Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Terese skakade på huvudet “Nej jag får inte. Min veckopeng vill jag förresten ha till godis”

“Tråkmåns”, sa Olle och vände sig snabbt mot spelet när Stefan drog igång det. “Vinnaren får allt va? Alla pengarna?”

“Så står det i reglerna”, inflikade Elisabet och bet sig hårt i läppen då hon såg hur kulan nästan stannade på nummer 8.

“Jag bjuder alla på glass om jag vinner”, sa Kevin och drog med handen över kinden.

“Tysta nu. Nu drar jag i spaken…1…2…3…Sch”

Den svarta kulan studsade upp, hoppade över till nummer fem, gled elegant över kanten, hoppade upp ytterligare en gång och rullade sakta förbi nummer både nian och tian för att slutligen stanna på elvan.

Först var det tyst en lång stund, sedan tittade de anklagande på Terese. “Nu vann ju ingen tack vare dig. Du kunde väl ha lagt en krona åtminstone?” sa Olle och drog suckande ihop pengahögen. “Vad gör vi nu då? Vill någon köra igen?”

Samtliga skakade på huvudet.

“Jag har ett förslag…kan vi inte…kan vi inte strunta i reglerna och köpa glass för alltihop. Det är trots allt över tjugo grader idag.”

Barnen tittade fnittrande på varandra och nickade.

“Vi kan gå till Svens kiosk vid stranden, då kan vi bada efteråt”, sa Olle och reste sig upp. “Du hämtar filt Terese, och ni andra sticker iväg och fixar handdukar. Vi syns om en stund.”

“Försten till bryggan då?”, sa Terese och sprang iväg.

“Nä vänta nu…vi skulle ses här tänkte jag.” Olle satte sig på cykeln och trampade iväg så fort han nånsin kunde. Han tänkte inte bli sist…aldrig.

Anna drog upp håret i en tofs och studerade mannen som låg hopkrupen i plågor på sängen. Sprutan satt fortfarande kvar, men hon vågade inte dra ut den. Den första silen var den svåraste hade han sagt. Han som låg där borta, kvidande av smärta, han hennes älskade pojkvän.

“Gör något då din förbannade hora. Gör för i helvete något. Sitt inte bara där”, sa han stönande och höll med båda händerna över magen. “Det svider så in i…” Simon drog ihop sig till en liten boll.

Anna höll upp händerna mot honom, ramade in honom med fingrarna som en fyrkant. Hans ljusa hår började glesna, och han var orakad. När rakade han sig sist? tänkte hon och kände hur det injicerade verkade. Färgerna i rummet flöt ihop, och hon såg hur dammkornen dansade i solljuset som strömmade in genom persiennen. Solgult…solgult damm…vilket lustigt ord. Sol, sol, sol, tänkte hon och reste sig upp. “Jag går nu”, sa hon och öppnade dörren. Den gråa marmoren böljade som ett stormande hav, piskade upp vita gäss. Anna stängde dörren och såg hur det kröp in svarta, håriga spindlar genom brevlådeinkastet. Hon skrek och backade, drog sprang in på vingliga ben till köket och gömde sig under bordet. Duken som låg ovanpå drog hon ned för att värma kroppen med. Kopparna som stått ovanpå for i golvet med ett kras.

Anna hörde det viskande ljudet av fötterna på dem, såg hur de kom kilande över golvet mot henne, men kunde inte resa sig. Hon blundade och skrek “SIMON”

Hon lät blicken glida långsamt över tuvorna av gröngult gräs, och plockade en stor Kabbeleka i farten. Måtte han gå hem, måtte han gå hem, tänkte hon och lade händerna som en tratt över munnen. “Emil, älskling. Kom till mamma.”

Hon hörde hur talgoxarna kivades i en hasselbuske, och såg några vita måsar över sig, men ingenstans ett ljust huvud.

“Emil!” skrek hon ännu högre. Stämbanden knöt sig, och hon harklade sig flera gånger innan det släppte. “Emil!”

