Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Det blev ingen redigering igår eftersom barnen och Peter tittade på en äventyrsfilm, och barnen lessnade efter en sisådär en kvart.

Zabine satte sig bredvid mig, och jobbade med sitt nya manus medan Hampuz lekte med sina bilar på golvet nedanför.

Att spela in mig själv i det läget, och framförallt lyssna, det är en omöjlighet.

Istället skrev jag på självbiografin Missfall, komplicerade graviditeter och besök hos Sankte Per

Texten i dagboken tog mig snabbt tillbaka elva år, och skapade klara bilder av det som hänt och sagts. 

Är det inte underligt att man minns vissa saker så glasklart? Till och med kläderna han bar?

Men framför allt minns jag hur hjärtat värkte, och alla tvivel.

Det där med kärlek är aldrig lätt, och att bli gravid några månader in i en relation byggde på alla tvivel jag hade, fick mig att ligga sömnlös natt efter natt, funderande över om jag skulle klara av att lämna över mitt alltid så självständiga jag i någon annans armar.

Med facit i hand vet jag att det fungerar alldeles utmärkt, men just då kändes det inte så.

I morse väcktes jag av tre voffande småhundar som ville ut ur sitt fängelse (läs inhägnad) och satt på golvet med nosarna mot skyn, ylandes över livets orättvisa. Att storasyster fick ligga i soffan och slöa, medan de…ve och fasa…satt innanför galler. 

Har du försökt att fotografera tre småttingar samtidigt någon gång? Jag försökte göra det flera gånger, och resultatet blev sådär. Zack som den nya ägaren döpt till Buster trängde sig fram och visade upp sig i all sin härlighet efter att först ha  munhuggits med sin syster.

Jag tog ut de stora hundarna i skogen, och handmatade sedan tre busar som lekfullt nafsade i mina händer.

Familjen sover, och det enda som hörs är det gamla kylskåpet som sakta men säkert slutar fungera. Dörrlisterna är slut, och vi får trycka igen det extremt hårt. Lilleman gör sitt bästa, men misslyckas för det mesta med resultat att kylen står halvöppen.

Vi vill helst vänta med köp av nytt tills nya köket är på plats, men…jag vet inte…vi måste nog ompröva det beslutet.

Nu hör jag minstingen hosta. En sådan där torr, äcklig krupphosta som börjar långt nere i bröstet. Blir det värre måste jag ta honom till sjukhuset, men jag hoppas slippa det. Min hosta låter ungefär likadan, och snoret rinner…så det är bara att erkänna…smittan kommer från mig. Hoppas nu bara att inte de andra blir lika sjuka. Jag vill ju jobba.

Apropå jobba ja. Idag ska Rita komma hit och ta hand om barnen. Jag och Peter ska upp på ett tak vi lagt för att sätta fast smidet, det vill säga stegar och snörasskydd. Det är både högt och brant, så jag hoppas regnet ger med sig. Att kliva upp på stegar i regn är farligt, och obehagligt.

Ha en bra dag

Kram

Peter klär motvilligt på sig regnkläderna och åker iväg till ett projekt som måste bli klart denna vecka.

Jag snorar och hostar ikapp med minstingen som jag olyckligtvis smittat.

En valp är tingad, två småttingar kvar.

Har inte sovit en hel natt på över två veckor, och är vansinnigt trött, men vägrar åka till sjukhuset där läkaren bara petar förstrött på mig, och berättar att jag har ett virus i kroppen.

Ha, det här förbaskade viruset tror tydligen att jag är hans/hennes hus. Något annat kan det inte vara. I dagsläget har jag gått igenom minst fyra luftrörskatarrer och influensor som vägrar ge med sig. Jag är dödligt less på att vara sjuk och vill bli frisk.

För att hjälpa immunförsvaret som är dåligt på grund av en blodsjukdom läkarna inte hittar någon lösning på är min kropp extra mottaglig för infektioner, och jodå det har jag nog märkt.

Lilleman verkar tyvärr lida av samma sak, och är hemma cirka 50% av dagistiden.

Idag ösregnar det ute som sagt. Man blir blöt av att titta ut genom balkongdörren, och hundarna vänder innan de ens kommit ut med ena tassen.

