Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

hundprommis

Diskning

Desperat inhopp i garderob för att leta kläder inför kvällens mingel

Lista till Peter vad som skall göras

Hopvispning av pannkakssmet som jag fick göra i sista sekunden eftersom jag glömt

Låser ytterdörren, hoppar in i bilen, och inser halvvägs till pendeln att nyckeln är borta

Funderar på om jag verkligen låste 

Funderar på att vända om

Ringer Peter

Funderar igen, men avstår när jag tittar på klockan

Hinner precis med pendeln

Lyssnar på Uggla och blir glad

Går på drottninggatan och minns gamla pojkvänner, butiker från förr och en massa annat

Träder in i Vulkans värld

Hälsar vackert

Minglar

Minglar mer

Längtar hem

Minglar, kramas

Träffar facebookkompisarna Pebbles och Ulrika med kompis.

Pratar om allt möjligt och glömmer de andra

Klockan sju lämnar jag Vulkan, med ett erbjudande om att föreläsa om filmmanusskrivande 

Pendeln hem

Blir bjuden på pannkaka

Letar nyckel

Letar mer

Badar barn

Söver barn

Skriver

Godnattkram

Damen som bor där var jättegullig, och vi fick väldigt bra kontakt. 

Hade samma tycke och smak vad det gäller växter, och jag ser det som en stor ära att få fixa tillbaka trädgården till det vackra smycke den en gång varit.

Naturligtvis sparkade sceneriet igång min fantasi, och jag lovar…det blir nog en novell eller bok om troll och vättar efter att jag spenderat några veckor i det här.

Fotografierna gör inte riktigt rättvisa åt magiken, men det kommer mer.

 Det är massor av jobb, men kärt jobb eftersom jag älskar att pyssla med blommor och blader.

När jag skulle åka därifrån fick jag en kram av henne, och åkte därefter åt fel håll…

Det var bara att fortsätta mot Stockholm och vända på första avtagsväg.

Väl hemma hann jag knappt göra någonting annat än rasta hundar och byta tidningar åt valparna, sedan var det dags att åka iväg igen. Barnen skulle hämtas, och därefter skulle vi kika på ett tak i Södertälje som vi ska lägga offert på.

Men allvarligt talat vet jag inte om jag törs gå upp på det här taket

Peter gick upp för att ta mått, och jag stod nedanför och fotograferade.

Det är lite pippi-känsla över huset. Ett väldigt speciellt projekt.

Men det är både brant och högt, så…nja….jag måste fundera på om jag verkligen vågar gå upp.

När vi var klara for vi hem och lade barnen som var trötta.

I morse vaknade jag klockan tre av ett jäkla liv. Det var valparna som hade rymt, och busade omkring ute i vardagsrummet med sin mamma, och storasyster. Chicco låg uppe i soffan och blängde på cirkusen.

När jag vaknade nästa gång var det för att larmet på mobilen tjöt. Upp med ungar som var trötta, och…griniga. De behöver semester nu, det märks.

Razmus tjafsade om att han ville ha bollen med till skolan. Samma boll som han blivit förbjuden av lärarna att ta med. 

Resan pågick under tiden han tjöt som en siren i baksätet och mitt humör nådde nästan kokpunkten. Tänk dig själv att åka 1,5 mil med en gallskrikande unge. Inte skoj alls.

Han tystnade, men ersattes snabbt av Lilleman som är envisare än en röd gris, och nästan alltid på något underligt sätt får sin vilja fram.

Dock inte idag. Bråket handlade om en praktisk omöjlighet, och jag plockade resolut upp min vilt sparkande snart 5-åring, och bar honom till dagis, där han gjorde en snabb manöver, tog sig loss och sprang tillbaka. Men pilutta honom, en grind var låst, och tvingade honom att retirera och snällt följa mig in på dagis. DÄR blev han foglig som ett lamm och ville upp i min famn för att pussas.

Barn, barn älskade barn.

Kikade in så att Zabine packat sina kläder till utflykten idag, och sade ett snabbt hejdå.

Nu är jag hemma ett tag. Ska ta ut hundarna, bada och ringa upp damen från igår för att tala om när jag kommer. 

Sedan hoppas jag hinna redigera lite, och naturligtvis…klä på mig snygga kläder tills ikväll då jag ska på skrivarmingel på Vulkan.

