Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Lördagen kom och tjejerna gled in på innestället BZ som låg mitt i stan. Det speciella med det discot var att de sköt undan taket när det blev för varmt därinne. Det var en maffig känsla för tjejerna att dansa under stjärnorna, men tyvärr kunde de inte se dem eftersom allt ljus runtomkring tog bort möjligheten till det. Svalkan gjorde att de kunde dansa hela kvällen utan att avbryta alltför många gånger.
När de satt vid sitt bort var det ett par killar som såg ut att vilja ta kontakt, men inte riktigt vågade. Synd, för en av dem är riktigt söt tänkte Anitha och mötte hans ögonkast några gånger för att inbjuda till kontakt. Efter några timmar reste sig grabbarna upp och lämnade stället efter att killen som kastat lystna blickar mot henne skickat en slängkyss.
Tjejerna tittade skrattande på varandra och ägnade sig åt de stora glasen som var fyllda av glass istället. ”Mums!” Anitha slickade njutningsfullt av skeden som var fylld av glass med chokladsås. ”Vilket ställe det här är. Tänk att kunna äta glass på ett disco. Det har jag aldrig varit med om förut. Har du?” Mia svalde det hon hade i munnen och slickade sig i mungipan. ”Nej, det här var perfekt. Hit tänker jag gå ofta. Apropå gå, det börjar bli sent. Skall vi dra hemåt? Anitha nickade nickade med munnen full av glass och pekade med skeden mot utgången.
De reste sig och gick till garderoben för att hämta sina jackor när de plötsligt blev stoppade av en mycket kraftigt byggd vakt som spärrade deras väg. ”Har ni haft kul?” Han plockade upp några röda papperslappar från sin västficka. ”Här får ni friplåtar till nästa helg. Varsågoda!” Han skyndade vidare in mot dansgolvet för att kolla av sina besökare, och tjejerna hann inte säga tack innan de såg ryggen på honom.
Klockan hade blivit tre, och discjockeyn spelade tryckare. Mia puttade Anitha i ryggen för att hon skulle skynda sig innan alla andra kom. Med stapplande klackar tog de sig nedför trappan och fick sina jackor för att sedan gå ut i kylan.

Isvindar ven runt husknutarna och Anitha huttrade till. ”Fasiken vad urrigt det är. Blir det inte vår snart? Ni har så förbannat kallt här i Stockholm. Det går liksom in i märgen, en konstig rå kyla.” Mia skrattade till och drog sin kappa tätare runt kroppen. ”Ja, nu får det bli sommar. Eller i varje fall vår. Nä nu måste jag springa. Jag ser att min buss kommer där.” Hon pekade mot en röd buss som stånkande tog sig uppför backen till krönet där de stod. Efter en snabb kram skildes de åt. ”Tack för en supertrevlig kväll. Det här måste vi göra om.” Med stelfrusna tår tog sig Anitha till sin busstation och hoppade på sin buss. Hon nickade till med jämna mellanrum, men lyckades hålla sig vaken tills det var dags att kliva av.

På måndagen kom Erik tillbaka från sin ledighet, och han log sitt lite mystiska, charmiga leende som gav Anitha gelé i knäna. Han talade lite försiktigt om att hon kunde flytta in till honom. ”Du får ju naturligtvis eget rum…” Erik tvekade några sekunder innan han fortsatte. ”Vi kan åka tillsammans till jobbet då. Jag kan styra så att mina tider synkar dina.” Han tog tag i Anithas händer och höll dem i sina några sekunder. ”Jag skulle kunna fixa frukost till dig varje morgon.” Eriks ögon gnistrade och glimmade av bus och hon blev full i skratt. Han flirtar med mig. Anitha myste över uppmärksamheten och tittade honom skyggt i ögonen. ”Nja, jag, jag…” Jag stammar som en nyförälskad femtonåring tänkte hon och rodnade ännu mer. ”Det, det, det skulle nog vara jättemysigt, men, men…” Gud så pinsamt det här är. Anitha visste inte vad hon skulle säga. Jo det är så här. Jag är lite tänd på dig och det är nog inte så bra när man skall bo sambo som kompisar. Du är så läcker att jag bara vill äta upp dig, men du har lite dåligt rykte grabben och dessutom är du rökare. Hon log för sig själv när tankarna for iväg i huvudet.
Till slut blev tystnaden pinsam, och Anitha gick ifrån honom med orden. ”Vi får väl se, men tack för erbjudandet.” Stolt över sig själv att hon vågat säga någonting över huvud taget.

Det var dags att åka hemåt till Söderhamn och Anitha ringde till sina föräldrar för att förbereda dem på sin ankomst. Tågbiljetterna fick hon gratis av Söderhamns kommun eftersom hennes ålder varit så låg när hon flyttade. ”Skall du komma hem? Vad glad jag blir!” Mamma Inger ropade till pappan att dottern var på hemgång. Föräldrarna blev jätteglada, de saknade sin flicka och var många gånger oroliga för dottern.

För även om mamman och Anitha bråkade så var de inte långsinta. Allt handlade egentligen om att hon och systern blivit uppfostrade av Inger att vara självständiga. Något som mamman haft stora problem med när hon själv varit liten. Som förälder jobbade hon hårt på att få sina barn trygga och självgående. Att sedan som Anitha bli tvingad till att bo hemma igen och gå efter deras regler det hade blivit för mycket för henne. Hon ville hela tiden slå bojorna fria igen, gå och komma som hon ville utan frågor. Nu kunde Anitha träffa sin mamma under normala omständigheter.

På fredagsnatten var det galej igen!
Den här gången gick de in gratis med hjälp av fribiljetterna hon fått tidigare. Anitha och hennes väninna Kajsa blev direkt inspanade av en kille som kom fram och presenterade sig. Efter lite snack förstod de att han nog bara var ute efter en sak, men de pratade med honom hela kvällen och blev till slut presenterade för ett par tjejkompisar till honom. Förvånat upptäcker Anitha att det är hennes gamla arbetspolare från Gävle som sitter där. De tjattrade på som sjutton och smet efter ett tag från Micke som han hette.
Anitha berättar om Erik som jobbar på Metrobutiken där hon jobbar, och får om igen höra att han är en liten Don Juan som hoppar i säng med olika tjejer varje helg. ”Honom har jag hört talas om. Han kallas för Vallentunas hoppa på tjej kille.” Anitha himlar med ögonen ”Vilken otur, men han är söt att se på.” Hon möts av de andras gapskratt. ”Håll dig undan från honom. Han sårar dig bara.” Eva lägger sin hand på Anithas axel. ”Men han är jäkligt charmig!” säger Elin och skrattar igen. Gänget splittras inte förrän framåt stängningsdags. Nattbussen hem är full av tjoande och skrikande ungdomar i varierande åldrar och varenda sittplats är upptagen.
Anitha får stå hela vägen och är beredd att ge en miljon för en säng när hon äntligen ser sitt hus.

Lördagsnatten hamnade tjejerna på en privat fest i Täby som urartar med slagsmål och sönderslagna möbler. Tjejerna tog besvikna en taxi hemåt istället och Anitha var hemma redan klockan elva.

När hon tidigt på söndagsmorgonen satt på tåget hem kilade det runt en massa tankar i huvudet. Kommer jag att träffa Kase? För naturligtvis måste jag träffa mina gamla väninnor och röja runt lite på stan. Annars får jag nog lappsjuka av att bara vara hemma och inte göra något speciellt. Kanske Kase åker runt i sin bil utanför discot, eller till och med kommer in?? Han brukar dyka upp när jag minst anar det. Lite som gubben i lådan.

Lillasyster Monica mötte henne vid tågstationen, och de babblade i ett om allt som hänt både i Stockholm och där hemma. Efter cirka tjugo minuters färd åkte de in på gårdsplanen.
Det första Anitha gjorde när hon hoppade ur bilen var att ropa till sig sin katt Jesper, och kela med honom. Gud vad jag har saknat den här lille rackaren. Han var tovig i pälsen som sjutton och behövde en riktig omgång med borste och kam. ”Jag tar hand om dig sedan.” sade hon och släppte iväg den svarta katten.
Det blev stora kramkalaset när de kom in, men en timme senare var allt som vanligt. Föräldrarna gick ut och jobbade med något på gården. På en bondgård finns det ju alltid göra.
Anitha ringde till sina väninnor, och de bestämde att de skulle ses och hitta på någonting. Hon gick ut till föräldrarna för att fråga om det gick att låna föräldrarnas bil, men det ville de inte vara med om. ”Du har ju nyss kommit hem, måste du ränna iväg direkt?” sade hennes pappa besviket. ”Nej, nej det finns buss som åker in. Den får du ta” sade mamman.
Arg slängde Anitha snabbt på sig kläder, och sprang ut till bussen som skulle komma om bara några minuter. Missade hon den var det kört! Sista bussen för dagen gick NU! Om igen kände Anitha att det varit så himla rätt att ha flyttat ifrån det här stöket. Visst man kunde ju lifta till stan, men det fanns ju faktiskt risker med det. Ändå var det just det Anitha gjort massor av gånger. Ibland fick hon gå rätt långt innan någon stannade. Sååå skönt att slippa det här! Det gamla vanliga panoramat gled förbi fönstret och halvsovande satt Anitha och tittade ut.

Vid busstationen blev hon mött av sin kompis Maria, och de satt och gaggade i flera timmar tills Anitha slutligen måste fara hem med sista bussen som gick vid tre. De hade pratat om killar, jobb och att Maria kanske eventuellt skulle flytta hon med. ”Jag skall fundera…det är så osäkert, och…helst vill jag bo här.” Hon drog det tjocka håret bakom örat och vred munnen i en mycket speciell min som de andra kallade Maria-minen. ”Det vore jättekul om du också kom. Det är lite ensamt.” Anitha såg lite moloken ut, men ljusnade snabbt upp och lade till. ”Det finns så mycket roligt att göra där borta. Det är ett helt annat liv. Här i Söderhamn är det verkligen dött. Allrahelst på vintrarna.”
Plötsligt körde bussen in på hållplatsen och Anitha gav Maria en hård kram och rusade dit. ”Vi hörs! Sköt om dig!”

Väl hemma tog hon itu med att reda ut alla hemska tovor på Jesper, och passade på att ligga och mysa med honom. En katt kunde Anitha inte skaffa förrän det fanns ett fast boende, och Jesper var en utekatt nu så han kunde inte flytta med. Kurrande gned han sig mot henne och dreglade.

Egentligen hade mycket lämnats bakom henne. Katterna, vännerna, familjen, livet med skog och natur och lite grand sved det i hjärttrakten när Anitha tänkte på allt hon missade därhemma. Familjen blev lite främmande. Deras vardag var så annorlunda mot hennes turbulenta dagar. I storstan levdes ju ett totalt annorlunda liv.
En telefonsignal fick Anitha att rycka till och Jesper slank snabbt iväg in under sängen. ”Östlund.” Hon ritade på anteckningsblocket som låg vid telefonen. Hjärtan blandades med romber och pilar. ”Hejsan! Det är Ante. Jag tänkte fråga om du har lust att följa med på mc-semester?” Anitha var tveksam, men samtidigt intresserad. ”Är det okej om jag funderar lite på det? Jag vet faktiskt inte ens när jag får semester. Vi kan väl höras om några dagar?” Ante tyckte det var helt okej och efter att de talat lite om Stockholms uteliv och Antes liv i Örebro sade de hejdå och lade på.

På natten kröp Anitha ned i sängen och hade Jesper tätt, tätt intill sig. Den svarta långhåriga katten låg och kurrade av välbehag hela natten.

Dagen efter skulle föräldrarna på utlandssemester ”Hejdå, sköt om er nu! Hjälp Monica med djuren är du snäll. Vi är snart hemma igen.” De for iväg med sina vänner som kommit för att hämta dem.
Anitha och Monica hjälptes åt med djuren i ladugården, sedan packade hon ryggsäcken och for till järnvägsstationen för vidare färd till Stockholm. En urtråkig färd med tråkiga människor i kupe`n. De flesta satt och sov eller läste hela resan.

Tillbaka i huset var det bara att packa upp alla kläder hon hämtat. Så skönt att vara här igen tänkte Anitha och somnade.

Dagarna kom och gick i varandra och hon tillbringade mesta fritiden framför teven livligt språkande med Kenneth. Tyvärr rökte han som en skorsten så det fanns alltid en tjock dimma av rök i vardagsrummet som också tog sig in i hennes sovrum.
Ibland undvek Anitha att gå in i vardagsrummet eftersom det blev jobbigt.
Hon sökte efter lägenhet igen, men det verkade lönlöst. Alla objekt blev uthyrda till någon annan eller var riktiga råtthål. Dessutom skulle ju lägenhetsförmedlaren ha pengar, och det blev till sist dyrt.

