Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Fylld av massor av händelser som kan ändra mitt liv, och ändå så in i bomben lugnt.

Idag har jag tvättat flera maskiner tvätt, pluggat engelska med Razzel och sedan lyssnat på honom när han läser högt för mig och barnen. han är duktig på ord min lilla älskling…mycket duktig. kan ord som inga andra barn i hans ålder kan.

Läkarna tror att Razmus samlade ord och meningar istället för att prata. När släkten tjatade om att han inte pratade (Vi hade ett internt teckenspråk jag och sonen) och att de inte förstod vad han sade, så gick jag till en talpedagog som hjälpte oss.

Hon sade att han kan prata, men vill inte, och sade att det inte berodde på någon sjukdom vilket var omgivningens tankar. Jag själv var inte speciellt orolig, det kommer när det kommer, tänkte jag.

Idag förvånar han lärarna med uttryck och ord som anses vuxna och lärda, vilket de också försynt påpekat men samtidigt ofta lägger till att de förstår varför han är så duktig. “Du är ju författare och läser mycket för barnen vad jag förstår.”

Jo jag älskar att läsa för dem. Vi har läst allt möjligt, men går just nu igenom serien Vargbröder som är helt underbar. Sex härliga böcker är det. Tjocka sådana.

Min mamma läste väldigt mycket för mig och syrran, både egenskrivet och andras. Ofta sjöng hon vaggsånger så vi skulle somna.

Ha, ha…stackars mamma hade nog ett smärre helvete med mig, för redan då var jag en nattuggla som inte ville sova bort livet.

Hon har berättat för mig att jag ibland somnade sittande i sängen bara för att jag skulle vara vaken. Envis som synden var jag, hm…är jag.

Nu ikväll har jag spelat playstation med Razmus, tittat på Doktor Snuggles (Du minns väl den serien? Jag älskade den som liten.) och har nu smitit iväg till min skrivhörna.

Nu är det tänkt att jag skall skriva.

Jag är ganska förbannad på Peter som utan att tala om det stannade kvar i stan och gick på baren med en kompis. Jag är inte den som ringer och jagar, men säger min karl att han slutar klockan fyra och inte dykt upp klockan åtta…ja då ringer jag…arg.

Och visst hade han stannat kvar i stan, glömt oss, fredagsmys, ungarnas kläder som skulle hämtas på skolan inför lovet, och framförallt Razmus läxböcker med det de andra gjort i veckan.

Jag var så arg att jag tryckte av luren när jag fått ur mig ilskan, men ringde upp och skällde lite mer. Nu skall det bli intressant att se 

1. Hur han tar sig hem

2. Om han kommer hem inatt eller imorgon.

För Peter har en stor brist…han kan inte gå från ett uteställe förrän det stänger…ifall något roligt skulle hända. 

Sist fick jag tag i honom klockan tio dagen efter. Morr…

Den gången stack jag hemifrån med ungar och hundar utan att meddela vart. Jag var rosenrasande och hade naturligtvis kollat hos sjukhus och polis.

Jag åkte hem till syrran i Hälsingland och hörde inte av mig förrän efter tre dagar. Han fick av sin egen medicin så att säga.

Hoppas du får en underbar kväll, och helg.

Kram

Sista kapitlet är i stort sett färdigt, så slutet har jag klart, men det som kommer mellan huvudscenen eller Ordealen som det heter enligt the Heros Journey, det är inte spikat.

Det är nu alla lösa trådar, och planteringar skall finnas med, och det är nu mentorn kommer i igen, dvs han eller hon som gav råd till huvudkaraktären i början upprepar orden.

Peter sov i soffan, så jag dök i säng med vår katt Zally. Chicco kom smygande så fort han kunde, och borrade ned sin fluffiga skapelse i sängfoten. Egentligen har vi inga hundar i sängen, men det är kallt på golvet nu, och Zilla löper, vilket gör att hon och Zenta sover tillsammans.

