Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Vi väntade in “våra” dagistanter och spelade upp vad Lilleman berättade igår.  Han satt tyst och lyssnade, och tittade ned i backen, nickade försiktigt då hans fröken frågade om det hon hört var sant.

I samma sekund kommer den som slagit honom in genom dörren, och jag ser hur Hampuz skyggar då han passerar.

“Ursäkta, kan jag få prata med dig?”, säger jag och ropar till mig Peter. “Det här är Robin”, säger jag och känner ilskan växa i mig.

“Din son slår min son”, fortsätter jag vänd mot mamman. “Har du berättat för din mamma vad du gjorde igår?”, frågar jag och känner hur blodet bubblar extra mycket. Det brusar i öronen.

Killen tittar ned i golvet, och ser skyldig ut.

“Vad menar du? Robin, vad är det här? Slår du andra?”, säger mamman vänd mot sin son. “Jag…jag är chockad. Hade ingen aning om det här.”

“Är det här sant? Har ni sett honom slå?”, säger hon till en av fröknarna.

“Nej, vi har inte sett, men…vi har hört…”, säger fröken och jag ser hur illa berörd hon blir. 

Det är nog inte så lätt att vara förskollärare i den situationen. Hur i helvete ska de kunna hålla reda på tjugotvå telningar som tuffar runt i hundranittio, och jag förstår så väl att de inte lyckas se åt alla tre hållen samtidigt. Den som planerade skolan tänkte inte på att det bildades hemliga ställen där det är lätt att slå till någon annan.

Vi byter telefonnummer, och Hampuz störtvägrar att stanna kvar. Han klamrar sig fast i mig, och gråter. Mitt hjärta gör ont. 

“Mamma, jag vill följa med dig…”

Peter och jag tittar på varandra, och tårarna som rinner nedför den blånande kinden.

“Okej”, säger jag, och hämtar Hampuz ryggsäck, packar ned regnkläder och stövlar för att sedan säga hejdå till fröknarna.

Ha, ha…jo du jävlar i min nåda vilket misstag vi gjorde…

Lilleman somnade i bilen, och sov ända tills vi kom fram till verkstaden.

Efter att ha tillverkat en stos åkte vi mot Tyresö, och käkade på restaurang.

Väl framme vid kunden tog vi beslutet att ta med Hampuz på taket. Det är ganska flackt på baksidan, och ingen större fara att ha honom med, och att lämna honom nere på marken med en bilväg nära fanns inte på kartan.

Det började första halvtimmen på taket. Hampuz tjafsade om allt möjligt, skrek och grät när jag tvingade på honom regnkläder då ösregnet kom.

Så fortsatte han hela dagen.

Orsaken vet jag, men det blev inte många skivor vi fick på idag tack vare det här, och klockan tre bröt vi för att istället åka hem.

Nu har Hampuz och jag badat plus hela familjen ätit pannkaka, och det är dags för barnen att sussa.

Nu tänkte jag redigera mitt manus Hat och en gnutta kärlek

Förresten, om du vet något bra bokförlag som tar mot romantic-crimemanus kan du väl hojta.

Tre förlag vill se manuset, men jag hittar gärna fler.

Ha en härlig kväll.

Kram

Idag när jag hämtade Lilleman såg han ut så här:

Eftersom han bar ett par svarta solglasögon såg jag inte skadan förrän jag kommit hem.
När jag frågar honom vad som hänt säger han så här:
“Det var Robin som slog mig med den stora spaden fast jag inte gjort någonting.”
Tårarna glittrade i ögonvrån, och jag blev så vansinnigt arg på den lilla killen jag redan pratat allvar med en gång. Då hotade jag med att prata med hans föräldrar, och så får det bli.
Hampuz kröp upp i mitt knä och jag bad honom berätta vad som hänt, OCH spelade in det på min iphone för att imorgon spela upp det för fröknarna.
Lilleman berättar nämligen inget om slagen för sina lärare, och gråter inte inför de andra barnen.
När vi fortsätter prata kommer det fram att Hampuz bästa vän som är ännu försiktigare också blir slagen av samma kille.

Nu är det krig med stort artilleri. Jag har lessnat.
Det är bestämt att Hampuz aldrig ska vara ensam ute med de andra barnen, och att han ska följa med fröken in om hon gör ärenden in på avdelningen. Detta för att eliminera risken för slag.