Men en dag hände något…

Telefonen ringde och Anitha hörde att någon svarade. En snabb blick på klockan visade att det var två timmar kvar innan de skulle åka. Vilken lång tid det tog att ta mig hem inatt. Jag är dödstrött! Det var inte många timmars sömn hon fått innan det var dags att kliva upp och packa det sista. En hård knackning på Anithas rumsdörr avbröt hennes tankar. ”Du har telefon.” Mannen stängde dörren med en smäll. I luren hade Anitha sin släkting Mia som bad om ursäkt för att hon inte hört av sig. ”Förlåt gumman, jag har faktiskt tappat bort ditt nummer. Letade som en galning igår när jag skulle ringa och berätta att jag inte kunde ses, men det var puts väck! Idag gick jag igenom telefonkatalogen och hittade din hyresvärds nummer. Vilken tur att han har ett så udda efternamn. Vad gjorde du igår? Var du hemma?” Anitha berättade om sin kväll och de avslutade samtalet med ett löfte om en träff senare. Mannen svepte då och då förbi henne i hallen som för att hålla koll på hur mycket hon pratade, men sade ingenting. Ett bistert uttryck fanns i hans ansikte och när hon plockade upp telefonluren igen för att ringa till sina föräldrar knep han ihop läpparna till ett smalt streck. Om och om igen drog mannen med handen över sitt gråsprängda hår och muttrade något ohörbart för sig själv. Efter några signaler svarade mamman. ”Hej! Jag skall fatta mig kort för min hyresvärd blir sur annars.” Anitha viskade det sista när hon hörde att han stökade i köket. ”Jag skall flytta igen.” Hon hörde Inger dra efter andan som att hon laddade för en diskussion. ”Lugn, jag flyttar lite närmare jobbet. Faktiskt bor tanten nästan granne med Metrobutiken.” Anitha sänkte rösten ytterligare innan hon fortsatte prata. ”Han är konstig mamma. Jag kan inte stanna här, och dessutom får jag eget rum på det andra stället. Jag måste sluta nu för vi skall åka.” Anitha mimade att hon var på väg åt mannen som kommit ut i hallen och pekat ut mot bilen, och avslutade samtalet.
Paavo skjutsade henne till Monika med bilen fylld till bristningsgränsen av resväskor och påsar, och efter ett kort adjö for han iväg.

”Jaha, då var det dags för nästa rum.” Klädesplagg efter klädesplagg packades upp och in i garderoben som snart var överfylld av färgglada tröjor och byxor. Skorna fick stå på garderobens översida och det som inte fick plats hamnade i en påse under sängen. Monica och hennes son Kenneth gjorde allt för att fixa till rummet till henne, och när de var klara hade de faktiskt lyckats göra det alldagliga rummet riktigt gulligt. Här kommer jag nog att trivas tänkte Anitha och tittade efter Monika som gick nedför trappan. Hon gömde dagboken under huvudkudden innan hon följde efter de andra.
”Vill du följa med till Tommys nya lägenhet? Det blir lite ensamt för dig att sitta här alldeles själv.” De stod i hallen när hon kom ned och Monika flyttade nervöst nycklarna i handen från den ena till den andra sidan om och om igen. ”Han bjuder på fika. Stod och bakade bullar när jag ringde.” Hon skrattade till och lade kärleksfullt armen runt sin son som stelt mottog rörelsen. ”Kom igen nu. När var det du skulle på bion med din kompis?” Anitha grubblade på hur hon skulle göra och valde till slut att följa med. ”Vi skall inte ses förrän ikväll, och då är vi ju tillbaka.”

De for iväg till Tommy som blev glatt överraskad av att se Anitha. ”Hej! Vad kul att du kommer.” Han lade sina armar runt henne och tryckte till. ” Ja som du ser bakar jag bullar.” Tröjan var full av vitt mjöl och det hade kommit smör på hans ena kind. Det mörka rufsiga håret stod åt alla håll. Han är ju riktigt söt tänkte hon och borstade instinktivt bort mjöldammet från hans tröja. ”Tack. Sätt dig ned skall du få en. Ni med förresten.” Tommy vände sig till sin mamma och bror som stod i ytterdörren med en massa flyttkartonger. ”Nu skall vi se om det smakar?” Han ställde fram ett fat med nybakta stora bullar och lyfte sedan in kartongerna för att ställa ned dem i köket med texten synlig mot sig. ”Hjälper ni mig att packa upp?”Monika skrattade. ”Det var ju därför vi kom hit. Jag bjöd med Anitha så hon skulle slippa sitta ensam. Hon hjälper säkert också till? Ellerhur?” Anitha nickade med munnen full av bulla.

Det kändes lite underligt att ta i en främmande killes saker och situationen tedde sig lite lustig för Anitha. ”Vart vill du ha de här?” I hennes famn låg t-shirts och kalsonger i en enda röra. ”Följ med här.” Han tog emot kläderna och slängde dem på sängen med urskuldande min. ”Jag tar det sedan när ni åkt.”

De blev kvar hos Tommy i flera timmar och Anitha missade bion som hon och Mia skulle ha gått på. Som tur var hade hon hennes telefonnummer i plånboken och kunde meddela att det blev inställt. ”Vi kan väl ta det en annan dag? Jag hinner inte in tills filmen börjar. Jag hjälper Tommy att packa upp sina saker.” Mia gäspade och drog in efter andan. ”Äh, det gör inget. Jag är skittrött och skall lägga mig tidigt. Vi hörs!”

När de väl återvände till huset var Anitha alltför trött för att göra någonting överhuvudtaget. Det blev sängläge med en bra bok istället. Hon trivdes redan bra och klumpen i magen av oro hade försvunnit.

Måndagen började med en god frukost, sedan gick hon ner till jobbet och blev där tills halv åtta. Det var kallt som attan inne i lokalerna eftersom hantverkarna öppnat nya ingången och den isande vinden fick fritt tillträde . Anitha behövde inte sitta i kassan, men jobbade både i charken och tog fram nya varor i butiken istället. Sida vid sida med Erik stod hon och sålde ost, korv och fisk till kunderna som uppskattade hans flirtande och med lätta steg gick vidare efter att ha spenderat pengar på lite lyxigare varianter av mat.

När Anitha kom hem till sitt nya boende var huset tomt, och hon slötittade på teven i vardagsrummet som fanns mellan sovrummen. Ögonen hade nästan ramlat ihop när hon väcktes av en bildörr som slog igen. Anitha sprang ned och mötte upp Monika som frågade om hon duschat. ”Nej, inte ännu.”Anitha tittade frågande på sin nya hyresvärd ”Hur så?” lade hon nyfiket till. ”Varför undrar du det?” Monika puffade håret med händerna innan hon med snipig mun talade om att Anitha absolut inte fick duscha på övervåningen eftersom det kostar för mycket att dra upp vattnet dit.
När Monika stängt badrumsdörren tog hon Anithas hand i sin och gick till nedervåningen där källardörren drogs upp på vid gavel. ”Kom får du se var du duschar.” Kvinnan ledde henne nedför trapporna.
När de kommit ned i det halvdunkla utrymmet fortsatte Monika längst in i lokalerna med snabba steg. Till slut stannade hon framför en gammal sned duschkabin som för länge sedan borde ha hamnat på tippen. En liten lampa som knappt gav något ljus satt över det blå handfatet som både var sprucket och skitigt. Anitha kände att golvet var iskallt och fasade redan för när hon skulle bli tvungen att gå över det med fuktiga bara fötter. Inom sig svor Anitha om och om igen på att söka med ljus och lykta efter något eget boende så fort hon kunde. Jag har ju kommit ur askan i elden tänkte hon och suckade djupt. Monica sade något och Anitha skakade av sig olusten för att lyssna på henne. ”Tänk på att inte använda för mycket vatten, och du MÅSTE komma ihåg att stänga av vattnet under tiden som du tvålar in dig.” Hon betonade ordet måste och spände blicken i sin inneboende.
När de gick uppför källartrappan lipade Anitha bakom ryggen åt Monica.

Dagarna gick i varandra med jobb och att bara vara.

Anitha fick ingen lön från KAS-jobbet på hunddagiset i Söderhamn och ekonomin började tryta. Efter många om och men slog hon en signal till kommunen som förvånat berättar att de inte fått hennes papper. ”Snälla rara du, kan inte du skicka dem omgående. Jag är pank som en kyrkråtta och hundarna pissar snart på mig.” Hon snurrade telefonsladden runt vristen tills sladden hotade att åka ur luren. ”Här är min nya adress.” Kvinnan på kommunkontoret lovade att skynda på ärendet och Anitha avslutade med att önska henne en trevlig dag.

En dag träffade Anitha en bekant nere i city som kände Kase och kunde visa nytagna foton på honom. På bilden hade han kortsnaggat hår och hon kände hur det högg till i magen av längtan. Gud vad jag saknar honom! Bilden satt kvar hela dagen på hennes näthinna och Stockholm kändes inte längre så perfekt.

På kvällen slog hon en signal till sina föräldrar för att berätta vad som hände och för att fråga hur de hade det där hemma. När Anitha lagt på luren var hon helt säker på en sak. Det var inte av längtan till sitt barndomshem som hon ville hem. Mamman hade berättat att de skottade säd ur förrådet för att kärra ut det till en container som skulle hämtas av en bonde som köpt alltihop. Jobb, jobb, jobb…inte en lugn stund. Precis så var det hemma i Hälsingland. Alltid!

En kort stund senare tedde sig livet ljusare igen när Mia och Anitha pratade om att ses till helgen. ”Då ses vi på lördag. Vad kul! Men du tappa inte bort mitt nummer igen. Det var så kymigt att gå ut själv. Jag var jättenervös och tänkte gå hem flera gånger.” Mia skrattade till och berättade att hon satt Anithas nummer i adressboken den här gången. ”En lapp är så himla lätt att tappa bort.” Klockan åtta på lördag vid Åhlens. Hejdå!”
Efter att hon skrivit flera sidor i dagboken plockade Anitha beslutsamt upp alla flyttkorten hon hade hämtat på postkontoret och satte sig ned i köket för att skriva på dem. Det blev en tjock packe som skulle skickas iväg dagen därpå.

På natten låg hon och tänkte på sin älskade Kase, och saknade honom. När Anitha blundade kunde hon förnimma hans doft och höra den hesa rösten säga orden hon älskade att höra. ”Jag älsker däj ja!” på härligt hudikmål.

På tisdagen ringer de från SL i Stockholm och vill ha med henne på kurs så att hon skulle bli konduktör. ”Nja, det är inte aktuellt längre.” Anitha ritar på ett kvitto som ligger på bordet. ”Lönen ligger på cirka sextusen i månaden” Mannen tystnar en stund.”Det är bra betalt.” lägger han till. Faaan, vad allt krånglade till sig tänker hon och drar i en test av håret. ”Nåväl, tänk på saken och återkom så snart du kan.” Mannen lägger på utan att vänta på svar. ”Han skulle behöva gå en charmkurs.” säger Anitha högt och ler.

När hon ringer hem och berättar för sina föräldrar vad som har hänt berättar de att lillasysterns extremt stora akvarium som stått i hennes rum har spruckit och läckt vatten på golvet. ”Jag förstår inte att hon kan ha sådan dålig koll. Det värsta är att hela väggen kanske måste bytas. Vi har ingen aning om det runnit ned vatten där med. Typiskt att hon bor på övervåningen. Det kommer att bli en mycket dyr historia det här och jag vet inte om försäkringarna täcker.” Äntligen gjorde mamman en paus i pratandet och Anitha talade om att hon jobbade så mycket att det inte fanns tid att fara hem till dem. ”Jag jobbar mycket helger för det är då man tjänar bra. På vardagarna är det nästan hälften.” Anitha undrar för sig själv om hennes ovilja att åka hem lyser igenom, men känner att hon inte alls har någon lust att åka det där urtråkiga tåget för att sedan få lappsjuka av tråkighet. ”Vi saknar dig. Kan du inte ta ledigt en helg bara?” Anitha avslutar samtalet utan att svara på frågan.

Torsdagen började med att Anitha talade om för sin chef att hon fått erbjudande om ett annat jobb. ”Allvarligt talat. Om du tar det jobbet stryper jag dig! Vi är supernöjda med dig, och vill ha dig kvar här. Du är ju jätteduktig!” Anitha blir glad och kontrar snabbt med orden. ”Kan jag få högre lön då? Om ni nu tycker att jag är så duktig så måste det väl vara värt någonting?” Chefen vrider olustigt på sig som en mask på en krok, och leendet blir lite ansträngt. ”Nja, det är inte så lätt. Det går inte riktigt till så. Vi har vissa regler som vi måste gå efter, men om några månader kanske?” Han lägger sin ena hand på Anithas axel och ler. ”Fasiken, du är en tuff förhandlare. Jag skall prata med min chef för vi gillar dig som sagt var. Jag lovar att göra vad jag kan.”
Lite senare pratar Anitha med Erik som står i charken. Han verkar ju jätterar, men hon är lite blyg och vågar inte säga så mycket. Det blir lite enstavigt. Erik ser bra ut, och har mycket vackra ögon med nästan kolsvarta långa ögonfransar runt sig. Han kikar under lugg på henne och flirtar vilt. ”Du får inte sluta.” Han torkar en bytta som han diskat och ler igen. ”Jag måste gå nu, men vi ses snart.”

