Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Först åkte jag med barnen till skola och dagis, sedan körde jag Razmus till Sportcamp i Huddingeskogen, och jag lovar att det var verkligen låååångt upp i skogen.

Tur som var åkte Peter med i sin bil för att kolla var stället låg, och lotsade mig vidare efter att vi lämpat av Razzel.

Regnet öste ned så snabbt att vindrutetorkarna inte hann med trots att de var på högsta fart.

Vi lämnade Peters bil i Rågsved på hans verkstad, och for vidare mot Länna, där han pratade med kunden vi lägger ett tak åt.

Jag tog naturligtvis upp datorn och skrev på bloggen plus min nya blogg En början där jag varje dag skriver en tänkbar början till en bok eller novell.

Såg att Johanna Wistrand gjort en app med något liknande och blir arg för att jag inte kan göra appar. jag vill ju så gärna lära mig. Har massor av ideer.

Kollar mejlen och ser att Ann Ljungberg skickat första lektionen Digitala Affärsmodeller  och vill öppna länken direkt, men hejdar mig.

Det ska bli otroligt intressant att se vad som kommer att läras ut.

Under tiden jag skriver gnäller valpen och de andra hundarna som vi tog med oss idag. Regnet fullkomligt dränker bilen.

Vi laddar för att kliva upp på taket som ser både halt och kallt ut, när telefonen ringer. Peters kompis har läckage på sitt nybygge och behöver akut hjälp.

Sagt och gjort. Lättad att slippa eländet på taket sätter jag mig i bilen.

Vi styr ut mot Tyresö där solen gör tappra försök att torka bort regnet, men bara lyckas delvis.

När Peter måttar på huset tar jag ut hundarna en och en. Det är vått, och de har ingen lust att göra vare sig det ena eller det andra, men faller till slut till föga och gör ifrån sig. Regnet har stannat av.

På backen hittar jag ett svartglänsande hårspänne som fortfarande glittrar trots att det rostat. En manuside poppar upp i huvudet, och jag försöker memorera orden jag hör.

Där stoppade jag hjärnan med ett högt “NEJ!”

Istället torkar jag av fötterna på hundvalpen och lägger in henne i bilen med de andra.

Jag tar fram manuset Hat och en gnutta kärlek för att redigera det, och hinner läsa in flera sidor i Iphonen innan Peter kommer tillbaka.

Efter en snabb titt på klockan ser jag att det är tid att hämta småttingarna, och ber Peter skynda på.

När vi kör in på hans verkstad tittar jag på klockan igen, och slappnar av. Det är dryga halvtimmen kvar tills de måste hämtas.

Peter får ta sin bil och lotsa mig ut i kringelikrokar från området.

Under tiden som jag kör börjar hjärnan leka med den nya texten igen, och slutar inte förrän jag sätter på radio ett och lyssnar på ett reportage om musikskapande.

När jag kliver ur bilen i Vårsta skiner solen, och det duggregnar lätt. 

En halvtimme senare när jag hämtat Lilleman och Zabine plus hennes kompis Lovis vräker det ned…igen.

Postlådan är full av post hemma, och ett brev har nästan trillat ur. Det är vått, och knappt öppningsbart.

Beslutsamt sätter jag igång en brasa under tiden som tjejerna ritar ute i köket.

En timme senare lagar jag mat till oss, och tvättar några maskiner tvätt.

Letar desperat efter Razmus nya träningsbyxor, men hittar dem inte någonstans. 

Peter ringer och berättar att han letar efter Razmus, men inte hittar honom bland alla barn. De ska åka till affären och köpa nya träningsbyxor, och ett par skor.

Här hemma är det livat. Tre barn kan ha väldigt kul, och använda hööööööga skrik. Hampuz ropar olyckligt från toaletten att han kissat på sig, och får bada.

En halvtimme senare står Zabine i samma ställning.

Ja herregud vad de kan de små liven.

Först badar Hampuz, sedan Zabine och Lovis.

Lagom till att de lagt sig framför en video ringer Lovis mamma och vill ha hem henne.

Barnen somnar och jag tar ut hundarna, sedan hänger jag tvätten.

När golven är varma i huset slutar jag elda och kurar ihop mig i stolen på kontoret framför datorn.

Äntligen får jag skriva på manuset.

Godnattkram

Lilla Zarah som vi döpt valpen till, gör allt för att hänga med de vuxna hundarna, och lyckas sisådär.

Hon blir blöt och om hon varit en disktrasa hade jag kunnat vrida ur henne en hel del vatten.

