Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Om du kikade på facebook igår såg du att vi snart är klar med taket i Tyresö.

Att stå mitt på det och se hur fantastiskt vackert taket blivit känns skönt i själen.

De som bor där är mycket glada att deras hus fått en uppfräschning, och är samtidigt nöjda över sitt val av både färg, och att de satt plåtlister över takbrädorna på sidan, för att få dem underhållsfria.

I vanliga fall måste man måla om vindskivorna som de kallas, vart femte år.

Jag har skällt på Peter att han inte gjorde likadant på vårt hus. För hur mycket jag än kommit över min höjdrädsla tilltalar det mig inte att som äldre stiga upp på taket och göra förbättringar.

Hösten har nu slagit till på allvar i Grödinge, och vägen är våt efter ännu ett av dessa fjölande regnnätter.

Löven ligger på den nyasfalterade vägen, och jag känner hur jag glider med bilen, som om det var ishalka.

Jag har börjat läsa boken Liesl och Po för ungarna på kvällarna.

Den är bra…riktigt, riktigt bra, och de gillar den skarpt.

Problemet är att de somnar, och vill höra kapitlet igen nästa dag. 

Ha, ha…igår somnade till och med jag…ja inte för att boken är tråkig…åh nej, det är nog för att jag tillbringar dagarna ute, och får så mycket frisk luft.

Värmen inne gör mig dåsig, och Peter…han somnar i soffan varje kväll medan jag skriver i rummet intill.

Idag är en annorlunda dag.

Jag steg upp tidigt, tidigt och tutade iväg mot Tumba där jag glad hittade en parkering.

Sedan tog jag pendeln mot Sundbyberg, där jag nu sitter på ett cafe och äter frukost.

Anledningen till besöket är att jag ska gå på utvärdering av företaget hos ETU. Det är deras beslut som styr om jag ska få fortsatt Starta-eget-bidrag.

På vägen hit fortsätter jag läsandet av Femtio nyanser av honom boken många hatar, men lika många älskar. Och hittills gillar jag det som avhandlas i den.

Samtidigt som jag läser undrar jag vilken kvinna som inte skulle vilja vara i Anas läge? Och varför inte?

Gillar inte alla den där kittlande sexuella spänningen? Första touchen? Första kyssen?

Undrar inte kvinnor, och män förstås hur den nya kvinnan/mannen framför dem första och andra, till och med tredje dejten hur personen är? Smakar? Kysser?

Det gör i alla fall jag, och kan trots min nuvarande situation undra många gånger då jag ser en sådan där härligt läcker kille, eller om jag möter någons blick mitt i vimlet en helt vanlig måndag morgon.

Gör inte du det?

I mitt manus Ja älsker däj ja har jag skrivit om det som hände då jag träffade en kille jag blev besatt av, och ständigt återvände till. Om livet som sexuellt oerfaren tjej mitt i smeten av potentiella partners.

Jag var fullständigt orädd till skillnad mot Ana i Femtio nyanser, men känner igen många av hennes tankar. De finns till och med dokumenterade i mina dagböcker från den tiden.

Den framtida boken Ja älsker däj ja är skriven utifrån dem, och innehåller både hemska och bra saker. Du vet allt är inte bara svart och vitt i livet, ibland är det grått också.

Nåväl, nu sitter jag här och minns det som hände då, i början av åttiotalet då jag var en blyg tjej på ynka femton med båda fötterna på jorden och huvudet fullt av myriader av tankar på sexets vara eller inte vara, hästar, killar, dumma föräldrar, och bråkiga syskon.

Jag är nu på sidan 103 i boken Femtio nyanser av honom och hungrar efter att fortsätta läsa. En känsla jag älskar att ha, och har saknat några år. Barn, förhållande och eget skrivande har tagit över.

Ikväll ska jag på Skrivarmingel med Ann Ljungberg, så…vi kanske ses där?

Om inte får du ha en härlig dag.

Kram

P.s Du missar väl inte mina En början eller Ett slut som jag lägger upp på bloggen och låter dig använda som du vill i ditt skrivande?

Ha en härlig dag

Nåväl, efter att Raz trixat ihop sina läxor, och jag fått på barnen överdragsbyxor och jacka gick vi ut.

Häcken består till stora delar av tjocka elaka taggar som gärna letar sig in i min tunna hud. Barnen körde iväg grenarna med varsin skottkärra, och öste alltihop på eldningsplatsen. 