Plötsligt hör Anitha att Eivor kommer in i butiken. Hon har med sig sin katt som är en kopia av Jesper som blivit kvar hemma hos föräldrarna. Saknaden är stor, och hon smeker den över huvudet. Erik kommer springande och kelar också med den. I Anithas huvud blixtrar tanken det skulle vara underbart att bli smekt av de fingrarna. Leende fortsätter hon att gulla med katten som kurrande trycker sig mot dem. ”Han gillar dig.” Erik lägger sin hand nära, nära hennes och de grova händerna rör sig taktfast till kurrandet. ”Jag har två katter hemma.” Erik gnuggar örat på katten och busar lite med honom. Anitha känner något tjockt i halsen och saknar Jesper och Sotiz som bor kvar hos föräldrarna. ”Jag har också två, men de är kvar därhemma.”
Den svarta katten tycker att han får för lite uppmärksamhet och lägger sig på rygg med alla benen i vädret, sedan jamar han högt. ”Eivor kommer tillbaka och lyfter in sin katt i buren för att sedan lämna butiken.

På lunchrasten berättar de andra tjejerna att Erik super mycket på helgerna och att han är en riktig flirtkuse som raggar runt rätt mycket. De tittar lite menande på Anitha och frågar om hon är intresserad av honom. Rodnade erkänner Anitha att hon tycker att han är söt, men att hon precis lämnat en liknande kille hemma i Hälsingland som krossat hennes hjärta om och om igen. ”Akta dig för Erik, han är duktig på att krossa flickors hjärtan.” säger Mia och berättar att hon bor tillsammans med honom, men bara som kompis. ”Han är supergo på alla sätt, men obotlig tjejtjusare och otrogen så fort han kan.” fortsätter hon och reser sig upp för att gå. Anitha tackar dem för informationen och går ut till kassan. På väg ut stöter hon på Erik och får ännu ett blixtrande leende som får henne att rodna. ”Hej du!” säger han och lägger sin hand på Anithas axel. ”Allt väl?” Hon tittar honom in i de blågröna ögonen som glittrar av bus och undrar om han hört vad som sagts i lunchrummet. Hur kunde jag vara så oförsiktig tänker Anitha och ler tillbaka. ”Mmm, det är lugnt. Du jag måste ut till kassan. Vi syns senare.” Hon rusar ut till sin plats.

Mary som jobbar i kassan är en riktig satmara och för dagen blir Anitha hennes byte. Bråket eskalerar och de tjafsar om det mesta. När Mary till slut skäller ut henne inför en kund får Anitha nog och säger ifrån. ”Nu får du ge dig Mary. Skärp dig! Bråka inte om allting. Hur skall jag veta allt? Jag har bara jobbat ett litet tag.” Gråten ligger bakom ögonlocken och hotar att börja falla när som helst. Anitha har lärt sig att respektera äldre, men kvinnan som skrek åt henne var otrevlig och orden hon sade var förolämpande.” Jag går på fikarast nu.” Anitha stängde igen sin kassa med en smäll. Kunderna som samlats i kön vid Marys kassa försökte att inte stirra, men hörde mycket väl att den gamla kvinnan hackade på den yngre. Till slut fick en äldre man nog, och röt åt Mary att hon skulle skärpa sig och ge tösabiten en chans. ”Jag har känt dig länge, men trodde nog du var trevligare än så här.” Mannen tittade nedlåtande på henne. Med käppen slog han lätt på kassadisken och bad Mary ta betalt istället för att tjafsa.

”Du lär dig att tampas med Mary när du jobbat här ett tag.” säger chefen tröstande när Anitha flyr ut i lunchrummet. Personalen stöttar henne och säger att Mary alltid varit en satmara. ”Som tur är går hon snart i pension.” En av kvinnorna skrattar. ”Mary kan vara riktigt go ibland, jag lovar.” skrattet stannade av när Mary kom in i rummet. Höknäsan och det silvergråa håret förstärkte synen av henne som häxa, och ofrivilligt skrattade Anitha till för att tystas av en kall blick. Resten av dagen blev lugn och Mary skärpte sig.

På natten låg Anitha och grubblade över livet och längtade tills flytten skulle vara klar.

När lördagen kom jobbade hon tills klockan halv fem, sedan gick Anitha till sin nya värd Monika. Den här gången var det Kenneth som öppnade. Tommy dök upp en stund senare. Det var uppenbart att det var för Anithas skull han kommit. De pratade om allt möjligt tills Monika dök upp flera timmar senare. När de skrivit kontrakt åkte hon tillbaks till sitt så kallade hem och fixade till sig inför nattens bravader.
Men Ingen Mia ringde. Vad har hänt? Bussen tog Anitha till city och hon väntade vid drottninggatan där de skulle ses, men förgäves, ingen Mia kom.
Två timmar senare gav Anitha upp, och frågade ett par tjejer efter ett bra ställe. ”Fellini skall vara bra.” sade de med en mun och pekade vilken riktning hon skulle ta. Anitha gick in på stället som visar sig vara ett rätt bra disco. Med en drink i näven satt hon och tittade på folket som passerade förbi.
Plötsligt böjer sig en något dragen kille fram till bordet och presenterar sig. ”Hej! Jag heter Danne, och det här är Peter. Får vi sitta här?” När han pratar hörs det att han fått några öl för mycket i sig, men de verkar harmlösa så hon makar lite på stolen för att göra plats. ”Varsågod! Anitha heter jag. Nyinflyttad.” När de dansat några gånger bestämmer sig killarna för att lämna stället.

”Är du ensam här? Eller väntar du på någon?” Killen i baren böjer sig nyfiket över servetten som hon tecknar på. ”Schysst bild. Är du konstnär?” Han drar av sig det vita förklät och hojtar till sig en av de yngre förmågorna i baren. ”Jag tar paus en liten stund. Hojta om det blir för mycket.” Killen hoppar över baren efter att ha dunkat den andre hårt i ryggen. ”Jag heter Hassan. Är det okej om jag sätter mig här?” Anitha räcker fram sin smala valkade han och presenterar sig. ”Jag heter Anitha och är nyinflyttad. Fint ställe det här.” Hassan kisar med sina nästan svarta ögon och drar med handen över det mörka håret som är genomvått av gele. ”Mm en dag skall jag äga ett sådant här disco.” Han flyttar sig successivt närmare och tar med sina händer på Anithas kropp. ”Du kanske vill jobba där? Du skulle passa bakom baren med ditt snygga anlete.” Hassan lägger handen på hennes lår och rösten sänks några oktaver. ”Har du någon kille då?” Hon flyttar hans hand med sin och skjuter bort stolen en bit ifrån honom. ”En puss då? Snälla?” Hassan plutar med munnen och greppar tag i Anithas ansikte. ” Släpp mig!” Hon tryckte honom bestämt ifrån sig och flydde till en annan del av lokalen där hon snart fann nya vänner.
Det här var ju kul! Grabbarna är som flugor runt en sockerbit!” tänkte Anitha när hon på ömmande fötter letade sig mot Odenplan för att därifrån ta nattbussen hem.

Två fulla killar som stoppar henne berättar att de också skall dit. De är från Umeå och hittar ungefär lika bra som Anitha. Plötsligt ser de bussen komma emot dem på gatan och rusar vilt skrikande ut i gatan för att stoppa den. Busschauffören muttrar missbelåtet, och skäller lite på ungdomarna innan han stänger dörrarna och far vidare. Puh! Så skönt att få åka hem. Jag är dödstrött, men jag får inte somna nu tänker hon och sätter sig i bussen som är fylld av skränande, livligt tjattrande ungdomar.
Plötsligt saknar Anitha discot där hemma där alla känner alla och tar hand om varandra. Hon sneglar försiktig på den som sitter bredvid och flyttar sig närmare fönstret. Killen är mörkhyad och har tjocka fylliga läppar som är mörkt blålila. Håret är svart som ebenholts och krulligt. Hans händer har naglar som är nedbitna till huden och fingrarna är som prinskorvar. Anitha sitter blixtstilla och är livrädd att han skall tilltala henne.
Hon minns mammans ord när de talades vid sist. ”Försök att låta bli att prata med folk överallt. Du är så blåögd gumman att de kan lura dig till vad som helst. Håll dig för dig själv på nattbussen, eller försök ta kontakt med någon tjej som skall åt samma håll. Jag är så orolig jämt. Man läser ju i tidningarna om vad som händer där borta.” Anitha kände att ögonlocken började falla ihop, och hon ryckte till. Killen bredvid tittade på henne och lade leende handen på hennes. ”Okey?” De vita tänderna accentuerade vackert till hans mörka hy. ”Okey!” Anitha tryckte sig ännu tätare mot det iskalla fönstret.

Efter några timmar, och några byten var hon äntligen hemma, och sprang med snabba steg till huset för att skynda sig in till sitt rum. I hallen kändes en stark doft av sprit. En harkling från vardagsrummet hördes och med bultande hjärta skyndade sig Anitha in på toaletten för att tvätta av sig sminket, och sedan ned i sin säng.

På torsdagen var det dags för kassakurs kombinerat med charmkurs. Personalen tyckte att det var skönt med ett avbrott i jobbandet och var glada och uppsluppna. Efter en dags tragglande med i Anithas synvinkel sett ganska självklara saker gick hon och en av arbetskamraterna iväg till ett konditori intill och köpte varsin semla. Med munnen full av härlig vit grädde och mandelmassa pratade de om kursen och jobbet. Skrattande tittade de på människorna runt sig och liknade dem vid olika djur. ”Han där då?” Anitha pekade på en man som hade kinderna fulla av mat och samtidigt pratade. ”Han liknar en hamster.” Kamraten fnissade och föreståndaren på kondiset hyssjade ned tjejerna med ett finger för munnen och sträng uppsyn. ”Kolla henne då…” En kvinna med snipig mun och nästan lila hår klev in genom dörren. En stank av parfym nådde dem och hostande torkade Anitha ögonen som tårades. ”Stinkande råtta.” Orden fick dem att skratta ännu mer, och de beslöt de sig för att gå.

Med ett ”Syns imorgon!” skildes de åt och Anitha åkte hem.

När hon kom hem möttes hon av Sissi som vilt dunkande med svansen talade om att hon ville ut. ”Är det okej?” Anitha frågade Paavo om hon fick ta med Sissi ut och den stora hunden nästan välte omkull henne av lycka när kopplet kom fram. ”Varsågod! Hon gillar att springa, och jag orkar inte.” Anitha slängde snabbt på sig springskorna efter att ha bytt om till träningskläder, sedan gick de ut. Mörkret hade lagt sig över husen, men hon hade ju Sissi med sig och kände ingen rädsla. Den stora schäfern viftade på sin tjocka svans och lade öronen tätt utefter huvudet. ”Nu trivs du va?” Ropade Anitha när de stormade fram efter vägkanten. Sissi skällde glatt och vände huvudet bakåt någon sekund för att ha ögonkontakt. Den tjocka pälsen rörde sig i en enda rörelse när hon galopperade fram genom snöblasket och Anitha kände fötterna bli våtare och våtare. Under tiden som de sprang for tankarna härs och tvärs i Anithas huvud. Det har hänt mycket idag, och jag har lärt mig lite nya saker. Charmkursen var jag inte så imponerad av, det var ju rätt så självklara saker det mesta.

När de kom hem igen var de dyngsura om fötterna och Sissi klafsade in i badrummet där Paavo torkade av hennes fötter. ”Är det okej om jag tar en dusch? Jag är genomsvettig.” Han tittade på henne med sur min. ”Okej, men bara för den här gången. Slösa inte på varmvatten, det kostar alldeles för mycket.”

Anitha kände snart värmen komma tillbaka i kroppen, men fötterna var fortfarande iskalla och stela. Det varma vattnet rann i en strid ström över hennes kropp och hon tvålade in sig från huvud till tår. ”Oj, ja just ja. Vattnet…” Anitha vred av kranen och fortsatte dra skummet med smekande rörelser över kroppen. Det luktade äpple och hon fick en minnesbild av sig själv uppe i äppelträdet därhemma, ätandes färska nyss mognade äpplen. Anitha vred på kranen igen och sköljde av sig skummet. Efteråt tyllade hon in sig i sin stora handduk och gick till sitt rum. En skön känsla av välbehag etablerade sig genom Anithas kropp när hon lagt sig i sängen, och när dagboken fått sitt slöts ögonen.

På fredagen var det äntligen dags att se sig om i stan. Anitha skulle träffa sin väninna Sussi och hade knappt en timme att duscha och fixa sig. När hon fixat sig sprang hon med andan i halsen till busshållplatsen, rädd att missa den. Anitha anlände till t-centralen den tid de kommit överens om, men hittade ingen väninna.

