliver in i den ruckliga kojan är hur stor nöden är hos de som bor där. Taket är halvruttet, och då kvinnan i familjen ler ett försiktigt leende ser jag att flera tänder fattas. En unken lukt av ruttet kött slår emot mig då hon pratar med ord som jag aldrig hört, och säkert aldrig lär höra igen.
Stefan som är den mest driftiga av oss gestikulerar för att fråga om vatten, och lite mat. I hörnet skymtar jag en liten snöd figur som är så mager att det ser ut som att hon eller han skall gå av på mitten. Här och var syns små sår på händerna, och då vi kommer närmare ser jag att ansiktet är vanställt och att munnen består av ett simpelt hål.

Jag drar i Stefans tröja och vill lämna stället så fort det bara går. Sjukdomstecknen finns överallt. I taket snurrar en docka som smyckats med fjädrar, och på väggen hänger svansen från en tiger.
Kvinnan vinkar till mig att komma, och jag hukar för att inte slå i grytan som hänger några centimeter från backen i kojans mitt. Kolet från förra brasan ligger fortfarande kvar, och jag ser plötsligt en skelettbit.
Jag försöker frenetiskt fånga Stefans uppmärksamhet, och viskar “Vi måste härifrån. De är kannibaler.” 
Djungeln kakafoni tycks plötsligt låta mycket högre, och mörkret utanför känns nästan tryggt jämfört med situationen vi är i nu.
“Vi klarar oss inte utan hjälp.”, viskar Stefan i mitt öra, och tar sig närmare utgången. “Vi har inget vatten, och maten är slut.”
Jag backar efter Stefan, och det känns som att mitt ansikte stelnat i en grimas. Benen skakar, och händerna likaså. 

När vi kommit utanför skjulet ser jag något hänga i trädet utanför. Eftersom det är så mörkt anar jag bara siluetten av det, men blir varse vad det är då vi kommer fram.
“En människa, helvete Stefan…det är en människa. Vad…?”

Jag hinner inte säga mer…mörka fingrar binder våra händer och fötter med rep gjorda av slanor från de höga träden runt oss. Leende vita munnar pratar i ett, drar i vårt hår och skär av det med vassa knivar gjorda av stenar. De mörka, nästan svarta ögonen studerar våra kroppar i ljuset av en blyg måne, känner på armar, rumpa och lår.


Våra familjer kommer aldrig att få veta vad som hände, men det är en äventyrares lott. Det visste jag då vi beträdde den heliga platsen.

Posted in Glömda ord | 1 Comment »

October 10th, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Sannfärdig-sanningsenlig-autentisk-korrekt-ärlig

“Är det verkligen en sannfärdig lista du bär med dig StorSture? Kan verkligen alla dessa kvinnor bära på så mycket ondska?”

