Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Jag sitter och ler under tiden jag läser Kims inlägg. Vilken tur att det finns människor som uppskattar en talang tänker jag och minns mina egna hieroglyfer som jag skrev nio år gammal.
Jag hade en mamma som stöttade till hundra procent, och en svensklärare som hejade på mitt författande. Ofta tillät han mig att skriva det jag kände för, och orden flödade ut ur hjärnan och ned i anteckningsboken.
Kim M Kimselius skriver underbara böcker som älskas av alla åldrar.
Här har ni några exempel

Nu lämnar jag över till Kim M Kimselius

Åh, dit vill jag resa, tänkte jag och insåg att jag för att kunna resa till den platsen var tvungen att hitta en historisk händelse som utspelat sig där.

Precis så är det nuförtiden. Men det började inte alls på det sättet, utan det började just så här:

Mamma och pappa läste sagor och berättade för oss barn. Glädjen för berättandet växte inom mig. När jag väl hade fått lära mig de mystiska krumelurerna som kallades för bokstäver, insåg jag hur många ord och berättelser jag själv bar inom mig. Därför började jag skriva.

Den första glädjen när min allra första bok ”Röda slottets hemlighet” var färdig, en underbar känsla. Även om det bara var ett skrivhäfte, där jag, en åttaåring, hade textat det finaste jag kunde, starkt påhejad av min storasyster som hjälpte mig med att stava så rätt som möjligt. Ibland hade hon det inte så lätt, för när jag hade plitat ned en extra fin bokstav och hon sa att den var fel, då vägrade jag att ändra på den, för bokstaven var så vacker…

Jag började skriva kasperdockspjäser som mina kusiner och syskon spelade upp så fort vi träffades på helgerna. Pjäserna fick många applåder, vilket uppmuntrade mig att skriva ännu mer, längre texter.

Det var inga problem att hitta ord, för de fanns där inom mig, överförda till mig genom alla berättelser jag hade hört, alla böcker jag hade läst. Ju äldre jag blev desto fler ord samlades inom mig.

Kanske att jag alltid har känt en sådan glädje för skrivandet, för att jag redan från början har skrivit direkt ur hjärtat till mig själv. En berättelse som passar perfekt till mig, något jag själv tycker om att läsa. Jag har aldrig skrivit för att det ska passa in i en speciell mall, jag har skrivit för att det har varit roligt och för att just den berättelsen har pockat på att få komma ut.

Sådär är det fortfarande. Jag skriver inte till 9-12-åringar, eller 12-15, eller till vuxna. Jag skriver till MIG, något JAG vill läsa, något jag vill berätta för mig själv. Det är kanske just därför som jag har läsare från 7 år och ända upp till 98 år, som är den äldste som har skrivit till mig. Jag får brev från personer i alla åldrar som berättar hur mycket de tycker om mina böcker. Något som gör mig otroligt glad.

Nu är vi tillbaka i början av det här blogginlägget, när jag hittar en plats jag väldigt gärna vill resa till och inser att jag måste skriva en berättelse om det. Precis så har många av mina historiska äventyrsberättelser blivit till: Svarta Döden, Faraos förbannelse, Kinesiska Draken… Ja, nästan varenda en av mina böcker har kommit till bara för att jag har velat se och uppleva en plats jag har läst om.

Det finns fortfarande många platser att utforska, och det gömmer sig oändligt många ord i mig, tillsammans med mängder av berättelser. Min största rädsla är att jag aldrig ska hinna skriva allt jag har inom mig innan min tid på jorden är över. För hur länge vi än lever, känns livet alldeles för kort för att hinna med allt det där roliga som vi bär inom oss som en dröm.

Jag har i alla fall uppnått en dröm: Att bli författare! Det är helt otroligt, nästan ofattbart, men det är sant! Jag är en författare som har fötts med gåvan att skriva, och jag tänker förvalta orden väl, det lovar jag dig!

Nyfiken på mina böcker? Kika in på www.kimselius.se eller på min blogg http://kim-m-kimselius.blogspot.com/ . På bloggen hittar du skrivtips och kan läsa om själva skrivprocessen och mycket mer.

Kramisar från Kim M. Kimselius

Tack för att du gästade mig Kim, och tack för att du delar med dig av dina kunskaper.