Peter och jag dukar fram frukost medan ungarna tittar på teve.

Efter maten tar vi på oss jobbarkläder, och går upp på ett tak för att sätta upp de sista skivorna.

Det blev en dags jobb, och klockan hann ticka fram till åtta innan vi gav upp.

Lördagsmys med barnen, och film med Sandra Bullock. Ond aning hette den. Jättebra film med spännande vändningar. Jag höll mig till och med vaken.

Lade ungarna, sedan ramlade vi ned i soffan igen.

Mina hälar värker efter att jag stått på stegen som är lutad mot taket. I princip har jag varit placerad där hela dagen, och förstår så väl varför fötterna protesterar.

Peter masserar

Vi somnar och halvsover oss igenom ytterligare en film.

Idag vaknade jag tidigt, och tog ut hundarna. Det har regnat inatt, så allt var blött. 

När jag passerade en gran som sträckte sig ut över stigen blev jag våt inpå skinnet.

En stor korsspindel försökte fånga mitt hår, och spindelväv fastnade i mitt ansikte.

Solen skiner igen, och Hampuz kom precis upp. Resten av ligan sover djupt, och jag tänkte tjuva till mig lite tid att skriva.

Ha en underbar dag

Kram

Jodå jag vet att du vet det, men hos oss var det en lugn härlig midsommarafton. Utan alkohol, och dans kring midsommarstång. 

Jag, Peter och barnen åkte till Hågelbyparken och la oss på en filt bredvid en stor uppblåst, läskig haj där ungarna kunde studsa hur mycket de ville.

Razmus ramlade framåt och slog sig, men gick upp direkt efter och hoppade igen. Hajen öppnade och stängde gapet om och om igen.

Vi kom inte längre än hit, och mig gjorde det inget. 

Solen gassade, och barnen var nöjda.

Peter och jag myste med ungarna

Efter några minuter såg barnen en tjej med sockervadd och ville också ha. 

Naturligtvis fick de det, och jag smakade. Det är säkert tjugo år sedan sist.

Du minns kanske den där speciella smaken, och känslan när vadden smälter på tungan?

Zabine åt upp sin medan Razmus kastade sin nästan direkt. Han gillade varken smak eller konsistens.

Som avslutning på besöket gick vi till lekparken där jag slog mig ned på bänken, och barnen rasade runt bland flygplan, rutschkanor, snurrande och hoppande saker, och gungbräden.

Efter några timmar gick vi till bilen, men hittade på vägen det här:

Rätt ut i ett kärr var det en smal brygga, och vi följde den…

Razmus var fascinerad av miljön

Hampuz likaså

Det var som när vi var i djungeln i Thailand. Allt var grönt, och nära.

Efter några hundra meter tog bryggan slut, och vi hamnade i en tät skog där vi hittade en smal stig som vi följde.

Plötsligt ser jag en växt som jag känner igen, men först inte minns namnet på. Förrän Zabine tänker lägga handen på det vackra bladet. Då minns jag: “Det är en Björnloka. Rör den inte”, skriker jag och tar tag i henne.

Vi följer stigen vidare, och anar taken på området där vi ställt bilen.

En äng och ännu en stig senare står vi vid bilen.

Överallt står det Björnlokor, stora vackra sådana.

För dig som inte vet vad det är kan jag berätta att den liknar hundkex, men är mycket, mycket farlig. Rör du den får du stora brännblåsor som vid läkning ger stora ärr. Ingen trevlig växt alltså.

Jag fotograferar och håller undan Hampuz från dem med ena handen, och de andra med andra handen.

Väl hemma igen grillar vi med grannarna, och äter tårta som Peter och barnen gjort.

Sedan lägger vi ungarna och rasar ihop i soffan, för att vakna sex i morse med stel rygg.

Så hett att mina stackars fötter längtade efter ett svalkande bad.

Tur som är så är plåten vi lägger nu grå. Inte ljusgrå, men dock grå.

Hade den varit svart skulle vi tvingats använda långbyxor och handskar när vi jobbade.

Peter köpte ett par underbara sandaler till mig idag. Du vet sådana där som tål både att gå på spikar med och få tunga saker på tårna utan att det gör ont. Ursköna är de med.

På lunchrasten satt vi ute i solen och åt. Sjalen har jag för att skydda mig för solen som var brännhet idag.

Vi plockade bort en massa saker från taket, och kastade ned det här tunga åbäket som fastnade på vägen ned, och slet med sig räcket. Det var några nervösa sekunder då vi trodde att den skulle fortsätta in i fönstret. Ha, ha…du skulle sett Peters min. Lättad bar han den till bilen då vi konstaterat att huset var oskatt.

