Pappersskärvor är delvis en samtidsskildring av det mörka i livet, sådant som händer i hus som ser ut som alla andras, men istället för kärlek innehåller smärta och förnedring. Tankeväckande ord och dikter blandas med kärleksfulla skildringar.
Min tanke är att roa, beröra och få dig att fundera på något som finns men inte syns.
Recension från lektören Kristina Simar:
Hej! För omväxling lägger jag in en recension på en söndag. Har skrivit ner lite recensioner på word som jag ska hinna lägga in nu innan jul. Idag kommer min recension av en underbar och stark novellsamling som Anitha Östlund har gett genom PaperTalk. Den har många starka noveller och är mycket läsvärd.
Handling: Denna bok är en novellsamling som handlar om kärlek, sorg, en del tankeväckande ord och en och annan kort dikt. Alla novellerna har mycket starka budskap.
Många handlar om utsatta barn, inte besvarad kärlek och en om en liten flicka som försvinner spårlöst. En annan är en obehaglig novell om en otrogen make, där berättelsen slutar riktigt illa. Vissa noveller handlar också om barnlöshet. En intressant novell är den om Emma som så gärna bli vill författare och den känslan som blivande författare känner igen: refusering, refusering! En novell som också är väldigt känslosam är den som handlar om flickan Elina som blir inlåst i en källare.
En annan novell som också är väldigt tragisk är den om flickan Ella som har en låtsaskompis som hon kallar Anna Pleskja. Hur ligger det till med den låtsaskompisen som är så närvarande för Ella och hur kan Anna få Ella att göra den fruktansvärda handling som hon gör?
Detta är bara en bråkdel av alla underbara noveller som Anitha Östlund har sammanställt i denna novellsamling.
Innehållet i denna novellsamling berörde mig mycket. Alla noveller och dikter var väldigt läsvärda och hade starka budskap. Novellerna var även mycket bra beskrivna och händelserna bra gestaltade, de var också skrivna med mycket känslor. Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken och sträckläste till klockan tre på natten. Alla noveller höll mycket bra standard och det tog ett tag för mig att bearbeta dem innan jag kunde skriva ner min recension. Vissa av novellerna hade jag gärna läst en fortsättning på. Jag kommer att följa Anitha Östlunds skrivande och vill gärna läsa och recensera fler böcker av henne.
Betyg 5/5 Kristina Simar
Brittmarie BIM Kullin skrev så här:
Som jag har skrivit här i mina bokrecensioner så många gånger förut, så är jag ju ingen älskare av noveller. Jag har alltid haft lite svårt för det korta formatet. Dikter har jag ännu svårare för. Och om jag läser noveller så tycker jag att dom oftast är bättre ju längre dom är.
Men när jag fick en förfrågan från författaren till den här novellsamlingen, om att recensera den, så ville jag gärna göra det, för jag hade läst en novell av henne förut som jag tyckte var bra.
Och jag tyckte faktiskt riktigt mycket om den här samlingen. Det var många riktigt bra noveller i boken. Så för att vara noveller, tyckte jag att dom var riktigt bra. Flera av dom var också väldigt starka berättelser som berörde.
Och jag ser helt klart fram emot att läsa fler böcker av samma författare. Och gärna då kanske en hel lång roman i framtiden. Novellen som jag hade läst av henne förut ingick i novellsamlingen “Vildsint”
——— Betyg: 4 av 5.
Och jag tyckte faktiskt riktigt mycket om den här samlingen. Det var många riktigt bra noveller i boken. Så för att vara noveller, tyckte jag att dom var riktigt bra. Flera av dom var också väldigt starka berättelser som berörde.
Och jag ser helt klart fram emot att läsa fler böcker av samma författare. Och gärna då kanske en hel lång roman i framtiden. Novellen som jag hade läst av henne förut ingick i novellsamlingen “Vildsint”
——— Betyg: 4 av 5.
Recension från Mångmamma:
Det här med att recensera bloggvänners böcker, kan ju vara lite vanskligt.
Lite som om vi i bloggvärlden enbart öser beröm över varandra bara för att få fortsätta vara med och leka?