Barnen ritar, leker riddare, drake och en massa andra saker. Diskuterar, slåss och munhuggs i samma mängd. Puh…

Jag har inte redigerat en enda natt på hela veckan och längtar så till kontoret.

Det nya manuset om barnen är påbörjat, och jag går igenom dagböckerna pö om pö, men fastnar gång på gång, och tas dit igen. Smärtan river i själen, och jag försöker om igen förstå. Om det nu finns en Gud, vad är det för mening med att ge någon alla dessa lyckokänslor som ett barn innebär, om han inte tänker låta henne få det? Då det hände var jag förbannad på allt och alla. Jag slog på livet, och vägrade böja mig, kämpade för att inte bryta ihop och lägga mig på backen som en dallrande skärva.

Att bli med barn är stort, och som förstagångare är det väldigt, väldigt magiskt.

Efter några missfall trodde jag inte längre på lycka, dissekerade varenda sekund av graviditeten, väntade på nederlaget, blodet i trosan.

Efter tre månader fick jag hopp, vågade se framåt längre än två centimeter i taget, men vägrade att köpa en enda babysak…ifall att. 

Att skriva boken kan kanske ses som en rening, en försoning med han som bestämmer…vem än det är. Allt jag kände då finns fortfarande kvar idag, och jag darrar av skräck för den dag då min älskade dotter Zabine blir gravid.

Trots att jag kommit in i klimakteriet tittar jag fortfarande som en reflex efter blod i trosan. De där åren av smärta präglade mitt beteende, och vägrar släppa greppet.

Jag går ofta in i barnens rum för att kolla så att de andas, och får hjärtat i halsgropen om jag inte ser bröstkorgen röra sig. Det känns som de är hos mig på lånad tid, och det är de ju förvisso. Det är inte många år de små liven är små. Den äldste sonen är redan nio, flickan sju och minstingen blir fem i vinter.

Nu ska jag hysta ihop lite mat till familjen, och sedan fortsätta med skapandet av en hemsida till mitt företag.

Ha det gott

Fåglarna sjunger som om det vore deras sista dag, och tydligen är dofterna efter nattens rörelser extra starka för hundarna rusar omkring hit och dit, och har knappt tid att pinka.

Med jämna mellanrum får jag svischa med handen framför ansiktet för att vifta iväg myggor som vill ha närkontakt.

De där infernaliska krypen älskar verkligen mig. Zabine stackarn är allergisk mot dem och får stora bölder.

Allrahelst höstmyggor gör så med henne. Det ser väldigt skrämmande ut och ibland måste vi åka till sjukhuset med vår lilla tös.

Lilleman kommer ut till mig och ber mig följa med till hans säng. “Jag vill sova med dig mamma. Snäääälla”, säger han och plutar så sött med läpparna.

Och vem kan säga nej till något dylikt? Inte jag i alla fall. Lydigt packar jag ihop datorn som just laddat upp, och är klar att skriva dagens puff på, för att sedan lägga mig bredvid min älskade yngsting och prata.

Vi pratar om hans dagis, valparna, kläder han vill ha idag och en massa annat.

En av hundarna sätter sig först nedanför sängen, men hoppar efter ett tag upp till oss, och lägger sig jämte min hand.

Alarmklockan i sovrummet ljuder, och några sekunder senare startar min mobil sitt alarm. Samtliga barn ligger som döa sillar i sina sängar, och håller för öronen.

En timme senare kör jag till skola och dagis med snuttungarna, men idag har jag ytterligare en passagerare. En mycket lurvig parvel på fyra ben. Nio år gammal, men ändå fullt aktiv inom sexlivet. Jodå, min lilla hund har mycket pigga spermier. Fyra kullar har han fixat till alldeles själv. Zilla är de lyckliga modern alla gångerna, och de är faktiskt väldigt kära i varandra. Flera gånger om dagen kysser vovvarna varandra. Något som roar många människor i vår närhet.

Jag bloggar och skriver dagens skrivpuff sittande i bilen, och åker sedan vidare mot Tumba i ett inte alltför trevligt ärende…Chicco ska snörpas…får inte alstra några valpar mer, och ska därför kastreras idag.