Efter många om och men fann de varandra. Tjejerna stod på olika våningar och det blev stora kramen när de äntligen träffades. Skrattande gick de i armkrok till ett disco som hette Boulevard. Det dröjde inte många minuter innan de insåg att de nog var äldst på stället. ”Äh, Vi skall ju bara dansa, och det spelar väl ingen roll om killarna är yngre.” Sussi tittade på skylten ute vid garderoben och skrattade till. ”Åldersgränsen är 18 år, det förklarar ju saker och ting.” Anitha tog väninnans hand och drog med henne till dansgolvet som precis öppnats. ”Vi dansar. Kolla in brudarna…de där kan ju omöjligt vara äldre än femton. Vi går till baren och kikar vad de har.” Tjejerna dansade hela kvällen och åt glass när de satt sig i baren där det bara serverades alkoholfritt.

Efter en kul kväll tog Anitha sig sakta hemåt per nattbuss. Vilket äventyr! Det blev många byten. Hon kände att det doftade sprit i huset, och skyndade sig till sängs.

På natten vaknade Anitha av att dörrhandtaget trycktes ned. Magen voltade av obehag, och hon knöt händerna så hårt att naglarna gick in i huden. Snälla! Låt det vara låst! Efter några försök till gav han upp och hasandet av tofflorna talade om att han gick till sitt sovrum. Det tog en stund innan det bankande hjärtat lugnade ned sig, men till slut somnade hon om.

Lördag morgon slängde Anitha sig upp klockan halv tio i panik. Jäklar jag skall ju på kika på rum! Tur att det är så nära. Hur kunde jag sova så tungt? Hon tittade på klockan och såg att bussen skulle komma till hållplatsen om fem ynka minuter. Med långa steg sprang Anitha iväg och hann dit sekunden innan bussen blev synlig. Jackan var fortfarande oknäppt och håret spretade åt alla håll. Flåsande klev hon ombord och åkte till Enebytorg.

När Anitha anlände var inte Monika där, men sonen öppnade dörren. ”Hejsan! Jag heter Tommy och är Monikas son. Det är mitt rum du skall ha. Kom in!” Tommy var mörkhårig och såg lite utländsk ut, men verkade snäll av det lilla han visat. ”Mamma kommer snart. Hon bad om ursäkt för dröjsmålet, men skulle skynda sig.” De satte sig i köket och pratade. Tommy var nyfiken på den unga flickan som han tyckte var söt, och ville veta mer. ”Var kommer du ifrån?” Anitha tittade honom i ögonen med fast blick och såg att han rodnade lätt. ”Jag kommer från Hälsingland, södra norrland. Är bonntös faktiskt och måste säga att jag är väldigt nöjd med att bo här. Innan jag flyttade hit bodde jag i Gävle ett halvår, men blev tvungen att flytta hem när jobbet tog slut. Det var inte kul.” Hon tittade sig runt i köket och såg att det var toppmodernt med diskmaskin och stor frys och kyl. Det verkade också vara nymålat, faktiskt kändes en lätt färglukt i luften om hon kände efter noga. ”Är huset nyrenoverat? Det ser så nytt ut inuti.” Tommy harklade sig ”Äh, det är morsan…Hon har renoveringsmani och målar alltid om eller något annat. Hon har alltid hållit på så. Jag brukar hålla mig hemifrån, men blir ibland påtvingad en målarpensel som hon ber mig använda.”

Plötsligt kommer Monika in och ropar skrattande på Tommy. ”Kom och hjälp mig! Det är till din lägenhet det här. Gillar du färgerna?” Hon ser de främmande skorna och tittar frågande på sin son. ”Är hon här?” Monika ställer noggrant upp sina skor på plats och går in i köket. ”Hejsan! Välkommen! Har Tommy visat dig runt?” Anitha reser sig upp och tar hennes hand medan hon ruskar på huvudet. ”Nej, vi har pratat.” Monika tar tag i hennes hand och drar med sig henne till övervåningen. ”Det här är ditt rum…ja om du nu vill ha det? Det andra tillhör min yngste som Kenneth. Sedan har ni vardagsrummet mellan rummen tillsammans. Jag hoppas att det går bra? Kenneth är en snäll kille, Tommy med.

Anitha gick in i sitt rum och tittade sig runt. Det stod en smal säng vid ena sidan och en ännu smalare garderob bredvid. Ute i vardagsrummet stod en jättestor hörnsoffa som nästan täckte hela rummet. En lätt doft av nikotin nådde Anithas näsborrar och hon såg askfat på bordet framför soffan. ”Om det är okej att jag använder dusch och kök så tar jag det.” Monika skrattade till och såg på sin son att han blev mycket nöjd med arrangemanget. ”Klart du får. Du och Kenneth kommer säkert överens, och Tommy lär väl komma hem emellanåt han med.” Anitha gick till hallen och trädde på sig skorna. ”När får jag flytta in?” Hon tog jackan under armen och väntade på svaret med bävan. Varje natt hos Paavo är osäker. Jag måste därifrån snabbt! Kvinnan tryckte upp sitt lockiga hår med händerna och tittade Anitha i ögonen. ”Naturligtvis flyttar du in så fort du kan. Din chef berättade om din nuvarande hyresvärd. Är söndag okej? Hinner du plocka ihop dina saker?” Anitha drog en suck av lättnad. ”Tack! Ja det är lite läskigt på nätterna där borta. Jag har nästan ingen packning och det mesta ryms i mina resväskor. Jag vet ju inte var jag bor från månad till månad. ”

Nu skall det bli ordning med maten. Med små hoppande steg gick hon iväg till bussen och tog den till Mörby för att träffa sin jobbarkompisTina som hade testat på en hel del i livet. Bland annat hade hon bott hos en shejk i utlandet.

Efter några timmars vandrande i butikerna åkte Tina hem och Anitha for vidare till Mia.

När pendeln stannade i Helenelund hade Anitha nästan somnat, och lutade sig mot sin medpassagerare med huvudet. ”Oj, förlåt.” Mannen som var nästan svart skrattade med vita blänkande tänder. ”No problem, no problem.”

Mias pojkvän kom till lägenheten några timmar senare och de hade en trevlig kväll. Natten spenderade Anitha där. Hon orkade inte åka hem, och nattens försök att komma in hade skrämt den unga tjejen rejält. ”Tänk om jag inte hade låst. ”Hon darrade till av obehag. Mia kramade om Anitha och sade åt henne att sova över. ”Det finns plats både i min säng och ute i soffan. Du får välja.” Pojkvännen skrattade till och sade att hon mer än gärna fick ligga i sängen med dem. ”Då får jag två tjejer helt för mig själv.”

Soffan var hård, men Anitha kände sig trygg och den envisa klumpen av oro i magen försvann tillfälligt. Snart sov hon sött.

Mia väckte Anitha tidigt eftersom hon skulle iväg till sitt jobb. ”Chrille har redan åkt så sov ut och kasta in nyckeln genom brevlådan när du går. Morsan har också dragit. Vi hörs! ”Med de orden slog hon igen dörren och gick iväg. Anitha tog sig med pendeltåg, tunnelbana och buss hem till sitt rum där Sissi ivrigt flämtande mötte henne. Hunden studsade runt som en gummiboll när hon tog fram kopplet för att göra sig klar att springa en sväng. Anitha saknade de sena kvällsturerna som hon sprungit med sin hund varje kväll.

När de svettiga återvänt till huset och Anitha duschat kunde hon efter en snabb blick i spegeln konstatera att kilona fullkomligt rasade av! Av den småmulliga tjejen syntes bara en glimt. Allt springande och stressande hit och dit hade gett resultat. Hon skyndade att torka av sig innan Paavo skulle komma hem. Han hade skrivit en lapp på kylskåpet om att han skulle jobba övertid, och att hon kunde ta ut Sissi om hon kände för det.

Hemma i Hälsingland brukade de avsluta kvällen med bullar och mjölk. Det var knappt Anitha kom ihåg när hon käkat en bulle sist. Visst de sålde konditorivaror på Metro, men hon var inte sugen på sådant. Inget är som mammas goda bullar och farmors kubbar. Tanken på dem gjorde så att det vattnades i munnen på henne, och för en kort sekund drabbades Anitha av stor hemlängtan.

Resväskorna packades och rummet kollades noga igenom så att hon inte hade glömt något. Anitha ville inte återvända dit igen! Inte ens för att hämta något kvarglömt.

På kvällen var hon hungrig och tog de sista kexen. Lite MER fick skölja ner det sista av kaksmulorna. Anitha huttrade av kylan i rummet. Det skall bli såååå skönt att komma härifrån.

Nästa dag vaknade Anitha klockan halv sju, men låg tills sju. Hon smög försiktigt ut för att upptäcka att huset var tomt. En filt i soffan vittnade om att sonen sovit där, men allt var tyst så Anitha anade att han stuckit iväg. Gud vad skönt! Undrar om Paavo också åkt? En snabb runda i huset gav henne rätt, och med en suck av lättnad gick hon till badrummet för att borsta tänderna och håret. Anitha tittade allvarligt på sig själv i badrumsspegeln. ”Du måste härifrån. Nu! Den här mannen är inte ärlig. Något felas.”

Vid ankomsten till Metro stämplade hon in, fick en rock och blev hänvisad till en kassa. Anitha förstod inte ett jota! Istället för priser på varorna hade de satt nummer på alla olika sorter. Det blev en hel del siffror och koder att komma ihåg, men istället för att bara stå där och glo städade hon bland tidningarna, och tog ut nytt bröd till butiken.

Personalchefen verkade snäll och trevlig. Han var i 25-30årsåldern och en begynnande flint doldes av sidohår som drogs över. ”Hej och välkommen! Lennart heter jag. Lena kommer att visa dig hur kassan går till.” Han pekade på en ljushårig tjej som kom gående mot dem. ”Var snäll nu Lena, så hon inte går direkt.” Han skrattade åt sitt skämt och gick iväg. Anitha fick stå vid kassan med Lena som utstrålade vänlighet. ”Du lär dig snart. När du väl lärt dig numren sitter de där forever.” Den mjuka rösten hade en dialekt i sig från en annan landända.

Dagen bestod av att testa olika saker. Efter en halvtimme fick hon sitta själv i kassan och träffade kunderna som oftast bodde i Enebyberg. Hm, här skall jag nog trivas både trevlig personal och snygga killar tänkte Anitha och stämplade in varorna som kom med rullbandet. En av killarna som jobbade med installationen i butiken gjorde sig ärenden till hennes kassa om och om igen och slängde små inviter åt hennes håll som han sedan skrattade bort. ”När skall du och jag gå ut och käka då? He, he” Han plockade ihop det han köpt och gick iväg. Anitha undrade vad han menade med sitt underliga beteende, och beslöt sig för att avvakta.

När det var lunchdags hämtade hon en yoghurt ur kylen och en fralla från konditoriet som betalades i kassan. Under tiden maten intogs grubblade Anitha på hur matfrågan skulle lösas eftersom Paavo inte tillät henne att använda spisen. Jag får köpa hem mackor som jag äter på rummet. Kex kan jag ju inte leva på.

Dagen slängde sig fram och snart var det tid för att trycka ned sin lilla pappersbit i stämpelklockan och gå hem.
När hon kom innanför dörren berättade hyresvärden lite surt att hennes väninna Mia hade ringt. ”Du skulle ringa upp. Se till att inte prata för länge. Telefon är dyrt.” Mia var urstockholmare. Hennes mamma var kusin med Anithas mamma och de hade brevväxlat under många år. Några gånger hade de till och med setts och umgåtts. Efter ett kort samtal där de bestämt att ses dagen efter skyndade sig Anitha till sitt rum. Magen knorrade och hon bestämde sig för att äta sina mackor, men väskan var tom. Attan också! Dem glömde jag ju i omklädningsrummet. Några ensamma kex som låg på bordet bredvid sängen fick agera kvällsmat och knaprande på dem skrev hon i sin dagbok. Ute i vardagsrummet hördes teven och Paavos snarkande.

Innan Anitha somnade låg hon och pratade med sig själv. ”Jag har äntligen fått fast jobb, och stormtrivs med livet här. Det här fixar sig. Jag fixar nytt boende så fort jag bara kan.” Huvudvärken som kommit under påverkan av allt oväsende från ombyggnaden i butiken började ljumma i huvudet. Det och hungern var ingen bra kombination. Sticken i tinningen som alltid förebådade ett migränanfall gjorde så att hon snabbt petade i sig en förebyggande tablett och lade sig för att sova med kudden över huvudet för att få det mörkt. Anitha somnade rätt nöjd med dagen, om än hungrig.

Nästa dag vaknade hon vid sex och var hungrig. Magen skrek! Desperat rotade hon runt i väskan och hittade några kex som ramlat ur sin förpackning, men det mättade inte speciellt mycket. Mannens son knackade plötsligt på hennes dörr och talade om att han skulle till militärförläggningen. ”Förresten, lycka till på nya jobbet. Hoppas att du kommer att trivas.” Han höjde sin hand för att vinka innan dörren stängdes med ett klick. Anitha hörde ytterdörren stängas och smög ut till badrummet. Hon satte på duschen efter att noga ha kollat så ingen var hemma, sedan klev hon in i den efterlängtade värmen och blev kvar där en stund. Huvudvärken hade gett med sig lite och Anitha kände sig mycket fräschare än innan.