Ändå finns det en poäng i att låta andra, i ungefär samma sits, läsa och bedöma ens alster eftersom vi är flera som lever av – eller försöker leva av – vårt skrivande.För en dryg vecka sedan fiskade jag upp Razaha´s novellsamling “Pappersskärvor” ur brevlådan.
Eller kanske Anitha Östlund, som hon egentligen heter.
Som ni kanske redan vet, är jag en bokslukare av rang – med betoning på just slukarbiten!?
Det går inte!
Det går inte att sluka den här boken.
Inte om man menar att plöja den från första till sista sidan i ett rasande tempo som jag vanligtvis gör med böcker.
Jag skulle kunna skylla på sommar, gäster, katastrofer i vårt grannland som var och en för sig, eller sammantaget skulle kunna vara fullgoda skäl till varför jag inte hade “hunnit” plöja den men sanningen är att denna novellsamling är tung!Jag behövde göra paus och tänka efter.
Jag behövde ta omtag i vissa noveller, eftersom de är så bottenlöst samtidsskildrande tunga.
Det är viktiga och angelägna ämnen som avhandlas i denna samling av skrifter, både noveller, dikter och en del mer krönikeartade alster.
Långt ifrån allt är nattsvart, det finns hopp för mänskligheten även här.
Vi får insyn i en vardag vi helst inte vill se, om barn som försvinner, får utstå att se sina mammor bli misshandlade av sina pappor, om missbruksproblem, relationsknas och dödligt våld.Däremellan vävs det in luftigare – men likafullt tankeväckande – partier med dikter och en hel del mer vardagliga betraktelserJag håller mig inte med någon skala där jag graderar böcker efter förtjänst, däremot vet jag vad jag själv uppskattar och det är texter som berör.
Det lyckas Anitha verkligen med.
Den här novellsamlingen kommer jag att återkomma till, det är ingen bok som läses en gång och sedan samlar damm i bokhyllan.
Har ni inte upptäckt hennes novellblogg och hennes flitiga produktion av intressanta alster än, tycker jag att ni ska masa er in till henne och börja läsa.
Lite som om vi i bloggvärlden enbart öser beröm över varandra bara för att få fortsätta vara med och leka?
Ändå finns det en poäng i att låta andra, i ungefär samma sits, läsa och bedöma ens alster eftersom vi är flera som lever av – eller försöker leva av – vårt skrivande.För en dryg vecka sedan fiskade jag upp Razaha´s novellsamling “Pappersskärvor” ur brevlådan.
Eller kanske Anitha Östlund, som hon egentligen heter.
Som ni kanske redan vet, är jag en bokslukare av rang – med betoning på just slukarbiten!?
Det går inte!
Det går inte att sluka den här boken.
Inte om man menar att plöja den från första till sista sidan i ett rasande tempo som jag vanligtvis gör med böcker.
Jag skulle kunna skylla på sommar, gäster, katastrofer i vårt grannland som var och en för sig, eller sammantaget skulle kunna vara fullgoda skäl till varför jag inte hade “hunnit” plöja den men sanningen är att denna novellsamling är tung!Jag behövde göra paus och tänka efter.
Jag behövde ta omtag i vissa noveller, eftersom de är så bottenlöst samtidsskildrande tunga.
Det är viktiga och angelägna ämnen som avhandlas i denna samling av skrifter, både noveller, dikter och en del mer krönikeartade alster.
Långt ifrån allt är nattsvart, det finns hopp för mänskligheten även här.
Vi får insyn i en vardag vi helst inte vill se, om barn som försvinner, får utstå att se sina mammor bli misshandlade av sina pappor, om missbruksproblem, relationsknas och dödligt våld.Däremellan vävs det in luftigare – men likafullt tankeväckande – partier med dikter och en hel del mer vardagliga betraktelserJag håller mig inte med någon skala där jag graderar böcker efter förtjänst, däremot vet jag vad jag själv uppskattar och det är texter som berör.
Det lyckas Anitha verkligen med.
Den här novellsamlingen kommer jag att återkomma till, det är ingen bok som läses en gång och sedan samlar damm i bokhyllan.
Har ni inte upptäckt hennes novellblogg och hennes flitiga produktion av intressanta alster än, tycker jag att ni ska masa er in till henne och börja läsa.