Tänk att den där överfulla garderoben alltid ter sig så tom när jag ska hitta något snyggt. Alla kläder är fel. Och när jag städar den hittar jag massor av vackra kläder och undrar när jag ska använda dem.

Klurig ekvation det där.

Ha en underbar dag

Kram

Några få lyckliga finns det, men resten jobbar för brödfödan, och skriver bredvid.

Jag tillhör inte undantagen, och för några månader sedan tröttnade jag på folk som inte svarar på ansökningar, och människor som hurtfriskt talar om för mig att jag visst kan få jobb. Men att jag ska hålla min ålder, och mina barn hemliga.

Stora, röda VAB-lampan lyser så fort jag nämner barn hos en potentiell arbetsgivare, och många är de som med lysande ögon tittar på mitt CV, men mulnar så fort de läser om mina älsklingar.

Pappa Peter är fullständigt utanför, och i en arbetsgivares ögon verkar han mest finnas i mitt liv som prydnad. Aldrig att han skulle Vabba, oh nej.

Det här har gjort mig arg, och arg är bra. Då jobbar hjärncellerna på högtryck och försöker hitta en lösning.

Jag älskar att skriva och vill starta eget förlag, så det gjorde jag. Jag älskar att vara ute och jobba, gärna i trädgården, så det gjorde jag. Peter behövde hjälp, och vi trivs jättebra med att jobba med varandra, så det gjorde vi.

Min firma har många grenar, och fler kanske det blir.

Jag hjälper hantverkare med att göra hemsidor, sköter faktureringen, och reklamen. I framtiden tänker jag   ge ut andras böcker plus mina egna.

Sist av allt jobbar jag på att lära mig göra appar. Nä inte nappar. Appar till ipad. Jag har en lysande ide som jag jobbar rätt mycket på, och hoppas ska bli något lite senare. Många bollar i luften, och jag trivs med livet igen. Oket som Af lade på axlarna är borta.

Det blir en tuff sommar, men säkert lärorik, och vem vet? Jag kanske blir plåtslagare jag med?

Vi har blivit tvungna att dra in på friheten för Chicco eftersom det just nu går ett lodjur i våra marker. jag hoppas, hoppas att jag får se det, men vet att de är jätteskygga, och gömmer sig så fort de hör mig.

Efter att ha väckt tre tröttmössor som var helt slut efter gårdagens sena visit hos farmor, äter vi frukost och åker till skola/dagis.

Vi har äntligen hittat en lösning på problemet att Hampuz skulle slussats runt på tre olika dagis i sommar, och bestämt att anlita vår kära barnflicka istället.

Det är inte vettigt att små barn ska bli utsatta för att vara en vecka här, en vecka där, och sedan ytterligare ett ställe två veckor. Hampuz skulle reagera negativt, det vet jag.

Zabine och Razmus har inte heller någon lust att vara på fritis, så för allas bästa tar jag hit Rita, våran klippa och söta barnflicka.

Jag fortsatte till Ica där jag köpte så kallade solcellslyktor till verandan, och gick därefter vidare till Bauhaus och införskaffade en eldriven trimmer. Jodå, jag vet att det finns laddningsbara, men jag är ingen stor fan av sådant. Det håller ett år cirka, sedan går effekten successivt nedåt.

Igår redigerade jag manuset på dagen, och var alldeles för slut i skallen för att fortsätta på kvällen.

Mitt i alltihop kränger jag iväg våra små valpar till bra familjer, och gör om ute i trädgården.

En liten tjej är allt vi har kvar nu, och till midsommar åker de iväg till sina nya ägare.

Idag hittade jag faktiskt ett hasselträd med ätbara nötter. Det du…men det gäller att ta dem fort innan mina ekorrar kommer och plockar dem. Mina andra hasselbuskar rensar de så fort de är klara.

Sitter ute i bilen för att täckningen är bättre, och hoppas att det håller i sig.

Ha nu en underbar dag.

Här döljer sig solen bakom några gråa moln, och emellanåt kommer det några få stänk.

Ger valparna lite gos innan jag dukar fram tallrikar och bestick.

Kikar in till pojkarna som snusar sött, och djupt, så djupt att jag för några sekunder tror att något felas.

