Anitha Östlund Meijers skriv, plåtslagar och trädgårdsliv

Mitt liv består av skrivande, plåtslageri, trädgård och familjen förstås

Tritill från Smedstorp

En dag i oktober 2016 tröttnade Peter på mitt tjat om att rida, och skjutsade mig helt enkelt upp till Södertörns islandshästar som ligger på andra sidan berget, där en tjej som heter Sosso höll till med sin ridskola bestående av ett antal islandshästar.

Första lektionen var jag så nervös att jag skakade när jag borstade av Prud som var minst i flocken. Det var över trettio år sedan jag suttit på en häst, och Sosso visade mig hur jag skulle sadla (jag red ju bara barbacka på den tiden jag hade häst och var inte så duktig). Jag gick på lektion varje vecka och lärde mig snabbt massor.

Första gången jag töltade, grät jag av lycka. Det var som att komma hem…lycka, lycka, och en längtan efter en egen Pålle startade.

Jag och Zabine blev medryttare på grannens islandshäst Hilda. En söt liten sak som var görsnäll. Men, det var inte som att ha en egen och jag tröttnade på att mocka åt andra hästar och ha bestämda tider. Saknade den spontana glädjen i att kunna gå till hästen när jag ville.

I mars 2017 träffade jag underbara Tritill första gången. En naturtöltande fux på sex år med en mankhöjd på 143 centimeter av rasen Islandshäst. Kärlek vid första ögonkastet. När han kom travande glänste hans man som guld och jag såg min gamla häst Lady som en uppenbarelse i honom. Trille som han kallades var ybersocial och charmade både mig och de andra. Ändå beslöt vi att avvakta. Han var ju den första vi testade. Alla talade om för oss att man minsann inte skulle köpa första bästa….
Vi testade andra, och Zabine fastnade helt för en hälsinge vid namn Snotri. Han följde minsta vink och stannade om vi kom i obalans. Underbar och perfekt för Zabine helt enkelt.
Peter sa att vi kunde köpa båda, men jag tvekade. Det rörde sig om mycket pengar…cirka 80000 för båda. Under tiden jag funderade red jag på Tritill igen, och igen…saknade honom när jag inte var där och hade ofta kontakt med ägarinnan, som pushade mig att testa andra innan jag bestämde mig.
Vi åkte runt i Sverige och blev ständigt besvikna…för tuff, för lat, studsig, oskön att rida barbacka, såld när vi kom för att provrida…
Det var dags att veterinärbesikta Snotri och vi åkte till Hudik för att vara med. Nervöst, med all rätt. Det är extremt viktigt att allt är okej.
Han gick inte igenom och Zabine grät. Vi beslöt att vänta och se om veterinären kunde hjälpa honom. Tanken på att inte köpa Tritill sved och i hjärtat gömde jag tanken att lyssna på Peter och köpa båda. Nog hade vi råd….eller? Det är mycket som följer med köpet…försäkring, hovslagare med jämna mellanrum, veterinärbesök för att vaccinera, fixa tänderna, mat och hästsaker.
Efter två månader utan godkänd besiktning gav vi upp Snotri och Zabine grät när jag påtalade att det nog var meningen. Att det var Tritill vi skulle ha.
Vi åkte dit för att hon skulle få testa att rida honom barbacka, ute i skogen. ha, ha…hon var ybersur och klankade ner på allt. När ägarinnan såg hennes ilska sa hon att vi inte fick köpa Tritill, att Zabine inte tyckte om honom.
Jag grät i bilen hem
Vi testade flera hästar….men…

 

I maj 2017 fick vi hem Tritill, och DÄR började vårt nya liv, för naturligtvis blev allt annorlunda. Jag insåg ganska snabbt att jag saknat hästlivet enormt och var nog inte beredd på att jag skulle falla så snabbt och intensivt.