På morgonen vaknar jag av att jag håller på att kvävas. Inte en enda gnutta luft kommer in när jag försöker dra efter andan. Näsan är pintjock av snor, och det har runnit ned i halsen och skapat ett lock av slem. Panikslaget kastar jag mig upp, rycker med mig nässprayen och in på toa.

Bihålorna är full med äckligt gulgrönt och jag snyter mig tills det tjuter i öronen. Åh vad jag hatar att vara sjuk.

Nåväl, livet måste gå vidare, så jag dukar, tar ut hundarna, och hojtar till barnen som sitter i en rad i soffan att de skall komma. Frukosten är lite stökig med Hampuz som först vägrar sitta still, sedan Razzel som clownar sig. Puh! När jag jobbade på mitt sista jobb berättade kvinnan som var ägarens fru om de här med att vara trebarnsmor, och sade att det var ständigt kaos i livet.

Jodå, jag håller med. Det är ständigt kaos, men inte bara vid frukostbordet, och som tur var inte alltid när det är matdags. De kan sköta sig, om de vill.

Idag är det fredag, och det innebär helg imorgon. Peter och jag skall försöka jobba på husuppbyggnaden, men det är vädret som styr. 

Så har vi det här med snowboardåkningen som jag skulle påbörja. Snön smälter bort utanför fönstret i allt snabbare takt, och jag är så matt i kroppen, däckad av förkylningen. Eventuellt åker vi till backen och testar några åk i helgen.

Nu skall jag stänga av internet och plugga engelska med småttingarna plus multiplikationstabellerna och svenska. Efter det får jag tid att skriva manus.

P.s Numera har jag öppnat en sida på facebook där jag har mina skrivarvänner tillika författarkollegor samlade. Meddela mig om du vill vara med, men ännu inte blivit tillfrågad.

På återseende

Kram

Mina skrivpuffar om Pelle som lämnar familjen river upp höga vågor, och Jonna ifrågasätter att jag använder illamående, läs spyor när någon mår dåligt.

Hur är det för dig? Om du mår dåligt psykiskt, vad gör du? Tröstäter, svälter, spyr eller något annat?

Berätta.

När jag insåg att jag var utsatt för otrohet spydde jag, och kastade ut karlskrället med samtliga klädesplagg han ägde.

Jag klarade inte av att äta något, och magrade snabbt. 

Men som tur är så är jag en överlevare och hittade det norrländska jävlar anammat efter några veckor, och blev urförbannad på att jag tillät mig själv att sörja en sådan skitstövel.

Bör väl även tillägga att jag svimmade på en krog en kompis dragit med mig till i syfte att trösta. Det blev en tankeställare.

Detta händer varje gång jag råkar ut för saker som smärtar. Det är som att kroppen uttrycker det jag känner inuti.

Men jag har väninnor som reagerar precis tvärtom. De äter kopiösa mängder, och jobbar stenhårt på att få tillbaka idioten som skapat situationen. Varför tänker man sådana tankar?

Skrivpuffarna hittar du här: http://www.novellbloggen-razaha.blogspot.com/search/label/Skrivpuff

Nog om det.

Nu på kvällen har jag och Zabine diskat en jättedisk. En del vatten tog sig ned till golvet och blötte våra strumpor, men i det stora hela gick det så bra att jag nog kan introducera henne och Razzel till diskandets sköna konst. För vi har ingen diskmaskin ännu. 

Sedan gjorde jag bakad potatis som mottogs med rynkade ögonbryn. Ha, ha…Lilleman tog det säkra före det osäkra och somnade. Så han slapp att överhuvudtaget testa det.

Nu ligger jag, Peter och Razmus med alla vovvar i soffan och tittar på PLUS där de pratar om det hatade röda kuvertet som dimper ned i lådan.

Mitt besked är ett skämt efter alla år hemma med barn och åren som arbetslös.