Eftersom veterinären bad mig rasta honom ordentligt och svälta honom innan operationen är det en mycket hungrig hund som via kopplet leds runt, runt efter okända vägar.

Inne på mottagningen vägs han, och jag får veta att Chicco ligger strax under 5 kg.

Det tar bara några minuter innan vi får komma in, och jag känner hur nervositeten gnager på mig inifrån. Magen gurglar av obehag, och jag känner lätt magknip när han sätts upp på ett gråsvart bord.

Kvinnan som jag inte minns namnet på är välsminkad och av utländsk härkomst. Hon lyssnar med rynkad panna på Chiccos hjärta, trycker lite här och var på hans kropp, och lyssnar igen. “Hostar han ofta?” frågar hon och klappar Chiccos huvud.

Instinktivt känner jag att något felas, och min mage protesterar.

“Nä”, säger jag och smeker Chiccos nos. “Det har jag inte märkt.”

“Hans hjärta går för långsamt, och…” Hon böjer sig ned mot honom igen, och lägger stetoskopet mot Chiccos hjärta. “Jag hör ett blåsljud.”

“Va?”, säger jag och ser min lilla dotter framför mig som har blåsljud i hjärtat.

“Jo, jag hör det tydligt. Hör du…” Hon lägger handen på min ena axel. “Jag kan inte söva honom. Det är för farligt. Ta kontakt med bagarmossens djursjukhus och be dem ta ett EKG.”

Veterinären tar fram en spruta. “Men jag kan ge honom det här. Det är en kemisk kastrering. Hunden kan leva många år till, så något måste du ha.”

När jag åker därifrån rinner tårarna över mina kinder…Chicco mitt lilla troll. sjuk och kanske stående på dödsranden. Usch så ledsamt. Han är ju bara 9 år.

Ringer systeryster som peppar

Under tiden jag väntat på att Chicco ska få komma in har jag pratat med en väninna i telefonen. Hennes karl har lämnat henne och sonen, och vägrar av ren skär elakhet att skriva på ett papper som skulle göra henne berättigad till underhåll och bostadsbidrag.

Jag står med gapande mun och lyssnar när hon berättar vad som hänt, och hittar inga ord när hon pratat klart. Inuti huvudet formas frågor som jag inte har några svar på. Hur kan någon vara så elak…och sonen…tänker han inte på honom? Vilken fullblodsegoist, tänker jag, och funderar några sekunder på att ringa upp honom.
Samma man har suttit vid mitt köksbord och pratat om livet och allt möjligt, och inte alls verkat vara den här sortens underliga främling.

Nu är inte min väninna XX någon vanlig Svensson. Hon är en av de här som trillat mellan regeringens stolar och blivit sittande där.

Efter att ha blivit närapå krossad av en häst som stegrade sig, kastade av XX och sedan rasade baklänges över henne med hela sin tyngd har hon naturligtvis ont, och har kämpat i många år mot försäkringskassan som anser henne vara frisk.

Det har varit många vändor och trots att läkare förklarat henne 100 procent sjuk går hon på arbetsförmedlingens aktivitetsersättning, och beordras söka jobb.

När mannen stack iväg med en ny kvinna försvann hennes chans till normalt leverne, och idag är hon fattig…

Via telefonen berättar hon att hennes bilar är trasiga och tvingar henne att gå till affären som ligger flera mil bort. Socialen gav henne 190:- att leva på, och kyrkan bidrog med lite till.

Men fakto är: Hon är fattig som en lus, sjuk och längtar desperat efter en lösning utan att själv se den.
Gråtande berättar hon att elände läggs på elände, och att det verkar som om något blockerar hennes chans att lyckas i livet.
Jag tror inte på Gud, men undrar för mig själv vad som är meningen med att någon ska utsättas för allt det här som sker. Bilolyckor, trasiga bilar, skadade husdjur you name it. Allt har hon råkat ut för.
När vi lägger på känner jag skuld över att mitt egna liv äntligen fått uppåtsving, och vågade inte ens knysta om att jag var sjuk igen, och mådde pyton.
Mitt liv ställs på spets och decimeras till inget när vi pratar om allt hon råkat ut för. Vad är väl en knackig bil jämfört med ett bilskrälle som går sönder så illa att det måste till skroten? Och vad är en luftrörskatarr mot en värkande kropp som aldrig släpper taget?
Jag vill stödja henne, men vet att vår ekonomi varje månad är tuff, och att vi sällan unnar oss en bio eller annat för att spara ihop till renoveringen. Jag vet så mycket, och så väl hur vi sliter, men känner ändå skuld. För att jag har en underbar karl som älskar mig och sätter mig på piedestal. För att jag just nu har tur i arbetslivet, och verkar få fart på ekonomin som förr legat på en ynka inkomst med tvåhundra kronor per dag.

