Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gården

Archive for the ‘Hat och en gnutta kärlek’ Category

December 10th, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Mitt skrivande av boken Hat och en gnutta kärlek

Ann Ljungberg är en riktig hittepåare, och just nu pågår något så underbart som en skrivadventskalender genom hennes försorg. Du kan vinna lektörshjälp, böcker och olika kurser.

Som du vet följer jag hennes Skrivpuff , och skriver i stort sett något varje dag genom att hitta temat där.
Mitt eget skrivande går just nu jättebra, och om det blir som jag vill kommer boken att finnas på bokdiskarna innan år 2012 är tillända. När den väl är skriven återstår ju redigering, lektörsläsning och massor av annat.
Titeln är självklar, och på framsidan kommer det att vara en målning av min talangfulla vän Mats Lundgren, eller “Lunkan” som han kallas. Kika in på hans blogg så förstår du vad jag menar.
De sista dagarna har jag varvat skrivandet med att hjälpa min kille uppe på olika tak med hållhjälp och borrat lite. Det är ganska fascinerande att titta på när han jobbar. Den hårda plåten beter sig som papper i Peters erfarna händer, och när jag försöker mig på att klippa den inser jag hur stark man måste vara i nyporna för att överhuvudtaget rå på den över huvudtaget.
Mellan hjälpinsatserna har jag suttit nere i bilen med filten över mig, och skrivit på manuset. Där nere i kylan har jag hittat saker jag nog aldrig hittat hemma i goa värmen på kontoret.
Min huvudkaraktär är författarinnan Charlie 39 år. Hon är gift med Jocke 39 år och har sonen Totte med honom. Hennes enda stöd här i världen är bästa väninnan Katrin som är hemligt förälskad i henne, och ser hur illa väninnan blir behandlad av sin man, men inte kan göra något.
Benjamin är 37 år, och en brutal seriemördare. Han ångrar inget, men ljuger för psykologen i syfte att komma ut snabbare och fortsätta sin gärning.
När de två genom ett förlags försorg hamnar i samma rum händer något, och Charlies inställning förändras, likväl som Benjamins.
På nätterna tampas Charlie med samvetet, och på dagarna med maken.
Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år, och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare, och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker. 
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont…eller?
September 2nd, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Utdrag ur min pågående bok Hat och en gnutta kärlek

Yes!

Idag fick jag det där berömda flowet, och missade till och med barnens hämtning med en halvtimme.
Min stackars bil fick riktigt rensa ur förgasaren när jag brummade på i 190 till skolan för att hämta småtusslarna.
Regnet öste ned när jag åkte hem igen, och hungriga småttingar som dissat skolköket ville ha pannkaka.
Här kommer ett kort avsnitt ur boken:
Resume`
Författarinnan Charlie har fått i uppdrag av sitt förlag att vara spökskrivare åt en seriemördare.
Det är andra besöket, och hon är mycket motvilligt där hon är:
Ursäkta att jag är så fåordig, men innehållet är hemligt ännu, och blir förhoppningsvis en dundersucce´då den släpps.

När månen byts ut till sol vaknar Charlie och sträcker sig beslutsamt efter mobilen.

   ”Hej, jag heter Charlie Olsen och undrar om det finns någon möjlighet att besöka en av era interner idag. Benjamin Larsson heter han, dömd för…”

   Hon blir avbruten av kvinnan som lätt irriterad ondgör sig över Charlies fråga, och snäsigt säger åt henne att beställa mötet tidigare nästa gång.

   Charlie tackar kvinnan, och är övertrevlig i ett försök att blidka henne. Det känns lite kymigt att ringa i sista minuten, men i annat fall tar det ytterligare en vecka att komma igång med intervjuerna.

   Efter frukost med Totte googlar hon på seriemördare, och får upp massor av länkar. Ju mer Charlie läser, desto större ångest känner hon. Bilderna av de mördade kvinnorna snurrar i hennes hjärna när hon trycker av datorn.

