Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Med kännande tentakler glider den ståtliga varelsen fram över gräset som är nyklippt och doftar morgondagg.

En nyfiken skata pickar hårt på skalet som alltid medföljer den lille på hans irrfärder i människornas värld, men ger snart upp och flyger sin kos.
Tänk om de ändå kunde låta bli att hacka upp hans marker för att skapa oceaner av jord där de sedan noggrant lägger ner sina köpta fröer, bit för bit. De tar marken i besittning och förvaltar den som de vill.
Då och då mötte han en frände som krossats av människornas skenande muskedunder och grät av sorg.
Långsamt, långsamt glider han över deras marker, beredd att bli trampad av små barnafötter som krasar sönder hans skal bara för att det är kul.
Långsamt, långsamt glider han in i tryggheten under ett stort stort rabarberblad.

Du och jag är av samma blod
Det rinner genom våra ådror vare sig vi vill det eller ej
Mina tankar genomsyras av dina
Känslor från din kropp kopieras till min

Att sätta en fyrkant i en cirkel fungerar inte
Inte heller går det särskilt bra att placera en tvål i vatten
Att lägga en isbit i solskenet eller låta en fisk stanna på land är lika illa.
Ibland blir det riktigt fel i livet, som när en bohem träffar en pedant.
En polis kan säkert förälska sig i en brottsling och en man som slagit kan säkert vara snäll, ibland
Man kan fånga grodyngel till våren och sätta dem i en burk, men de dör antagligen eftersom de är gjorda för att bo i naturen.
Ett människohjärta måste ha blod för att slå och syre för att få blod.

Allt går inte att anpassa till vår vilja även om vi vill så gärna.
För svart är svart och vitt är vitt trots att vi mixar ibland.

Jag känner
Drar försiktigt med händerna över mjuk hud där naglarna rispar långa revor
Följer kurvor och underliga utbuktningar där förr var platt

Jag känner
Mig älskad och hyllad, men trasig och kall
Orden är mig övermäktiga, omöjliga att ens tänka
Men jag känner, alltså finns jag