På socialen får hon ingen hjälp, och mannen vägrar lyfta ett finger för att hjälpa till. Bitterhet förtär hans sinne, och förstör hennes liv och lycka.

Jag åker hem och släpper ut mina hundar, vänder ansiktet mot solen och känner glädjen strömma igenom mig. 

har köpt en värstingkamera för att fotografera dem och alla andra rovfåglar som rör sig i trakterna.

Igår såg jag och Peter hur en kärrhök lyfte från backen med en råtta i klorna, Du förstår vilken bild det skulle bli.

Jag hostar mig genom nätterna och vaknar gång på gång, men är ändå hyfsat pigg. Undrar om det är pollen eller en kombination av förkylning och pollen?

På morgonen skickade vi iväg Zabine till sin bästis Lovis, och körde Razmus till Erik som även är hans skolkamrat. Lilla Hampuz fick till sin stora besvikelse inte stanna någonstans. Min lilla tufs har inte skaffat sig några bästisar än, och jobbar febrilt på att inte bli slagen i skolan. Vi ser dock en ljusning…för på kort tid har två nya killar kommit till dagis. Lika lugna som vår lillplutt, och mer än villig att ingå i hans krets.

Vi körde blixtsnabbt mot Skärholmen för att prata med Nordea om bankgarantier och annat.

Döm om min förvåning då jag kliver in i ett hav av väntande människor i olika kulörer. Jag hade mest lust att vända på klacken, men hejdades av Peter som steg fram och frågade efter företagskundtjänst.

Kvinnan pekar mot en blå telefon i ena hörnet av lokalen och ber honom lyfta luren.

Ha, ha…vilket skämt…telefonen ledde till en kvinna som via ledningen lotsade Peter genom frågorna han skrivit upp. Så var det med den personliga banken.

Nordea är inget att rekommendera för företag har vi insett, och funderar nu på vilken bank vi ska välja.

Jag har Handelsbanken som jag är supernöjd med, men man kanske ska välja en liten bank, som bryr sig om sina kunder.

Efter ett kort glasstopp hoppar vi in i bilen och kör runt, runt för att slutligen komma ut på gatan.

Mitt ansikte har då antagit en blekvit, nästan genomskinlig nyans, och jag känner mig illamående och yr.

Lägger upp fötterna mot vindrutan och sväljer gång på gång tills…jag inte kan svälja mer, och vill spy.

Det är många mil som passerat sedan illamåendet började och jag kastar mig handlöst ut från bilen innan Peter hunnit stanna ordentligt. Bilen står tvärs över en korsande väg, men jag bara måste ut.

Han åker vidare efter kringelikrokiga vägar och hämtar vår älskling Razmus medan jag vinglande försöker återhämta mig från yrseln och illamåendet.

Kilometer läggs till kilometer, och jag inser att det är rätt skönt att promenixa. Något jag gjorde varje dag då jag bodde i Hammarbyhöjden, och jobbade i Vasastaden. En nätt sträcka på cirkus en mil.

Gissa om jag tappade vikt då? Jag var mager som ett snöre, och blev till slut beordrad av Peter att åka tunnelbana ibland.

En ormvråk dök upp på himlen, och jag väntade tills den syntes i kameran, men insåg att den skulle te sig närmast pytteliten på kort.

När jag gick där efter vägen dök tanken upp att jag skulle börja promenera från skolan när jag lämnat ungarna på morgnarna, och dit då de skulle hämtas. Två mil asfalt skulle jag pressa undan i sådana fall.

Hundarna kan följa med de med.