Bäcken vidgade sig och förvandlades till en allt bredare å av klart källvatten. Eller? Var det inte källvatten? Det verkade mer och mer som om det flödet blev stridare, och hon såg några enstaka grenar åka förbi.

Hon var både våt och kall, men mest rädd. Varför hade inte Kalle sagt något? Han visste att Emil var ett av de där mer nyfikna orädda själarna som ofta smet iväg. Vilken orsak fanns att tysta ned något sådant här? Ville han att Emil skulle dö? Var allt de talat om illussioner uppbyggda av hennes längtan efter något beständigt?

Buskarna rev henne på benen, och då och då slog brännässlor sitt grepp om hennes bara ben. Fötterna var såriga, barfota som hon var, och hon vägrade att vända. Inte nu. Aldrig någonsin.

När hon ramlade och tog tag i en sten som vickade till hörde hon ett högt brus som lät underligt bekant. Ett vattenfall. Ett vattenfall mitt i skogen. Det kändes som om hon steg ur sin kropp och flög iväg före sitt skal. Hon ville se. Ville se om han var där: Hennes lilla älskade unge, som redan gått igenom så mycket.

När hon nådde branten där vattnet rasande föll ned hade hon hjärtat i halsgropen, fladdrande som en liten nyfödd fjäril, försiktigt prövande om luften skulle bära.

“Mamma”

Sonja vände sig både mot höger och vänster, men såg inget.

“Mamma”, hördes det igen.

Hon tog några djupa andetag, intalade sig att allt var bra, och hoppade upp på stenen som låg precis i avstampet på vattenfallet. 

Emil stod på andra sidan vattenfallet. Sträckte in fingrarna i den kalla vätskan, och skrattade. “Kul”, sa han och gjorde det igen, tappade fotfästet och föll omkull.

Jag måste över, tänkte hon. Måste på nolltid komma till min lilla älskling och rädda honom. “Gå in mot skogen”, ropade hon, men såg att han inte hörde. “Skogen älskling, skogen”, skrek hon och kände det som om lungorna skulle sprängas.

Sonja sprang en bit tillbaka, såg att ån var lite lugnare, och att det fanns en rad stenar över den. Ingen tid att förlora, tänkte hon. Det är bara jag som är här, och…mobilen…herregud jag har ju mobilen.

Hon stoppade ned handen i fickan för att hämta telefonen, men möttes av tomhet. Den måste ha ramlat ur då hon sprang. Jag måste…nej…jag hinner inte. Jag måste klara det här. Emil väntar inte.

Första steget var värst. Beslutet att lyfta foten och låta den röra sig genom luften och landa på nästa sten. Det var slemmigt av gröngula alger, och hon kände foten halka. Inte mycket, bara lite. Lagom för att hissa upp hjärtat i halsgropen igen.

Underligt nog gick hoppet till nästa sten lättare, och nästa, och nästa.

Emil kom tultande på andra sidan, blöt långt upp på bröstet, men levande.

Den sista stenen var både blöt och hal. Lurade henne med sin svärta att vara torr. 

Foten fick först fäste, men halkade sedan över till andra sidan och rätt ned i vattnet som var iskallt.

Hon slog armbågen i något, och huvudet, men höll sig uppe. Kämpade som besatt för att inte vattnet skulle dra iväg henne. En gren, ett grässtrå, något jag kan hålla i, tänkte hon och höll andan igen när hon drogs nedåt. När foten nådde botten kände hon hur kroppen fick nya krafter och tog några simtag.

Vattnet var inte lika strömt där hon kom upp, huttrande, blåslagen, och snorande.

“Mamma”, ropade Emil och kom springande med händerna framåtsträckta. “Mamma”

Sonja segade sig upp på stranden och drog av sig kläderna. Höstvindarna som hon förut tyckt vara så mysiga kylde snabbt ned hennes kropp, och gjorde läpparna ännu blåare.

I trosor och t-shirt tog hon sig snabbt hemåt och höll Emil hårt i handen. Fötterna blödde och det gjorde ont, men han var räddad. Hennes älskade unge var räddad.

Solen stod högt på himlen redan när jag vaknade, och fåglarna kvittrade i syrenbusken utanför mitt fönster.