Niklas Thorsson biter sig i underläppen när han studerar den senaste listan på kvinnor som skall hämtas till bålet, och funderar en kort sekund på om han skall berätta om den halvvuxna jäntan som knackat på deras dörr igår kväll, och i nuläget låg nedbäddad i deras källare.
Hon hade skrikande bett honom att förbarma sig över henne, och svamlat om häxor och troll som jagat henne. Innan jäntan somnade viskade hon till Niklas fru att hon förvisso var en häxa, men en som utövade vit magi.
Bålet är tänt när de kommer fram till kulle där kvinnorna får rannsaka sin skuld, och talar om sanningar ingen tror på. 
Sjön som ligger intill har agerat domare många gånger, och idag är inget undantag.
Med huvan över det långa röda håret bärs en kvinna mot vattnet, får händer och fötter bundna för att sedan kastas i.
Niklas Thorsson trampar oroligt fram och tillbaka på stället, vill hoppa i för att rädda kvinnan, men vågar inte av skräck för vad de andra skall säga.
Inuti vet han så väl att det de gör är fel, och att ingen levande själ kan överleva med händer och fötter bundna. Vi människor är svaga varelser, tänker han för sig själv, och blundar.
Folkets jublande får honom att öppna ögonen igen, och han ser några män lyfta upp en livlös, oformlig massa ur vattnet. Den svarta klänningen har tyngt ned henne, och en näckrosstjälk har tvinnat sig runt hennes huvud som en extra bindel.
StorStures mage hoppar när han skrattande skriker och hoppar av glädje. Med en kolbit stryker han över ett namn på listan, och ropar ut namnet på nästa.
“KillingStina, ta hit KillingStina!”
En kvinna med matta ögon, och vitblek hy förs upp på bålet. Några andra kvinnor binder hennes fötter tätt intill stolpen, och viskar något i hennes öra, för att sekunden efter spotta kvinnan i ansiktet.”
“Tvi dig du hemska otyg, tvi dig.”, säger de i en mun, och kliver försiktigt ned från bålet.
“Vem tänder!” ropar StorSture med barsk röst.
“Jag vill! Snälla far, jag vill!” hörs en pipig röst.
Det är Einar som är nyss fyllda åtta, och vill vara lika duktig som sin far. Han har sett många bål, och blir lika fascinerad varje gång.
StorSture ignorerar sonen, och sträcker facklan till Niklas Thorsson som backar, men återvänder lika snabbt. 
Med darrande hand låter han elden slicka över torra kvistar och halvruttet hö som rykande tar eld.
Kvinnan på bålet skriker så högt att hon går över i falsett.
“Oskyldig!” skriker hon gång på gång tills rösten tystnar.
Niklas hjärta vrider sig av smärta. Hur kan han? Med vilken rätt tar jag någon annans liv? Det här måste vara fel. Niklas Thorsson torkar tåren som glider ned längs näsryggen. Imorgon flyttar jag bort härifrån, tänker han, och studerar StorSture som skrattar när nästa kvinna inte kommer upp ur vattnet.

Posted in Glömda ord | 1 Comment »

August 2nd, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Glömda ord-Förära

Förära – ge som gåva

Du människa som tyckte att du hade rätten att släcka oskyldigas liv

Att du bara du hade rätt till en åsikt

Att de andra är mindre värld för att deras hjärna är annorlunda är din

Tänkte du en endaste sekund på att dina tankar var fel, smutsiga av ensamhet?

Tvekade du aldrig med fingret mot hanen?

Sitter du nu nöjd med blod på dina händer?

Då skall jag tala om att vi andra accepterar inte sådana som dig, och för att inte ge någon chansen att briljera inför de som tänker som dig, och utlösa flera vansinnesbrott kväser vi branden, och förärar er istället en bägare fylld av eftertanke och förundran över livets skeden. Något du inte har rätt att påverka.

Posted in Glömda ord | 1 Comment »

July 27th, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Glömda ord-Liggare

Liggare – gästbok, logg


Ett högt plingande väcker mannen som halvsover i en obekväm trästol som skulle mått bra av en limklick eller två. Han sätter sig upp, och plirar med sömntyngda ögon på kvinnan som står vid disken.

Daniel piggnar snabbt till, och svärmar som ett bi runt henne medan hans mun går i ett. ”Hej! Välkommen till hotell Falcon, kan jag ta din väska, vill du ha ett rum? Jag har ett som ligger mot sjön, men då måste du…”

Hon håller upp handen för att få honom att sluta prata, och ler. ”Ett rum tack. Helst mot bakgården.”

Hennes röst är hes, och doften av liljekonvalj sköljer över Daniels näsa när hon lutar sig mot disken. ”Finns det ett badhus i närheten?” Kvinnan drar med handen över en knut gjord av flätat hår.

Han ställer sig så nära han vågar, och studerar hennes perfekta profil medan ena handen tar en penna och andra plockar fram en liggare. ”Det finns ett litet en kilometer härifrån…” Daniel lägger pennan mot sidan. ”Jag…jag kan skjutsa dig om du vill. Hur var namnet?”