Har ingen större lust att umgås mer med taggiga grenar.

När klipperiet var över kapade vi min vackra, långa ros som var över tre meter hög. Hon delades i små bitar som jag stack ned runt vår stora veranda. 

Tanken är att hon ska växa över pergolan, och agera solskydd, men vad jag tänker och blommor gör är ofta två skilda saker.

Nåväl, nu sitter de där. Små korta pinnar fyllda av vassa rödaktiga taggar.

Nu var det dags att bygga hundgård.

Jag och Razmus bar stånkande fram stora gallergrindar som ska sättas ihop, men insåg att det behövdes grävas först.

Nu står grindarna på baksidan, lutade mot huset. Imorgon tar vi tag i problemet, inte idag.

Nu väntar barnen på lördagsmys. Teven är på, luftvärmepumpen fixar in värme i huset, och katten ligger i soffan och kurrar.

Peter och Mackan är på g hem.

Dagen närmar sig ett slut, men kvällen är min…för ikväll ska jag skriva.

Ha det gott

Kram

Naturligtvis var jag trött. Det vore lögn att säga något annat, men för husfridens skull satte jag mig med honom.

Jag somnade till och från, såg ett mord ena gången jag vaknade, ännu ett nästa gång jag slog upp mina melerade.

Ha, ha…jag fick inte så mycket innehåll som du förstår.

Samtidigt tvättade jag och sorterade strumpor. Snacka om simultanförmåga.

När klockan slog sex drog småttingarna igång. Det var höööööög volym, tjafs sinsemellan, hårda dunkar från springande inne i rummet, och…ja du vet barn som leker.

Det var bara att inse fakta…tji sömn. Trötta segade vi oss upp och åt frukost.

Zabine plockade ut alla ensamma strumpor från sitt rum, och satte ihop dem med sin make.

Razmus pluggade motvilligt svenska, och lite matematik medan Hampuz byggde med klossar och lekte bilrace.

Peter åkte iväg på ett jobb, och jag…gick ut i trädgården som idag består av alldeles för långt gräs, på tok för hög häck, och rosor som skriker efter kärleksfull omsorg.

Jag har jobbat så mycket i andras trädgårdar att vår egen gråtit. Växterna har fått växa lite hus som haver, och trots att det är höst står utemöblerna ute på verandan med vattnet droppande från sig.

Kikar lite på hur man skriver för barn, och funderar på att gå en kurs i det. Med min fantasi borde jag fixa det, men jag vet inte. 

Just nu består mitt liv av många frågetecken. 

Hur blir det med ekonomin nu till hösten när trädgårdarna går i vila?

Och bokutgivningen? Hur går det med den?

E-böcker eller inte?

Kommer mina händer att hålla för plåtjobb i vinter? Eller blir det som vanligt…smärta och problem?

Det är det jag funderar på då jag knipsar av buske efter buske i häcken. Ideer som poppar upp i skallen läser jag snabbt in på iphonens röstmemo.

Ha en härlig dag

Lillstinta ligger redan bredvid mig på andra sidan, och Razmus har också joinat oss.

Peter skramlar med porslinet i köket, dukar fram frukosten för att skynda på processen.

“Hörru hjärtat, upp och hoppa”, säger jag halvhjärtat och längtar intensivt efter att få sluta ögonen igen. Bara en liten stund…en liten, liten ynka sekund.

Zabine tittar upp med ett mosigt leende. “Är det morgon redan?”

“Mm”, säger jag och lägger armen runt henne. “Det är frukostdags. Pappa är redan uppe.”

Jag kliver upp, trär på mig arbetsbyxor och en fleecetröja över det. Utanför fönstret skiner solen försiktigt, bådar om en varm dag. Eller…varm förresten…sommaren är över nu. Det är bara att inse.

Lönnlöven skiftar i flera vackra färger, och marken blir så där äckligt slaskig, med lera och frost i en enda röra.

Idag går frukosten ganska lugnt till. Några små tjafs, en tillsägelse, och mycket fnitter är ingredienserna.

Jag brusar upp då Raz skrattar när Hampuz kastar havrekuddar på bordet, och tar upp dem med munnen, men lugnar mig efter att sakta ha räknat till tio.