Min vita vackra klänning hängde på galgen som mamma hängt över dörren. Allt var perfekt.

Jag var fortfarande en rultig fialotta med kortklippt mörkt ostyrigt hår, men idag skulle jag förvandlas till prinsessa med hjälp av min snälla syster som sedan länge jobbade på salong.

Ute i köket hörde jag hur mamma dukade fram, och såg framför mig hur hon ställde fram yoghurt, flingor och vår gamla trogna brödrost.

Mycket riktigt hade hon gjort precis det när jag kom uthoppandes från rummet med morgonrocken på mig.

De andra hade inte kommit än, men jag var hungrig som en varg, och orkade inte vänta längre.

Jag hällde på mindre mängd flingor än jag brukade i ett fåfängt försök att inte fylla magen som redan buktade ut alldeles för mycket. Den knorrade och levde om när jag var färdig, men jag fäste ingen större vikt vid det. Tiden var knapp…om två timmar skulle jag stå på scen med mina klasskamrater och sjunga sommarlovets lovsång. Åh, vad jag längtade.

Min syster Rosalinda kom makligt gående nedför trappan, och gäspade gång på gång. 

Vi hade ännu inte yttrat ett enda ord, och för oss var det inget konstigt, för vi var tröttmössor hela högen, och knappt pratbara förrän långt efter frukost.

Jag nickade mot Rosalinda, och öppnade munnen för att säga att jag var tacksam för hennes hjälp, men hon hyssjade mig, och pekade på maten.

Otåligt sprang jag till badrummet för att duscha och borsta tänderna. Inget, inget fick gå fel idag. Per skulle stå där, och kanske Ola med. Båda två betydde mycket för mig, och jag ville så gärna göra intryck på dem.

Rosalinda öppnade dörren, och klev in.”Är du klar snart? Det är ont om tid. Jag och Bea ska till Kristina innan skolan och titta på ett nytt coolt spel hon fått.”

Jag klev ur duschen, och skakade mitt korta hår. “Jag är klar nu. Du lovade att hjälpa mig Rosa, svik mig inte nu.” 

“Det är lugnt”, sa hon och borstade tänderna. “Jag är van att sätta i löshår. Det tar några minuter bara. Sminkningen tar lite längre tid.” Hon skrattade mot mig och skakade på huvudet. “Tänk att du ska ta studenten…lillasyrran…det är faan inte länge sedan du började dagis.”

Vi gav varandra några tjyvnyp, och sprang till mitt rum där allt låg färdigt på skrivbordet. 

Min syster är bra på det hon gör. Mycket bra till och med. Jag lovar att inte en enda i publiken skulle kunna ana att den lilla knubbiga tjejen var en korthårig brunett. Mitt nu långa, ljusa hår gnistrade som av guld, och var uppsatt i en helt osannolik kreation som skulle göra de andra tjejerna gröna av avundsjuka.

Jag klämde in mig i den vita, drömlika skapelsen av tyll och volanger, och kände mig som en prinsessa. Skorna som jag fått av mamma var pricken över i:t.

Mina ögon gnistrade av självförtroende och lycka då jag försiktigt, försiktigt tog mig in i bilen och stängde dörren.

Taxichauffören tittade flera gånger i backspegeln, och jag rodnade över uppmärksamheten. 

“Vegaskolan”, sa jag och kontrollerade noga så att inte klänningen mötte golvet. Det vita frasade under mina händer, och jag såg att de nymålade naglarna accentuerade perfekt.

Mina vänner oade och aade när de mötte mig, och det kändes som en synd att sätta på mig den vita studentmössan. Visserligen var jag stolt över den, men frisyren skulle kanske bli förstörd.

PÅ scenen ställde jag mig för omväxlings skull längst fram. Jag såg både Ola och Per sitta i publiken, och kände hur magen gjorde en saltomortal av glädje. Lycklig blinkade jag åt dem med mina lösögonfransar, och bet mig i underläppen för att inte gråta av glädje. Allt var perfekt. Jag skulle bevara det här minnet i mitt hjärta tills jag dog.

