Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

När jag kikar runt bland mina skrivarvänner ser jag ofta att många inte hittar början på sin berättelse. Det där som slår an fantasin och driver den framåt med frenesi och galenskap i en sällsam mix. På den här sidan delar jag med mig av olika börjor som du sedan fritt får leka med. Länka gärna in det du skrivit. Lycka till.

Du hittar dagens början under länken : En början

I dagsläget finns där över tusen olika förslag.

En början-820

En början- 1009

Bibliotekarie Hedwig Näslund betalade för taxin och steg ur den innan taxichauffören hunnit runt. Hon var ganska bred om baken och håret låg bakåtslickat i vackra vågor som hölls på plats med silverfärgade spännen. Den röda näsan vittnade om alltför stort alkoholintag och om man stod nära henne och mötte blicken, var den grumlig och runt ögonen hade hon påsar av lös hud.Hedwig vägrade att bära glasögonen hon fått och använde i undantagsfall en gammal monokel hon hittat i farmoderns gömmor – ett arv från någon i släkten.Taxichauffören steg in i bilen igen och åkte iväg.Hon drog ett djupt andetag, inte helt lätt tack vare astman, men hon kände en djup tillfredsställelse att slippa sjukhuset. Tänk att de däringa läkarna envisats i det längsta med att hon, Hedwig Näslund, hade cancer. 
Huset som hon ägde bestod av inte mindre än fem lägenheter och hon hoppades att Viola gjort sitt jobb och hållit det hon lovat. Solen hade redan nått till tornet, och mannen som bodde där, en professor av något slag, hade lämnat fönstret på vid gavel.Dörren till fastigheten verkade tyngre än vanligt, men en snäll man som hon aldrig sett förut, öppnade och höll upp den tills hon krånglat sig in.Dörrarna till den gamla hissen stod öppna och på golvet låg en stor pöl med något. Kunde det vara kiss, tänkte hon och petade med fingret i den och förde det till näsan. Jo, nog var det så. Hedwig snörpte på munnen och hörde inte när dörren ovanför henne öppnades. Arne var stor och kraftig, närmade sig åttio, men sprang varje dag en runda i parken för att hålla sig i trim och lyckades med bravur. Tanterna i huset svärmade runt honom och i hans brevlåda damp det ofta ner små inbjudningskort.

En början-1008

En man stod utanför områdets välbesökta pressbyrå, balanserande på en stege som inte riktigt dragits ut. Den svajade betänkligt och jag rusade fram, redo ifall att.”Tack”, sa mannen och tog upp borrmaskinen han haft hängande på sidan av byxan. “Jag skulle nog haft en skylift istället.” Han pekade in på mannen som stod i butiken och betjänade en gammal dam. “Men, han där ansåg att det blev för dyrt.”Jag lade ner väskan mellan fötterna och tog tag i stegen med båda händerna. Sade som vanligt ingenting. Tungan hade förseglat stämbanden sedan lång tid tillbaka och jag förmådde inte öppna, hittade inte nyckeln trots hjälp av både psykiatriker och vänner.”Sisådärja, nu är det äntligen klart. Hoppas nu bara att det fungerar.”Leende gick han ner för stegen och gnuggade händerna mot varandra. “Du är inte särskilt pratsam”, fortsatte mannen och öppnade dörren in till butiken. “Liam, kom och titta nu. Bättre än så här kan det inte bli.”Jag stod fortfarande och höll i stegen, och armen domnade bort.”Du kan släppa den där nu”, sa mannen och sträckte fram handen. “Kjell, heter jag. Kjell Haglund.”Jag tog hans hand i min och värmen spred sig till min kalla, smala hand.”Henne får du inte ett ord ur”, sa mannen som benämnts med namnet Liam. “Hon är inte riktigt frisk sägs det.” Han pekade på sitt huvud och snurrade med fingret i luften runt örat. “Psyket, eller nåt.”Det blev tjockt  halsen och jag kände tårarna trycka på, tog upp en servett, men förekoms av Kjell som drog upp en ur sin ficka och gav mig den med en nick.”Varsågod”, sa han och log så att tandköttet syntes. Tänderna var vita och jämna som på en filmstjärna.

En början-1007

”Här är den ju”, skriker Tomas och håller upp något jag inte ser.
För att slippa skrika tillbaka och dra till mig grannarnas uppmärksamhet, kliver jag ner från stegen och går mot ladan där Tomas gått upp på vinden och öppnat ett av de stora fönstren. Lätt irriterad över att inte få plocka äpplen utan att bli störd går jag med långsamma steg över gården och drar avsiktligt med fötterna över gruset.”Skynda dig”, ropar Tomas från luckan där trappan slutar och övergår till en tunn, skranglig, hemmabyggd stege. Han har på sig skjortan jag gav honom på morgonen, och ett par slitna jeans som hänger likt en säck över hans smala höfter. Svetten rinner över det grova ansiktet och naglarna är skivade och delvis trasiga längst upp.”Titta”, fortsätter han och håller fram en mässingfärgad platta med en metallbåge på – en dörrklapp.”Oj”, säger jag och minnen från långt tillbaka fullkomligt öser in i hjärnan. Dofter och bekanta röster, en och annan känsla, men framförallt huset där den alltid varit placerad.”Så du känner igen den”, säger Tomas och lägger den kalla metallen i min framsträckta hand.Jag omsluter den med fingrarna och lägger den mot mitt bröst och blundar.”Du verkar gilla den. Låt oss spika upp eländet på vår dörr”, säger Tomas och tar den ifrån mig. Visslande går han nerför trapporna och ut i solskenet, klappar i förbifarten Maja som stryker sig mot hans ben och jamar, hämtar hammaren från fönsterbrädet i hallen och snurrar runt verktyget flera varv.”Du är vacker”, mumlar jag och studerar hans tjocka läppar som slutat kyssa mig. ”Den bästa.”Tomas bankar fast dörrklappen med två mässingfärgade spikar och backar för att se att det sitter rakt. Han lägger armen över mina axlar och jag förnimmer doften av svett och piptobak.”Skulle inte du sluta”, säger jag och känner magen knyta sig av obehag. ”Vi var väl överens om det?”De tjocka läpparna förvandlas till två smala streck och det rycker vid tinningen invid hans ena öga. Ögonen är svarta när de möter mina.”Sluta tjata, Maja. Jag bestämmer själv.”En tjock, grön spyfluga sätter sig på dörren bredvid dörrklappen, och tvättar sig. Med jämna mellanrum surrar den och flyger upp för att byta läge.