Bilresan är tyst. Samtliga barn spelar Temple Run…

Det enda som hörs är ett högt gnisslande ljud när de lyckas fånga osynlighetsmanteln och får fri lejd i spelet. Till och med femåringen hajjar det där. Jag tycker det är urtråkigt, och undviker att spela så mycket jag kan.

Zabine förvandlas till trotsig trettonåring på parkeringen, och kastar av sig regnjackan på backen med orden:

“Jag vill inte ha den här fula jackan. Den är för varm, och ful, och…”

Lugnt lyfter jag upp jackan, ger henne den, och väser:

“Nu tar du med dig jackan till skolan, hänger upp den på din plats, och använder den om det regnar. Annars blir du blöt, och kall…och sjuk.”

Hå, hå ja, ja…inte lätt att vara stor och förståndig ibland. Det blir så mycket bataljer när man ska göra allt på rätt sätt.

Zabine grimaserar, gråter en skvätt och tar emot jackan med en fnysning:

“Okej då, jag gör väl det då. Men idag kommer det inte att regna. Det är jag helt säker på.”

Lilleman studsar på stället, vill snabbt in till skolan och sin kompis Samuel, men mulnar då vännen inte är där. Sorgsen sätter han sig i mitt knä och tittar under lugg på han den elake som slagit honom, och jag förstår att min lilla är rädd.

När den elake passerar mig lägger jag handen på hans axel och trycker på den.

“Nu är du snäll. Gör du en enda sak till får du skylla dig själv. Jag varnar dig.”

Han möter min blick och muttrar:

“Jag har slutat med det där.”

Pedagogerna kommer in i rummet, och jag säger hejdå till Hampuz som leker crossåkare med sina andra vänner. De springer runt, runt i rummet med händerna formade som om de höll ett styre, kastar sig handlöst på golvet och skrattar.

Gud så skönt det är att höra barnskratt. Framför allt Hampuz. Han lever upp, ögonen gnistrar av bus, och när jag lämnar huset är jag glad över att dagen börjat så bra.

Jag vänder bilen hemåt, och tar ut hundarna på promenad när jag kommit hem.

Internet krånglar och jag påbörjar en novell till Hemmets journals tävling med sista inlämningsdag den första december.

Nu kommer snart Peter hem från tandläkaren, och vi ska upp på ett tak några kilometer härifrån. En magnifik kåk som jag tycker är väldigt speciell. Bilder kommer senare.

Ha en underbar dag

Att vara förälder kan ibland vara svårt. Man förväntas kunna allt, och barnen ser sin mamma som allvetande superkonstnär.

Jag kan inte allt…

Nej, långt ifrån…

Men mitt sunda förnuft säger mig att det inte är vettigt att sitta framför en skärm(laptop, iphone, ipad) hela dagarna. Oavsett hur tråkigt livet annars kan te sig.

Vår älskade nioåring har plötsligt förvandlats till en surmulen tonåringsliknande mumie som vägrar svara på tilltal, gör allt tvärtemot, och vräker ur sig dumma saker.

Mellanbarnet, vår lilla prinsessa…grinar och skriker om hon inte får som hon vill, stampar med fötterna i golvet och låter mungiporna nästan falla ur ansiktet.

Naturligtvis följer nästa unge med…femåringen som förut varit idel solsken. Han gör som syrran, och verkar mest bestå av orden NEJ och VILL INTE.

Det är bara att ta ett djupt andetag, och lugnt tillrättavisa samtliga vildungar så gott det går.

Min kära mamma suckade och skrattade om vartannat, medan hon nickade menande åt mig.

Mamma brukar ofta påminna mig om hur jag själv var som barn. Att jag var envis som synden, och helt vild…och att jag rymde hemifrån, men kom hem samma dag.

Allt sådant jag själv inte minns, det minns hon så väl.

Barnen satt andäktigt tysta då mamma berättade hur hon, och framförallt jag varit som liten.

Hå, hå ja, ja…det är mycket nu.

Här hemma såg det ut som en tromb dragit fram, och jag satte ungarna i jobb då vi kom hem från mässan.

Idag är de allihop tillbaka på skola och dagis.

Motvilligt gick Lilleman mot dagis och lurades in i huset…där hans bästis mötte honom, och tog bort allt motstånd. Gråten försvann blixtsnabbt, och det var knappt så att jag fick en puss innan jag gick.

Hemma igen gick jag igenom alla företagspapper, och åkte till min bokföringstjej med packarna.