Kvinnan lägger sin hand på hans några sekunder. ”Smith, kalla mig Smith.” Hon tittar runt i den tomma lobbyn och viskar i hans öra. ”Du får gärna skjutsa mig dit, men jag varnar dig. Det kan bli hett. ”Hon lägger pekfingret under hans haka och öppnar kappfickan där ett svartglänsande vapen förvaras. ”Men du är väl inte rädd för någonting?”

Daniel sväljer några gånger innan han svarar. ”Nej, men…”

Kvinnan pussar honom lätt på kinden och smeker hans arm. ”Bra, jag behöver en modig karl. Mitt namn är Lola förresten, Lola Smith…nyss hemkommen från New York efter femton år där.” Hon tar emot nyckeln med pekfingret och tummen som en pincett, sedan trippar den nätta varelsen iväg mot sitt rum.

När Daniel hör skottljud en stund senare skyndar han sig uppför trapporna, och hittar till sin förskräckelse Lola översköljd av blod.

Men hon lever fortfarande och andas häftigt. ”Hannes, Hannes sköt mig.” Orden stöts fram ur den vackra munnen, och han ser hur blodet pumpar ut genom ett hål i bröstet, och ett annat vid låret.

Polisen går igenom hennes tillhörigheter och frågar ut Daniel som försöker erinra sig om han missade några tydliga tecken på att hon var förföljd, men minns inget speciellt. ”Hon hade pistol” säger han och möter polismannens blick. ”En silverfärgad, rätt stor sak…”

Blinkande lampor talar om att ambulansen har en last, men inte att den som ligger där är död.

Daniel skakar när han sätter sig på stolen, och doften av svett far upp i hans sinne. Han lägger händerna över huvudet, och sträcker ut de långa benen. Snart sover han och drömmer söta drömmar om vilt sex med Lola.

Posted in Glömda ord | Comments Off on Glömda ord-Liggare

July 21st, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Glömda ord/ Stuta

Stuta – slag, smocka, aga med ris, käpp, eller handen


Per-erik  tittar med avsky på den välbekanta stut-bänken som står i ena hörnet i skolsalen som en evig påminnelse till barnaskaran vad som händer om man trotsar läraren.
Herr Enoksson stryker det silvriga håret bakåt med en åderfylld, smal hand och följer pojken Perssons blick. Den lilla slyngeln är ett hår av hin, och förtjänar varenda rapp. 
Bänken gick till och med itu sista gången. Mitt itu som om någon högre makt stoppade agan av den lilla pojken.
   Skolans vaktmästare hade lappat ihop bänken, och nu står den på plats. Enoksson grymtar belåtet och tittar på riset som förvaras under katedern. Det kändes tryggt att ha det där, som en osynlig hjälp.



Per-erik studerar lärarens rynkiga ansikte, och minns pappans ord. “Enoksson är en bitter gammal man pojken min. Han lever efter gamla traditioner. Mig slog han också ofta. En lärare skall ha respekt för sina elever, men din lärare är rädd för er. Rädd att bli bortglömd och ensam. Enoksson är känd i hela byn för sina alkoholvanor, och ingen kvinna vill vila i hans bädd. Bakom den timida ytan döljer sig ett odjur.”


Per-erik hör inte att Enoksson pratar med honom, och hinner inte ducka för hörrilen som kommer. “Du skall lyssna på mig pojk. Fattar du det? Lyssna och lyda!” Läraren är högröd i ansiktet och skakar i kroppen av ilska och frustration. Han lyfter handen för att utdela ytterligare en hörril…
   Pojken hukar och biter ihop tänderna, beredd på smällen, med ljudet av hans röst ringande i öronen. “jag…” viskar Per-erik och har inte långt till tårarna.”Jag menade inte…”
   “TYST ditt lilla skityngel! Jag vill inte höra några…” Enoksson segnar ned på golvet, och barnen ser till sin stora fasa hur han långsamt dör inför deras ögon.