En kvart senare gick Anitha med glada steg till sitt jobb. Dagen på jobbet gick fort på grund av allt nytt hon fick lära sig och klockan hade passerat halv åtta när Anitha stämplade ut och gick till busshållplatsen.
En kille bromsade in framför henne med sin stora svarta lastbil och frågade om vägen till Mörby. Skrattande svarade Anitha att hon flyttat dit dagen före och inte hittade alls. ”Jag skall försöka ta mig till Helenelund, och det lär ju bli en pärs. Det är många byten hit och dit.” Han tittade ingående på Anitha och klappade på sätet bredvid sig. ”Jag kan skjutsa dig dit om du vill, men då får du lotsa mig till Mörby först.” Anitha sträcker fram sin hand och tar hans hand till hjälp när hon drar sig upp i lastbilen.”Jag har kört från Haparanda. Det är lite drygt att köra 16 timmar” säger killen och suckar. ”Jag börjar faktiskt få lite grus i ögonen nu. Förresten, du får inte hoppa in i bilar med okända män så här. Det är livsfarligt fattar du väl? Jag kunde varit en våldtäktsman.” Han sätter sina solglasögon på huvudet och tar Anithas hand. ”Vet du inte att det är livsfarligt att lifta? Framförallt här. Herregud jänta, gör inte om det här. Lova mig det.” Anitha vrider på sig av obehag och känner det som när hon blir uppläxad av sin mamma. ”Lugn, jag har liftat massor av gånger. Både till Gävle, Söderhamn och Hudiksvall. Visst har det hänt konstiga saker, men peppar, peppar har jag klarat mig hittills. Det är både kul och spännande för man träffar så mycket olika sorters människor.”
Hon studerade honom med öppen nyfikenhet ”Du då, vem är du? Jag tror inte att du är mycket äldre än mig.” Han skrattade till och slog med handen på ratten. ”Vilken tjej, bara rätt på sådär. Det gillar jag, och ja, vi är nog ungefär lika gamla.” Han tittade noga åt höger och vänster innan den stora lastbilen rattades ut på vägen som ledde mot Mörby. ”Jag fyller tjugo om en månad. Charlie heter jag förresten.” Hon tittade ned på bilarna de passerade och njöt av att sitta så långt ovanför de andra. ”Anitha heter jag och fyller tjugo om några månader jag med, närmare bestämt tolv dagar innan jul. Tji planering av mamma och pappa där vet du.” Hon skrattade till och böjde sig framåt. Det hisnade lite i maggropen när han svängde det stora vidundret. ”Där skall vi in!” Hon pekade på vägen som avvek från den de åkte på och han vred på ratten nästan utan att röra den. ”Det måste vara en mäktig känsla att köra en sådan här?” Han flinade och tittade på henne snabbt innan blicken åter riktades mot trafiken. ”Jo, det är rätt häftigt. Det är ju ingen som jäklas med en i trafiken.” Charlie gapskrattade och växlade upp lastbilen så att den gick fortare.

När de kom fram till Mörby stannade de och lastade av ett jättepaket, sedan hoppade han in igen och frågade om hon kunde ta fram kartboken som låg i sidan på dörren. ”Kika efter om du hittar Helenelund så krånglar vi oss dit.” Anitha bläddrade fram Stockholm i kartboken och letade upp adressen. ”Hit skall jag. Stupvägen 17.” Charlie drog sig upp i hytten och startade lastbilen. ”Får jag se? Äh, lätt som en plätt. Vi kör dit, och sedan tar vi av där.”

En halvtimme senare hade Anitha sagt hejdå till honom och plingade på hos Mia. ”Hej! Gud vad kul att träffas. Var det svårt att hitta hit?” Hon kramade henne hårt och länge.”Nä, jag liftade med en kille som stannade vid busshållplatsen och plockade upp mig. Han var jättetrevlig.” Mia blev alldeles bestört. Du är faan i mig inte klok! Det är ju livsfarligt!” Hon drar med sin hand genom den korta pagen och spänner sina mörkbruna, glittrande ögon i Anithas.” Äh, jag är inte din morsa, men tänk dig för. Nu fikar vi.” De käkar semla och pratar hela kvällen.

Vid tio tar Anitha tåget tillbaka mot Enebyberg. Det är INTE lätt att hitta bland alla linjer tänker hon och studerar en karta inne i tåget som någon rivit av hälften på. Anitha vinklar huvudet omväxlande åt höger och vänster för att följa de olikfärgade linjerna som går härs och tvärs, och blir mest förvirrad. Två killar som stått och studerat henne en stund frågar om de kan hjälpa till, och hon frågar hur man tar sig till centralen. ”Ingen aning, vi skall ut på krogen i city.” De talar om att de kommer från Öland och frågar om några discon är öppna en tisdag. ”Jag vet ärligt talat inte. Jag flyttade hit igår.” säger Anitha och ler. ”Tyvärr.” Vid centralen skiljs deras vägar och hon önskar dem lycka till! ”Detsamma. Tack för sällskapet!” Hojtar de innan rulltrappan åker ned i underjorden. Många söta killar passerar och hon vänder sig omväxlande åt höger och vänster. Var kommer alla snyggingar ifrån? De är ju precis överallt. Det här skall bli mycket intressant.

När Anitha äntligen går in genom dörren är hon stelfrusen och kryper snabbt till sängs. John blund jobbar inte speciellt hårt för att få henne att sova.

På onsdagen klädde Anitha snabbt på sig och tog buss till Mörby för att byta buss och åka vidare till Täby där närmaste arbetsförmedling låg. När hon efter en stunds väntan äntligen kommer in berättar de att hennes fyratusen kronor har de skickat per REK till posten vid Enebytorg.
Irriterat lånar Anitha telefonen för att ringa dit och tala om att hon kommer. Samma resa tillbaka för att hämta pengarna på posten, sedan stämplade hon in på jobbet. ”Det var en dam in och frågade efter dig igår. Hon skulle komma idag igen.” Lennart ler och tillägger.”Det var angående bostad.” Anitha ler tillbaka och håller upp sin ena tumme som hon sedan lägger in i handen och trycker raden av fingrar över. ”Jag håller tummen för att det är något vettigt.” I samma ögonblick ropar Eivor att Anitha har besök och hon skyndar sig dit. ”Hej! Jag heter Monika. Du sökte bostad?” Kvinnan räcker fram en välmanikyrerad hand och söker Anithas blick. ”Hej! Jag heter Anitha och letar någonstans att bo. Just nu bor jag några kvarter ditåt hos en underlig gubbe som jag inte riktigt gillar. Han tillåter mig inte att duscha där eller använda spisen.” Monika ler och pekar åt helt andra hållet. ”Jag äger huset precis bredvid centrumet och har ett rum över. Jag lovar att du både får duscha och använda köket hur mycket du vill. Min son bor i det andra rummet. Du får gärna komma och titta på det. Hyran är på femhundra kronor.” Anitha kände en spiral av glädje och lättnad strömma genom sig och hade svårt att ta in allt vad Monika sade. ”Gärna! Jag kan väl komma på lördag. Jag jobbar sena kvällar hela veckan.”

När Monika lämnat butiken rusade Anitha in till personalrummet och ropade glädjestrålande att hon eventuellt fått bostad. ”Hoppas, hoppas att det är okej nu.” Mia lade armen runt hennes axel.

Vid hemkomsten på kvällen betalade hon sjuhundra kronor till Paavo i hyra för rummet februari ut. ”Jag flyttar antagligen efter det, men det var gulligt att jag fick bo här. Kan jag ringa mamma och berätta?” Han nickade surmulet och mumlade något om att det var dyrt, och att han minsann snålade.
Efter första signalen lyftes luren i andra ändan och Anitha talade om vad som hänt. ”Men vart skall du ta vägen nu då? Måste du verkligen flytta? Lilla gumman.” Mamman lät orolig och en massa känslor virvlade upp i dottern. ”Det är okey! Det löser sig. Jag skall eventuellt flytta närmare jobbet. Skall dit imorgon för att prata med henne. Jag ringer senare. Kram!” Hon lade på luren innan hon fått något svar. Paavo gick runt, runt i hallen som en hungrig tiger. Munnen var ett rakt streck och Anitha kände obehag i luften.

Det var sista helgen hemma så det var stor avskedsfest på G.

På fredagsmorgonen hjälpte hon sin mamma i ladugården för att sedan åka med niobussen till stan. När deklarationen var inlämnad gick stegen vidare till tågstationen. Där inne satt det grönklädda militärer både i sofforna, fönsternischerna och på golvet som nästan allihop vände sig om när Anitha kom in genom den gamla dubbeldörren. Blygt noterade hon att det var en söt mörk kille som tittade till lite extra och rodnade när han log. Efter att ha köpt Stockholmsbiljetterna med svetten rinnande under armarna av nervositet gick Anitha till busstationen igen, och for hem.

Telefonen gick varm hela kvällen när alla vänner ringde. Kicki var olyckligt kär igen och ville prata om det, men Anitha var uppe i varv och kunde knappt tänka, än mindre diskutera killbekymmer. Kan inte människan lägga på någon gång tänkte hon gång på gång under samtalet. Det var väl ett jäkla ältande. Efter ett tag sade de hejdå till varandra, och väninnan önskade henne en trevlig resa. ”Vi ses väl inte på ett tag, men du får ta det lite lugnt där borta med grabbarna!” En liten taxvalp som föräldrarna köpt på dagen sprang omkring i huset och pinkade lite här och där. Han tog bort lite av nervositeten inför resan.

Lördagen blev ett enda stort BLÄH!

Pappa Lennart kom in i hennes rum på morgonen och talade om att de måste ta in ett lass hö. ”Vi måste försöka få in det innan regnet kommer. Det är ju jättebra att du är hemma och hjälper till.” Hela familjen for iväg och slet som djur för att hinna få in alltihop innan det blev mörkt. Svettiga och täckta av hö åkte de på flaket efter traktorn som pappan körde. Musklerna värkte och hårda valkar hade bildats av det hårda arbetet. ”Längtar du?” Systern skrek från andra sidan flaket. ”Ja naturligtvis, men det är på två vis!” ropade Anitha tillbaka. När de svängde in på grusvägen till huset hoppade hon av i farten och skyndade sig in och startade upp elden för att få varmvatten. Tänk om Kase kommer? Tanken poppade upp utan att hon hann värja sig. Jag vill träffa honom för att berätta att jag flyttar. Se hans min. Hjärtat sved till och ljudet av hans hesa röst ekade i henne som i en resonanslåda. ”Ja älsker däj ja ” var de fyra magiska orden Anitha ofta fick höra när de träffades och hans sinne var dimmigt av alkohol. Någon enstaka gång sade Kase dem dagen efter, och hennes hjärta brann troget i en stilla kärleksfull låga. Varför tråna efter någon som inte vill ha mig? Å andra sidan kanske jag inte längtat så om det varit lätt att få honom. Hon skrattade lågt för sig själv.

Hennes tankar avbröts av att föräldrarna kom in och ville ha kvällsfika. När de satt vid bordet tog Anitha sats och ställde frågan som hon förväntade att få ett nekande svar på. ”Kan jag låna bilen ikväll? Ja, för ni skall väl bli hämtade? Pappan och mamman tittade på varandra. ”Ja det är klart att du får låna den, men kör försiktigt. Vi skall till Gävle med Siv och Kurt.” Jublande hoppade Anitha upp från bordet och skyndade sig in i sitt rum. ”Tack så hemskt mycket!” Ropade hon över axeln, och fortsatte packa ned sina kläder till resan. Vad skönt att kunna ta sig hem inatt, och att slippa stressa till bussen ikväll.

Anitha hjälpte sin syster med ladugårdsbestyren och tog sedan ett kokhett skönt bad för att varva ned. Hon kikade i lådan med kläder under sängen efter något roligt att ta på sig på festen. ”Den här får duga.” Plagget var ett secondhandfynd som köpts billigt och sytts om. Anitha sminkade sig med lite mascara och en ljusblå ögonskugga, innan hon gick upp till sin syster som tittade på teve.

När den gamla moraklockan nere i köket startade sin dova uppräkning studsade Anitha upp som en gummiboll, satte på sig jackan och sina vita lovikkavantar med tanken att starta bilen för att värma upp den. Men den var DÖD! Hon vred desperat på nyckeln flera gånger. ”Förbannade, helvetes biljävel!” fräste Anitha mellan sammanbitna tänder. ”Vad i helvete är det för fel?” Det osade i luften av alla svärdomar hon kunde och ögonen var svarta av ilska. Lillasystern kom ut och försökte starta den, men inte ett liv hördes. Anitha kavlade urförbannad upp ärmarna och dök ned i motorn. Pillade lite här och pillade lite där, men den var tvärdöd! Ena armen på jackan hade halkat ned och färgats svart av olja.

