Föreställ dig att du är en fluga på väggen i ditt barns klassrum. Barnen kommer in i salen under stoj och höga tillrop. Du ser att de har svårt att sätta sig ned och att kropparna ständigt är i rörelse. En fot som stampar i golvet, två händer som oavbrutet trummar mot den vitgråa ytan på skolbänken, ett barn kastar en hoptryckt papperstuss till en annan som kastar den vidare till en annan. En kille sitter med armarna i kors och vägrar delta i lektionen när läraren väl fått samtliga att sitta ned. I alla fall två sekunder, eller kanske lite mer. Det är högljutt. En flicka reser sig upp och går fram till lärarinnan som gör allt för att hålla en lektion, men ständigt blir stoppad av elever som pratar, ljudar eller till och med sitter och skriker. Flickan säger fnittrande att hon vill gå ut och lugna ned sig. Nyss tjafsade hon med samma lärarinna. Om vad minns jag inte. Händelserna avlöser varandra och det verkar nästan omöjligt att få ett tyst klassrum.
Det fylls på med kvarsittningsstreck på tavlan. En elev har samlat på sig tio och jobbar stenhårt på att få fler.
Så här håller det på…HELA dagen. Jo, jag skojar inte. Barnen, för det är faktiskt tioåringar jag talar om, har inte ens en minimal chans att få studiero. Det vill säga de som vill ha det. Flera av barnen vill inte alls delta i lektionerna och verkar mest strunta i allt vad lärande heter. De skiter fullständigt i vad världens minsta fågel heter, eller att fåglarna har olika näbbar. Inte heller verkar de ha något intresse av att lära sig räkna. Lektionen blir en fars. Jag får ont i magen när jag ser lärarnas kamp att överhuvudtaget ha en lektion. Det går massor av tid till att köra ut elever från rummet, stoppa idiottilltag, tysta dem och komma ihåg vart i texten skolklassen befann sig. Orden “Sch” hörs hela tiden från lärarens mun.
Nästa lärare som kommer skriker inte på eleverna. Han är bestämd och pekar mot dörren när någon blir stökig. Han drar med barnen i lektionen och jag ser samtliga elevers händer vifta i luften. Mannen ger beröm till dem och frågar, leder och får barnen att blossa av iver. De vill så gärna läsa att de hoppar i stolarna. “Jag, jag”, ropar de och viftar.
Det är inte mycket text i boken, men läraren gör den lång. Nästan alla elever har varit och petat i texten när lektionen är slut. De öser över honom beröm och kallar honom juste.
Ute i kapprummet hörs ett skrik och en smäll. “Du slår inte mig!” skriker en lärare och drar med sig eleven till ett rum. När han kommer tillbaka är munnen som ett streck och tonen kort.
Frågan jag nu ställer till dig är:
Skulle du vilja jobba i det här? Eller jobba som lärare för den delen.
Något måste göras, för tyvärr är det här rätt vanligt numera. En lärare har trettio elever eller mer, och de som inte vill och kan följa med på lektionen borde lyftas därifrån och få hjälp.
Förr i tiden fanns det så kallad obs-klass. Idag finns inget. Jo, då och då får de hjälp av hjälplärare som när de har tid hjälper till i klassrummet. Observera ordet när…
Det är våra barn det handlar om. Dina och mina älsklingar. Är det rättvist att de utsätts för det här? Att de inte lär sig något? Jag har pratat med några elever och fått veta att de lider i det tysta. Några säger inget hemma men tänker massor. De hoppas att deras liv ska få mer struktur och ordning. Att de ska kunna sitta lugnt och stilla, lära sig vad sjöarna i Sverige heter. Lära sig vad landskapen heter. Ha vetskap om vad de ska säga när de träffar en engelsman. Enkla saker i livet, men även djupare.
Med den här stämningen i rummet lär de sig ingenting. Istället gäller det att ducka för saker som kommer flygande, akta benen när bordet far iväg, hålla sig för skratt när klassens clown fjantar sig och nästan driver läraren till vansinne. När det är så här undrar jag om hemundervisning inte vore ett bättre alternativ.
Fundera på den här texten så återkommer jag imorgon.