När jag återvände hem skyndade jag in för att inte bli våt, för naturligtvis regnade det.

Papper efter papper, tidning efter tidning försvinner nu från mitt lilla skrivbord som blivit ännu mindre av allt bråte som lämpats över hit.

Nu tänker jag fortsätta röja, och sedan skriva på manuset för att få klart det så fort som möjligt.

Ha det

Kram

Monterväggarna som varit täckta av vackra tyger, och stora affischer har skalats rena och lyser vita.

I dag är det en ny dag

Barnen kommer springande vid sex och väcker mig med pussar och kramar, busar och bråkar sinsemellan vid frukostbordet. Allt är som det var förut…

Förutom en sak…

Jag har träffat massor av vänner jag förut bara haft kontakt med via facebook, eller via mejl.

Fickan är full av visitkort, kassarna tyngs ned av böcker där författarna skrivit en hälsning inuti.

Kontoret svämmar över av brochyrer, räkningar och tidningar jag anser intressanta. Så lite tid…så mycket att upptäcka.

Hampuz och jag åkte till sjukhuset för att kolla hans syn. De droppade något i hans ögon så att pupillen nästan täckt irisen, och han klarar inte av ljus så bra. 

“Det är bara tillfälligt. Försvinner till kvällen”, säger läkaren när han lyser in i Hampuz ögon och snabbt lägger till: “Din son ser dåligt, men inte så illa att det krävs glasögon. Ni får komma tillbaka i juni.”

Vi tar oss ned till parkeringen där vi trasslat in oss i en ruta, och jag sätter in Lilleman som kisar med ögonen och håller handen över för att skydda mot dagsljuset.

När vi kommer hem tar jag itu med räkningarna, hundar och sätter mig vid bordet med barnen och mamma.

Igår natt satt vi uppe sent, sent och lyssnade på när mamma berättade om sin barndom, och min…

“Du var i trotsåldern från fyra till Gud vet vad”, sa mamma när jag pratade om Zabine som just nu är där. En trettonåring i en sjuårings kropp är inte att leka med.

Hej på en stund…

Idag blev det ännu en sådan där mystisk dag.

Morgonen bestod av högljudda diskussioner om det mesta. Fröken Zabine var vrång på alla sätt och ville inte klä på sig , äta eller göra något annat heller för den delen.

När kläderna äntligen landat där de skulle vara utbröt nästa krig…hon ville ha med sin finaste, dyraste docka till skolan. “Alla andra har med sig, och om jag inte har någon får jag inte vara me”, snyftade hon på högljudd stockholmska och torkade tårarna med ilskna rörelser.

Efter lite lock och pock fick jag med henne till matbordet och lite mat i magen.

Jag själv slevade snabbt i mig risgröt, och rusade sedan ut med pinknödiga vovvar.

Lilla Zenta går på tre ben stackarn, och gnäller till då den onda klon nuddar något.

Det gick relativt lätt att skjutsa barnen till skolan, och jag åkte mot Huddinge för att parkera bilen och invänta Peter som fått akutbesöka tandläkaren efter att en plomb lossnade igår.

Ha, ha…parkering? Pilutta mig…inte en enda liten ledig fläck fanns det. 

Jag styrde mot min kund Marianne i Fullersta och möttes av…

En ledsen dam som fortfarande var iklädd morgonrock, och hade ett hår som stod åt alla håll.

“Jag har strömavbrott lilla vännen”, sa hon och öppnade grinden.

Vi kramades, och jag kikade lite snabbt på propparna, men kunde inte se något direkt fel.

Googlade på vattenfall och strömavbrott, och såg att Huddinge hade det just nu.

Marianne ringde vattenfall för att anmäla medan jag klippte gräsmattorna som rusat i höjden.

Såg att hon klippt sina stickiga buskar och samlade ihop dem i en stor big bag.

Plötsligt fick jag en känsla av att något var fel och bad Marianne hämta källarnyckeln.

Där möttes vi av det här:

Det var översvämning i källaren. Vattenpumpen som vanligtvis går hade ju stått i flera timmar, och…allt stod i vatten. Flera centimeter sådant.

Nu tyckte jag så synd om Marianne att jag beslöt att ta tag i det hela.

Eftersom hon inte hade en fungerande ficklampa åkte jag iväg till Statoil och köpte två nya. En stor kaffe tog jag också med mig, väl medveten om hur mycket Marianne gillade att dricka sådant på morgonen för att vakna ordentligt.