Om jag vetat vad som väntade hade jag nog tänkt annorlunda, och försökt tränga in mig längst bak som vanligt, men jag var glad. Glad att det var sommarlov, glad att vara vacker, glad, glad, glad

Det började med en fis. en sådan där försiktig en. Magen voltade fortfarande, och jag förstod varför när vi kommit ungefär till mitten av sången.

Ännu en fis kom, denna gång något högre.

Och ännu en.

Kväljningarna kom ungefär samtidigt som helvetet där bak brakade loss. En tunn smörja av gammal yoghurt rann nedför mina ben, och låg som en pöl under mig.

Musiken hade tystnat, sången likaså. Alla tittade på mig.

Magen tryckte ut allt jag proppat i den. Allt från frukosten plus dagen före. På samma gång.

Mina kinder blossade då jag klafsade från scenen. Jag ville dö. Aldrig mer skulle jag sätta min fot på den här skolan, och aldrig mer skulle jag visa mig i stan. Jag måste flytta härifrån.

Gråtande tog jag mig till toaletten där min mamma mötte mig. “Förlåt älskling, det måste vara yoghurten du åt i morse. Jag såg inte att datumet gått ut förrän ni ätit upp den. “Förlåt vännen.”

Min syster mötte mig hemma. Jag hörde hulkningarna ända ut i hallen. Hon såg ut som ett åskmoln, och håret stod på ända när hon kom ut från badrummet. “Du förstörde min dag”, sa hon anklagande och pekade på mamma. “Hur faan kan du vara så dum?”

Jag tog av mig klänningen, och lät den ligga i en hög på golvet. Det bruna accentuerade inte särskilt snyggt mot det vita, och stanken var obeskrivlig.

“Du med?”, sa syrran och mjuknade i anletsdragen. “Lilla gumman. Stackars, stackars dig.”

Jag flyttade inte från stan, och åkte till skolan som vanligt då den började, men historien går fortfarande som en skröna på skolan, och jag fick påhälsning av Per som tyckte synd om mig.

“Nä vet du vad, hur törs hon komma hit idag? Och till på köpet så jävla glad.”

“Ska vi stanna kvar? Eller…du kanske vill se när hon gör bort sig igen?”

“Mm, vänta lite…jag vill bara se hur Mats bemöter henne. Han borde ju verkligen skämmas han med.”

De omtalade kom från varsin del av rummet, och nickade svagt mot varandra då de möttes, för att sedan gå till sina respektive platser.

“Såg du? Såg du hur hon flirtade den slampan? Jag är glad att inte min kille jobbar här. Är inte du?”

“Joo…men…han verkade inte alls sur eller generad på något sätt. Kan vi ha sett fel i måndags? Måhända det var vår fantasi som spelade ett spratt?”

“Neeej, vet du vad. Hur kan du påstå något så dumt? Jag vet precis vad jag såg. Mitt framför ögonen på mig och de andra hände det.”

Chefen på stället kom gående, och stod en lång stund med blicken riktad mot de två kvinnorna. Han visste att det gick rykten på kontoret om Mats och Lena, men hade inte brytt sig om att kontrollera sanningshalten i det hela. Några sekunder tänkte han gå och prata med de två sladdertackorna, och be framförallt Pia att sansa sig. Att förtala någon på det sätt som han visste att hon gjorde kunde skada fler än dem de gällde. Kontoret var fullt av nyfikna öron, och det var säkert många i personalen som diskuterade hemma vid frukostbordet.

Han hade nästan kommit fram till kvinnorna, när han tvärvände och gick till sitt rum. Inte idag…imorgon var det säkert enklare.

“Men hur i all världen hamnade du i ett träd? Du har ju hoppat i massor av år”, sa brodern och försökte att inte låta alltför mästrande. “När skulle brandmännen komma?”

“Nu är jag ingen större expert på spanska, men jag tror att de sa att de skulle komma så fort som möjligt. Bosse, jag måste lägga på, batteriet är på väg att ta slut, och jag måste ha kvar några pinnar ifall de glömmer bort mig.”