Problemet kommer bara vara att sluta!
Recension från Ronnie Lundin författare till boken Ivars Hamarsman och några andra
Pappersskärvor är ett passande namn på en bok fylld av kortnoveller och dikter. Skriven av ännu en av mina vänner på Kapitel 1. Anitha har gett ut boken på eget förlag men den är proffsigt gjord och jag har faktiskt inte retat mig på något fel alls i boken, vilket man annars kan göra hos även kända författare på stora förlag.
De flesta novellerna handlar om förhållanden mellan par och ofta om barn. Ibland går de åt det ruskiga hållet, medan andra är mer gulliga.
Det här är inte en bok man sträckläser, det är en bok som passar bra att luncha med eller när man har en liten stund över. Novellerna är ofta korta, alltför korta kan jag tycka och i början av boken är de mera trevande med lite tvära slut. Men något händer efter halva boken. Det känns som om Anithas skrivande utvecklas i takt med boken och några av novellerna i slutet, som är lite längre, är riktigt bra. Boken hade tjänat på att lyfta bort några noveller och utveckla andra för det känns som om flera noveller inte har fått värka ut tillräckligt innan de trycktes.
Anithas förkärlek för vissa namn, som förekommer i flera av novellerna, kan också förvirra litet. Man funderar på om det är samma Emma som i novellen innan eller inte.
Det är oerhört svårt att helhetsbedöma en novellbok då det handlar om så olika sorters noveller som det trots allt är här. Förutom dikterna, som jag inte tänker bedöma då jag ogärna läser sådana, ger jag boken i stort pluspoäng.
Recension från Izabelle Lindberg 14 år:
Nu har jag läst ut Anitha Östlunds bok PAPPERSSKÄRVOR.
Nu är det dags för den efterlängtade recensionen!
Det är med både ledsamhet och glädje jag läser de sista raderna på pappret och stänger igen boken. Ledsamhet för att alla fina noveller är slut – det kommer inte fler just nu. Glädje för att jag fått läsa så mycket bra! Därför ställer jag in boken i bokhyllan med ett leende på läpparna och ett hopp i kroppen. Även fast novellerna är slut i boken, är de inte slut – Anitha skriver texter varenda dag på sin blogg. + att jag har ju kvar boken i bokhyllan. Den står där med sin fina, svarta pärm utåt och blänker i lampskenet. Bara väntar på att novellerna ska sina i mitt minne och att jag ska läsa om dem på nytt.
Men innan det händer ska jag ta del av allt det roliga som händer på Anithas blogg. Där har hon flera bokmanus-projekt på G och jag bara spritter av iver av att JAG ska få läsa igen det när det är klart – LILLA JAG!
Sedan ska jag se igenom alla novell-videor hon spelat in på youtube. Även fast jag redan hört dem ett flertal gånger höjer jag volymen, lägger mig i sängen här bredvid och njuter av novellerna, dikterna och sångerna av fina Anitha Östlund!!!
(Isabelle skickade med en video där jag läser en av berättelserna. Den finns på youtube)
Det här är en av novellerna som är med i boken. Förstår ni att jag älskar boken? Så klockren mening – “Det mörkt blåa, nästan svarta, vattnet for nedför älven som en leksugen säl … “
Har hittat fler sådana här meningar i boken, som är så klockrena och bra!
Boken innehåller ett flertal spännande noveller. Handlingarna är olika i varenda och man förundras över hur hon kommit på allt.
De flesta är väldigt tänkvärda och har gett mig en del tankeställare. En del är hemska medan en del är positivt annorlunda.En bra sak är just att det är noveller, och de är inte sååå långa. Då behöver man inte sitta i flera timmar framför boken för att få reda på hur det går, utan räcker med några minuter/sidor.
En bra sak är just att det är noveller, och de är inte sååå långa. Då behöver man inte sitta i flera timmar framför boken för att få reda på hur det går, utan räcker med några minuter/sidor.
Sen finns det negativa saker också – alltid. Tror inte jag hittat någon bok som inte innehåller stavfel, tempus-fel och/eller andra fel. Hittade fel i Harry Potter när jag läste.