När jag kom tillbaka satte vi igång

Raskt samlade jag ihop sladden till pumpen och en sladdvinda, sedan gick vi över till grannhuset och bad om ström.

En timme senare var nästan allt vatten borta, och jag mötte Peter som kommit för att hämta mig.

Klockan var strax över tolv, och magen kurrade.

Vi beslöt att jag skulle stanna för att fixa felet, och han åka till Tyresö och lägga skivor.

Om igen åkte jag ned till Statoil, och köpte den här gången två grillade korvar plus en juice. Tantelora hade ju naturligtvis inte ätit något.

Vi smaskade i oss korvarna medan jag ännu en gång ställde mig framför proppskåpet. Beslutsamt vred jag ur samtliga proppar, slog på jordfelsbrytaren, och satte i propparna en och en.

Lampor tändes, radion gick igång, och pannan startade.

Lättad lade Marianne på luren hon lyft för att ringa en elektriker, och kom fram till mig med ficklampan lyft. “Är det sant? Fixar du det?”

Jag nickade med en av propphuvarna i munnen, och satte i nästa. Poff sa det.

Den var omärkt naturligtvis, så vi hade ingen aning om vad den styrde.

Men jag hade en ide´….

Snabbt sprang jag ned till källaren och drog ur samtliga proppar, och satte på jordfelsbrytaren…som nu stannade kvar.

Stort jubel…och mer grubbel. Vad i helskotta felades?

Ner i källaren ännu en gång, drog i ledningar, stickproppar och funderade. Tills…snilleblixt…elementet på väggen…det hade krånglat sa Marianne…länge.

När jag tog tag i det för att lyfta det från väggen…följde hela skiten med. Ledningar, skruvar och fäste. Gipsväggen bakom elementet var bara kex, och dessutom fylld av väta och mögel.

Jag klippte av ledningarna och tejpade tåtarna, sedan testade vi igen.

Poff, så stack proppen igen.

Nu gav vi upp…i alla fall tillfälligt. 

Huset var varmt igen, luftvärmepumpen gick, och ljuset var tillbaka. Vattenpumpen fungerade också snällt, så jag hämtade sladden hos grannen, och packade ihop vindan.

När jag lämnade Marianne var klockan tre. Plötsligt var det kväller, och dags att hämta småtusslarna.

Idag har de ringt från skolstyrelsen. Hampuz klass har blivit tilldelad en psykolog som ska besöka dem och utreda hur barnet agerar. Hoppas nu att odågan visar sin rätta sida, och blir påkommen.

“Hampuz har ju känns sig påhoppad”, sa hon och jag kände ilskan torna upp sig, men bet hårt i tungan och sa lugnt. 

“Jag har fotografier som du kan få se. Från alla slagen.”

Det blev tyst i luren en lång stund.

“Slagen? Vad menar du med det? Syns det?”

“Ha, ha…syns? Han har fått blåmärken varje gång. Förra året fick han en sax i ögat. Då var det nära att det gick väldigt illa”, fortsatte jag och kände att jag darrade av harm. Påstå att min son ljög. Förbannade människa…

“Oj då. Det har ingen sagt till mig. Nåväl…jag ska uppehålla mig i Hampuz klass och iaktta dem några dagar för att kolla upp det du berättat. Jag lovar att vi ska åtgärda det här. Nu på en gång.”

Nu återstår att se vad som händer…

Jag avvaktar och pratar varje kväll med Hampuz om dagen för att förvissa mig om att inget hänt.

Nu sover barnen, och jag ska redigera manus.

Om två dagar beger vi oss till bokmässan i Göteborg, och det kvillrar i magen av nyfikenhet vad som händer i år.

Du kommer väl dit du med? Kom gärna fram och hälsa om du ser mig.

Jag står i Egenutgivarnas monter A02:52

Ha det

Kram

Några vänner har hjälpt till att renovera huset i dagarna två, och det har hänt mycket.

Innertaket på balkongen är numera vitt, likaså takfoten.

På bilden ser du Tomas och Susanna måla för glatta livet.

Kupan på baksidan är äntligen plåtbelagd, och en hundgård ska tillverkas snabbt. I vinter kan hundarna inte följa med oss på jobb. Det blir på tok för kallt.

Masonitskivor har satts upp mot väggarna, och snart, mycket snart kan vi påbörja isoleringen. Härligt att se, och lättande för vårt dåliga samvete.