Peter kommer efter ett tag för att plocka upp mig. Då är mina fötter stelfrusna, och jag fryser i min tunna blåa kofta som inte alls är gjord för att ha utomhus då vårvindarna viner runt öronen. Man kan bli lurad av att solen lyser, och idag blev jag just det.

Peter är på uruselt humör och fortsätter sökandet efter lösning av ett problem via mobilen. Något som går sådär…och resulterar i att jag lite senare står med tröjärmen nedsölad av bensin.

Hampuz och jag äter mat, och Peter äter sin efteråt, sedan far han iväg igen. Denna gång mot Södertälje för att kolla på jobb.

Jag bloggar, kollar mejl och pratar med barnen som tecknar samtidigt.

Igår la jag ut valparna till försäljning på Blocket.

Det känns o hjärtetrakten, men jag måste vara hård mot mig själv. Detta är sista kulle för Zilla, och Chicco…som ska bli kastrerad imorgon. Något jag inte ser fram emot.

Idag blev jag med företag, eller rättare sagt, jag registrerade mig för FA-skatt och har möjlighet att fakturera fr.o.m den 14 juni.

Så nu är det fritt fram för dem som är intresserade att ha sin banner på min blogg. Nu kan jag fakturera dig. 

He, he…det här skulle jag gjort för länge sedan, för via Af får man inga jobb.

Nu väntar jag varje dag ivrigt vid postlådan för att se om arbetsförmedlingen skickat ett brev där det står att jag får starta-eget-bidrag.

Om jag inte får det sätter jag igång i alla fall. Med bidrag har jag möjlighet att bygga upp firman sakta men säkert.

Nu fick jag ett mejl om intresse av valparna, och ska be Peter ringa henne när han kommer hem. Min röst är snart alldeles borta. Det hesa kraxandet är inte vackert. Jag lovar.

Ikväll tänker jag redigera oavsett min röst bestämmer sig för att kajka eller ej. 

Ha en god kväll

Jag är sjuk igen…luftrörskatarr som kittlar i halsen och gör så att jag låter som om jag käkat flera paket med krita.

Antagligen kommer bacillen från dagis, och älskar mig mest av alla eftersom den återkommer gång på gång.

Det gör ont, och irriterar mig vansinnigt eftersom jag just nu redigerar mitt manus Hat och en gnutta kärlek genom att spela in mig själv läsande texten. Grrr…

Nåväl, inget ont som inte har något gott med sig. 

Eftersom jag inte kunnat redigera manuset har jag hjälpt Peter på taken och fått en klädsam solbränna plus lite extra pluring till mitt nystartade företag.

Min lillasyster med barn kom hit i fredags natt och vi gjorde stan osäker i lördags genom att gå på Naturhistoriska musee´t, Skansen och Gröna lund. 

Det var jobbigt må du tro. Jag hostade mig igenom dagen, och försökte febrilt att hålla ihop min lilla skara av barn. Äldsta ungen envisades med att dra iväg på egna utflykter som jag stoppade genom att med bultande hjärta springa ikapp honom, och ha ett allvarligt snack med…en sisådär fem tio gånger.

På naturhistoriska hittade vi en utställning som var högintressant för oss vuxna , men mindre rolig för barnen. Efter en halvtimmes rundsmygande bland dinosaurier, neanderthalare, kvastfeningar och en massa djur som finns numera fick barnen nog, och hade inte alls lust att vänta tills filmen på Cosmonova började. 

Vi åkte iväg via tunnelbana till Östermalm , och gick till Djurgården därifrån. Barnen klagade på allt möjligt och tyckte att alla bilar körde alldeles för fort.

En sak är säker…jag längtar inte tillbaka till stan. Inte ett enda dugg.

Vi gick in på Skansen och rätt in i akvariet där vi såg krokodiler, apor och annat.

En av dem satt och studerade människorna utanför stängslet, och jag fotograferade fnissande damen i smyg, medan jag som alltid tyckte synd om aporna.

Vilket skitliv de lever. Jodå, jag vet att de ofta är födda i fångenskap, men…vad har vi för rätt att fängsla oskyldiga själar? Bara för att tillfredsställa våra lustar och nyfikenhet.

Inne på akvariet såg vi ormar, möss, jordekorrar och krokodiler blandat med spindlar, fiskar och andra djur.

