“Så hur gick det idag”, frågar min väninna då jag ringer henne. “Är ni klara?”
Skrattande förklarar jag att det är lite speciellt med plåten vi lägger nu. Att den är glashal och måste beträdas med extra stor försiktighet.
“Men den är vacker”, säger jag och minns Peters balanserande på kanten av taket med det tunga sk loket i armarna.
Att vara plåtslagare innebär ständigt flöde av adrenalin, och det är inte lätt att behålla eventuella aggressioner när dagarna består av att slå sig trött mot hård plåt.
Ha, ha…jo det är sant. Jag slår och slår och slår, och ser hur den ovilligt buktar sig och formas till det jag vill. Då och då skär jag mig på de vassa kanterna, och har numera nästan alltid ett par handskar på.
När jag tagit pisspaus i skogen intill, och är på väg tillbaka till huset slås jag av bilden av total frihet som Peter utstrålar i siluett mot vita ulliga moln.
Det är nog det som är tjusningen med yrket…frihet, frisk luft och milsvid utsikt.
Aluzink har dock en stor nackdel…man halkar omkring som i en snorloska, och det är absolut nödvändigt att använda stegar för att överhuvudtaget kunna ta sig fram på taket.
Idag glömde jag det, och…halkade bakåt, men hoppade bort från plåten, upp på stegen. Hjärtat bankade som en stångjärnshammare, och nästa gång jag beträdde taket höll jag mig hårt i kanten, som nog inte håller för en tjej på 56 kilo.
Lilla Zenta slet igår natt av sin ena klo ute på verandan, och är lite lugnare än vanligt då jag tar med henne och de andra till skogen. Hon haltar och gnäller till då tån nuddar något.
Till slut lyfter jag upp henne, och bär lilla stumpan till bilen.
Klockan halv fyra ringer hemklockan, men då sitter vi redan i bilen.
Peter far hemåt för att snickra på huset medan jag hämtar tre troll som är lätt ovilliga att lämna skolområdet. jag mutar med pannkaka, och springer till Ica för att köpa plättar i massor, och en grillad kyckling.
Anledningen till brådskan är ett föräldramöte på Hampuz förskola.
Inser på hemvägen att det där med att byta om till finkläder är en utopi, och att jag kanske, kanske hinner hugga för mig av kycklingen och sedan åka de sju kilometrarna tillbaka till skolan och mötet.
En halvtimme senare sitter jag på en av skolans ministolar och lyssnar på den nya rektorns prat om att alla som vill henne något kan höra av sig på torsdagar och fredagar.
Pytts att jag tänker vänta, tänker jag och stoppar henne då hon tänker lämna lokalen.
“Ursäkta kan jag få prata med dig enskilt?” säger jag och lägger min hand under hennes armbåge. “Min son blir slagen i skolan.”
“Det har jag inte hört något om. har du pratat med personalen? svarar hon och ser besvärad ut. “Det här måste jag prata med personalen om. Sådant får inte förekomma.”
Jag berättar om Razmus och hur vi flyttade honom, och vilka bekymmer vi haft tills nu.
“Jag tar hand om det här, jag lovar”, säger hon och går iväg.
Jag går genom mörkret till min bil som jag ställt bakom Icabutiken, och tänker på alla slag min lilla son fått genom åren. Blir det någon ändring? Någonsin?
Zally möter mig jamande, och följer med in. Jag sätter mig framför datorn och skriver det här.
