Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Sandra lade sig platt på marken och rörde sig inte förrän katten gjorde likadant. Med blicken följde hon djuret som kurade ihop sig redo att anfalla en mus som ovetande satt och gnagde på en ostkant. Antagligen hade osten ramlat över kanten på fågelbordet. Farmoderns skapelser av mörkt trä var vida berömda i staden och […]

Mina fingrar stelnade av kylan och frosten på repet till båten gjorde så att jag halkade med händerna. Vattnet kluckade mot botten på ekan och jag såg två åror ligga på golvet i den. Skulle jag hinna hämta ryggsäcken jag lämnat eller var det försent? En snabb blick mot stranden gav mig svaret: Tre män […]

Jag hade varken sett eller hört ett enda litet ord från mina föräldrar på flera år, när en dag ett brev dimper ned på min hallmatta. Jag kände igen mammas snirkliga stil och satt en lång stund med brevet i knäet. Vad kunde de vilja mig? Flytten från Sverige hade varit både plötslig och ovanlig. […]

Jag höll för näsan och hoppade i det salta, turkosa vattnet med huvudet före.  Solstrålarna studsade på ytan och jag hörde ett sus när ett gäng flygfiskar kom farande i full fart. Deras fjäll gnistrade och jag fylldes av vördnad för livet. När jag lutade mig bakåt och tog några simtag baklänges såg jag att […]

Ett skärande, högt ljud borrade sig in i våra öron. Vi höjde ansiktet mot himlen och såg en oformlig silverglänsande farkost sänka sig ned.

Barnen sprang mot forsen med slängande jackor och varma vantar på händerna. Äntligen hade vattnet kommit tillbaka med full kraft. Nu skulle husen värmas upp av elen som alstrades av de stånkande, knarrande hjulen.

Den svarta katten gick genom vår lilla stad med fjädrande gång över gata efter gata, för att sedan lägga sig vid gravstenen och slicka pälsen.

Pia tryckte ned naglarna i det gröna asplövet och drog försiktigt upp en av nervtrådarna. Hon föreställde sig att det var blodådror och att naglarna var en pincett. Hur svårt kan det bli? tänkte hon och höll upp nervsamlingen framför ögonen.