Harald spanar in små miniapor

Razmus och lillbrorsan Hampuz skyndar på in i djungeln med mig tätt efter. Ljudet där inne får mig att minnas tiden i Thailand, och jag kan nästan känna doften av djungeln starkt doftande blommor. Suckande saknar jag möjligheten att kunna äta från små gatukök på hjul, och vänliga själar som hjälper till utan att kräva något i gengäld.

Hampuz studerar fiskarna

Samtliga kusiner ställde sig på en konstgjord krokodil, och jag passade på att fotografera. Det är inte lätt att få fem ungar att stå stilla så länge som det krävs för att låta kameran fånga dem.

När vi varit ute på galej i 11 timmar (jo då du läste rätt) var vi rätt möra i fötter och huvud, och ville hem. 

Om jag haft möjlighet skulle jag beställt en helikopter som hämtat oss på stället, men livet är inte så snällt, så…det var bara att knalla till t-centralen, ta pendeln till Tumba och bilen hem.

Vi fick pausa och låta barnen vila några gånger.

MEN…nu slutar det inte där. Systeryster hade lämnat sin bil i Tumba och vi skulle ta hem den. 

Peter kom i sin bil och mötte mig och barnen som sov i baksätet, sedan åkte vi den slingrande vägen hem . jag i vår bil, Peter i syrrans. Ett rådjur hoppade upp på vägen, men försvann lika snabbt, och en rovfågel ryttlade ovanför täkten för att spana om det fanns några goda råttor eller dylikt.

När vi hämtade Peters bil började det mörkna, och jag sniglade mig hemåt med Peter i bilen bakom.

Väl hemma såg jag att det var eurovisionfestival, och tänkte kika, men somnade på studs. Dödstrött med ömmande fötter.

Idag ringde jag på morgonen och grattade min syster som fyller hela fyrtiotvå år idag. Hon och barnen bodde på hotell inatt. Det var hennes present till sig själv.

Peter och jag for ut till Rosenhill för att avsluta takjobbet.

Efter att det var klart åkte vi till Tumba för att möta systeryster och barnen som skulle hämta sin bil och åka tillbaka till Hälsingland.

Kramkalas, sedan morsning.

Jag, Peter och ungarna åkte till en restaurang och åt mat, sedan vidare till en arbetskollega till Peter och pratade om några olika takprojekt som vi jobbar på.

När det var klart fortsatte vi hemåt för att stanna på ett cafe och äta glass.

Men det där lugnet jag längtat efter stördes av vår äldsta grabb som spelade clown, retade brorsan och var högljudd. Efter flera tillsägelser fick jag helt enkelt nog, kastade upp ungen över axeln och gick ut därifrån. De som satt där log lättat och fortsatte sitt fikande.

Väl hemma hade jag en stor batalj med sonen, sedan gick jag ut med Peter och satte panel på huset några timmar.

Lillstinta gick iväg till sin kompis, och Hampuz hjälpte till så gott det gick.

Äldsta barnet fick utegångsförbud och tillsagd att sätta sig på rummet och funderar över det han gjort, men fick komma ut en stund senare för att en kort stund vara med när jag spelade badminton med Lilleman.

Har du sett en knappt en meter lång sötnos serva med en badmintonracket med framgång. Ha, ha…nä det har inte jag heller, men han var envis som attan och lyckades få över bollen till andra sidan nätet.

Det var dags att söva tre skruttar, och ta tag i bloggeriet och tankarna på namn på nya företaget.

Skrivpuffen har vilat några dagar, men finns hela tiden i bakhuvudet.

Internet strular fortfarande.

Men vad gör väl det när solen skiner så snällt?

Ha en härlig dag

Kram

Peter fick ta barnen, och köra dem till skolan, för jag åkte mycket tidigare och bytte till pendeltåg i Tumba.

Färden gick till Sundbyberg där jag bara varit en enda gång.

Killen jag följt hem den där natten för mer än femton år sedan bodde granne med t-banestationen, och jag kände igen mig idag.

ETU låg två gator upp, och jag satte mig på ett cafe med datorn för att skriva en puff under tiden som jag väntade på att klockan skulle passera nio. I vanlig ordning är jag på tok för tidig, och måste sitta av tiden någonstans.