Med bultande hjärta lägger jag handen mot Lillemans bröst och känner lättad hur det slår. Undrar när jag slutar få den här paniken? Att något är fel? Att något är så fel, så fel? 

Det blev så här för att Lilleman fick andningsstopp som bäbis, för att han slutade andas ute i vagnen en solig juli-dag när jag promenerade på gatan nedanför sjukhuset.

Efter den dagen är ingenting sig likt. Jag vet hur lätt det är att sluta andas. Hur enkelt en människa kan försvinna från sina kära medan fåglarna kvittrar, och radion spelar popmusik.

Efter en sista blick på honom lockar jag på hundarna och går ut i skogen bakom vårt hus.

Chicco mår uppenbarligen inte bra, och efter beskedet om hjärtfelet har jag blivit ännu mer uppmärksam på olika saker han pysslar med. Nio år är ingen ålder för en York, men en hjärtsjuk hund är ändock en hjärtsjuk hund. Vi får vara glada så länge vi har honom kvar.

Igår plåtbeslog jag och Peter en mycket speciell skorsten. Den var till ett hembageri, och stod på backen.

Vi knökade och ficklade med plåtarna, men fick till slut ihop det. Jag hjälpte till så gott jag kunde, men måste erkänna att det var mer än svårt.

Snyggt blev det i alla fall.

Rita som passat barnen, hade både diskat och lagt dem då vi kom hem vid tio.

Just nu pågår en diskussion om att anställa henne över sommaren som barnflicka. Det kostar pluring, men är nog väl värt varenda krona. I dagsläget kommer Hampuz att slussas runt på tre olika dagis, och nja…jag tror inte han kommer att trivas alls med det.

Razmus skall gå på dagsläger i en vecka, och Zabine är allmänt less på fritis och skola, och vill vara hemma. Jag får pussla lite. Skriva mycket de veckor jag är hemma, och plåta med Peter de andra veckorna. En hel del gräsklippning hoppas jag också få.

Det blir en intensiv sommar.

Inget skrivande igår trots att jag var hemma. Istället höll jag på med Peters firmapapper, och mina.

Rensade skrivbordet inför skrivmaraton den här veckan.

Barnen har avslutning, och jag ska på skrivarmingel på Vulkan.

Nu på morgonen har vi varit på ofrivillig sightseeing i Södertälje för att leta upp ett fraktställe dit någon skickat ett paket psykologiböcker jag beställt. Peter var gullig nog att hjälpa mig, och jag lovar…det var nog tur…annars skulle jag snurrat runt där i timmar.

Dags att pysa hemåt för att skriva alternativt redigera.

ha en underbar dag

Kram

Väcktes en timme senare när Peter kom hem och lade sig bredvid mig.

Sov oroligt, såg min systers ex i drömmarna, och förstod inte varför.

Idag vet jag

Klockan fyra i morse vaknade jag och gick in på facebook.

Min lillasyster hade gjort ett inlägg där hon talade om sin kärlek till barnen, och manade dem att stå ut med smärtan, sa att det blir bättre om ett tag.

Det är nu ett år sedan Anders bestämde sig för att lämna allt. Han lämnade ingen förklaring varför, och han lämnade efter sig ett kaos av känslor.

Utan att jag visste om det har jag tänkt på honom, naturligtvis undrat om han har det bättre där han nu är.

För ingen vet ju vad som kommer sedan…när hjärtat slutat slå.

Det finns många som påstår sig veta, har “bevis”. Men likt bibeln är allt ord från en människa som lever eller levde då den skrevs. Och alla vet väl hur det är med berättelser som förs från mun till mun. De får egna liv, växer där den som berättar vill att det skall växa, fylls på med detaljer, verkliga eller påhittade.

Efter döden vet ingen vad som händer. Det kanske står en Gud och väntar, eller man faller måhända ned i ett stort svart mörker. Den stora trösten finns nog inte där…det är min tro. Livet måste man ta itu med här…i detta nu. Att som honom smita iväg är inte rätt mot barnen, och det fanns ju en familj som älskade.

Jag har stått öga mot öga med Döden. Talat med honom, sett livet rinna förbi, och kommit tillbaka. Så jag är inte rädd för honom, men skulle aldrig söka tröst hos honom.