Tessan la på luren och tittade ut över det lilla skogspartiet. Hon var irriterad på sig själv, och frös så att tänderna skallrade. I vanliga fall var det bara att glida ned på några minuter, och för det mesta lyckades hon till och med pricka ringen som de gjort. Skärmen brukade aldrig krångla som den gjort idag.

Hon mindes hoppet, och den underbara känslan av bubblande eufori när hon såg marken långt, långt nere under fötterna. 

Nu var den röd/gula skärmen intrasslad i grenarna på ett av träden hon beundrat från ovan. Kronan var ovanligt stor, och en vindpust hade snabbt förpassat henne från ett läge till ett annat.

För några ynka sekunder fick hon panik, ryckte och slet i linorna, försökte på alla vis styra undan, men misslyckades och for i full fart in i det gröna och delvis bruna.

Tessan hörde bilen innan hon såg den. Männen myllrade ur den som myror ur en myrstack, och mitt i allt elände skrattade hon högt. 

När stegen sakta åkte mot trädtoppen såg Tessan att en man satt längst fram med en svart sele i handen.

Han sträckte den mot henne med en bestämd min, och hon tog emot den, spände fast alla delar och blundade. Nu kom den värsta delen. Det hon läst om, och övat på i femton år.

“Let go! You must let go!”, skrek mannen och pekade på fallskärmen. 

Hon följde linan med blicken, och såg att den var fäst i stegen. Krängde sakta av sig sin fallskärmssele. Patrik skulle bli galen. Han hade sparat flera månader för att kunna införskaffa skärmen och alla tillbehör. Slitit extra på helgerna.

Det gick snabbt att komma ner, och hon blev klappad och kramad av männen som räddat henne. Beslutsamt samlade hon ihop resterna av skärmen, och rullade ihop den. Selen var hel, men måste kollas noga. Men så fort det var klart skulle hon upp igen. Bära eller brista. Det var bara att inse fakta…ibland misslyckades man, och idag hade det varit hennes tur.

“Thank´s”, sa hon och tog räddarens hand. “Thank you very much for your help.”

Han log med kritvita tänder i ett mörkt ansikte, blinkade flirtigt mot henne, och lade sin andra hand över hennes. “You okey?”

“Okey”, sa hon och bannade sig själv för att inte ha lärt sig mer av språket.

Mannen gick med fingrarna över handflatan och pekade ut över slätten. “You go home?”

Tessan skakade på huvudet, och satte fram händerna som om hon höll i en ratt. “No, I have a car.”

“Do you want to join us?”, sa han och pratade med männen i brandbilen på spanska.

“Okey”

Tessan vinkade åt dem från sin bil när hon for iväg en stund senare. I huvudet planerade hon nästa hopp. En skräddare skulle säkert kunna laga skärmen på bara några dagar, och rädslan som klamrade sig fast i hennes hjärna måste övervinnas till varje pris.

Stefan, vår granne höjde rösten, men hyssjades. Samuel, en av alla de själar som tagits om hand av gamla Eva en trappa ner, försökte gång på gång att få ordet, men lämnade dig oberörd.

Du framhävde dig själv i stora ordalag, berättade om din framtid som ägare av huset, och hur du skulle göra förändringar.

Till slut orkade jag inte höra dig prata längre och lade handen över din mun.

Du tittade på mig med stora, anklagande ögon, och slog mig hårt över ena kinden. “Jag äger allt”, sa du och sköt mig åt sidan, bröstade upp dig, och dunkade med handflatan i bordet. 

Du fick som du ville

Vi satt tysta som möss och lyssnade på dig, hur du framhävde alla dina talanger i ämnet och talade om för oss andra att du inte behövde vår hjälp.

När du lämnade rummet drog vi alla en lättnadens suck, och slöt oss i en ring, viskande och livligt planerande. Vi var rädda för dig, och många såg upp till dig, eller var det din förmögenhet? Faktumet att du köpt vårt älskade hus, och bestämde vem som skulle få bo kvar?