Jag hinner inte ens med puffen innan det är dags att lyfta på rumpan och gå till prästgårdsgatan.

Inne på kontoret får jag reda på att Af skickat dit mig för att undersöka om min affärsplan håller. Hjälp, tänker jag och känner hur fladdrande ondsinta fjärilar försöker ta sig ut ur magen.

Jag bestämmer mig för att ta det för vad det är, och inte stressa upp mig. jag är ju ingen ekonom, så de får ta min text för vad det är: Ett taffligt försök att få ihop ekonomin så jag ska få starta-eget-bidrag.

Vi klickar totalt. Killen eller rättare sagt mannen som ska prata med mig visar sig vara en intressant mångsidig trollerikonstnär som bollar med siffror och är datalärare i grunden.

Han har liksom mig ett barn som varit prematurt, och vi hinner gå igenom mycket innan min tid är ute.

“Det här ser jättebra ut”, sa han och kallade mig för energiknippe och driftig.

Lättad gick jag ut från stället och tog pendeln hem med axlarna utan den där vanliga tyngden av skuld att jag inte bidrar till hushållet. Nu jäklar ska det bli andra bullar, och om vi har riktig tur godkänner banken oss till att få lån, och vi kan ta hem snickarna igen.

Peter möter mig hemma och vi äter, sedan hämtar vi barnen som ska bli ompysslade av sin barnflicka medan jag och Peter åker iväg och jobbar på taket i Rosenhill.

Solen gassar, och vi dricker vatten i mängder. Tyvärr hinner vi inte riktigt klart trots att vi hade intentionen att göra det.

Det lilla som är kvar tar vi itu med imorgon.

Pollenallergin gör att både jag och Peter snorar. Det är riktigt jäkligt i år. Bläh

Barnen lade sig och sov så sakteliga, och jag satte mig vid datorn för att betala alla Peters räkningar.

Nu är jag äntligen klar och ska redigera manus.

Godnatt vännen min

Kram

Idag ska jag nämligen till något som kallas för ETU och prata företag.

Tar ut hundarna i strålande solsken, och springer vår vanliga runda. Matar valpar och byter underlag till dem. De små liven växer som ogräs och blir sötare för var dag som går.

Idag är det tänkt att de ska tas ut på gräsmattan och få lite värld presenterat.

Nattens redigering gick åt fanders eftersom Peter behövde hjälp att leta papper inför ett kundbesök. Nåväl, jag redigerade hela dagen, så jag är nöjd ändå.

Idag ska jag till Sundbyberg, sedan möta Peter hemma och åka vidare till Rosenhill för att stiga upp på taket igen.

Nu är det dags för frukost och avfärd.

Ha en underbar dag söta du

Kram

Det går galant, och jag slutar inte förrän magen kurrar uppfodrande, och tvingar mig till köket där jag hittar resterna av vår indiska middag igår.

Klockan är strax över två, och jag tar ut hundarna, sedan hämtar jag ungarna plus ett extrabarn.

Kilar in på Ica och köper glass plus fyra nya växter. Namnet har jag glömt för tillfället, men bilder kommer senare.

Barnen leker medan jag tar hand om disken som svämmat över diskhon på alla bredder. Det är fortfarande soligt ute, och jag tvingar på Lilleman en tröja för att han inte ska bränna axlarna.

Zabines vackra vita linne har blivit grått, rött och brunt under dagen. Det är nästan så att jag kan läsa på linnet vad hon sysslat med. Men hon har behållit sin röda keps på huvudet hela dagen, och får en eloge för det. Lillstumpan börjar redan få en guldskimrande hud, och de turkosfärgade ögonen lyser intensivare än någonsin. Henne kommer grabbarna att jaga om några år.

När jag är klar med disken vispar jag ihop pannkakssmet och bjuder ungarna på det. Naturligtvis sitter de ute på verandan.

Lovis som är en granntjej brukar komma hit alla onsdagar eftersom hon vet att vi äter pannkaka då. När barnflickan bodde granne med oss kom hon också.

Jag fick inte en enda pannkaka själv, bara en snutt av Lilleman, och då med stort motstånd. Jag skulle ljuga om jag sa att jag älskar rätten, men jag kan äta det ibland.