Efter några hårda sparkar på bilens framdäck stegade hon arg som ett bi in i huset och ringde efter en taxi som rullade in på gårdsplanen efter cirka tio minuter. Anitha lyckades komma till Söderhamn i tid för att möta sina vänner, men var på mycket dåligt humör när de träffades. Efter bara en liten stund mötte hon en söt kille som hette John, och när de umgåtts en halv kväll pussades de. Vilken kille! Han är ju underbar! Anitha studerade hans profil. Den raka näsan slutade vid mustaschen som bestod av några få fjun och knappt syntes. Ögonen var som två blåa oceaner och omringades av långa, långa mörka fransar. Han höll henne hårt om midjan när de dansade tryckare, och verkade inte vilja släppa greppet när låten var slut. Plötsligt mindes Anitha var hon hade träffat honom förut. Det var med en av tjejerna i lottakåren från Bollnäs. Hon och John var ett par. Anitha backade förskräckt undan. ”Nu vet jag var vi träffats! Du är tillsammans med Åsa va? Eller…är det slut mellan er?” Hon drog på orden rädd att höra sanningen, men ändå nyfiken. Anitha ville inte förstöra mellan sin kurskamrat och hennes pojkvän. John tittade förläget i golvet. ”Vi är fortfarande ihop, men det är struligt just nu. Jag vet inte om jag är kär i henne längre.” Han lade armarna runt Anithas hals ”Jag gillar dig! Mycket till och med.” John lade sin panna mot hennes. Anitha drog sig ur hans famn med en djup suck. ”Jag vill inte involvera mig i dig när du redan har tjej. Det är ju värdelöst! Dessutom är Åsa min kompis. Hör av dig när du är singel. OM du nu blir det.” Hon lämnade John som såg mycket ledsen ut. Killarna på discot nästan slogs om att dansa med Anitha och snart stod hon på dansgolvet igen. Hur kunde jag glömma var jag träffat honom? Vad elak jag känner mig. Hon skymtade John i vimlet då och då, men ingen av dem tog kontakt.

Utanför discot träffade hon en gammal flirt som ville prata, men Anitha vände tvärt på klacken och sprang in i John och hans bror som skrattande erbjöd skjuts hem. ”Du ser ut att behöva lite hjälp att komma ifrån, eller har jag fel?” John log mot henne, tog Anithas hand och höll den hårt tills de kommit till bilen. ”Varsågod min sköna.”

Hemma hos Anitha fortsatte de att prata under tiden som de blev bjudna på macka och te av mamman som nyfiket satte sig med ungdomarna. När de bytt adresser och telefonnummer satte sig killarna i bilen för att fara hemåt. John lutade sig ut genom fönstret och stal till sig en puss innan de med en kort tutsignal for iväg. Suckande borstade Anitha sina tänder och sade god natt till sin mamma innan hon gick in i sitt rum och kurade ned sig i sängen med katterna. Sista dagen hemma. Sorgligt nu när jag lärt känna Bollnäsborna. Hon somnade med ljummande fötter.

På söndagen steg Anitha inte upp förrän klockan på sängbordet visade åtta. Efter en enkel frukost packade hon det sista. I huvudet gick Anitha om och om igen igenom vad hon hade lagt ner i väskorna. Har jag missat något? Dagboken är med, kläder i massor, hårtork, smink, pengar och p-piller. Anitha kollade sina minnesanteckningar igen och jämförde med innehållet i väskorna. Jo då, allt verkar finnas där. Efter att ha kramat om sina katter, sin mamma, och lillasyster blev hon skjutsad till tåget av sin pappa. Innan de sade adjö kramade han om Anitha hårt, och önskade henne lycka till. ”Ha det bra nu gumman, och ring så fort du kommit fram.” Hon kånkade upp väskorna på tåget, och krånglade sig sedan fram till sin plats. Vilken tur att jag varit förutseende och köpt sittplats, det är ju tvärfullt! Tidningarna som låg överst i väskan plockades fram och snart satt Anitha djupt nedsjunken i sätet. Städerna passerade i fönstret och emellanåt stannade tåget med ett gnisslande och fler människor klev på.

När tåget cirka två timmar senare anlände till Stockholm var hon trött och svettig eftersom det varit så varmt och trångt. Den sista biten hade Anitha stått upp eftersom hon överlämnat sin sittplats. Tanten hade gått på i Gävle och stått vinglande i gången mellan sätena. ”Varsågod! Sitt här. Jag är ung och kan stå.” Anitha reste sig och gick till sin resväska som stod vid bagageplatsen. Den gråhåriga stappliga kvinnan lade ihop sina käppar och satte sig tacksamt ned. ”Tack det var vänligt av dig! Jag hann inte köpa någon platsbiljett och hade hoppats att tåget inte skulle vara så fullt. ”

En timme senare såg Anitha den välbekanta Karlbergsmuren och kände förväntan och nyfikenhet breda ut sig. Efter att hon letat sig ned till tunnelbanan och tagit reda på åt vilket håll som var det rätta åkte Anitha till Mörby för att där ta sig upp med hjälp av rulltrappan. Väskorna var både stora och otympliga. ”Det dräller ju inte precis av gentlemän som vill hjälpa till.” muttrade hon för sig själv och tackade en gammal man som ojade sig över hennes packning och hjälpte till med de tröga hissdörrarna. Därinne stank det av urin och något odefinierbart. Underbart, en allmän pissoar! Anitha drog en lång djup suck av obehag och höll andan hela vägen upp. När dörren öppnades andades hon ut och greppade packningen för att fortsätta till busshållplatsen. Vänta nu! Vad var det för nummer på bussen till Enebyberg? Där var den! Hon pinnade på och satte sig med ett flåsande på mittplatserna. Nära utgången. Det är bra. Då blir det enkelt att ta sig av. När Anitha med svetten lackande kommit fram till huset hon skulle bo i och plingade på öppnade hyresvärden dörren, och hjälpte henne in i rummet med packningen. Armarna kändes alldeles för långa, och de värkte efter allt bärande ”Ni kvinnor har alltid mycket packning. Jag har aldrig förstått hur ni tänker. Det är väl bara att packa ned lite underkläder, några par byxor och ett antal tröjor?” Mannen skrattade lågt och hasade iväg på sina tofflor. Med ena handen på dörrhandtaget vände han sig om.”Packa upp nu så får du lite fika sedan.”
Anitha plockade omsorgsfullt upp plaggen hon hade i väskan och satte dem på klädhängarna i garderoben. Hårtorken fick ligga på nattduksbordet tillsammans med plånbok och dagbok. När allt var på plats svepte hon en handduk runt sig och gick till badrummet som låg alldeles bredvid. Med ett njutningsfullt stön klev Anitha in i duschen, men skjutsade locket till avloppet åt sidan med sin fot och klev ned i hålet. ”Aj! Vad i…?” Skummet från schampot rann in i ögonen och gjorde så att det sved till ordentligt när hon försökte se vad som hänt. Med tårna kände Anitha över golvet och kände hålet. Foten sved och värkte. Haltande med badlakanet runt sin nakna våta kropp gick hon genom hallen och hörde mannen och sonen prata framför teven som var igång. Anitha gick in i sitt nya rum och satte på sig en flanellpyjamas, sedan gick hon ut i köket och tog upp breven från sina femton brevvänner. Därefter skrev hon brev efter brev.
Plötsligt kom Paavo ut till henne och såg arg ut. ”Jag vill inte att du använder duschen eller spisen. Sådant får du sköta på jobbet eller badet i Täby.” Han kliade sig i det gråa skägget och spände ögonen i henne.” Mat kan du väl äta på ditt jobb, eller på restaurangerna vid centrum?” Anitha fick ont i magen av nervositet. Jag måste hitta ett nytt boende, och det omgående. Det ligger en underlig aura av nervositet runt honom. Han verkar konstig på något sätt, och jag gillar inte riktigt blicken. Hans händer vred sig runt varandra, om och om igen. Till slut blev hon nervös av ljudet som alstrades av hud som drogs mot annan hud. Mannen trampade på stället och verkade inte kunna stå still. Ansiktet var förvridet i en stel grimas. ”Ja, god natt då. Hoppas du kommer att sova gott!” Han stängde dörren och hon hörde de hasande stegen gå mot det andra sovrummet. Ett hög kurrande ljud ekade i köket från hennes mage, och hon kände sig plötsligt hungrig. Nä jag går och lägger mig. Måste ju vara pigg imorgon.

Klockan vid sängen lyste med ilsket röda siffror på 7.00 när hon slocknade.

Måndagen började med att Anitha kastade sig upp klockan sex för att yrvaket trä på sig overallen och gå ut i ladugården. Ögonen sved av trötthet, och doften av ko, häst och får trängde djupt in i hennes näsborrar när hon öppnade ladugårdsdörren. Anitha klappade länden på Bezzie och ryktade av henne lite snabbt, sedan mockade hon åt kossorna som stod och mumsade i sig gröpen de fått. En liten svart kanin uppenbarade sig plötsligt på stillbordet mitt bland dem och Anitha lockade till sig den lilla krabaten för att greppa tag i öronen och dra till sig honom. ”Hörrudu min lilla vän kom så släpper jag ut dig på gården istället. Du får inte bajsa bland kornas mat. Då kan de bli sjuka.” Kaninen slutade sprattla efter bara några sekunder, fann sig i sitt öde och tryckte istället huvudet mot Anithas hand för att bli klappad. Hon satte sig ned på trappan till stillbordet och lade ena kinden mot den mjuka pälsen. Den lilla kaninens hjärta galopperade och nosen ryckte oroligt. ”Lilla vän. Det är ingen fara. Kom så får du komma ut i friheten.” Djuret låg hopkrupen bara några sekunder innan den lilla kroppen exploderade av fart och snabbt satte sig under ladan i säkerhet. Väl där stampade den varnande av ilska och rädsla.

Anitha duschade och klädde på sig för att sedan ta bussen till stan där hon besökte sin arbetsförmedlare. Kön var lång och lokalen var varm. Människorna var svettiga och fläktade ansiktet med en hoprullad platsjournalen. Kul att den kan användas till något nyttigt tänkte Anitha och slängde ett öga i sitt exemplar. I Söderhamn fanns det bara några få jobb, och det var för det mesta inom sjukvården eller på Eriksson. Suckande rullade hon ihop tidningen och gjorde som de andra. Plötsligt ropades hennes namn upp av en äldre man som haltade lite. ”Såååå.” Arbetsförmedlaren drog på ordet och bläddrade igenom Anithas mapp. ”Du tänkte flytta härifrån ser jag.” Hon såg att små tofsar av grått hår stack ur mannens öron och tänkte för sig själv att det såg roligt ut. Han liknar ett litet troll med sin stora potatisnäsa och lockiga gråsprängda hår. Med lite andra kläder skulle han få den rätta skogsmullelooken. Anitha skrattade till och han vände upp blicken och föste ned sina glasögon till nästippen. Hon tystnade och försökte tänka på något annat. ”Nåja, det ser helt okej ut. Vi får hoppas att boendet löser sig. Det är inte lätt att få bostad där borta.” Mannen reste sig upp och lade ihop mappen, sedan klickade han på datorn och suckade. ”Min son flyttade häromveckan och det är lite tomt hemma, men han trivs och det är väl det viktigaste.” Den vita skrivaren rasslade och pep några gånger innan den spottade ur sig ett ljusgult papper med SJ-logga. ”Varsågod här får du en rekvisition. Ja du vet ju hur det går till, så det behöver jag inte tala om. Eller hur? Lycka till!” Anitha nickade och plockade upp väskan som låg vid fötterna. ”Tack ! Jag hoppas också att det skall gå bra den här gången. Ha det bra!” Hon halvsprang genom lokalen för att komma ut. Den dubbla svängdörren gungade tillbaka och var hotande nära att krocka med nästa som skulle ut.

På kvällen ringde Eivor från Metrobutiken och frågade hur det gått med bostadssökandet. ”Tyvärr kan vi inte hålla platsen längre än till nästa vecka, vi måste ha hjälp nu! Det är kris!” Anitha ritade hjärtan i olika storlekar på en gammal dagstidning som låg på skrivbordet, och skrev KASE i dem med röd tuschpenna. ”Jag skall åka till Stockholm imorgon för att kolla runt på lägenhetsförmedlingarna. De flesta ställena är alldeles för dyra och ligger för långt från er, men jag letar intensivt, jag lovar.” Hon ritade små avbrutna svarta pilar rätt över hjärtana och suddade slutligen över allt med en tjock svart tuschpenna. ”Jag ringer dig när jag kommer hem. Håll tummarna!” Anitha lade på luren och studerade det hon nyss gjort.