Peter sover, Razzel likaså, och jag tänker smyga iväg för att fortsätta mitt manusskrivande.

Skriva?

Näsan är täppt och huvudet känns som en klump fylld av smärta.

Kollar temperaturen på samtliga ungar och får olika resultat. Influensan har kopplat greppet och ger sig på samtliga i familjen. Lilleman hostar så illa att han ligger inne hos oss, och jag är inte riktigt lika illa däran, men nästan.

Lägger mig i sängen, men kan inte sova. Manuset pockar på, vill bli skrivet. Jag längtar efter att trycka ned tangenterna.

Klockan sex åker Peter till jobbet, försenad, och jag stiger upp, tar en banan och startar datorn.

Checkar dagens skrivpufftema och fortsätter med min mininovell jag skriver på där.

På facebook hittar jag gratulationer och hejarop från mina internetvänner.

Razzel kommer smygande, sätter på teven och ropar efter halstabletter som jag ger till honom. Zabine sover, och Hampuz sover.

Kollar Tradera en snabbis, mejl och skriver ett blogginlägg.

Utanför fönstret ser jag att snön sjunkit ihop, och hur diverse växter trängt igenom. Attans, jag som skulle åka snowboard.

Vi pratar om att åka till Sälen på sportlovet, men…ha,ha…det blir nog till att vara hemma och kurera hela familjen istället. Men snowboard skall jag åka, snuva eller ej. Vi får väl åka till någon backe här i närheten.

Betalar in avgiften till Razmus sportscamp som han skall var på i sommar, och kollar lite efter något att göra för Zabine.

Nu stänger jag av internet och fortsätter på manuset.

Ha en härlig dag.

Jag kom till Stockholm kl.13.00 och tänkte gå till järntorget, men ack vad jag bedrog mig. Jag hittar ju inte alls, och de jag frågade om hjälp var antingen turister själva eller pratade ett annat språk.

Till slut gick jag in till en liten rundel mitt på torget där Västtrafik håller till. Med en biljett i handen rusade jag till spårvagnen och tog 11:an till Järntorget där en gammal tant kom fram och berättade var Heurlins plats 1 fanns.

Efter att jag stått och fryst en kvart utanför tog jag mod till mig och gick upp.

Där träffar jag en urgo kvinna som bjuder på kaffe och semla. Alla fjärilar lade sig snabbt till ro, och några sekunder senare stormade Fredrik Hoffman in för att pitcha sitt manus. 

När det var min tur hälsade jag, lade fram min bok PAPPERSSKÄRVOR,artikeln jag baserat mitt manus på, visitkort och ett reklamblad med Kristina Simars recension av Pappersskärvor.

Jag försökte att prata lugnt och drog i tyglarna när orden trillade iväg för fort. Scener och vändningar jag har i mitt manus kom fram i en enda röra, men hon gick över tiden två gånger, ville veta mer, och bad mig skicka manuset.

När jag berättade att manuset inte är klart frågade hon om jag fixade det under våren, men sade samtidigt att jag inte skulle stressa igenom det.

Jag tänkte nästan krama henne när hon gav mig sitt kort, men behärskade mig.

I förbifarten nämnde jag min hemsida där ca 400 noveller huserar, och hon sade skrattande. “Du tänker bli författare hör jag.”

När hon såg på mitt kort att jag är filmmanusförfattare plirade hon med ögonen och sade: “Har du skrivit ett filmmanus också?” Jag sade ja, men att det skall göras om enligt boken.

Jag träffade Jonna Berggren ute i väntrummet som var mysigt inrett med böcker i massor. Vi pratade om hennes böcker Isporten och att hon skall gästblogga hos mig.

Upp klockan fem, ut med hundar, brer ett antal mackor, kollar ryggsäcken för 111 gången, lägger ned Elisabet Norins bok TRE REGLER finns inte, Olov Svedelids bok LÄR DIG SKRIVA SPÄNNANDE, min bok PAPPERSSKÄRVOR, och massor med frukt.