Lovis mamma och bror kom hit för att se valparna, och blev kvar en stund, sedan gick de hem, och jag kunde plantera mina nyinköpta blommor (Nu minns jag vad de heter. Lejongap är det.)

Jag har hittat fyra olika färger och kommer att köpa fler, för de är vackra.

Barnen studsade på mattan och hade skoj så jag tog fram gräsklipparen och klippte våra mattor igen. Det var två dagar sedan sist.

Jag hann nästan med allihop innan klockan tickade in på åtta, och det var dags för nattning.

Nu har jag läst ett kapitel ur Vargbröder, och sövt två av tre barn.

Razmus lyssnar på Teskedsgumman på cd, och jag ska försvinna in i min kammare för att redigera ännu mera.

Jag hoppas att jag passerar halva manuset senast imorgon, men ska besöka ETU i Sundbyberg på morgonen, och vet inte alls hur lång tid som går bort av dagen. Jag vet faktiskt inte ens vad jag ska göra där. Arbetsförmedlingen har skickat dit mig, och jag anar att det har med starta-eget-bidraget att göra.

Berättar mer imorgon 

Ha en härlig kväll.

Peter tog barnen i morse och jag skulle redigera…ha, ha…trodde jag ja.

På mejlen dimper ett jobberbjudande upp som jag måste se för att kunna offertera.

Så in i bilen och iväg till Tullinge for jag med Peter i släptåg.

Efter att jag skrivit offerten vid parkeringen utanför Ica for jag snabbt hemåt, skrev dagens skrivpuff, kollade facebook och startade redigeringen av manuset.

Nu är jag på sidan 75, och har bara…en sisådär 200 sidor kvar.

Har fått förfrågan om att ha en banner från ett annat företag på min blogg, och klurar på rimlig betalning. har du tips? Hojta gärna.

Mors på några timmar

Morgonen började som vanligt med frukost, och barnavlämning.

Sedan tutade vi iväg till verkstaden där vi lämnat Peters bil, och sedan vidare mot Rosenhill, och vårt påbörjade tak.

Det var kallt och jag tog huttrande på mig en tröja för att inte frysa. Det är ju oftast kallare på taket än nere på marken, och så var det även idag…ett tag, sedan värmde solen oss och tvingade sakta mig att ta av jacka och rulla upp arbetsbyxornas ben.

Två svalor satt och iakttog oss på säkert avstånd.

Solen gassade hårt, och när vi åkte hem för att valla hundar och äta lunch såg jag i spegeln att min hud antagit en prickig variant. Jodå, det var fräknar…massor av sådana.

Tyvärr kunde vi inte få upp hela taket eftersom skorstenen skulle kläs med plåt som vi inte hunnit tillverka ännu.

När vi tittade på klockan såg vi att den redan var två och skyndade oss till skolan för att hämta busungarna.

På ditvägen passerade vi stora fält med maskrosor som jag inte kunde låta bli att fotografera.

När barnen satt fast i bilen åkte vi snabbt till Sätra och letade en bilreservdel som visade sig finnas på ett annat ställe, och åkte då istället hemåt för att käka på indisk restaurang tills magen stod åt alla håll.

Proppmätt skyndade jag mig hemåt till vovvarna, medan Peter och jäntan åkte och handlade mat.

Efter en promenix i skogen med hundarna, spelade jag volleyboll med Razmus som hade läxor och måste göra dem innan det var sängdags.

Han var jätteduktig, och fick massor av beröm efter att vi tragglat igenom x antal sidor. De räknar inte riktigt som jag gjorde, men jag lär mig successivt hur det går till, och har köpt matteböcker för att plugga in så jag kan då han blir äldre. 

Ibland önskar jag att det fanns mer tid till att lära mig fler språk, och andra saker. Min stora vetgirighet och nyfikenhet på nya saker kan sätta käppar i hjulet för mig ibland, men samtidigt lär jag mig mycket om mycket. Sådant som kanske är udda för andra.

Nu sover barnen, och Peter räknar på jobb.

Det är dags för mig att krypa in i min skrivhörna och fortsätta redigera.

Godnatt