Mina läppar värkte fortfarande av slaget, och ingen av de som närvarat frågade hur jag mådde. Istället pratade de förbi mig som om jag inte fanns. 

Grönblåa ögon syns under kepsens kant, plirar på mig, frågande och intensivt.

“Har du barn?” säger han och öppnar munnen stort för att därefter skyffla in kråkan. “Hur gammal är du?” fortsätter han och tuggar det instoppade långsamt som om han njuter av smaken.

“Du ska inte stå så nära när jag sotar er skorsten. Du är alldeles smutsig”, säger jag och tar upp en vit näsduk ur fickan, vecklar upp den och torkar pojkens näsa. “Kan du hämta din mamma? Hon ska ha det här papperet”, fortsätter jag, och sträcker fram kvittot på det jag gjort mot honom. Du kanske kan ge henne det?”

“Mamma är på jobbet. Kommer hem ikväll”, säger han och lyfter handen mot näsan.

“På jobbet? Men du är väl inte speciellt gammal?” säger jag och tänker på min egen son , som aldrig lämnats hemma trots att han snart blir tio.

Pojken petar in fingret i näsan, fångar ytterligare en kråka, och sätter sedan upp sju fingrar. “Jag är sju, snart åtta. Jag är förkyld, och kunde inte gå till skolan.”

Det gröngula rinner längs fingertoppen, och stoppar i en gungande rörelse.

Äcklad sväljer jag, och backar ut genom dörren. “Du borde nog tvätta ansiktet. Du är alldeles svart”, säger jag och vinkar till honom. “Hejdå. Glöm inte ge mamma lappen nu.”

Ute vid min bil lutar jag huvudet några sekunder mot taket på den, och grubblar på när världen började eskalera till läget den nu var i. Ett barn i den där åldern borde ha sin mamma hos sig, men jag viste så väl varför hon inte var det. Trycket från arbetsgivare och omvärld gjorde att vuxna människor ibland såg sig tvungna att göra saker de egentligen inte ville.

Några sekunder funderade jag på att gå tillbaka, och tillbringa resten av dagen i den okända pojkens sällskap, men…jag var lika beroende av pengar jag, om inte mer. Tre barn och två hus slukade slantar, många sådana.

Suckande borstade jag av mina svarta byxor, och lika svarta t-shirt, sedan torkade jag hjälpligt av mitt ansikte som var fullt av sot som dammat upp ur skorstenen. Om jag gick in till pojken var han räddad en dag, men de andra skulle han vara lika ensam och utsatt.

Jag la i en växel och rullade iväg med min lilla firmabil. Nästa hus låg bara några meter bort, och jag hoppades att familjen ställt en stege mot huset så jag skulle slippa leta efter en sådan.

Jag har nämligen fått okej från arbetsförmedlingen att öppna eget, och dessutom få starta-eget-bidrag.

Nu har jag inte rätt till några enorma summor, men jag har bara fått 200:- om dagen flera månader nu, och kan berätta att man känner sig rätt värdelös som människa då ingen, absolut ingen svarar på mejl eller telefonsamtal när de söker nya anställda.

De sista veckorna har jag skakat av mig olusten och försökt hitta en alternativ lösning på mitt problem.

Visst, jag skriver, och har fått Kabusa att öppna ögonen för mitt manus, men…det är inget kontrakt påskrivet, och jag har inga pengar på banken.

Är väl medveten om hur svårt det är att leva på sitt författande, men tänker göra allt för att kunna göra det.

I en mellanperiod försöker jag hitta hemliga stigar att ta för att nå mitt mål, och har hittat den här.

Min ide´är att hjälpa folk med allt möjligt, framförallt klippa gräsmattor och rensa ogräs.

Det kommer att finnas tre grenar i mitt företag, nämligen dessa:

RaZaHa förlag, där jag tänker ge ut mina egna alster, men så småningom ge ut andra författares manus. Jag vet många som skriver sådär gudomligt att man undrar hur de bär sig åt.