I morgon ska jag ta itu med barnet, fröknarna och framför allt föräldrarna.
Händer inget ändå…går jag högre.
Det här är inte okej.

Efter att ha lämnat småttingarna åkte vi till verkstaden och tillverkade en stos till taket i Tyresö. Eller…rättare sagt Peter tillverkade en medan jag stod bredvid och tittade på, fascinerad över hur lätt att han fick ett stycke plåt att förvandlas till något vettigt.Vi fortsatte mot Tyresö, och gick upp på taket. Det föll små, små droppar och jag satte på mig regnkläderför att slippa springa ned igen när det började ösregna. Ha, ha…jomenvisst vad det gjorde. Solen gled vackert fram för att sprida värme, och jag tog av mig, för att i nästa sekund känna regnet igen. 

Sådär höll det på…hela dagen. Men vi kämpade på och hade lagt på fjorton skivor då vi åkte hem.

Vackert eller hur?

Det är ganska halt att gå på pappen när den är nylagd, men nu har sanden regnat bort och det är lite lättare att stå kvar. Fötterna ljummar efter en dag i det här läget, och rumpan får sig en ordentlig genomgång. Fortsätter jag med det här lär den bli stenhård…ha, ha.

Peter tog kameran från mig och tog några foton.

Bräderna ligger nu säkrade under en stor grön presenning, och jag hoppas, hoppas att det INTE regnar imorgon, men anar att det antagligen kommer att vräka ned.

Irriterande eftersom vi i morgon påbörjar plåtsättningen av taket i Tyresö. 

Plåtslagare är ett underbart fritt jobb, men ibland längtar jag in till andra sidan fönstret. Till goa värmen och torra fötter.

Nu laddar vi förvisso för en dålig dag, med regnjackor och byxor, kängor och ombyte av kläder.

Det värsta som kan hända är att man blir blöt och har glömt nya kläder. Bacillerna älskar sådant, och kommer på besök nästa dag.

Ikväll har jag haft ett mycket allvarligt samtal med Zabine som i frustration över att inte få sin vilja fram river sig själv, och sliter upp lakanen i sängen.

En petitesser tänker många, men jag ser en tjej som i framtiden kanske skär sig själv när hon blir ledsen eller arg, och faktiskt…vår barnflicka reagerade på samma sätt när hon hörde Zabine säga orden.

Rita befann sig i sängen bredvid när Zabine reagerade på det här sättet över att inte få välja kvällsfilm.

Jag drog upp Zabine ur sängen, och tog med min lilla prinsessa till vårt sovrum.

Där…kom allt upp till ytan.

Lilla vännen min är ledsen över att vara så långa dagar på skolan, och längtar hem. Vi hämtar henne fem på fritis numera, mot två-tretiden förut. 

Jag försökte diskutera med henne, och förklara att jag måste jobba sent för att hinna det vi skulle göra.

Samtidigt lovade jag henne att efter de här två veckornas intensiva plåtande försöka hämta henne tidigare några dagar.

Lilleman kom in han med, och kröp ned. Lyssnade på Zabines prat, och nickade instämmande då hon pratade om långa dagar, och önskan om att få komma hem tidigare.

Hampuz sa att han också tyckte det var tråkigt att vara på dagis så långa dagar, och att han kissat på sig flera gånger eftersom han inte kände de som jobbade sent, och då inte vågade säga till om toalettbesök.

Det gör ont i mig att höra deras längtan, och jag berättar hur jag och Peter sliter för att hinna hämta dem tidigare, men just nu jobbar så långt hemifrån.

Inom mig gråter jag, och vill omsluta dem mina vingar och ta dem med till en värld där inga måsten finns.

Om, bara om jag kunde lyckas som författare, då skulle allt bli enklare.

Nu sover de allihop, och Peter kör hem Rita och sina vänner som hjälpt oss idag med målande, snickrande och mycket annat.

Huset växer sakta men säkert fram ur skuggorna, och jag ser hur Peter slappnar av. Det är ytterst stressande att varje kväll komma hem till ett halvfärdigt hus, och nästa morgon åka därifrån för att hjälpa någon annan bygga sitt hus. Puh…

Nu ska jag redigera.