Idag lärde Peter mig att falsa plåt, och lämnade över ett hörn som jag fick fixa till. Stolt gjorde jag som han sa, och voila vad det blev snyggt.

Efter jobbet körde vi snabbt till Willy´s där vi nästan slängde i en massa mat och skyndade oss hemåt.

Lilla Buster skulle nämligen hämtas halv sex. Vi hamnade i kö, och jag nådde inte köparna i telefonen.

Peter, stackaren, slängde sig in i vår bil och åkte på en något försenad bilbesiktning, och fick skäll för att han var sen. Bilskrället är defekt och måste lagas. Bingo! Inte nu…inte, inte nu.

jag skjutsade hem Rita och upptäckte halvvägs att min plånbok fortfarande låg hemma, och att bensinen började ta slut.

Ingen bra ekvation alls, men jag lyckades ta mig hem.

Nu ligger Peter och sover i soffan, och jag tänker skriva.

Midsommarkram

Jodå, jag prenumererar redan, och tänker fortsätta i evigheters evigheter om tidningen är så här bra.

Tänk dig själv att öppna en tidning och sluka varenda rad i den. Det är magiskt när det händer.

Jag är en sådan där som läser alla möjliga facktidningar, och har hittills bara hittat två konkurrenter till Skriva. En av dem är Mac Word, den andra är Gör så här som jag älskar att läsa.

Att min favvoförfattare nummer ett är med gör inte saken sämre. Om du inte läst böckerna som Sven Å Christiansson skrivit ska du göra det per omgående. Nu beror det naturligtvis på om du är intresserad av det han skriver om, nämligen seriemördare och trasiga barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp med mera.

På ett enkelt sätt ger han mig information och skapar intresse samtidigt. 

En mycket intressant bok är : I huvudet på en seriemördare

Nu är klockan snart tolv och jag ska skriva mitt blogginlägg, sedan fortsätta skriva på manuset.

Ha det gott vännen

Kram

Några minuter senare började konserten av ylande valpar ute i vardagsrummet.

Det var bara att inse fakta. De ville ut NU, och tänkte inte vänta två sekunder mer.

Hela skocken vuxna hundar följde med ut i skogen, och Peter dukade fram.

Hampuz sov och fick göra det för de skulle ju vara hemma med Rita.

En blyg sol steg upp över himlen, och jag samlade ihop valparna som skulle vaccineras, chippas och veterinärbesiktigas.

Peter åkte iväg nedåt byn för att kolla ett jobb, och jag for iväg mot Vårsta med trollen.

Men något var fel…en lastbil hade brunnit så det var kö…lång, lång kö.
En halvtimme senare stod jag hos veterinären och fick valparna åtgärdade, sedan åkte jag hemåt igen.

Peter och jag skyndade oss till huset vi plåtar i Vega, och lade snabbt på flera skivor, men insåg när vi kom mot slutet att snickarna byggt taket snett.
Herregud vilket stök det blev…
Nåja, det var bara att inse fakta…de två sista skivorna var för korta.

Vi for till Tumba till min kund, och klippte gräsmattor, rensade ogräs och trimmade alla kanter. Hon blev jättenöjd.

Efteråt hämtade vi barnen plus Rita i Tumba centrum, och trängde in oss i pickupen. Både Peter och jag var trötta, så trötta.

Lilleman ville ha sällskap i sängen, och…ha, ha…där åkte min skrivkväll väck för naturligtvis somnade jag…och vaknade halv tolv.

Det var bara att krypa ned i sängen. Min egen den här gången.

Imorse klev vi upp tidigt och gick igenom alla vanliga rutiner. Rita försov sig, och kom inte förrän halv åtta.

Peter och jag for iväg till firman och knäckte två plåtar plus listen, sedan fraktade vi mycket försiktigt de 6.40 m långa listerna sakta, sakta längs vägen till jobbet i Vega.

Det var några nervösa trettio minuter vill jag lova.
Mardrömsscenariot var att plåten skulle fladdra av och göra så att spännbanden vi satt fast eländet med skulle gå av, och orsaka en bilolycka i värsta fall.
Puh…
Men allt gick bra, och efter att vi dragit upp det på taket fäste vi det, och gick sedan på lunch.
Idag käkade vi indiskt, dock inte lika gott som från restaurangen i Tumba.

Snabbt tillbaka, drack massor med vatten, och upp i stekande sol igen. Det är inte lätt att tillbringa tiden på ett kokhett plåttak, med svarta skor och svarta byxor.
Kan tala om att mina fötter luktade pyton då vi åkte hem.