RaZaHa-help4you är den gren där jag lägger gräsklippning, och jobbet som alltiallo åt plåtslagare och andra hantverkare

RaZaHa consulting & PR är den gren där jag lägger de som vill ha min hjälp att hålla sina facebooksidor  och hemsidor ajour. Några plåtslagare har bett mig att göra hemsidor åt dem, och en del kunder har hört av sig om andra önskemål. T.ex hjälp med fakturering osv

Så småningom hoppas jag kunna öppna något som har med mitt filmmanusförfattande att göra

Ett AB finns i tanken, och andra ideer poppar hela tiden upp.

Just nu letar jag skyltmaterial för att visa att jag finns, och ska öppna en hemsida för att berätta om mina planer.

Om nu bara förkylningen kunde släppa greppet om mig, och internet bli stadigare, så har jag inga andra önskemål.

Ha en härlig dag

Jag minns inte hur jag kom hit eller vem som ligger bredvid mig. Det är med stor skam jag inser att jag är naken, och famlar desperat efter mina kläder. 

Fingrarna når något strävt och lite buckligt som jag förstår är min tröja, och fortsätter treva efter trosorna och jeansen.

Något vasst sticker mig i fingret och jag ler igenkännande. Den där säkerhetsnålen har räddat mig många gånger, och det verkar som att jag blir det idag med.

Mannen bredvid mig mumlar något, och lägger ett ben över mina. Jag sitter fast som i en rävsax, och paniken sätter fart på hjärtat som slår så hårt att jag hör det.

Försiktigt, försiktigt sträcker jag mig bakåt mot nattduksbordet och känner på bordsytan efter mina glasögon. Min nattsyn är katastrofal, och utan glasögonen kan jag inte läsa en bokstav, men jag kanske kan urskilja konturerna av möblerna i rummet med dem på.

Mannen suckar och lägger sig på mage. 

Jublande inuti drar jag på kläderna jag hittat, och sticker mig för andra gången på nålen.

Underligt att jag minns en del saker, medan andra är puts väck.

Bilder flashar förbi i hjärnan, och jag ser en mörk man med mustasch som håller ett litet barn i handen.

Han sträcker fram barnet mot mig och upprepar två ord om och om igen. “Din son”, säger han, först snällt, sedan aggressivt.

Nyfiket gläntar jag på gardinen och inser snabbt att mannen jag just sett framför mig är identisk med den i sängen. Magen gör kullerbyttor av rädsla, och svetten rinner över ansiktet. Jag måste härifrån, nu…trosorna får ligga kvar, plånboken med. För jag hittar ingen, och pengar borde jag väl haft med mig, tänker jag, och slås av tanken att den kanske ligger i kappan.

Jag vet inte hur jag kan veta att det hänger en röd kappa i garderoben i hallen, men fnissar då jag hittar den, och lägger den över armen.

Jag tittar runt i hallen en sista gång, och ser ett porträtt av mannen med den lilla pojken. Kvinnan som står med dem liknar mig, men ändå inte. Hennes ansikte är inte alls lika ärrat, och håret är glimrande guldblont, inte svart som mitt.

Jag drar med fingertopparna över porträttet, och hör pojkens glada röst. “Mamma, äntligen. Jag har saknat dig.”Tårarna kommer utan att jag kan hindra dem, rinner över kinderna ned vid halsen. Jag måste skynda mig. Det är bråttom.

Efter en snabb titt i spegeln öppnar jag dörren och går ut. Nedför trappan och fram till en röd sportbil.

I fickan hittar jag ett par nycklar och darrar på handen när jag öppnar dörren. Den öppnas och jag kliver in. I mina öron startar ett högt ringande.

Det är som om mina händer drivs av någon annan. Vant lägger de i en växel, och jag ska just backa ut när mannen kommer utspringande. “Vänta älskling, stanna”

Jag krockar nästan med en framrusande bil, men klarar upp situationen, och svänger ratten.

I samma ögonblick kommer mannen rusande och slänger sig över huven, tittar bedjande på mig och skriker något jag inte hör.

Ringandet i mina öron ökar i styrka, och jag hukar för att han inte ska kunna möta min blick. Med sammanbiten mun kör jag iväg, och hör hans kropp dråsa i backen.