Inte en enda rad har jag hunnit läsa i helgen, men är rätt nöjd ändå. Att manuset vilar från redigering innebär naturligtvis inte att min hjärna vilar från manuset. Jag lever i symbios med mina karaktärer, och har dagligen x antal nya ideer som flippar förbi i tanken och ofta fångas upp av mina fingrar som skriver in dem på iphonens anteckningar.

Jag har skickat synopsis till några förlag som bett mig skicka manuset så fort det är klart. Jättekul så klart, men samtidigt lite stressande. Vill ju att förlagen ska gilla det de läser, och granskar det ännu strängare.

Har beställt en Samsung platta för att ha med den på bokmässan nästa vecka, och tänker låta äldsta grabben använda den som spelplan, och lärosäte.

Webbkursen Digitala affärsmodeller är slut, och jag saknar de dagliga facebookinläggen, och alla underbara tips som tjejerna delar med sig av.
Ann Ljungberg ledde oss med lugn, behaglig röst genom kapitlen, och avlöstes emellanåt av Ann Klefbohm och Anna Åberg som båda två hade en enorm källa av visdom.
Jag saknar också alla de som deltog i kursen, och samtalen vi förde på ett raspande webbmöte där halva orden ibland försvann. Det fanns inga avstånd mellan oss, trots att det i verkligheten ibland var flera hundra mil.
Tack vare allt detta sitter jag idag med ett eget företag som sakta men säkert blir allt stabilare i konstruktionen, och förhoppningsvis kan stå på egna ben snart.

Ikväll när jag läste aftonbladet möttes jag av något som fick mitt hjärta att blöda, och minneskorridoren att vidgas.
En nioårig flicka och hennes föräldrar berättar om hur de blev bemötta då flickan blev mobbad i skolan.
Det här är skrämmande nog precis vad vi erfarit. Inte med en, utan två barn.

Razmus gick i en gammal pytteskola där han delade klass med fyra andra barn. Jo du läste rätt…fyra andra barn. Allt som allt var de trettiofem elever på skolan.
Ändå blev vår lilla älskling utsatt för grov mobbing. Utan att han gjort ett dugg för att förtjäna det. ja tolka mig rätt nu…ingen enda människa förtjänar väl att bli mobbad.
Lärarna struntade i det som hände, sköt undan våra anklagelser med orden att de inte sett något, och därför inget kunde göra. Att barnen lattjade, och att vår som säkert bara missuppfattade det. den dagen hade en klasskamrat tryckt ned honom på marken med en hockeyklubba över halsen, och tryckt på den tills en annan kamrat gick mellan.
Jag kunde bara se på hur min älskling som förut sett fram emot skoldagen drog sig undan och blev arg för ingenting. Till slut…bytte vi skola.
På nya skolan höll sig Raz för sig själv, vågade knappt sätta sig bland de andra, och jag…kunde ännu en gång inget göra förutom berätta för lärarna vad han varit med om.
Idag två år senare har han landat men på vägen dit själv agerat mobbare och betett sig allmänt elakt åt. Det sociala mönstret tedde sig mycket underligt för honom, och han hittade inte de rätta pusselbitarna förrän i år.

Idag står vi inför samma sak. Vår älskade unge fyra år gammal blir slagen av andra barn, ofta…och oprovocerat.
Vad kan man göra som förälder?
Första tanken är att man ska ta honom bort därifrån, och aldrig träda in i en lokal fylld av potentiella mobbare igen.
Nästa tanke är att man ska slåss. Slåss tills varenda bloddroppe ligger på marken, och marken skakar av skälvningarna från ens darrande kropp. Jag vill tylla in min lilla älskling i törnen så att ingen når honom, och gömma honom i min famn. Torka tårarna på de runda kinderna och andas in hans doft.
Jag darrar då jag lämnar ett gråtande barn som förtvivlat ropar att han är rädd, och jag ser rött då elakingen möter min blick. Framför mig ser jag ett stort blåmärke på knät som sonen fick då en gul plastspade slogs mot det.

