I lördags gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Jag åkte nämligen snowboard. Du vet den där brädan som unga killar och tjejer använder för att ta sig snabbt nedför ett snävt lutande berg fullt av snö.
Bakgrunden till det hela är min nyfikenhet…och sonens. Razmus gick nybörjarkursen förra året och älskade det. Han älskade det så mycket att vi varje lördag klockan tio befann oss vid ett snöfält berg där människor trotsade gravitation och Gud vet vad.
Långsamt blev jag fascinerad av det Razmus gjorde. Det såg så underbart fritt ut att jag ville testa.
Tyvärr var säsongen på sluttampen den gången och kurserna över. Jag gav mig själv och min son löftet att gå kursen i år, och nu…är jag igång.
Mina kurskamrater har en snittålder på nio och tittar lite snett på mig, men vågar inte skratta då jag dråsar omkull. Snowboardinstruktören är mer än hälften så gammal som mig och tycker att jag är en tant med krut i. Så här sa han då jag berättade att jag snart fyller femtio:
“Det är aldrig försent att lära sig något nytt.”
Det är nog de orden jag anammat och gett mig sjutton på att kunna glida ned i snygga svängar innan vintern sagt adjö.
Solen sken och det var så kallt att små iskristaller blänkte i luften omkring oss. Träden var omvälvda av iskristaller och varje andetag fick min näsa att göra ont.
Razmus gick sin kurs och kämpade med att åka liften upp. En gång gled han i full fart nedför backen med ena foten fast och den andra lös. Ett orange nät stoppade honom från att fara in i sina kamrater.
Zabine som varit febrig på morgonen dissade kursen totalt, grät och skrek tills Peter räddade henne. Hon skällde på pjäxorna, kylan med mera, med mera.
“Kom igen nu gumman”, sa jag svettig efter att ha jagat omkring de andra kurskamraterna i kull för att bli uppvärmd. “Det är kul.”
“Nä jag vill inte”, grät hon och vände sig mot Peter.
Jag lämnade henne åt sitt öde och lärde mig åka framlänges och baklänges, samt leka fallande löv.
Det var jätteroligt om än jobbigt.
Efteråt när jag skulle gå upp till Peter och barnen som satt sig i våffelstugan och värmt sig, kände jag att det värkte i hela kroppen. Låren skakade och händerna med. Det var skönt att sitta ned om jag säger så.
Hampuz är för liten för att gå vår kurs, men fick istället gå skidskola. Det gjorde han med bravur vår lilla sötnos. Efteråt var han trött och ville vila.
“Så hur var det?” frågade en facebookvän. “Var det så kul som du trodde?”
“Jag vet inte”, svarar jag och skrattar. “För jag tillbringade ungefär tre fjärdedelar av lektionen sittande i snön med utsikt över liftarna och köerna. Att åka fastspänd med båda fötterna i en cirka en och en halv meter lång bräda är inte alltför enkelt. Framför allt inte när brädjäkeln har ett eget liv och glider ned fast jag vill stå still.”
“Det såg bra ut”, säger min karl och skrattar. “Men du ramlade rätt ofta va?”
“Tyst med dig”, mumlar jag och ser framför mig hur jag om några veckor kommer att glida ifatt honom i backen och ge fingret. “Vänta du bara…”
Igår hade Razmus feber. I dag samma sak. Hampuz hade feber när han lade sig nu ikväll men verkar ha kryat på sig när jag kollade honom inatt.
Razmus yrade och fick kylas ned med is och våta omslag stackaren. Imorgon får jag ringa och sjukanmäla hela bunten.
Peter har också rasat dit. Just nu ligger han och stånkar i soffan med halsont, snuva och lätt feber.
Peter och en kompis till honom har jobbat med trappan framför huset och nästan fått den klar, så snart, snart kan vi öppna riktiga ingången och får en ordentlig hall att hänga av oss ytterkläderna i.
Jag fick besked om att jag kommit in på kursen i Att skriva för barn. Det ska bli mycket intressant att jämföra hur det är att skriva för vuxna eller barn.
Tänk om jag ändå hade mera tid. Hur jag än vrider och vänder på dagarna så räcker de ändå inte till. De är alltid för korta. Jag vill så mycket, men hinner inte det jag vill.
Det är noveller som väntar på att skrivas. Manus som ska redigeras.
Ha en bra dag
