Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Jag följer mina författarkollegers linje och skriver om hur man får tiden att räcka till att skriva böcker.
De som hittills skrivit om det här ämnet är:
http://malinrocaahlgren.blogspot.com/2011/03/att-fa-in-skrivandet-i-vardagen.html
och
http://desireefredlund.blogspot.com/2011/03/om-hur-skrivandet-far-plats-i-vardagen.html

Ja vad säger man? I huvudsak handlar det om att ha en förstående man som inte vräker ironiska kommentarer över en dagligdags. Sådant kan döda all kreativitet lika effektivt som en giljotin kapar av ett huvud. Barn finns oftast runtom en och i mitt fall har nätterna varit mina rum av stillhet och fantasi.

I dagsläget har jag lyxen att skriva hur mycket jag vill eftersom jag satsat 100% på det med min killes bifall, och tre småttingars tveksamma beundran. Vem vill inte ha en berömd mamma? Ja nu blev det ju inte så mycket berömmelse, lyx och flärd, snarare fattigdom och färre utemiddagar.

Att studera är jätteroligt och jag skulle inte vilja byta med någon, men man måste vända på varje krona, och vara aktiv ute i cyberrymden för att synas.

Mina facebookkompisar är inga såta vänner som delar min vardag i vått och torrt på nära håll, men med sina glada tillrop sporrar de mig att skriva mer, mer och mer.

Jag har från första dagen jag träffade min kille talat om min passion för böcker och att skriva. Han visste vad han fick så att säga.
Visst kan han gnöla över ensamma kvällar framför teven ibland, men då sätter jag mig jämte honom tills han somnar. För det är det som händer nittiofem procent av gångerna. Det brukar sluta med att jag sänker ned ljudet på teven och smyger in på kontoret för att umgås med min lilla älskling Mac Data.

Det finns ett svart moln på min skrivarhimmel och det är oundvikligt när man har små skruttungar runt hasorna. Sjukdom. Hur mycket jag än får ha barnen på dagis trots att jag sitter hemma i godan ro och skriver, så är det omöjligt att ha dem på dagis då de hostar, kräks eller snorar. Som nu över lovet till exempel.

Jag pratade i god tid med mina barn om hur de ville göra. Razmus som har sportlov ville vara på fritis alla dagar utom en, och småttingarna ville vara på dagis. Tjoho vad det blev. Förra söndagen startade pappa Peter med att bli snorig, sedan dröjde det bara en dag så var de andra likadana. Attans, helvetes jävla baciller. Jag ville ju så gärna gå in i min lilla kokong av kreativitet och få värsta grymma flowet för att skriva alla dagar från tidig morgon till tre då de skulle hämtas.

Nu har dagarna tillbringats med att jaga barn och snyta snoriga näsor, banna, trösta och pussa på dem.
Men nätterna, dem är mina, bara mina.

Hur gör ni andra? Berätta.

Som ni ser varierade stilarna under 80-talet, men det var inga problem för mig. Jag klippte helt sonika håret själv, och syrrans, och morsans, och…
Det dröjde ända tills 90-talet tills jag äntligen hittade mig själv.

Jag såg Dilana på scen i ett tv-program och har sedan dess följt denna underbara kvinnas karriär.
Hennes hesa röst får mitt blod att koka.

Sitter och läser om mannen som blivit fasttagen för helikopterrånet och blir mer och mer irriterad ju längre jag läser. Nu står det ju inte om han är svenskfödd, men om han är invandrad och valt att komma till vårt land borde han väl bli utkastad när brott på brott begås? Jag tycker vi är lite mjäkiga i Sverige när det gäller sådant här.

Skulle någon av oss flytta till hans land och begå brott skulle vi åka ut ur landet, eller kanske t.o.m bli hårt straffade. Vad händer nu? Han åker i fängelse ett tag och är snart ute igen.

Kostnaden för samhället blir enorm…och mannen ifråga kanske t.o.m drar med sig någon småtjuv i sin fortsatta kriminella karriär. Någon som blir imponerad av hans genialiska ideer och tycker att det är lättförtjänta pengar.

Vad tycker ni?