Han var bara tre år då första slaget kom. Tre år och så blyg att han gömde sig i ett hörn av rummet där han byggde med klossar hela dagarna. Störde ingen, sa inget. Bara byggde med klossarna, och ibland legot.
Då var det en annan som slog, han och några andra dängde något i huvudet, slog med en pinne och tryckte in en sax i min älskade unges öga. Nu tog det som tur bara i kanten, men jag blev vansinnig då det hände och skällde. Blånaderna avlöste varandra, och en dag hade han en stor röd bula i huvudet från ett isblock som letat sig till huvudet via små illvilliga barnahänder.

Jag måste jobba för att få in pengar till familjen. Behöver som alla andra mammor och pappor veta att min unge får den bästa vård de kan ge.
Inte vara osäker på i vilket skick han ska vara då vi hämtar honom. Inte behöva luska ut själv att han blivit slagen…igen, och framför allt…inte höra orden “Jag såg inget. Jag vet inte var jag var då det hände. Vilken tid var det?”
Vad händer med barnets känslor som i det ögonblicket inte tas på allvar? Vad händer med barnets tillit till vuxna då han ifrågasätts?
Måste jag verkligen spela in bekännelsen då han gråtande förklarar vad som hänt när vi ska sova? Måste jag själv ringa skolstyrelsen?

I morgon är det föräldramöte…
Det kommer att bli heta diskussioner, och jag tänker inte vika en centimeter om det blir påhopp på mig.
Då vi tog upp det som hände på Raz skola hyssjades vi ned av andra föräldrar som sa att vi skulle orsaka att skolan stängdes om vi tog upp problemet. Att vi skulle hålla tyst om mobbingen som försiggick dag efter dag mitt framför andra föräldrar som då lämnade sina barn.
Den gången sa jag bara några få ord, och blev utfryst.
Idag är jag äldre, visare och fullt medveten om vad som händer i ett barn som inte får hjälp.
Ett sådant barn tror sig veta att koden till att bli omtyckt är att själv mobba. Bryta ned andras själ, knuffa på, och ibland ta till nävarna. Stödda sig mot fröken, och vara allmänt stökig medan själen gråter förtvivlat av att aldrig bli kramad och få spela fotboll med kamraterna.

En gång är förlåtlig, två gånger är en gång för mycket, och tre gånger…är vansinne, och något som måste bli stoppat…då på direkten…med hjälp av förstående lärare, fritidsledare och föräldrar till barnet som slog.
Det här är resultatet av att för många barn stoppas in i klasserna. Tjugotvå småttingar på bara några få förskolelärare fungerar inte. Hur i helvete ska de hinna se allt som händer på skolgården? En gård som en briljant arkitekt dessutom delat i tre lika stora delar, med gömslen där det är lätt att slå någon med en spade, en sten eller varför inte en grov pinne från skogen intill.

Har du någon erfarenhet av det här? Och vad gjorde du då det hände?
Tips mottages tacksamt.

Alarmet ylade klockan fem, och Peter väckte mig cirka tio minuter senare eftersom jag gonat ned mig med Lilleman i vår säng.

Efter lite strul fick jag in samtliga barn i bilen, och for hemåt genom vindlande höstfärgade ängar och skogar.

Vi möttes av katten som tydligen smet in i morse, och jag utfodrade både hungriga barn och hundar innan vi satte oss framför teven.

Snart är det dags för redigering, och fakturaskrivande, sedan är den här dagen också förbi.

Peter packar in sakerna i sin bil medan jag tar ut hundarna på promenad. Det är urrigt och små vattendroppar rinner på mina armar.

Efter en mycket trög frukost borstar barnen motvilligt tänderna och lägger sig i sängarna igen.

När jag lämnar in Hampuz är illbattingen som slåss redan där. Det känns oroligt att lämna min älskade unge här idag, och jag stannar en timme, innan jag tvingar mig själv att sticka.

Det går finfint. Hampuz vinkar glatt då jag säger hejdå, och åker mot Tumba för att parkera.

Ursäkta mig…sa jag parkera? Jag menar nog snarare hitta ett ställe att dumpa min bil på, och kanske, kanske inte ha alltför långt till t-banan.

Efter att ha snurrat runt ett tag ger jag upp…och upptäcker i sista stund att en bil precis lämnat parkeringen.

Peter hämtar mig, och vi far mot jobbet. För dagen förflyttad till Vega där vi ska måla och bygga stege.

Ha, ha…jomenvisst ser du…

Trötta åker vi hemåt vid fyra. Jag hoppar av och tar t-banan mot stan.

På cafe Fixx träffar jag mina skrivartjejer, och vi babblar i det oändliga om skrivande