Och troligen är det lättare att få små fel när man ger ut boken på eget förlag, som Anitha har gjort. Då har man ju inga korrekturläsare eller kritisker från förlaget som ska läsa igenom – utan man får klara sig på egna ben.
Därför är det just en del tempus fel i boken. (Tempus = tidsform. Nu-tid, Då-tid). Men som jag fick förklarar för mig – hon hade bara 2 veckor på sig att läsa igenom och redigera boken innan den skulle till tryckning.
Jag har haft jätte roliga och spännande timmar med Anithas bok, och jag lovar att du också kommer få det om du ger boken en chans. Gå gärna in på Anithas blogg – som du hittar här – eller hennes hemsida – som finns här.
Maria Jansdotter Farr på sajten bokdebutant har recenserat den, och säger så här om den
Betyg 3Anitha Östlunds novellsamling Pappersskärvor är uppbyggd av glimtar in i olika angelägna ämnen som misshandel, brusten kärlek, barn som far illa och sjukdom. Östlund ger sig in i dessa öden med ett ärligt uppsåt och med känsla för detaljer, men är ojämn i känslobeskrivningarna och i nyanseringen när ämnet är mer komplicerat.
Ibland får man för mycket information och får inte en chans att känna själv, och andra gånger får man för lite och novellen blir mer som en introduktion. Det krävs ett säkert öga för att veta när man håller tillbaka och när man släpper på. Östlund är på god väg men skulle tjäna på en mer objektiv förhållning till sina färdigskrivna texter.
Stilen i flera av novellerna hänger på att lämna läsaren i ett abrupt lite kryptiskt slut. Det fungerar utmärkt i det kusliga slutet på Hundvalpen, men i vissa noveller som t ex. Tonårsliv skulle man önska att Östlund tog ställning och lät berättelsen löpa linan ut.
Den senare delen av boken har flera starka berättelser om incest och mord, som Pappas prinsessa och En död man är en trogen man. Östlund skyggar inte för att ta tag i det som är känslomässigt obehagligt och hemskt, men en nyansering av ämnet skulle ge novellerna det djup som saknas.
Mellan novellerna finns små dikter. Somliga riktigt underfundiga och roliga på ett säkert och enkelt sätt, som t ex. Nattlig insikt.
Det är en ojämn bok men med flera bra noveller, och med mycket potential för att ta ut svängarna i framtida böcker.
Ibland får man för mycket information och får inte en chans att känna själv, och andra gånger får man för lite och novellen blir mer som en introduktion. Det krävs ett säkert öga för att veta när man håller tillbaka och när man släpper på. Östlund är på god väg men skulle tjäna på en mer objektiv förhållning till sina färdigskrivna texter.
Stilen i flera av novellerna hänger på att lämna läsaren i ett abrupt lite kryptiskt slut. Det fungerar utmärkt i det kusliga slutet på Hundvalpen, men i vissa noveller som t ex. Tonårsliv skulle man önska att Östlund tog ställning och lät berättelsen löpa linan ut.
Den senare delen av boken har flera starka berättelser om incest och mord, som Pappas prinsessa och En död man är en trogen man. Östlund skyggar inte för att ta tag i det som är känslomässigt obehagligt och hemskt, men en nyansering av ämnet skulle ge novellerna det djup som saknas.
Mellan novellerna finns små dikter. Somliga riktigt underfundiga och roliga på ett säkert och enkelt sätt, som t ex. Nattlig insikt.
Det är en ojämn bok men med flera bra noveller, och med mycket potential för att ta ut svängarna i framtida böcker.
Recensenten Lingan från samma sajt säger så här om boken.
Korta och långa berättelser , en del får din fantasi att blomstra och att vilja ge dem det slut som du själv önskar. Berättelserna som poppar ur författaren rör det mest av livets skeenden och du känner igen händelser från ditt eget liv, grannens liv eller som något du kanske läst om i tidningen. Någon anekdot känns obehagligt nära, någon annan VILL du inte ska vara sann men vet att den är det. En del av berättelserna ger dej lust att få läsa mer; känns som om den bara är lösryckt ur sitt sammanhang.