Är lite fundersam över klädval, men sätter på mig turjeansen, varma snygga jackor (jodå, det är två lite tunnare jackor i fleece som är guld att resa i.)

Det är mörkt ute, halt och småregnigt. Jag kör försiktigt där rådjuren brukar hoppa fram, och håller tummarna att inte älgarna skall komma på den idiotiska ide´n att gå ut på vägen.

Stället där vildsvinen brukar synas är idag tomt tack & lov.

Men det bästa av allt är att jag får en parkering intill pendeltåget, och slipper vara så förbålt mörkrädd när jag återkommer sent ikväll. Är ju mörkrädd som du vet.

Införskaffar halstabletter för att slippa irritera medpassagerarna, och känner hur det gurglar i magen av resfeber. Hostar och snörvlar.

På centralen vimlar det av folk, och jag fastnar som alltid i betraktandet av folk som springer än hit än dit. När jag bodde på söders höjder för en sisådär tio år sedan satte jag mig ofta på trottoaren utanför tunnelbaneuppgången vid Medborgarplatsen och studerade folk.

man kan lära sig mycket av sådant, och idag använder jag dem studierna när jag skriver.

Nåväl tåget kommer in på perrongen lätt försenat och vi far iväg, för att bli stoppade i Flemingsberg där det hänt en olycka, och vi blir stående. Tur att jag kommer iväg i bra tid för pitchen är inte förrän kl.13.50

Nu skall jag skriva dagens puff, sedan återgå till manuset.

Ha en underbar dag

Kram

Solen skiner och skaren ligger tät över snön. Hundarna trippar försiktigt fram, rädda att skära sig på den skarpa ytan.

Jag hostar och snorar, men står fortfarande upp, så det finns hopp inför imorgon.

Imorgon ja..då är det dagen med stora D. Jag lämnar hemmet vid sextiden för att ta pendeln mot Stockholm central vidare till Göteborg. 

Idag har jag skrivit ut en karta så att jag enkelt kan ta mig till Kabusa förlag där jag klockan 13.50 skall berätta om mitt manus Hat och en gnutta kärlek på darriga ben. 

Jag har aldrig någonsin vare sig pitchat eller träffat ett förlag, så allt är nytt för mig, och vansinnigt spännande naturligtvis.

Det börjar likna tio små negerpojkar här hemma.

Tyvärr missade jag den första gången eftersom familjen låg hemma i maginfluensa, däckade och oförmögna att göra något över huvud taget.

Kursen äger rum i Skärholmen som inte ligger alltför långt härifrån.

jag gillar inte tanken på att lämna vår bil i garaget där så jag lämnade den istället i Tumba, lämpade över Lilleman till Peter och tog bussen till Skärholmen. Ha, ha…jo det blev en sightseeing runtom i Stockholm. jag fick se ställen jag aldrig varit på förut, och blev smått panisk när klockan gick.

Tanken var att jag skulle köpa snygga underkläder för alla presentkort jag fått på twilfit, men…det fanns ju inte ett enda plagg jag ville ha! Inte ett enda. Kikade på en halvsnygg behå för 600 pix och kände hur hela jag sparkade bakut. Det priset är jag inte villig att betala, no way.

Förresten hade de en sådan där äcklig spegel som visar ens sämsta sida på färgmässigt och volymmässigt. Jag kände mig inte alls bekväm och var alldeles för stressad.

Biblioteket låg lite undanskymt så jag fick leta innan jag hittade det, men efter lite sökande fick jag hjälp, och sprang upp.

Det var en sällsam blandning av människor där, och vår skrivpedagog satte fart på oss från minut ett.

Kvällen blev en härlig blandning av skratt och allvar, och massor av skrivande.