Plötsligt hörde hon systern komma in i köket och öppna luckan till spisen. ”Hjälper du till med att tända en eld? Det är ju iskallt härinne. Skall vi äta någonting? Jag är hungrig!” Anitha gick ut till systern och gemensamt startade de upp pannan. Efter några minuter spred sig en mjuk värme i köket. ”Idag blir det köttbullar och makaroner. Dukar du?” Monica nickade med huvudet utan att svara.

De gick tysta som två skuggor bredvid varandra. Systern ville inte störa Anitha som hon såg mådde dåligt. Tallrikarna plockades fram en efter en och Anitha kände ett lätt vemod. Vill jag lämna det här? Tryggheten med familjen? Hon tittade på Monica. Plötsligt ringde telefonen inne på kontoret och Anitha skyndade sig att svara. Det var Ante, en gammal barndomsvän som med ett mullrande skratt efterlyste brev. ”Jag kommer att ligga inne i lumpen ett tag så du har gott om tid på dig att skriva. Förresten hur går det med jobbsökandet?” Hon förklarade vad som hänt och Ante blev eld och lågor. ”Vad häftigt! Då kommer jag och hälsar på så kan vi gå ut på krogen.” Efter lite småtjatter avslutade de samtalet och Anitha rasade dödstrött i säng och somnade innan hon ens nått kudden.

På tisdagen var det full fart igen. Ladugården, duschen, frukost och iväg. Anitha sov hela tågresan, och väcktes när medpassagerarna packade ihop sina saker och ställde sig upp. Suckande gjorde hon likadant och klev av. Det här börjar bli jobbigt! Fram och tillbaks om och om igen.” Människorna i vagnen gick av en efter en som ett långt lämmeltåg.

Anitha letade sig fram till lägenhetsförmedlaren på St.Eriksplan. Stängt för lunch stod det på en vit smal skylt med svarta handskrivna, tjocka bokstäver. Typiskt tänkte hon och svor till. Vad skall jag nu hitta på? Framför allt hur skall jag hitta tillbaka? ”Ursäkta, kan ni visa mig hur jag tar mig till T-centralen? Jag är totalt vilse. På kartan ser det ganska nära ut, men…” De två killarna som stannat visade henne hur hon skulle gå på kartan som noga vecklades ihop när de gått. När tunnelbanan kom till slussen hoppade hon av och letade upp en annan bostadsagentur som var öppen. De ville ha trehundra kronor för en adress. Suckande betalade Anitha det begärda och fick titta i en vit pärm där hon hittade ett objekt som kanske skulle passa. Till sin stora lycka såg Anitha på kartan att den ledde till en adress strax bortanför Metrobutiken. Perfekt! Äntligen har jag lite tur.

Efter lite stök hittade Anitha dit, och fann snart att mannen som bodde där verkade vara trevlig. Dessutom hade han en snäll schäfer som hette Sissi. Det verkar ju lovande. Jag kanske kan ta med henne på mina springturer? Hon klappade tiken på huvudet när hon buffade på hennes arm. De bruna ögonen tiggde om kärlek. Anitha lät handen ligga kvar på manken på tiken under tiden som de pratade. ”Peter skall in i lumpen, och då tänkte vi att någon kanske kunde låna rummet. Det är ju synd att det bara skall stå tomt. Skall vi gå och titta på det?” Mannen satte på sig ett par grå tofflor som hade stora märken av hundtänder på kanten av sulan. ”Det är inte stort, men…” Han log ursäktande ”Det räcker gott och väl till för en person.” Han öppnade en dörr som hade en affisch med en rockgrupp på. ”Varsågod.” En blå heltäckningsmatta täckte golvet, och två garderober stod öppna och tomma väntande på henne. En smal säng stod i ena kanten av rummet. Den gröna tapeten var på vissa ställen avskavd och en del partier var bortrivna. ”Jag tar det!” Anitha vände sig mot sin nya hyresvärd och hade svårt att låta bli att krama honom av tacksamhet. ”Skall vi skriva kontrakt nu eller när du flyttar in? Han stod och balanserade mellan två steg med kroppen vänd mot köket. ”Förresten, när flyttar du hit?” Hon kände att halsen snördes ihop av rörelse och hade svårt att få fram orden. ”Jag skall till Metro nu, men det blir säkert per omgående. Vi kan skriva kontrakt idag om du vill.

”Jaha, då var boendet klart. Superbra! Tack så hemskt mycket.” Om igen funderade Anitha på att kasta sig runt halsen på mannen, men besinnade sig. ”Jag ringer dig ikväll.” Sissi kom springande med svansen högt buren och slickade hennes hand när hon smekte tikens ansikte. Anitha promenerade till sitt nya jobb, och försökte memorera vägen dit. En karta utriven ur en telefonkatalog hade använts som hjälp för att hitta till huset. Nu ringade hon noggrant in platsen med rött och skrev hans namn och nummer i kanten på kartan.

Eivor blev jätteglad och tog emot med stora famnen. ”Vad glad jag blir. Välkommen i gänget!” Hon visade Anitha runt i lokalerna sedan satte de sig ned och skrev anställningsbevis. ”Jaha, då ses vi på måndag” Eivor tog hennes hand. ”Välkommen till Stockholm, hoppas du skall trivas!” Helt överväldigad av lycka gick Anitha ut ur butiken med ett stort leende över hela ansiktet. Jag har fått jobb OCH husrum. Så jäkla fantastiskt. Jag fattar det inte! Hon ville bara skrika rätt ut, men behärskade sig och tog bara ett litet extra glädjeskutt medan hon om och om upprepade orden. ”Jag har fått jobb, jag har fått jobb.”

På bussen på vägen tillbaka till stationen pratade Anitha med en kvinna som hade ett litet barn med sig. ”Jag har fått jobb på Metrobutiken, och kommer ursprungligen från Hälsingland.” Rösten skakade av glädje och hon hade svårt att sitta still. Orden for som katapulter genom luften och kroppsspråket var livligt. Kvinnan verkade mest störd och vände blicken ut genom fönstret så Anitha tystnade lätt rodnande av förlägenhet.

Hemfärden gick i ett enda töcken. Hon satt i sin fåtölj på tåget och försökte ta in att hon äntligen fått jobb och skulle flytta. Jag skall flytta, jag skall flytta! Äntligen! Eller? Det var som om en virvelvind flyttat in i hjärnan och tankarna gjorde henne trött. Snart somnade Anitha till tågets dunkande. Jobb, jobb, jobb sjöng de.

Väl hemma ringde hon sin mamma från tågstationen och nästan skrek i luren av glädjen som fyllde henne.”Mamma, jag fick rummet, det ligger jättenära Metro och han har en hund, en jättefin som jag kanske kan springa med, och…” Mamman avbröt den strida strömmen av information och frågade skrattande om Anitha ville bli hämtad eller om hon tänkte ta bussen. ”Kan du komma?” Anitha sänkte rösten, men hade svårt att inte skutta omkring på gatan av lycka. Hon tittade upp mot himlen som var ljusblå och hade små ulliga vita moln seglande bland sig. Februarisolen värmde ansiktet som redan hade fått några små fräknar.

”Vi kommer att sakna dig. Det vet du va? Men jag är glad för din skull.” Mamman rattade vant bilen och tittade med jämna mellanrum på sin dotter. Hon lade handen på Anithas hand och tryckte den hårt. ”När flyttar du?” Rösten var lite osäker och underläppen darrade. ”Söndag förmiddag.” Anitha tittade ut över staden när de for längs ån som följde den. Det brungråa vattnet var fyllt av sjöfåglar som åt mat och kvackande letade nya fruar och män. Jag kommer att sakna det här, tror jag i alla fall. Stan är tråkig, men ändå charmig på något sätt. Så mycket minnen överallt. Hon ruskade av sig tankarna och vände blicken mot den gamla pizzerian som det länge gått rykten om att de hade råttor i pizzan. Strax bredvid låg kebabstället som hade nattöppet och var totalt smäckfullt på helgerna. Så många gånger som jag och tjejerna samlats därinne och skrattande gått igenom nattens bravader. Anitha såg dem framför sig och log. Skulle de någonsin flytta efter som de sagt, eller…? Mamma Inger svängde upp mot sjukhuset och vidare mot Hällåsen. På vägen passerade de ännu en grill där hon spenderat många nätter, och discot Berget där Anitha mött en av sina största kärlekar flera gånger. Hon mindes också hur hon på darrande ben sjungit med sin mamma och syster inför massor av jublande människor där uppe och lyckan i att sjunga för andra. Sångerska? Ja varför inte. I Stockholm skulle det finnas alla möjligheter att lyckas. Det kanske är meningen att jag skall flytta?” Hällåsens sportarena och bad dök upp på sidan av vägen och Anitha kunde se barackerna där hunddagiset fanns. Vilken tur att jag slipper det där. När de kom ut på den stora motorvägen som ledde hem gasade mamman på och släppte hennes hand. Tysta satt de sida vid sida, båda i sina egna tankar.

När de kom hem gick Anitha ut i badrummet och färgade håret skinande kastanjerött, sedan noppade hon de tjocka buskiga ögonbrynen så att de fick en smäckrare fason. Anitha studerade länge sin spegelbild och vände sig så att hon såg profilen från olika sidor. Den långa pagen inramade det lite barnsligt runda ansiktet med två grönblåmelerade ögon som likt Elvis Presleys hade ögonlock som hängde. Munnen var fyllig och en svag amorbåge syntes. Kindknotorna var höga liksom mammans, men hon hade ännu inte kommit till åldern där de kom till sin rätt. En liten söt uppnäsa som såg ut som en backhopparbacke gjorde så att Anitha fick det naturligt söta, pikanta utseendet som lockade killarna. Hon snurrade runt framför spegeln i en piruett. Det fortfarande våta håret låg klistrat intill huden. Lycklig gick Anitha ut på bron för att ropa in sina katter.

På torsdagen klev hon upp tidigt för att hjälpa sin mamma med djuren, sedan ryktade hon Bezzie. Anitha ställde sig framför henne och lade armarna runt den grova halsen, sedan sniffade hon in den sträva doften av hästen. Bezzie frustade och undrade varför matte betedde sig så underligt, men gnuggade kärleksfullt sitt huvud mot Anithas. Deras två mörka manar gled ihop till en enda massa. Små tårar gled nedför kinden på Anitha och hon snyftade till. ”Är du ledsen?” Mamman kom bakifrån utan att höras och lade armen runt dottern. ”Du kommer ju att komma hem ibland, eller hur? Bezzie finns kvar, och…” Hon var tyst en kort stund innan hon fortsatte prata. ”Och vi.” tillade hon och harklade sig. ”Det kommer säkert att gå jättebra.”

De gick in i gamla ladugården och bytte kläder, sedan in i huset. ”Jag går till farmor och hämtar resväskorna.” Farmodern bodde bara ett stenkast bort, och Anitha passade på att umgås lite med henne medan de åt bullar och mjölk. I huset luktade det gammalt och en obestämd doft av svett och tvål. Köket såg ut som när Anithas familj hade flyttat, och inom sig var hon tacksam att ingen okänd flyttat in i hennes barndomshem. Alla minnen satt i väggarna och det var skönt att ha kvar möjligheten att gå in där hon växt upp. Anitha sprang som alltid upp på övervåningen och gick en nostalgitripp där. Minnen från barndomen sköljde över henne, och när hon kikade in i skrubben som varit hennes rum gick en varm ström av igenkännande genom kroppen. Farmoderns säng stod i det minimala rummet och den tjocka gröna heltäckningsmattan som pappan en gång lagt in låg fortfarande kvar. Anitha strök med handen över de färgglada vackra tapeterna och log när hon gick nedför trappan igen. ”Jag älskar att du inte ändrar på rummen däruppe. Det är så mycket minnen som poppar upp. Både bra och dåliga.” Med glad röst och lockarna i en enda röra gick farmodern ut till hallen där Anitha stod. Med sig hade hon två stora svarta resväskor. ”Lycka till nu! Skicka gärna ett kort, och glöm inte att ge Inger adressen innan du far.” Hon sög på en Kungen av Danmarkkaramell och smackade lite med munnen. De pigga ögonen spelade av bus och Anitha lade armarna om hennes rynkiga hals. ”Hejdå farmor. Ja jag lovar att skriva. Du får väskorna så fort jag kan få hem dem igen.”

När hon gick tillbaka till sina föräldrar drog hon lite på stegen för att hinna betrakta byn som alltid varit hennes. Där bodde Maria som var hennes bästis när hon var liten, men som gled iväg till andra vänner när de växte upp. De var jämnåriga och hade gått i samma klass i många år, och deras mammor umgicks. Håkan som bodde mittemot hennes barndomshem var ytterligare en som försvunnit med tiden. Han hade tillhört bygänget och Anitha hade hyst varmare känslor för honom än som bara vän, men när de till slut lite trevande fått ihop det vågade hon inte löpa linan ut. Istället för att låta tiden ge svar på om det skulle bli något seriöst förnekade Anitha sina känslor och flydde. De vinkade åt varandra när de åkte förbi varandras hem, men umgicks aldrig mer. Mittemot Maria bodde Ossian som var en alkoholist som ofta kom vinglande efter vägen skrålande någon visa. Han hade alltid skrämt Anitha och hon höll sig skräckslaget på säkert avstånd när han gick förbi.