Ronnie och jag har aldrig träffast IRL, men jag har läst och läser novellerna han skriver på sajten www.kapitel1.se där jag också skriver.
Ronnie Lundin bor på Fårö i Slite, och har precis kommit ut med sin bok Ivar Hamarsman
Nu ger jag ordet till Ronnie.

Att hitta uppslag till en bok

Vi som skriver en del får ofta frågan, ”Var får du allt ifrån”. Jag blir alltid lika ställd för sanningen är att jag egentligen aldrig har funderat så mycket över det. Men när jag nu på nytt fick frågan så måste jag försöka bena ut det hela och inser att jag hela tiden har vetat det. Grunden är förstås att man ska ha lätt för att skriva, men det kan naturligtvis alla som skriver böcker.
I mitt fall är en del av svaret en stor portion fantasi. Man måste ha en del av barnasinnet kvar för att det ska kunna bli något på papperet. Jag har läst mycket böcker och genom det lärt mig mycket om bokens hemligheter. Hur den byggs upp och hur språket behandlas.
Som uppväxt på Fårö med sitt säregna landskap och mustiga sägner, som alltid finns på öar där livet var hårt förr i tiden, fick jag tidigt ett intresse för det gamla, glömda och okända. Min farmor var en stor inspirationskälla som kunde berätta om hur det var när hon var barn i början på 1900-talet.
Många tycker att min bok ”Ivar Hamarsman” är väl underbyggd med trovärdiga detaljer som jag måste ha ägnat lång tid för att forska fram. Sanningen är att mycket hade jag tidigare samlat på mig genom just att prata med gamla människor och att läsa historia i allmänhet. Att väl känna till den ort historien utspelar sig på ger guldvärde då man kan bre ut miljön på ett sätt så läsaren kan se den som en film, just så som många läsare har sagt att de upplever min bok.
Idén till ”Ivar Hamarsman” kom från en annan bok där sägnen om Hamarsman kort berättas, men mest efter hans död som osalig ande (byse på gotländska). Jag ville se människan bakom den hårde okuvlige man som sägnen berättar om och tycker att jag lyckats rätt bra.
Namn lånade jag hejvilt. Mina syskonbarn fick ge namn åt två personer och en god vän till en annan. Hamarsmans yngsta dotter fick låna min egen dotters ord när hon hjärtskärande ber om sin pappas nåd. Några bekanta är förebilden för ”diktarna” i boken med mera.
Min nya roman, som kommer ut i höst, handlar om övergången mellan jord- och arbetarsamhälle och är något jag alltid har velat skildra så den tanken är väldigt gammal.
När det gäller novellen ”Stalkern” i novellsamlingen Vildsint, där även Anitha var med, dök handlingen upp när jag hörde en morgonpratare i radio som berättade att han hade drömt att han var stalkad av en kvinna, men upptäckte att det var tvärtom. Den novellen skrev jag ner på en timme när jag väl kommit ur sängen.
Novellen ”Såsom i en spegel” i kommande Vildsint II, kom till när jag mindes en otäck scen i en 50-talsfilm om en okänd värld bakom en spegel.
Ofta är det små saker som gör om tanken blir en bok eller novell. Små uppslag kan göra så mycket. Ofta kommer idéerna precis när man ska somna eller när man vaknar. Men din egen fantasi är den allra största orsaken till att en bok blir till. Se på barnen när de leker. De ger en teater, eller berättar en bok varje gång de leker med dockan eller bilarna. Får de fortsätta att använda sin fantasi kanske de en dag skriver den där stora boken som alla vill läsa.

Vill du veta mer om mitt skrivande och kanske köpa min bok ”Ivar Hamarsman, rikaste mannen på Fårö”, titta på in på www.ivarhamarsman.se där jag faktiskt får besök då och då av den 600 år gamle bysen.

Ronnie G Lundin

Idag har jag äran att få besök av Sanna Juhlin, en författarinna med stor kreativitet.
Nu lämnar jag över ordet till Sanna:

Det är något väldigt speciellt med att uppnå sina mål och förverkliga sina barndomsdrömmar. Jag har gjort det och jag driver mig hela tiden framåt emot nya mål och projekt.

Mitt namn är Sanna Juhlin och jag är gift småbarnsmor som nyss fyllt 40 år. Jag ska berätta lite kortfattad hur min författarkarriär har gått till. När min dotter föddes för 8 år sedan hade jag dåligt självförtroende då det gällde mitt skrivande. Men jag började gå skrivarkurser och fick en sådan underbar mentor som sade till mig; strunta i det grammatiska – skriv ut bara alla underbara berättelser du har inom dig.
Studierna gav mig blodad tand och jag fortsatte i rasande fart att plugga, även då jag fick min son för 4 år sedan.
Idag studerar jag litteraturvetenskap på Universitet och jag har mycket att tacka mina studier för – just i hur man genomför projekt.