Posted in Glömda ord | 1 Comment »

July 20th, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Glömda ord/ Allsköns

Allsköns – av alla tänkbara slag

I pappas bod hittade jag och min älskade bror allsköns underliga ting som vi på bara fötter tog med oss in till farmor och fick nogsamt förklarade vad det var. Ni förstår alla saker som stod där i den trånga, bräckliga boden var arv efter min farfar, pappas pappa som varit sjöman.

Farmor rodnade när hon såg vad vi tagit in den här dagen, och satt tyst en lång stund innan hon drog in oss i famnen och placerade mig på ena knäet, och Lars på det andra.
“Den här lilla saken har en egen historia. Jag minns så väl den där dagen i april…” farmor tystnar och sätter pekfingret på hakan med fundersam min. “Eller…var det i juni?” Hon rynkar ögonbrynen och drar upp underläppen över överläppen. “Jag minns…att jag hade en gul klänning som Gustaf givit mig, och att trädgården var full av blommor. Så…”
Naturligtvis blev både jag och Lars otåliga, och jag lade handen på farmors. “Snälla du, berätta vad som hände. Vi är sååååå nyfikna.”

   Hon log och vände blicken mot mig igen. “Du förstår lilla vän, mina minnen är inte lika klara längre. Det var sommar, så mycket är säkert, men jag minns inte exakt månad.” Farmor lyfter på de buskiga svartgråa ögonbrynen och gör en min av hopplöshet. “Gustaf hade varit ute på sjön i över sex månader, och jag drömde ofta mardrömmar om att skeppet förliste. farfar var ingen mästare på att skicka brev, men ett litet kort fick jag då och då. Förvisso inga memoarer, men han hörde av sig, och det räckte för mig.”

   Lars hoppade ned från farmors knä och satte sig på golvet istället, och jag följde efter.
   Farmor väntade tills vi satt oss tillrätta, sedan fortsatte hon prata. “En dag stod han där, lika stilig som alltid med den vita mössan käckt på svaj, och skorna nyputsade. Det ljusa lockiga håret hade vuxit några centimeter, och täckte en del av örat. Ansiktet var brunbränt, och tänderna lyste onaturligt vita, men det jag såg mest var ögonen. Blåsvarta som vattnet i en tjärn, och fyllda av värme. Ni förstår barn…jag och farfar älskade varandra redan som barn, och den känslan försvinner aldrig. Inte ens nu när han är borta.”

   Farmor tystnade igen och tittade på fotografiet av mannen som varit den enda i hennes liv. “Nåväl, nu skall jag inte hålla er på halster längre. Farfar hade fotograferat sig och gjort en minibild som han placerat i en sorts amulett som han gav mig. Jag förstod först inte vad det var, och vände och vred på den en lång stund medan han skrattade åt min hjälplöshet.
   Sedan tog han den och visade den sinnrika konstruktionen där små luckor trycktes upp med hjälp av knappar, och hur en hårlock gömts i ett av facken, och fotografiet i ett annat. En tunn glasskiva låg över det för att skydda mot väta och smuts.”

   Farmor tog den lilla silverfärgade klumpen i handen, och tryckte på några små, nästan obefintliga knappar varvid den fällde ut sig som en blomma, och blottade ett svartvitt, gulnat fotografi på en ung man.”Er farfar berättade att han låtit en häxa lägga en förtrollning på smycket, och att varje yngling som närmade sig mig skulle åtnjuta döden.”

   “Och…?” sade jag och hoppades få höra en spännande berättelse.
   “Jag tvekade aldrig” säger farmor och ler mot oss. “Gustaf blev min första man, och min sista. Det är lönlöst att ens försöka leta någon som liknar er farfar. Han var mycket speciell, och världens snällaste man. Några år efter hans död lade jag undan smycket. Det ligger för många minnen i det.”
    Farmor tystnar igen, och nu orkar varken jag eller Lars sitta stilla längre. Med en snabb puss på hennes kind lämnar vi farmor med minnen snurrande i huvudet.

Posted in Glömda ord | 4 Comments »

« Older Entries