Flera berättelser är lite fantasifulla och känns väldigt påhittade och overkliga, som “Förhandlingen” och “Farlig lek” – eller är de ur verkligheten? Du kan aldrig veta…
och du vill ha mer.Några berättelser har utvecklas till längre noveller istället för endast korta skärvor, avgränsade stycken ur livet, men en del är tillräckligt långa och skrämmande som de är – t ex “Låtsaskompisen” som du nästan önskar att du inte läst. “En död man är en trogen man” är en smårolig och underhållande men också tragisk berättelse som förhoppningsvis INTE är sann.
Berättelsen” Pappas prinsessa” fick mina ögon att fyllas av tårar…
Läs den!Låt dej röras av bokens alla skärvor.
Lingan
Flera berättelser är lite fantasifulla och känns väldigt påhittade och overkliga, som “Förhandlingen” och “Farlig lek” – eller är de ur verkligheten? Du kan aldrig veta…
och du vill ha mer.Några berättelser har utvecklas till längre noveller istället för endast korta skärvor, avgränsade stycken ur livet, men en del är tillräckligt långa och skrämmande som de är – t ex “Låtsaskompisen” som du nästan önskar att du inte läst. “En död man är en trogen man” är en smårolig och underhållande men också tragisk berättelse som förhoppningsvis INTE är sann.
Berättelsen” Pappas prinsessa” fick mina ögon att fyllas av tårar…
Läs den!Låt dej röras av bokens alla skärvor.
Lingan
Margareta Börjesson skriver så här i sin blogg under inlägget KlätterkattJag läste Anitha Östlunds (författarkollega här på 1av3.se) bok “Pappersskärvor” i skuggan under ett badparasoll på stranden– en både rolig och tragisk bok med texter som var för sig kunde bli en bok. Välskriven, lockar till både gråt och skratt. Getingars konversation fick mig att skratta högt, berättelserna om misshandlade kvinnor gjorde ont. Läs den, läs om den, och köp den, Anitha säljer den via sin hemsida, novellbloggen-razaha.blogspot.com.
Nu finns boken hos vår Avesta-vän i Nicosia, när hon läst den lever den vidare hos Svenska Föreningen där flera kan läsa den
Nu finns boken hos vår Avesta-vän i Nicosia, när hon läst den lever den vidare hos Svenska Föreningen där flera kan läsa den
Pennelina skriver så här:
Anitha Östlund må vara ett okänt namn för många men det beror inte på att hon inte förtjänar att uppmärksammas. Hon är född i mitten av sextiotalet, vilket speglar mycket av hennes sätt att skriva och tänka. Hennes orädda och raka uttryck kan möjligtvis skrämma bort någon, men det gör att hennes texter känns äkta och närvarande.
Pappersskärvor består av en samling noveller och dikter som speglar en livserfaren, empatisk och stark kvinnas upplevelser i allt från alldaglighet till gripande djup. Orden flyter på, behagligt och lättläsligt. Det är tur, för man kan nästan känna ärren efter sorg i hennes själ på vissa av sidorna i boken. Ändå tigger den inte medömkan. Snarare är den bara ett konstaterande. Så här kan det vara, nu vet du.
Det var en tuff uppgift att läsa Pappersskärvor i en period av livet då det hände så mycket i min egen familj. Jag ska villigt erkänna att det inte är en bok som jag har sträckläst. Titeln passar otroligt bra, då varje novell eller dikt är som en liten bit av en spegel som gått i kras. Hur mycket de gnistrar beror på läsarens inlevelseförmåga.
Jag kommer att hålla mina ögon på Anitha i framtiden, det är ett som är säkert!
Det här inlägget är skrivet på BOOKIECOOKIEZ av Pebbles Karlsson Ambrose.
Anitha och jag går i samma skrivargrupp och har setts en hel del, så eftersom jag känner henne så vill jag inte ge boken (en novellsamling) ett betyg. Men jag vill ändå tipsa om den. Anitha har skrivit en bok tidigare som hon också gett ut själv som heter Tre änglar och tre mirakel, en självbiografisk bok om svårigheter att få barn. Den har jag inte läst än, men är mycket nyfiken på.