Jag bestämde mig för snart 5 år sedan att jag skulle bli yrkesförfattare. Naiv och blåögd tog jag mig fram på lätta steg och visste i stort sätt ingenting om marknaden och hur tuff den var. Det enda jag hade hört var att det var rent ut sagt omöjligt att bli utgiven men det struntade jag i.

Jag skrev mitt första barnmanus och skickade in till förlag och ett halvår senare hörde de av sig och ville ge ut min bok. Lyckan var total även om samarbetet var illa. Jag började iallafall fokusera allt mer på att lyckas nu när jag äntligen fått in en fot.

Projekt ”intervjua andra författare”, kom till och ledde till att nio andra författare medverkade i en bok som trycktes print on demand. Boken gav mig många kontakter som jag håller än idag. Ett samarbete inleddes med min egen syster och jag skrev Att fånga en tandfé som Åsa illustrerade och bokförlaget Texicon gav ut. Under tiden hade jag även skrivit en roman och det nystartade bokförlaget Ord Text Mening gav ut den i december 2010 och till sommaren 2011 kommer den ut som ljudbok. Memento mori – minns att du skall dö är alltså min debut som romanförfattare och det kändes väldigt speciellt att få visa att man kan mer än bara skriva korta barnbokstexter, även om det också är väldigt svårt.

Det som är jobbigt med att skriva manus för barn är att jag inte kan rita själv men jag ser bilderna framför mig. Skriver jag enbart dialog måste jag nedteckna hur det ska gestalta sig på bild också. Skriver jag en mer genomförlig text så är det lite lättare för mina illustratörer att jobba efter dem.

I nuläget samarbetar jag med två stycken men ifall våra barnböcker kommer att bli utgivna är det ingen som vet. Det känns lite tråkigt då jag får så fina bilder till mina berättelser och inga barn kommer att få ta del utav dem. Jag testar alltid mina manus på min dotter. Hon uppfattar min ironi och vi har samma humor men ibland är det svårt att veta ifall förläggarna tycker att det stämmer på allmänheten.

Jag tycker om att skapa vardagliga berättelser med humor. Just nu skriver jag på en kapitelbok för barn i åldrarna 10-14 år och som kräver lite mer efterforskningar eftersom det har en historisk inblick i krigsbarnen under andra världskriget.

Egentligen är det väl så jag tänker, att jag skriver främst för mig själv och sedan för mina barn då det gäller barnmanusen. Jag beundrar verkligen Pija Lindenbaum för att hon så skickligt väver in sina dolda budskap och undermeningar i sina berättelser och för att hon faktiskt skapar sina böcker själv med både text och bild. Jag älskar också Stina Wirséns underbara Vem-böcker som har en väldigt egen ton och härlig humor.

Barnböcker berikar verkligen och de som inte läser barnböcker just för att dem inte har några barn att läsa för går verkligen miste om mycket.

Kanske har jag bara haft tur då det gäller mitt författarskap. Men jag vill gärna tro att lite talang och disciplin också spelat in då jag blivit utgiven på tre olika bokförlag. Det har inte gått smidigt. Det har varit hårt arbete och jag har hela tiden lagt fram delmål och lyckas genomföra de projekt som jag bestämt mig för.
Den jag har lyckas förbluffa mest är nog mig själv – jag har alltid trott att jag varit blyg, oföretagsam och inte haft någon talang alls.
Idag med facit i hand kan jag se att jag blivit intervjuad av tidningar, pratat i radio och framför kamera, hållit i en mindre föreläsning, varit projektledare, tagit mig till bokmässan i Göteborg och upplevt en massa underbara saker som jag aldrig vågat drömma om tidigare.
Författarskapet har förändrat min personlighet helt eller är det så att detta är mitt rätta element. Den jag är född till att vara och det är en härlig känsla.

Tack Anitha för att jag fick gästblogga här hos dig. Ni kan läsa mer om mig på min hemsida www.sannajuhlin.webgain.se och få möjlighet att köpa mina böcker signerade och till ett billigare pris än i handeln.
Kram!
Sanna Juhlin