Jag får ont i magen av obehag när aftonbladets artikel klickas fram, och med fingret på tangenten går jag igenom den med stigande fruktan.

Hur är en man funtad som gör något dylikt? Vad har han haft för uppväxt? Vem skulle ens ha tanken att ha sex med en liten åttaårig flicka. Är det ens praktiskt möjligt utan att fördärva den lillas mest ömtåliga del? Och varför spela in gärningarna? Jag ser som i en skräckfilm framför mig mannen sitter i soffan med fördragna persienner och gottar sig under tiden som han runkar. Och jag blir så vansinnigt ARG!

Tyvärr har han redan förstört barnens liv, och jag hoppas att polisen tar beslutet att visa ett tydligt foto på gärningsmannen i media, flera gånger om dagen. Kanske de som utsatts vågar peka med förskrämd min på bilden och berätta vad som hände den där dagen då de kom hem rödgråtna…eller ännu värre…den dagen då de slutade leka och kröp in i sig själva.

Nästa suck drar jag när talet om straff kommer upp. Ha, han hamnar inom lås och bom några år, sedan kommer idioten ut redo för nya brott.

Min kära mamma berättade när jag var liten att om något sådant skulle hända mig skulle hon hämta förskäraren och skiva snoppen likt gurka i smala exakt lika tjocka skivor, sedan låta honom förblöda.

Vad tycker ni? Vad skall vi vanliga simpla ickepoliser göra för att försöka förhindra sådana här män att förstöra våra små underverk?

Långsamt går jag igenom plaggen ett efter ett och väger, mäter och kollar upp dem för att sedan fotografera och sätta in dem på Tradera. Allt är urvuxet sedan länge och behöver ersättas av nytt i större storlekar.

Barnen har fräst iväg massor av centimetrar och byxorna som förra året var för långa, har nu krympit på något underligt sätt. Lilleman håller krampaktigt i sina älskade jeans och sätter på sig dem i smyg när jag tittar bort. När jag säger att de är för små nekar den lille och drar ned dem över höfterna för att överbevisa mig. Skrattande tar jag tag i mitt lilla yrväder som är alltför klok för sin ålder, och drar under vilda protester av dem älskade byxorna som slutar flera centimeter över ankeln.

Skorna som varit tänkta att ha till Lilleman har visat sig vara för smala för vår ankfotade lilla vän, och han dissar den ena efter den andra med sur min. ”De äl föl må!” skriker han ilsket och kastar dem över hela rummet. De enda som får godkänt av både honom och mig är Kavats älskade breda skor som en gång burits av både Razzel och Zabine. ”Mina!” Nöjd med sitt fynd tultar Lilleman till hallen där han sticker in sina skor i facket på skohållaren.

Tid är något jag har stor brist på och emellanåt har jag god lust att skänka rubbet i kartongen till välgörande ändamål, men…faktum kvarstår…jag är fattig som en kyrkråtta och behöver få in pengarna som kläderna inbringar. Så det är bara att fortsätta, och resultatet blir en snabbt krympande hög.

Idag har jag tillbringat förmiddagen hos Arbetsförmedlingen i Hallunda.
Kön var lång och jag hann kika igenom datan efter jobb, och hittade några som jag eventuellt skall söka.
När jag kliver in och räcker fram handen ler arbetsförmedlaren och säger välkommen, sedan knappar han in mina data på sin maskin och säger med medlidsam röst. “Tyvärr så sitter du i en knivig sits. Att vara så gammal som du och dessutom ha tre småbarn i bagaget gör att arbetsgivarna backar.”
Äntligen fick jag vatten på min kvarn! Jag har själv sagt de orden flera månader och har märkt att arbetsgivarna inte ens svarar på mina ansökningar. Har jag tur kommer ett mejl där de tackar för intresset och önskar lycka till.
Ha, lycka till? Med vad då om jag får fråga? Om jag inte får komma in på arbetsmarknaden för att jag har tre barn och är fyrtiofem, hur skall det bli då jag travar upp ytterligare i ålder?
Jag skippar hela systemet och tänker gå en ettårig kurs i att skriva manus istället, och förhoppningsvis finns det en stor potential i en avdankad mamma för det.