Pappersskärvor väckte verkligen många känslor och tankar och hon behandlar väldigt många hemska händelser och svåra relationer i rätt många korta noveller. Jag tänker att allt utspelar sig i familjer och nära relationer, om hur människor som borde ta hand om varandra inte gör det, hur människor hamnar i beroendeställning till varandra och barn som råkar illa ut. Anitha spelar på kvinnors och mäns rädslor inför att hemska saker ska hända och rädslan för att andra (oftast män) ska göra illa ens barn eller att olyckor ska hända dem. Jag tänker mig ibland att det är lite samma hemska saker som typ Aftonbladet gottar sig i, folks rädsla, när man läser om barn som dör i trafikolyckor, om pedofiler som antastar dagisbarn osv. Det är känslor jag tänker mig att Aftonbladet triggar som Anitha spelar på. Jag undrar om hon inspirerats av tidningsrubriker, jag ser dem framför mig: ”Barn död i bilolycka”, ”Pedofil antastade barn på dagis” …
I ”Det som skrämmer” står det att med barnen kom rädslorna, för sjukdomar, bilolyckor och att någon skulle göra barnen illa. Några meningar stör jag mig på:
”Till sist kommer rädslan för hur Sverige och världen kommer att se ut när barnen blir stora. Kommer de att kunna gå utan vapen på gatorna mitt i natten? Fortsätter våldsbrotten att öka som nu? Blir våldtäkter vardagliga?”. Det verkar ju väldigt dystert. Jag tänker att det är folk på landet som det egentligen inte så ofta händer saker för som läser tidningen och tror att det ska bli så. Jag roade mig därför med att söka upp alla möjlig statistik.
”Till sist kommer rädslan för hur Sverige och världen kommer att se ut när barnen blir stora. Kommer de att kunna gå utan vapen på gatorna mitt i natten? Fortsätter våldsbrotten att öka som nu? Blir våldtäkter vardagliga?”. Det verkar ju väldigt dystert. Jag tänker att det är folk på landet som det egentligen inte så ofta händer saker för som läser tidningen och tror att det ska bli så. Jag roade mig därför med att söka upp alla möjlig statistik.
I själva verket har antalet människor som dör i dödligt våld minskat i Sverige och misshandel har inte ökat sedan 1990-talet, även om det är på en hög nivå ändå. Det är mest män som misshandlar män enligt statistiken. Den vanligaste dödsorsaken för män under 44 år är faktiskt självmord. Misshandel av kvinnor ökar dock och man utgår ifrån att mörkertalet är jättestort. Av de anmälda fallen är över 70 procent en man som är bekant med kvinnan. Anmälda sexualbrott ökar, men man har utvidgat begreppet för våldtäkt (t ex när kvinnan är hjälplös, typ alkoholpåverkad eller sover) och man tror att det är vanligare att kvinnor anmäler. Av de anmälda fallen har antalet överfallsvåldtäkter och våldtäkter i nära relationer minskat, men våldtäkter där parterna inte står varandra nära ökat.
Nåja, det är ju brännheta ämnen som Anitha väljer att skriva om (karaktärerna lever med dessa problem, men novellerna är inte i jagform). I flera fall blir kvinnorna slagna eller så är deras män otrogna, flera noveller handlar om kvinnor som inte kan sätta gränser gentemot sina män, i en del noveller nås gränsen och de säger stopp och i några noveller ägnar de sig åt ren hämnd. Novellerna har passande titlar: ”Frigörelsen”, ”Att träffa rätt”, ”Slagpåsen”, ”Ett slag för mycket”, ”En död man är en trogen man”,” Självförnekelse” och ”Belamrad”. Men de berör mig inte lika mycket som många andra noveller i boken, varför vet jag inte.
Sedan finns det ett antal noveller i boken som handlar om barn som råkar illa ut, en del skrivna ur barnens perspektiv. Den första slutar lyckligt så jag var inte så orolig när jag läste, men det skulle jag snart få ångra. Barn dör på alla möjliga och omöjliga vis på fruktansvärda sätt. Det är som Anitha skriver om alla mammors hemskaste mardrömmar och de är inget för den veke. Är det inte björnar och pedofiler, så är det bilolyckor och döda illvilliga andar. De här novellerna tycker jag faktiskt är bättre och om Anitha skulle ge sig in på att skriva ren thriller tror jag det skulle bli fantastiskt. Särskilt ”Låtsaskompis” tycker jag skulle bli lysande som hel bok (thriller). Anitha är bra när hon balanserar runt i människors psyken när de tänker konstiga grejer.
