“Hoppa upp nu, och glöm mig. Du och jag kommer säkert att träffas igen”, sa Pontus och smekte Eva på armen. “Det är fel tid att ses, okej. Jag är gift, och du likaså. Visserligen lever jag inte med Anna och barnen, men jag bär en ring med hennes namn…och…”
Han tittade mot huset, och såg för sin inre syn Niklas och Robin springa runt på gräsmattan med vattensprutan i högsta hugg.
“Jag älskar dem…barnen alltså, och kan inte skiljas från Anna ännu, men när hon hittar någon annan får jag möjlighet att begära enskild vårdnad, i alla fall försöka.”
Eva tittade ömt på honom, och försökte låta bli att gråta väl vetande att det inte skulle bli något sedan.
Resan till Italien hade ett syfte, och det största av dem var att bli av med besattheten av Pontus.
Ett nytt land med nya löften, så var det sagt i tevereklamen som orsakat hennes flykt. Hon älskade honom så mycket, och det gjorde ont i hela kroppen då hon avvärjde hans smekningar.
“Adjö vännen”, sa Eva och hoppade upp på tåget. Doften av metall och svett snurrade runt inne i kupen, men störde henne konstigt nog inte.
Hon vinkade åt Pontus som hoppade för att nå till fönstret, och lägga handflatan mot det.
Tåget startade med ett ryck.
Inget mera smussel med samtal och nummer. Inga sms, och absolut inga tårar skulle få förekomma mer i hennes liv. Det var ett löfte hon gav sig då Pontus förvandlades till en liten prick.