Dagens resultat ser du här:

När jag kom hem slängde jag av mig de illaluktande strumporna och städade åt valparna som var galna. De ville ut, ut, ut från sitt fängelse.

En timme senare kom en valpköpare och hämtade sin gullegris. Zitha, vår minsting. Mamman tog farväl av henne genom att slicka henne, sedan åkte den nya ägaren iväg.

Zabine var lite ledsen i ögat en stund, men lade sig med de kvarvarande valparna på golvet, och blev gladare då de bet henne i örat och näsan.

Barnen lade sig efter att ha ätit Peters köttfärssås och spagetti, men grinade illa eftersom det inte var mörkt ute. “Jag kan inte sova”, sa Razmus, och somnade några minuter senare.

Nu ska jag också krypa till kojs.
Imorgon blir det ännu en dag på taket.
Kramar

En envis stor spyfluga terroriserar mig, och gör djupa loopar ovanför mitt huvud.

Surrande flyger den runt, runt i rummet och retas med både mig och hundarna som försöker fånga den med munnen, men smäller ihop käften så det rister i mig.

Idag har det varit en riktig struldag. Inte en enda plåt fick vi upp på taket. Inte en enda.

Usch och fy för sådana här dagar.

Jodå, jag får betalt, men jag hatar att bara sitta och vänta på att folk ska dyka upp.

Det regnade som tur var inte, och efter en timmes väntande gav jag upp och satte mig i bilen där jag lade redigeringspärmen och datorn imorse.

Ha, ha det är bra att vara smart. På det här viset fick jag något gjort i alla fall.

Bilen var äckligt varm, så jag hade ingen superkänsla i det jag gjorde, och ikväll fick jag snällt kika igenom ändringarna jag gjort.

En av mina kunder ringde och ville ha mig dit, men det här infernaliska regnandet gör att det är omöjligt att klippa gräsmattan eller rensa ogräs.

Imorgon ska valparna få ett identifikationsnummer, ett litet chip i nacken, besiktigas, och vaccineras, sedan hämtas de på onsdag och torsdag. Nu väntar bara lilla Zarah på någon som vill ha henne.

Peter tyckte att vi skulle spara lillfia, men fyra hundar är minst en för mycket, nästan två för mycket, så nä tack nu får det räcka.

Men söt är hon, och busig som få.

Ikväll släppte molnen ned allt det samlat under dagen, och nu öser vattnet ner över oss.

Katten kommer in drypande våt, och hundarna tittar bedjande på mig då jag öppnar dörren för att släppa ut dem.

Det blir ingen gräsklippning imorgon, den saken är klar.

Det enda positiva är att jag får massor skrivet på nya manuset.

Orden ramlar in i skallen, formas och skrivs ned.

Hundarna sätter ut nosen i regnet, sedan backar de in igen. Håller sig hela dagarna. Ligger på soffan, utsträckta med tassarna sida vid sida. Blundar och njuter av att bara vara.

Katten kommer in, går ut, krafsar på rutan och vill in efter några minuter, för att sedan gå ut igen.

Till och med myrorna håller sig undan. De där infernaliska krypen som invaderat vår veranda, och befinner sig på varenda stig i skogen. Att stå still är förenat med extremt stor risk att få stöveln fylld av svidande myrkiss.

Peter och jag tvättar, skurar efter valparnas framfart på golvet, och försöker roa tre barn som är urless på vädret, och ger varandra tjuvnyp så fort de har möjlighet.

När halva dagen passerat åker vi iväg till ett äldre par som bor i Vårsta och vill ha min hjälp med trädgården. Och nog behövs det. Syrenhäcken är på väg upp i skyn, och gräsmattan innehåller massor av vajande grässtrån med öar av vilda blommor som spridit sig. Buskarna är stora, och har vidgat sin radie efter åratal av fritt växande.

Det är vackert med sådana där vildvuxna trädgårdar, men samtidigt sorgligt. De som bor där får på det sättet en stämpel att de är för gamla, och borde ha flyttat till ett mindre ställe, helst ett hem.

Mannen var 86 år, och tanten inte mycket yngre. 

Nästnästa vecka tänker jag ta mig an uppgiften att styra upp och rätta till det glömda.

Vi fortsätter till badhuset där Peter och de två äldsta badar medan jag och Lilleman fikar. Vi hinner både med glass och en röra som kallas Slush innan de är klara.

Razmus ska gå simskola för andra gången, och har gjort ett simtest. Zabine ska gå nybörjarkurs…hm…i alla fall var det så jag tänkt.

