När man skall skapa karaktären är nästan det viktigaste att du har en bra så kallad ghost (= bakgrund, det som hänt innan filmen börjar, så kallad backstory på manusförfattarspråk)
Där hittar du svaren på hur karaktären reagerar på saker, och varför han säger eller gör på ett speciellt sätt. Rädslor, ord, hur han/hon väljer att göra i situationer.
Det kan vara till exempel att en kvinna blivit utsatt för övergrepp av sin far, och i ett vuxet förhållande jämför killarna med honom.
I en freudiansk berättelse behövs ghostscenen i slutet, för Freuds övertygelse var att barndomsupplevelser var nyckeln till beteendet hos personen senare. Läs gärna hans böcker. Det finns mycket för oss författare att hämta där.
I en existentiell har ghosten ingen betydelse för slutet.
Som ung läste jag jättemycket psykologi eftersom jag var mycket intresserad av hur människors hjärnor fungerar, och i filmmanusförfattarkursen jag gick nyss ramlade jag in på samma spår och har på eget bevåg läst Jung, Freud mm, och en hel del barn- och ungdomspsykologi.
Ghosten visas inte för produktionsbolaget, det är författarens plattform som han/hon hämtar orsak och verkan i filmen. Det som allt bygger på helt enkelt.
Visst kan du börja filmen som en saga, med Det var en gång…, men jag själv föredrar det lite halvbrutala sättet att kastas in i filmen och låta den som läser fyllas av frågor från sida ett.
Jag tror att det är ett bra sätt, men naturligtvis testar jag andra sätt.
Ni som blir nyfiken på mitt “vanliga” skrivande hittar en hel del på min hemsida http://www.anithaostlund.se/ som du hittar här.
Den är under omkonstruktion eftersom jag ska gifta mig i december, och då får ytterligare ett efternamn på mitt visitkort, för naturligtvis behåller jag mitt nuvarande också.
I mitt Bergmanmanus som jag påbörjade av ren nyfikenhet börjar det med en bedräglig bild av lugn, som snabbt eskalerar och får den som ser det att grimasera av fasa.
Jag älskar att provocera, och beröra människor djupt med det jag skriver, och ofta, ofta handlar novellerna om något jag själv brinner för.
Kvinnomisshandel, övergrepp på barn, fattigdom, utslagna människor. och många andra saker, men även kärlek och ren skräck.
Kan tala om att jag är paniskt mörkrädd och älskar skräck, vilket är underligt eller hur?
Å andra sidan kan jag plocka mycket från mig själv, blunda och känna efter hur det var då jag till exempel stod ute på verandan, och plötsligt hörde steg som närmade sig runt hörnet, eller hur det prasslade underligt sammanhängande i lövverket i kolmörkret framför mig.
Sådant gör att min hjärna snabbt fogar samma bilder, och skeenden.
Hur börjar man?
Det börjar ofta med att jag sätter mig i ett mörkt rum och ”ser” personen framför mig, sedan frågar jag honom/henne om hens bakgrund, vad som skrämmer hen mest, och om det är något särskilt hen drömmer om.
Kort sagt det centrala i en människas liv, det som formar och styr.
En film kan också börja med en vacker naturbild, och långsam inzoomning till en punkt.
Alla metoder är tillåtna, och om du kan hitta ett udda sätt att starta en film kan det vara det som får produktionsbolaget att fastna för just den
Det viktiga är att du skapar en bakgrund till karaktären, hens historia några generationer bakåt, vänskapsband, släktförhållanden, jobbet.
Det som hänt innan filmen börjat.
Naturligtvis är det bra om karaktären har en spännande händelserik, konfliktfylld bakgrund. Det ger mer att jobba med, och fler spänningsmoment.
Nästa gång skall jag prata om ytterligare en viktig del i filmen: Kontext