Kramar

Jag var ganska nervös, det medges. Skulle det hålla? Eller brakade skiten ihop?

En nackdel med gamla byggnader är att man aldrig vet i vilket skick konstruktionen är?

Vi lämnade barnen tidigt, tidigt, sedan åkte vi till firman och mötte lastbilen som skulle hjälpa oss med frakten.

Det var ju några stycken som skulle med.

Chauffören viftade undan oss, och sa att vi kunde åka till Tyresö och förbereda istället.

Sagt och gjort. Regnet föll över bilen, och blev allt ymnigare, för att i Tyresö falla ordentligt.

Vår kund mötte oss med barnen i bilen. Hon hade jobbat natt och var mer än trött. Hon frågade i förbigående om vi skulle sätta några skivor, och såg lättad ut då jag sa nej. 

Lastbilen fick trixa en hel del innan han lyckades komma in på tomten, men skicklig som han var fixade han det.

Nu återstod avlastning på taket.

Magen voltade av spänningen när den tyngsta plåtkollektionen ställdes ned.

Jag och Peter hjälpte till att rikta in benen på stålkonsolerna plåten ligger, sk häckar. Föll plåten föll vi.

Och taket…knakade, men höll.

Så fort allt var klart, surrade vi plåtarna och åkte därifrån.

När lördagen kom med strålande solsken väcktes jag av hundarna som inte alls brydde sig om att jag skrivit tills två på natten.

Jag diskade, dammsög, tvättade, tog reda på torr tvätt, och tog bort sandaler och shorts från garderoberna.

För nu är det nog kört. Hösten är här…på gott och ont. Getingarna dör, man svettas inte längre på taken eller i trädgården, och det blir sååååå vackert.

Peter jobbade ute med huset, och hade hjälpa av en kompis.

På eftermiddagen körde jag ungarna till Vårsta där jag lämnade över dem till deras faster. De skulle åka och bada i Sydpolen Södertälje.

Och vi…jag och Peter skulle på cabare´t, närmare bestämt Burlesque cabare´t, något jag länge velat, men…inte gjort.

Min väninna Susanna mötte oss vid ingången, och uppklädd till tänderna gick vi in på Hamburger börs för att förlusta oss.

Hur det var?

Maten var superb. Uppträdandet var…

Hm…i ärlighetens namn var det lite tamt. Inte alls lika vågat och fyllt av spänning som jag föreställt mig.

Tjejerna gjorde sitt bästa, men det var för mycket revy över det hela. Jag och Susanna tyckte båda två att Pepper Potenkin var den bästa av dem, och mest lik en burlesque kvinna. De andra var plattityder.

Grand ma som både sjöng och presenterade tjejerna hade en fantastisk röst, och var rolig.

Efter lite drygt en timmes uppträdande var det dags att gå hem.

I mitt huvud snurrade bilder från de burlesquefilmer som visats på teve från USA. Då har det varit mer “teaser”.

Peter sa att de var hyfsade, men saknade samstämmigheten i danserna, och också det lite vågade, flirtandet med publiken.

Men nu vill jag se Dita Von Teese och jämföra. För i det stora hela hade vi en underbar kväll.

Trött körde jag hem genom mörka gator, och ramlade i säng två.

Idag väcktes jag fyra av en gosig Zabine som var snacksalig, och ville berätta om badet. Mitt huvud sprängvärkte, så jag hyssjade henne, och drog in min lilla tös i famnen för att somna om.

Efter en kvart ungefär kom nästa barn, och hundarna ville ut plus att katten ville kela.

Ha, ha…det var bara att inse fakta. Uppgång.

Nu ska vi äta frukost, sedan jobba på huset. 

Ha en härlig dag.

Kram

Maten

Gårdagsnatten tillbringade jag med att via Digitala affärsmodeller lära mig göra e-bok, nyhetsbrev och använda olika program för att göra kurser på nätet. Ann Ljungberg öser över mig sin kunskap, och jag suger i mig som en svamp.

Under tiden som jag lyssnade surrade texten från Kabusa förlag framför mig. De skickade mig nämligen en refusering igår. Några korta rader, och ett nej tack.

Visst blir jag besviken. Det vore lögn att säga något annat. Nu är det dags att kolla upp andra förlag. Boken kan kanhända vare för vågad, och beröra för känsliga ämnen. Hm…

Så hög att vi stannade och frågade om det var någon av dem som tänkte promenera till skolan.