En av kvinnorna där sade att hon tycker jag skriver som författarinnan Ann-charlotte Alverfors, och jag blev naturligtvis nyfiken på hur hon skriver, och har idag köpt tre böcker av henne.

Vi läste våra texter högt och gav varandra respons, krängde ut och in på tempus, jagperspektiv, allseende och han eller hon. Jättekul och givande träff var det.

Jag frågade vår pedagog som också är bibliotekarie där hur det var att gå skrivpedagoglinjen i Sörängen. Funderar allvarligt på att gå den själv, men avvaktar Piratförlagets svar och resultatet av Kabusa-pitchen nästa vecka.

Innan jag gick lämnade jag ett ex av min bok PAPPERSSKÄRVOR och berättade att jag tyckte det varit jätteskoj.

Ute snöade det, och bussen stod på hållplatsen så det var bara att springa fort som attan.

På vägen hem läste jag igenom texterna jag skrivit, och här är en av dem:
Vi fick en bild på en dörr och skulle beskriva dörren och de/den som bodde där utifrån det.

Hans Elmersson dörr har en urgröpning där hans huvud vilat de där dagarna då han suttit i tankar, letat efter fragment till sin nya bok. Eller bok förresten, de där korta raderna i datorn var inget annat än en kort förklaring på hur han ville att den skulle se ut till ytan. Innehållet var hemligt till och med för honom själv.
Spikarna är rostiga och borde väl bytits ut, men Hans orkar inte fokusera på så världsliga ting.
Dörren sitter ihop och det är huvudsaken.
Hans brukar dra med handen över det gistna träet som om han letade efter en hemlig lönndörr i ytan, men ger upp då det enda han hittar är svarta stickor, stickor som bryts av då de trängt in i huden.

I Tumba startade jag min lilla bil, sopade av snön, skrapade is och slirade hemåt. I kurvorna efter vår slingriga väg passade jag på att sladda lite nu när inte barnen var med. Det är med lite skräckblandad förtjusning jag gör det, och under tiden sjöng jag för full hals på låten. “I want to be a billionair”, men bytte ut billionair till writer.

Ytterligare en är denna som är skriven efter att vår skrivpedagog gett oss några ord.
Orden vi fick är kursiverade:

När männen kom gömde sig barnen bakom den gamla ekan som låg upp och nedvänd på stranden. de kröp snabbt in under då de råbarkade fiskarna drog näten mot husen.

Tea stoppade brodern då han ville krypa fram, men ändrade sig då hon såg att det var pappan.
“Pappa!”, utbrast hon. “Äntligen.”
Tea kröp på alla fyra mot honom, och lät inte de andra komma till tals.
“Lilla gumman vad gör du här? , säger han och tittar in under ekan. “Och vad i allsin dar gör ni där under?” Pappan klappade på sina lår som om de var hundar. “Kom.”
Johan vägrade att hälsa och knep ihop läpparna så att de vitnade. Ingen skulle få honom att gå ut till pappan, ingen.

Berättelserna är så kallade flödesskrivna sådana, och ej redigerade.

På natten skrev jag i manuset, och gjorde ett dokument med saker jag vill skall finnas i manuset som ännu inte finns där.

Det blev sent som vanligt och jag somnade innan jag träffat kudden.

Idag har jag kört två skruttisar till skolan efter att ha debatterat högt och ljudligt varför de måste gå dit. Raz ville inte alls, och det krävdes massor av rytande, lockande och handkraft för att få ut honom till bilen, eller ens lyfta rumpan från golvet.

Hampuz storgrät utanför skolan och ville gå till dagis. Öppnade bildörren, knäppte loss sig och klev ut. Puh! Jag stoppade in honom, förklarade att han är sjuk, lockade med film mm, och plötsligt var han go och glad kexchoklad igen.

Hemma var det kallt som vanligt. Eldade, ut med hundar, kollade Tradera, satte på film till Hampuz, och sedan var det äntligen dags att skriva.