Men ibland blir det inte som man vill, och så blev det idag. Zabines anmälan har missats, och kursen är full. Med stor irritation betalar jag Raz kurs och går därifrån.

Vi far vidare till Bauhaus för att återlämna en grästrimmer jag köpte för några dagar sedan, men hittar naturligtvis något annat. En rejäl sele till vår grästrimmer. Rejäl förresten…det är bättre att benämna den som bättre än den gamla. Rejäl är den inte. Min förhoppning är att den ska göra mitt arbete lite lättare.

Tjafset mellan barnen pågår oavbrutet under dagen. Hampuz puffar till Raz som kör in en armbåge i hans arm. Det gråts och skriks om vartannat, och till slut…lackar Peter ur, stannar, ställer ut Raz på en cykelväg, och åker därifrån.

Naturligtvis vänder vi och åker tillbaka, även om både jag och Peter ledsnat rejält på pojkarnas kivande. Raz gråter, och säger förlåt, sedan kliver han in i bilen med droppande näsa.

Hampuz fortsätter tjafsa ända tills vi kommer hem.

Barnen får omedelbart gå till sängs.

Jag läser några kapitel ur Vargbröder, sedan går jag till mitt rum och skriver på manuset.

Godnatt

Det jag slogs av var att det inte hände något.

Till skillnad mot Ann Ljungbergs underbara träffar där vi får stifta bekantskap med olika författare och får massor av innehåll, så var Vulkans mingel bara…just mingel.

Jag hade gärna hört någon av deras användare berätta om sig själv, och vad som fanns att välja på. Hur hon eller han blivit hjälpt, och slutresultatet. Vilket är extremt viktigt om jag ska lägga ex antal tusen på min bokutgivning.

Det var god mat, mysiga, men små lokaler, och trevliga människor, men tomt.

Ann bjuder mer på sig själv, fyller oss som lyssnar med tips och frågor. Låter de som lyckats komma genom nålsögat hos förlagen berätta hur de gjorde. Kort sagt informerar och peppar sina skrivarvänner på ett nästan magiskt sätt.

I dagarna fick jag det här mejlet från henne:

Razmus sjöng, och Zabine både sjöng och dansade.

Organiserat kaos skulle jag vilja kalla det, ja dansen alltså. 

Tänk dig femton småttingar som ska följa en lite äldre tös, men istället tittar på grannen, som tittar på grannen.

Jag spelade in det, och ska visa Zabine det om några år. 

Under tiden de sjöng fick jag sms från en tjej som skulle titta på sista valpen. Hon hade köpt en annan. Typiskt, men tur i oturen att jag inte tagit med valpen till avslutningen som jag tänkte.

Razmus sjöng faktiskt bra, och stod för en gång skull stilla. Jag var imponerad.

Hampuz ledsnade och ville gå när programmet fortsatte, och vi gick till lekparken på skolgården där vi träffade ett antal andra barn som ledsnat på att stå stilla.

När vi kom hem stod vi handfallna några sekunder eftersom vi hade räknat med att vara på simhallen några timmar med Razzel som ska lära sig simma.

Stället var stängt pga begravning. Jag rös då jag hörde det.

Jag drog igång Peters leksak/mycket användbara pryl trimmern. Ingen laddningsbar sak, utan en bensindriven. Jag har köpt en eldriven till min firma, som jag nog lämnar tillbaka eftersom jag på några minuter lärde mig hur vårt monster fungerar.

Planterade några nya pelargoner som vi köpt med oss från Ica.

Apropå jobb, så har jag hittat ytterligare en kund. Denna gång i grannskapet. Det är ett äldre par som har hus, men inte orkar med trädgården. En ypperlig chans för mig att jobba.

Ska dit imorgon för att se hur det ser ut, och hoppas naturligtvis att jag hittar fler i grannskapet. Det här är det ultimata yrket för att få solbränna, frisk luft och massor av jord under naglarna.

Kvällen gick åt till manusredigering, diskning och pyssel med firmapapper.

Klockan tre i morse väcktes jag som vanligt av tre ystra valpar.

Zabine sov länge, och klev inte upp förrän det var frukost.

Efter maten var det dags för operation sanering av rum och dammsugning.

Då kom det förbannade regnet och förstörde vår planering.

Peter är nämligen på kalas med Lilleman, och tanken vi hade var att kliva upp på taket då han kommer hem.

Ha, ha…trodde vi ja.

Nu ska jag gå på manuset och fortsätta redigera.

Ha det 

Kramar