Sedan kommer ett till gäng pappersskärvor som inte riktigt hör ihop med de andra. Den första novellen var en av de bästa tycker jag, så Anitha gick ut hårt. Två noveller handlade om utseende: ”Ytlighet” var också en av de bästa med lite oväntad twist och en som hette ”Ålderstecken” som handlade mer om att man ska älska sig själv. Helt otippad var ”Tjockissanering”, det var den enda novellen som inte riktigt passade in alls i novellsamlingen, men den älskade jag, det kunde vara med i en science fictionbok. En novell handlade om att faktiskt inte var bättre förr. Två noveller handlade om när folk säger saker som kanske borde stannat i huvudet. Den enda novellen jag inte förstod var novellen ”Mitt namn är Pippi”, jag förstod inte slutet.
Sedan var det en sorts kategori av noveller som handlade om kärlek och sex, kärlek på distans, funderingar på bisexualitet, förbjuden syskonkärlek och om kärlek som tar slut. Två handlade om tonårssex, en tonårsdotter och en styvpappa avhandlas i den sista novellen och lämnar en med en fråga om var gränsen går mellan lolitor och pedofili.
Det fanns två noveller om bin som var lite udda, jag undrar om man kan förhandla med bin? De är bara de novellerna som innehåller någon sorts magiskt tänkande. I den andra novellen tänker jag att mannen är snäll som låter bina leva för att hans fru tycker synd om dem. Sedan fanns det två noveller om möten med ormar och blodiglar.
Två noveller handlade om att dö och två noveller om att dö som ett straff eller på grund av ett felaktigt beslut. Den ena karaktären var synsk, men kunde inte förutse det hemska och den andra ett barn. Båda hade gjort orätt och ångrat sig, men fick straff som inte riktigt upplevdes som om de var i proportion med vad de gjort. Här poppar det upp lite andliga frågor och jag undrar vad författaren vill säga med det? Att livet är orättvist?
Jag vill säga att det är väldigt många korta noveller och boken har stor stil med mycket luft så det går rätt fort att läsa. Men det är jobbiga ämnen som behandlas och man hoppar hit i dit bland stora livsfrågor och karaktärernas mycket omfattande problem, så man får lägga ifrån sig boken då och då. Det blir lite splittrat. Här och där finns dikter insprängda mellan novellerna och de är fina. En dikt handlar om hur man kan dras till vatten, hur man ibland vill kasta sig ut i virvlarna, fast de är otäcka. Novellen ”Sorgebarn” använder en del av det suggestiva vattnet i texten, den kunde ha blivit längre och spelade på samma känslor som i dikten. Ja, det var många noveller, flera till som jag inte nämnt (jag har inte nämnt några noveller här ovan i ordning i boken, utan buntat ihop dem i ”kategori”).
Några saker som jag vill klaga på, fast språket är bra, så är det alltid stor bokstav efter en mening, t ex ”Vill du ha mat? Sa hon”. Det är Word som ändrar s till S, fast det är fel och det blir lite irriterande efter ett tag. Alla karaktärer har också ett unikt utseende, många har rött hår med lockar som de snurrar ihop med fingrarna och har speciella gröna ögon (de flesta) och några utmärkande blå. Men det har varit intressant att läsa boken och den har som sagt väckt mycket funderingar. Jag vet att Anitha har fler intressanta projekt i pipeline och ett råd jag vill ge på vägen är att försöka att inte ha för många ämnen och frågeställningar samtidigt i nästa bok utan att ta tid och kraft till att fokusera på en eller två saker i taget.
Pebbles Karlsson Ambrose
Bokbloggen som huserar i tidningen Bohuslänningen har recenserat Pappersskärvor och skriver så här:
Speciellt en novell stod ut mer än andra; Pappas prinsessa. Den fick mig att gråta och jag kan inte låta bli att undra vad som är självupplevt och inte.
Följ länken och läs hela recensionen
Jenny Forsberg som du hittar på Jennys författarblogg har läst boken, och säger så här
Hon gav 3 av 5 i betyg
Leave a Reply
You must be logged in to post a comment.