Idag tänker jag varma tankar om en förlorad vän, och älskad far till mina syskonbarn, men jag förlåter aldrig honom för det han gjort, och hoppas att det inte var av illvillighet han tog steget.

Ta hand om dig. Älska dig själv och bry dig om andra.

Kram

Vid tio ringde min kära väninna Susanna, och jag tutade iväg med barnen i bilen för att hämta henne.

På vägen hem köpte vi jordgubbar och glass som vi några timmar senare smaskade i oss som avslutning på en stor härlig lunch.

Vi pratade, och pratade, och pratade, men blev rätt slut efter all maten och föll i någon sorts koma och nästan somnade.

Jag diskade under tiden som vi fortsatte prata och gick igenom det mesta i livet. Susanna är en sådan där underbar tjej som alltid har en axel till övers om man behöver gråta, och som levererar sanningar vare sig du vill höra dem eller ej.

Det stora ämnet idag var auror, och frågan om någon verkligen kan se auror.

Hur kan jag veta att den som skrivit boken vi tittade i kan se, och inte bara försöker håva in pengar på folks dumhet? Det finns ju uppenbarligen inga bevis.

I boken finns övningar som ska lära dig se auror och tolka dem. Du får ett träningsprogram som i mina öron kunde gälla vilken idrott som helst.

Det här är ett känsligt ämne som balanserar mellan att vara underligt, tokigt och fantastiskt. 

Om det nu är sant att någon kan se hur du mår genom att titta på din aura, så är det väl bra.

Och om det är möjligt att fotografera sin aura genom att vända sig till en speciell fotograf är det kanske värt alla pengar som slukas. Men hur ska jag veta att inte allt är humbug, och någon sorts suggession? Eller en hallucination?

Då Susanna frågar vilken färg hon har på sin aura säger jag utan att tänka “Blå, din aura är medelhavsblå.”

Hjärnan kan göra underliga saker ibland, och detta kanske är ett bus från den. Jag har aldrig funderat på det förut. 

Egentligen är det lika underligt att jag kan skriva långa noveller, eller böcker om saker jag aldrig varit med om. Fantasin är en stor gåva som jag vårdar ömt, men inte riktigt kan dissekera som allt annat jag tar mig för.

Vi bara vet saker som innan det ögonblicket dolts i hjärnbarken. Allt består av hemligheter vi inte vet att vi vet.

När jag kom hem igen var huvudet fullt av frågor, och det var bara Razmus pluggande av Matte som stoppade mig från att googla på ordet aura.

De små barnen åkte i säng, och Razmus fick order att sätta sig ned vid bordet och göra läxan.

Idag gick det faktiskt förvånansvärt bra, och inom en timme hade han fixat biffen.

Peter jobbar över ikväll igen, och jag tänker jobba med manuset så fort Raz är klar.

Imorgon ska jag till Af och prata om mitt företag.

Ha det gott

Kram

En annan sida av facebook är att det är beroendeframkallande. Jag måste se om det kommit några intressanta länkar om skrivande, eller om någon svarat på just mitt inlägg. Det är så vansinnigt berikande för nyfikenheten att kika in på alla skrivarhörnor mm. Jag lär mig något nytt varje dag, och pärmen med skrivtips och egenutgivningstips svämmar över på alla bredder.

En kvinnlig bekant sa för några dagar sedan att det är tråkigt med facebook. “Det finns ingenting att tala om då vi ses. Jag vet ju redan allting genom facebook och andra sidor. Läser jag din blogg vet jag allt. Ellerhur?” sa hon och tystnade. Jag kunde bara hålla med. Men allt skrivs ju inte på sidan. Lite hemligheter har jag för mina läsare.

Nu pratade vi om annat, men hon har en poäng.

Det här är ungefär som när jag för ett tiotal år sedan dejtade en mycket charmerande kille som hade ovanan att ringa jämt. När vi sågs fanns inget osagt kvar. Han visste in i detalj vad jag sysslat med eftersom han pratat med mig cirka tre, fyra gånger om dagen plus sms:at nästan lika många.

Det var som om hinken var full redan när man gick ut i skogen.

Och nej, det blev inget långt förhållande. Vi kom inte ens till sambogrejen. Jag kände mig uttråkad då vi sågs.

Min nuvarande kille ringde ofta i början, och sms:ade söta meddelanden. Hans före detta ringde honom i tid och otid, och jag gjorde precis tvärtom. 