Det blev tystare, och det ständiga nypandet och lipandet avtog några sekunder.

När ungarna var avlämnade blev det ett stort vakuum i bilen. Varken Peter eller jag sa ett ord, bara njöt av tystnaden.

Idag har jag tillverkat stegar…

Jo du läste rätt. Jag och Pete har spikat ihop långa stegar att använda på plåten vartefter vi lägger den. Just den här sortens plåt är extremt hal, och det krävs något att stå på. Något som inte påminner om hal is.

Först började vi med att skruva fast pinnarna. Det blev måååånga.

När de satt på plats var det dags att spika på plåt för att förstärka stegen.

När man sätter fast plåten runt pinnarna använder man ett verktyg som heter Pena. Det ser ut som ett stenåldersverktyg. Eller…vad sägs om det här?

När vi var klara med bankandet åkte vi till skolan för att hämta ungarna som var ganska trötta vid den tiden.

Efter en snabb raid för att titta på en skorsten åkte vi hem.

Peter mätte medan jag satt i bilen och vilade. Både händer och fötter ömmade.

Ser ni honom? Längst upp på taket?

Nu är det dags att fixa kvällsmat, sedan i säng….

Imorgon ska vi vara på jobbet klockan 7…gäsp

Godnatt

Men det var bara att öppna ögonen, och stiga upp när klockan ringde.

Dagen har jag tillbringat med att tillverka ännu fler takplåtar, och solen var snäll idag med.
På lunchen åkte vi till svärmor och hennes karl som hade fixat en begagnad dator till Razmus. 

När vi hämtade barnen köpte vi nybakade bullar som vi smarrade på medan Peter kikade på ett jobb vi eventuellt ska ta. Ett nytt nummer av Mac word låg i mitt knä under tiden som jag försökte rodda tre ungars trötta kommentarer. Det gick vilt till kan jag berätta.

Väl hemkommen käkade vi resterna från igår, och sövde sedan barn.

Nu sover Peter, och jag…tänker redigera.

Kram på dig

Idag har vi tillverkat massor av skivor till taket i Tyresö. Solen sken på oss, och nu har jag blossande kinder.

Allt, allt. allt inom plåtslageribranchen är tungt. Verktygen är stora och klumpiga, maskiner likaså, och plåtskivorna vi sätter upp är låååååååånga. Mina muskler växer, och jag blir allt starkare.

De längsta vi tillverkade idag var 7,40 m. Inget man slänger upp på axeln och bär iväg med precis.

Känner av musklerna nu när jag varvat ned, och säger skrattande till Peter att det känns som om vi tränat på gym i x antal timmar.

Vi fick tillbaka vår pickup idag. Lilla pärlan har blivit helrenoverad. En ny växellåda, koppling, bromsskivor, belägg och en drivknutsdamask.

Sedan bytte de samtliga oljor i den som förebyggande åtgärd.

Nu hoppas jag att det är slut med utgifter för bilarna. Det är så förbaskat tråkigt att betala sådant.

En bekant till Peter erbjöd sig att stripa min bil, så nu längtar jag tills Hanna fixat loggan.

Peter gick på föräldramötet istället för mig, och jag hämtade Hampuz och Zabine för att sedan köpa glass och njuta i solskenet. De var alldeles skizziga, och surrade i ett. Hampuz pratar högt i falsett, och Zabine hinner knappt andas mellan orden.

När vi kom hem ringde jag om en kurs i medialitet som är till helgen, men fick veta att den tyvärr var fullbokad.

Men jag, Peter och min väninna ska göra något annat roligt i helgen. Vi ska gå på Burlesqueshow.

Tjejerna kallar sig Blackbird Burlesque och är världsberömda.

Det här är något jag länge velat göra, och äntligen har jag chansen att se det med egna ögon.

Du får höra mer sedan.

På teven pratar de om bergsklättring, extrem sådan, och i dagens tidning läser jag att en svensk kvinna omkommit efter att ha hoppat fallskärm. Hm…tur att jag håller mig på backen.

Kikar på tennisskola åt äldsta grabben, men får genom en granne veta att stället ifråga står på tur att renoveras, så…jag måste nog ringa upp dem och diskutera ämnet.