   Charlie och Totte borstar tänderna, sedan sminkar hon sig hårt. De blå ögonen är inneslutna av svart ögonskugga, och svart kajal. Ett tjockt lager mascara täcker ögonfransarna, och håret får för en gång skull bara hänga rakt ned.

   Charlie tvekar mellan jeans och en svart tajt byxa, men väljer till slut byxan som får sällskap av en strikt svart kavaj.

Efter att Charlie lämnat av Totte på dagiset tar hon pendeln till Södertälje och bussen till Hall

Solen strålar från en klarblå himmel, och snön börjar smälta.

   Charlie lägger tveksamt handen på dörrhandtaget till fängelset, släpper det och går ned några steg, står stilla med händerna för ansiktet, vänder och tar ett djupt andetag innan hon går in i byggnaden.

   Efter en snabb koll av vakterna leder en kriminalvårdare Charlie till besökscellen.

   När de närmar sig Benjamins dörr saktar hon farten och tänker för en sekund vända på klacken och åka hem.

   Dörren går upp med ett högt gnisslande Och Charlie känner att magen vänder sig ut och in.

   Kriminalvårdaren lotsar henne fram till bordet, och Benjamin höjer huvudet som varit nedsänkt mot bordsytan.

   Den andre kriminalvårdaren nickar mot Charlie, och tittar sedan ned i golvet för att inte störa.

   Charlie sätter sig på yttersta stolskanten och vet inte riktigt vad hon skall säga. Alla ord som Charlie tänkt använda är borta och det enda som finns kvar är minnet av skriket.

    ”Förlåt. Jag…”

   Benjamin avbryter henne.

   ”Det är lugnt. Vem som helst kan bli nojig av den här miljön. Varför kom du tillbaka?”

   Charlie harklar sig och plockar upp datorn.

   ”Jag har en bok att skriva.”

Hon undviker att titta honom i ögonen och studerar hans välskötta naglar som pryder de mycket smala fingrarna.

 Med något tjockt i halsen startar hon bandspelaren efter att ha satt på sig glasögonen. 

   ”Kan du berätta om din barndom?”

   Benjamin lägger huvudet på sned, och lutar sig bakåt mot stolsryggen med armarna i kors.     ”Berätta först om din.”

   Charlie vrider sig som en mask på en metkrok, och säger, ”Den…den var väl bra.”

   Benjamin är väl medveten om att han tryckt på en öm punkt, och ger inte upp.

   ”Väl?”, säger han och höjer ögonbrynen.

   Charlie lyfter vattenglaset till munnen och studerar honom med lätt slutna ögon. Med irriterad röst serverar hon honom det han letat. ”Morsan söp, och farsan drog när jag var liten. Mitt liv är inte intressant för dig så sluta nu.”   

   Kriminalvårdaren lyfter blicken och studerar dem, men röjer inte med en min vad han tänker.

   Benjamin verkar oberörd, och snörper ihop munnen till ett russin. 

   ”Var du lycklig?”

   Charlie ändrar sittställning, himlar med ögonen och säger lågt. ”Nej, om jag sade det skulle jag ljuga.”

   Benjamin lutar sig mot bordet, och söker hennes blick.

   ”Varför?”

   Charlie tittar först ned i bordet, men möter sedan hans blick.

   ”Jag…jag var alltid rädd för vad som skulle möta mig då jag kom hem.” Hon blir irriterad och pekar på honom med fingret. ”Nog om mig. Jag är här för att intervjua dig, inte tvärtom. Vi har bara trettio ynka minuter på oss. Berätta nu, hur var du som barn?”

  Benjamin ignorerar Charlies fråga, och lutar sig tillbaka igen. Ett svagt leende syns. 

   ”Har du några syskon?”

  Charlie tvekar några sekunder innan hon nästan spottar ur sig orden. ”En syster som jag aldrig träffar.”