Nu är jag ingen telefonmänniska. Jag vill träffa den jag pratar med, se rörelser, och ha ögonkontakt. Det ger mig mer. Berikar samtalet.

Idag ringer hon inte mer. När jag blev gravid tog jag mod till mig och skrev ett långt brev där jag i hårda ord bad henne hitta en egen pojkvän. Det tog skruv, och hon lugnade sig. Hon höll på i över två år, och jag benämnde henne med titeln Häxan av naturliga orsaker.

Men jag ringer än idag sällan till Peter. Jo, om jag har något att fråga om, eller informera om. Annars är det tyst från mitt håll, och sms, nej det tar alldeles för lång tid.

Istället pratar jag massor då vi ses, och kramar och pussar på honom. 

Igår eftermiddag planterade jag flera revrosor längs med vår tomt, och grävde upp en massa Ölandstokar som knappt nådde tjugo centimeter över marken. De får flytta bakom huset, där jag slipper se eländet. Rosor är både vackrare och luktar godare.

Valparna fick komma ut i trädgården för första gången, och iakttogs av Zally som förundrad satt på säkert avstånd och säkert undrade om valparna var råttor och ätbara.

De var rädda men mest nyfikna, och övervann rädslan efter bara några sekunder.

Med jämna mellanrum kom de tillbaka till mig och pussades.

Som vanligt blev jag väckt strax före fyra av tre valpar i morse som var less på att sova. De stora hundarna fick gå ut en sväng, och katten hängde på.

Nu har de fått mat, och ett av tre barn har utfodrats.

De två yngsta är små tröttmössor idag, vilket passar utmärkt eftersom jag måste jobba med datorn på morgonen.

Idag är det Sveriges nationaldag och stängt på skola och dagis. Istället blir det bus här hemma, och besök av min kompis Susanne.

Jag hoppas att solen bestämmer sig för att skicka regnet på några dagars semester tills jag hunnit klippa vår urlånga gräsmatta och jag fått alla buskar och blommor i jorden.

Ha en bra dag

Kram

Jag vägrade att bli blöt om fötterna en enda dag till.

Mina gamla stövlar hade nämligen både spruckit längs foten, och fått ett hål vid tån. Nu var de inte speciellt dyra när jag köpte dem (Jag minns diffust att de var på rea och kostade 79 spänn) så jag tyckte inte det var någon stor grej att införskaffa nya.

De är lila och urcoola.

Vid tidningsavdelningen samlade jag snabbt på mig MacWord-tidningen, Studio, frisyrtidningen och Iphone/Ipad tidningen som handlade om hur man bär sig åt för att skapa appar. 

Hm…jag ser ett klart behov av en sådan till plåtslagaryrket, och ska försöka lära mig hur man går tillväga.

Har dessutom en ide´vad det gäller skrivande, eller till och med två. Återkommer till det.

På väg hem började det regna, och jag svor högt. 

I helgen var jag och Peter iväg och köpte rosor…många sådana. Ett antal revrosor, och flera buskrosor i vitt och rosa. En liten dyrgrip som jag hittade var solgul. Förstår du? En solgul ros som doftade underbart. Hon var sååå vacker att jag inte kunde låta bli att ta hem henne.

Jag satte mig inne och jobbade med datorn, kikade ut och möttes av regn, jobbade igen, kikade ut och möttes av halvdis.

I samma sekund som jag rest mig upp startade knattrandet på taket igen, och regnet var ett faktum igen.

Irriterat gick jag ut ändå med Peters gamla regnrock över mig, och en stor portion envishet.

Men jag gjorde det jag föresatt mig att göra. Ett antal revrosor fick sitta bredvid sina kompisar som jag köpte förra året, en solros planterades i storlandet tillsammans med en rosa blomma Peter och Rita kom hemdragandes med igår.

Det tog lite tid för Peter att förstå att jag menade allvar när jag sa att jag inte vill ha blommor inne i huset. En blomkvast här och där slank in genom dörren, och mottogs med stort jubel av lilltjejen medan jag suckade. Idag är det bara hon som får inneblommor. Mina står ute.

Regnet kom och gick. Det blev varmt innanför regnrocken, men jag stod ut.