Vi försöker nämligen hitta något vettigt att göra, och tennis är det enda som tilltalar mister.

Nä, nu är det dags att söva trötta barn, skriva fakturor, och skriva på manuset.

Godnatt

Kram

Peter åkte iväg till jobbet i förtid för att leverera varor till vår kund medan jag gav ungarna käk, och körde dem till skolan.

Hundarna satt i buren redan, och Peter väntade vid bilverkstaden.

Vår stackars pick-up har rasat ihop mer och mer, och igår hittade vi en skruv i däcket.

Nu ska den bli bra igen hoppas jag.

Vi ska byta koppling, växellåda, bromsskivor och olja. Då borde den bli lika underbar som förr.

Vi åkte iväg till Tyresö där vi satte upp en ränna och påbörjade jobbet med att täcka takfoten med plåt, men blev stoppade då den tog slut.

Peter och jag satte upp en gigantisk presenning som jag sedan ställde mig framför, och blev fotograferad av Peter. Måste fixa en A-4 förstoring till montern på bokmässan. Det första fotografiet blev det här. Skrattande såg jag att glasögonen var svarta på grund av solen idag, och bad Peter ta fler där jag tagit av mig dem.

Efter lunch på en krog bredvid åkte vi till verkstaden där det var allmänt kaos av bilar, gubbar och plåt.

Solen sken från en molnfri himmel.

Tiden gick snabbt, och det var snart dags för att åka hemåt för att hämta alla barn.

Ha, ha…här tror jag att de vill hem, och så visar det sig att ungskrällena inte alls vill samma sak som mig.

Hampuz gömde sig under soffan, och Razmus gjorde något liknande. Zabine lommade ut i garderoben för att hämta jackan.

En bra stund senare åkte vi hem med vindrutetorkarna på högsta fart. Regnet öste ned.

Efter middag och gos, läxläsning med Raz och diskning fick jag äntligen sätta mig vid datorn och lyssna på Digitala affärsmodellers webbmöte som jag inte kom in på klockan 11.

Nu är klockan snart tolv och ögonen kippar. Inatt blir det ingen redigering. Nattpasset igår till två räcker för två dagar.

Godnatt kära du

Kram

Kroppen värkte efter allt jobb i veckan, och faktiskt…stillasittandet på appkursen. Mina höfter är lite dåliga efter foglossningen fortfarande.

När jag kom in satt barnen i rad i soffan, tittandes på teve.

Jag dukade för frukost, och klädde på mig plus samtliga smågnuttar. Ringde Susanna för att boka tid, och hoppade in i min bil.

I Tumba såg jag på skylten att pendeln skulle gå om bara några få minuter, och sprang…fram till dörrarna, uppför trapporna, genom spärren, och nedför trapporna…och såg på skyltarna att det var tretton minuter försenat.

Flåsande insåg jag att min kondition var usel, riktigt urdålig, och bestämde mig för att börja träna så fort redigeringen är klar.

Sanna mötte mig vid medborgarplatsen i stan där jag såg flera narkomaner, och andra lustiga figurer som kurade. Det kändes underligt att passera dessa spillror, och inse att förfallet där inne var megastort. jag bodde ju trots allt på söder för ett tiotal år sedan, och då…var det inte lika illa…eller? Såg jag det inte?

Susanna och jag gick ner mot stan, och gick in på ett fik där jag köpte en ost och skinkmacka för ÅTTIOFEM spänn…puh…jag höll god min, men hjärnan funderade på om jag var alldeles galen.

På Vasagatan köpte jag en macka för nitton kronor i förrgår.

Tyvärr hade de lagt senap i mackan, och förstört den alldeles, men…jag tuggade snällt i mig den, och belönades med ett leende från servitrisen.

Nåja, vi hade trevligt, och servicen var riktigt, riktigt bra med en ung tjej som var så extrem trevlig och serviceminded att jag hade anställt henne på studs om jag kunnat.

Service är svår att hitta nuförtiden. Oftast är det tuggummituggande låtsasblondiner som pratar i telefonen som står bakom disken i butikerna, eller äldre madamer som höjer ögonbrynen då jag tilltalar dem.

Det var dags att gå till Folkuniversitetet för att delta i Pebbles Ambrose Karlssons releaseparty av boken Jag vet inte var psykoser kommer ifrån