Plötsligt var klockan mycket, och det var mer än dags att rusa till bilen och tuta iväg mot skolan.

Med andan i halsen kom jag dit strax över tre, och letade snabbt upp mina telningar.

Idag fick jag förresten besked från skatteverket att min ansökan av f-skatt är godkänd från och med 1 juni.

Härliga tider…

Nu väntar jag på registreringsbeviset som ska visas upp för arbetsförmedlingen, sedan…är jag igång.

Just nu håller jag på att göra reklamaffischer för att söka potentiella kunder. Jättekul, och lärorikt.

Om en liten stund ska jag joina Peter i soffan och skriva fakturor, sedan har jag egentid med manuset. Redigering eller nyskapande är frågan.

Ha det gott

Jag kravlade mig upp, och gick den vanliga rondan bland barnen.

Underligt nog sover Zabine i Hampuz säng, och Razzel i hennes. Lilleman ligger mellan mig och Peter, tryggt sovande med ett svagt leende.

Flera av de små pratar i sömnen numera, och de senaste kvällarna/nätterna har jag hört minst en av dem prata långa haranger.

När jag går ut i skogen känner jag hur ena foten blir blöt, och ser att min lagning av stöveln gått itu. Det känns nästan löjligt att kasta ett par stövlar för ett litet håls skull, men att bli blöt är inte heller kul, så det blir nog sopnedkasten för dem.

Valparna busar, och skäller om vartannat, försöker dia en motvillig Zilla som morrar efter bara några minuters digivande. De små liven har fått tänder. Vassa sådana, och det gör säkert ont när de tuttar.

Många intressenter mejlar sitt intresse av dem, men hör inte av sig då jag svarar, men jag hoppas och tror att tikarna skall vara tingade innan de fyller 8 veckor.

Tänk vad tiden går fort…det är inte länge sedan de låg som små ljusa råttor i bädden, och knappt sa ett pip.

Nu är det fullt ös medvetslös från morgon till kväll, och tidningarna de går på är småslamsor innan dagen är till ända.

Det har varit en regnig helg, och mina stackars rosor jag köpte förra veckan står ensamma lutade mot gästhusets vägg, och väntar på att få komma ned i jorden.

Lilla Zabine hade ansiktet för nära när jag stekte hamburgare, och fick flott i ansiktet. Eller rättare sagt ögat. För några sekunder trodde jag att det kommit i ögat,  men som tur var hade jag fel.

På bokbörsen hittade jag en mycket intressant bok om Trolldomsprocesserna i Sverige skriven av Ankarloo. Jag har den liggande på skrivbordet, men har inte hunnit läsa en enda sida eftersom det varit full fart hela helgen.

Jag har varit uppe på tak som varit ganska snälla, det vill säga inte så höga.
Igår ösregnade det och gjorde taket halt som om jag gick på såpa. Obehagligt, men lärorikt.
Vi satte upp en ställning så att sotaren ska ha det enklare att sota skorstenen. Det var vingligt på den lilla platån, men vi fixade det med gemensamma krafter.

Peter satt på knä ute på avsatsen, och jag låg över den medan han skruvade fast muttrar som skulle hålla ihop konstruktionen.

Efteråt ställde jag mig på stegen och tittade ned. Det var högt, men taket nedanför gjorde att höjden inte riktigt kändes så farlig.

När vi lämnade taket hade två skurar gått över oss, och jag var både blöt och kall. Mest om händerna.

Vi hoppade in i bilen, och for till nästa ställe. Ett hundpensionat som vi gjort jobb hos förut.
Det var sista ytfinishen och några skruvar som skulle på plats.

Skorstenen såg ut så här från början

Vi lade plåt runt hela härligheten(4m hög)

Så här blev resultatet

När vi satt sista skruvarna, och fotograferat åkte vi hemåt där Rita och barnen tittade på film.
Vi åt glass med jordgubbar, och bytte kläder, sedan lade vi ungarna och tog det lugnt.

Idag blir jag hemma. Kör barnen till skola/dagis, och far sedan hem för att plantera ned alla blommor vi köpte. Jag hoppas, hoppas att regnet inte kommer idag igen. Jag behöver ingen sol, men uppehåll vore väldigt bra.

Nä nu är klockan 6.23, och jag skall väcka barn, käka frukost, och åka iväg.
Ha en underbar dag