Den gamla grusvägens stenar hade rullat ut mot vägkanten och ned i diket. Anitha mindes den gången då hon efter att ha jagat en ståtlig Macaonfjäril med sin håv ramlat på knäna i gruset. Det hade gjort så infernaliskt ont och blodet hade runnit från de stenfyllda knäna. Efter det sprang aldrig Anitha i sandaler vis av händelsen. När hon passerade det svarta fältet av jord log hon för sig själv och såg framför sig blomfröna som hon och Maria planterat för att bli rika när de så småningom skulle sälja blommorna som kom upp. Naturligtvis hade de inte tålamod nog, och efter några veckor struntade de i vattning och rensning. Några blyga ringblommor kom upp lagom tills det blev okej att åka och bada.

När Anitha kom tillbaka hem kom hennes lilla kusin Stefan springande och ville bli klippt. ”Snälla? Jag lovar att sitta jättestill.” Han satte ihop händerna i en bedjande gest. Hon hämtade mammans sax och fixade till honom. En timme senare gick en nöjd kille till sitt rum med en ny häftig frisyr. Stefan bodde hos föräldrarna eftersom hans mamma hade problem.

”Tjusigt!” Lillasyster Monica visslade uppskattande när hon såg kusinen och berättade att de blivit tillsagda att göra lappskåjs. Anitha tittade på köksklockan.”Dukar du så fixar jag maten, men sedan måste jag packa. Det är mycket som skall med.” Plötsligt hördes ett välbekant jamande utanför dörren. In slank en illaluktande Jesper som gnuggade sig mot sin matmors ben om och om igen. ”Nej du min lilla älskling. Glöm det! Nu skall du bli ren.” Hon bar försiktigt katten i nackskinnet till badrummet och satte ned honom i badkaret. Sakta vred Anitha på kranen och blandade noggrant kallt och varmt vatten som hon duschade över den lilla svarta katten. Det gillade han INTE! Fräsande och morrande rev han hennes bara armar med de vassa klorna så det blev långa blodiga rivsår.

Med en handduk torkade Anitha av den nu mycket ynkliga katten och smekte honom frånvarande på huvudet medan hon grubblade över framtiden. Kommer jag att kunna ha djur? Kan man ha katt i lägenhet? Eller hund? När Jesper blev nedsläppt sprang han snabbt och gömde sig under en byrå i hallen. Anitha gick ut och stängde för djuren, sedan lade hon sig för natten. Huvudet surrade av ord och tankar. Katten kom smygande längs benet på henne och lade sig med ett belåtet kurrande vid huvudet. Ur munnen rann en tunn sträng av saliv medan han likt en kattunge som diar tryckte med tassarna på kudden omväxlande hårt och mjukt. Kurrandet följde Anitha in i drömmarnas värld.

Klockan sex nästa morgon klev hon upp för att hjälpa sin mamma i ladugården med djuren. Golvet var iskallt i köket och hon startade upp elden i spisen för att få lite varmvatten till duschen. Anitha ville ju inte stinka ladugård när hon skulle åka tåg. När de mockat och gett djuren mat duschade hon en snabb iskall dusch innan det bar iväg. På tåget träffade Anitha en tjej som sjungit i samma sångkör, men som hon knappt kände. De småpratade om allt möjligt tills de kom till Stockholm där de skildes åt. En tant på tunnelbanan inbjöd till samtal och snart satt de och pratade om ditt och datt.

Rummet som fanns för uthyrning var fint, men det låg långt från Enebyberg, och Anitha hade svårt att hitta dit. Svettig och besviken tog hon tåget tillbaks till centralen för att gå till drottninggatan och kika på lite nya kläder. Många snygga killar passerade och Anitha skrattade för sig själv. ”Det dräller ju av dem. Hur skall man kunna välja en?” Hon vände sig än åt det ena än åt det andra hållet.

Anitha tröstade sig med en tidning och en dajm, sedan hoppade hon upp på tåget tillbaka till Söderhamn igen. Nu får jag inte jobbet, attans! Vad skall jag göra? Finns det något jag inte gjort? Det var en mycket ledsen tjej som återvände hem och blev tröstad av sin mamma. ”Lilla gumman, du hittar säkert något annat. Har du verkligen sökt överallt?” Föräldrarna gick upp till sitt sovrum och Anitha ropade in sina två katter. ”Sotiz! Jesper! Kom nu då!” Som två svarta skuggor kom de smygande upp på bron och skrämde henne med sitt plötsliga uppdykande. ”Hejsan vänner, kom så sover vi nu.” Hon tryckte dem intill sig och föll i orolig slummer.

Lördagen kom med strålande solsken och det bestämdes vid frukosten att de skulle hämta in höet som låg i ladan. Bläh! Jag hatar att hålla på med det där stickiga, skitiga jobbet. Dessutom tränger böset in långt in i ögonen. Vidrigt! Pappan delade ut order och satte på sig den gröna overallen medan han pratade. ”Glöm inte att sätta på sjalar på håret. Annars blir det väldigt skitigt. Jag går ut till kvigorna och ger dem mat så kommer ni efter. Vi får hoppas att vädret håller i sig. Börjar det regna blir höet förstört.” Han gick ut, men vände tillbaka och lutade sig in genom dörröppningen till köket. ”Det här är bra träning för dig, och nyttig.” Han log mot Anitha som lipade åt honom. ”Äh, det skall bli skönt att slippa sådant här.”

När de kom tillbaka var det eftermiddag och efter ett varmt bad packade Anitha väskan för att åka till stan. Telefonen ringde och när Anitha svarade hörde hon att hennes kompis Pierre var i luren. ”Anna har dumpat mig igen, faan jag har ingen tur med tjejer. Jag blir så ledsen. Jag gillade henne. Klockan på armen visade att det var bråttom ut till bussen. ”Stackars dig! Jag skall med bussen om fem minuter, kan vi inte ses ikväll så kan vi prata mera? Vid sex, är det okej?” Anitha trädde på sig skorna medan hon pratade, och krängde skinnjackan över axlarna. De smala fingrarna lekte med nycklarna i fickan medan Pierre beklagade sig. ”Du, jag måste rusa. Vi ses ikväll.”

Anitha sprang snabbt ut till bussen som precis åkte in på hållplatsen för att hämta några andra. Flåsande satte hon sig på sätet och såg det välbekanta sceneriet glida förbi. För en sekund blev Anitha rädd att hon glömt något och gick igenom väskan igen. Parfym, pengar, lite smink, sovtröja och tandborste. Allt var med. Vilken tur. Efter tjugo minuter gled bussen in på stationen och Anitha klev av för att fortsätta uppför backen till sin mormor. De höga husen som var i samma tråkiga färg syntes snart och småhoppande halvsprang hon de sista metrarna. Tre trappor senare plingade hon på dörren. ”Hej gumman! Vad kul att du kommer. Jag har tagit fram lakan och täcken till dig i vardagsrummet”. De kramades hårt.

Efter att ha bäddat till soffan och fixat till sig gick Anitha in till sin mormor som satt i köket, och de pratade om killar och livet. Hennes mormor plirade med sina bruna ögon som var omgiven av tunna smala rynkor och tog Anithas hand i sin. ”Det löser sig skall du se. Du har tiden för dig.” Handen var smal och iskall. Runt mormodern stod en aura av nikotin som stack i Anithas näsborrar.

Plötsligt ringde hennes väninnor och berättade att de var på väg. ”Vi är där om några minuter. Taxin skulle komma direkt. Syns om en stund då.” Det dröjde inte länge innan de knackade på och ljudnivån steg snabbt när gänget skrattade, pratade, och tog sig en grogg eller två. Anitha var deppig men gjorde allt för att hålla humöret uppe och inte visa alltför mycket. Det kanske är bland de sista gångerna vi ses. Vem vet hur det blir sedan?

Klockan nio gick de ner till folkan där de snabbt kom in. Anitha dansade med olika killar och hade kul. Vid tio dök en kille upp som hon haft en fling med förut. Åke var grisbonde i Växbo. Till en början låtsades Anitha inte se honom. Han ringde ju aldrig mig som han lovade. Nä, jag struntar i honom. Åke är inte värd min uppmärksamhet. Till slut tyckte hon att allt blev så löjligt och smög bakom Åke för att sedan köra in händerna i sidorna på honom. Han hoppade högt och förklarade allvarligt att han varit upptagen med att träna och att det varit matcher hela veckan. Anitha satte på sig en barsk min, men brast i skratt och sade att hon förlät honom. ”Men jag var förbannad på dig, och besviken. Jag trodde att du var ärlig.” Åke fnyser lite, men ber inte om ursäkt och verkar inte speciellt intresserad av hennes sällskap, så Anitha rycker på axlarna och går iväg till dansgolvet. Lite senare kommer han fram till henne och lägger sina händer runt ansiktet, sedan kysser Åke henne djupt och hett och går iväg. När han går ut genom dörren formar han ”Jag ringer” med munnen och skickar en slängkyss. Ja, ja, vi får väl se hur det blir med det tänker Anitha och vänder sig lite röd om kinderna till sin kompis som sett alltihop. Skrattande går de tillbaka till baren.

Plötsligt kommer en kille fram till Anitha och plutar med munnen mot henne. ”Jag tycker du är söt och vill ha en puss av dig.” Hon avvärjer attacken och backar skrattande mot väggen. ”Nä du här blir inga pussar. Du är ju full som en alika.” Han lommar iväg mot en annan tjej och upprepar proceduren. Tjejerna iakttar fnissande hans attacker på offer efter offer och märker att discjockeyn spelar sista tryckarna. ”Skall vi smita iväg?” De går mot garderoben där de träffar två killkompisar som frågar om tjejerna vill ha skjuts. ”Tack gärna, vad gulligt!”

När Anitha går uppför trapporna till sin mormor känner hon att fötterna ljummar. Bootsen är dammiga av alla fötter som trampat över dem och det är underbart att låta tårna få fritt spelrum igen. Det dröjer inte många sekunder innan John Blund tagit med henne till drömmarnas land.

Dagen efter steg hon inte upp förrän kyrkklockan klämtade tio. Såååååå skönt! Anitha sträckte på sig som en katt. Soffan var lite hård, men dög för en natt då och då. Hon satte på sig jeansen och en tröja för att gå ut till sin mormor som satt ute i köket och rökte. ”God morgon, har du sovit gott?” Mormodern hostade till. ”Vad vill du ha till frukost?” Anitha plockade fram en tallrik och hällde fil med flingor i den. ”Vad tycker du? Gör jag rätt om jag flyttar? Jag är kär i Kase tror jag, men han beter sig så konstigt. Vi kanske aldrig ses om jag flyttar?” Hon rörde hetsigt i filen med skeden. ”Tänk om jag ångrar mig? Eller ännu värre, tänk om de ger mig sparken för att de inte trivs med mig?” Mormodern tog hennes hand i sin. ”Tänk noga över vad du vill, och bygg inte beslutet på kärleken till en kille. Det dräller av karlar därute, mister du en står dig tusen åter.” Hon öppnade njutningsfullt en Marabou mjölkchoklad som de delade på. Röken från den smala vita Marlborocigarretten slingrade sig uppåt mot det nikotingula taket och de smala brunbrända fingrarna höll ett fast tag runt fästet. Det permanentade tunna mörka håret stod åt alla håll och en ensam papiljott dinglade i nackhåret. ”Men jag förstår varför du tycker om Kase, han är en trevlig ung man.” Mormodern skrattade åt Anithas blossande kinder. ”Du hade kunnat förvarna mig innan du tog med honom hit bara. Jag blev lite förvånad när du inte låg ensam den där gången.” Hon tittade på klockan på den vita väggen. ”Snart kommer Alice och permanentar mig. När går din buss?” Anitha hoppade förskräckt upp från stolen så att den tippade med ett brak. ”Oj! Den åker om tio minuter, jag måste springa. Hon kramade om sin älskade mormor hårt och sprang ned till busstationen för att ta sig hemåt. Det långa mörka håret slog mot hennes rygg i takt med löpstegen, och under armarna bildades två mörka ringar. Den röda bussen drog precis igen dörrarna när hon anlände till den, och öppnades med ett suckande när Anitha knackade på dörren. ”Jag…skall…till…Myssje ” flämtade hon och lade fram pengarna det kostade. Chauffören skrattade till ”Ta det lugnt du, det är ingen brådska. Vi har flera minuter på oss.”

Efter tjugo minuters färd stod hon hemma på gården igen där det var full fart. ”Skynda dig och byt om. Vi skall hämta ett lass till om en liten stund och behöver din hjälp. Mamman knöt en färggrann skarf runt sitt hår och manade på Anitha med en handrörelse. ”Seså, skynda dig! Har du ätit någonting idag? Ta en macka innan du kommer ut så orkar du några timmar till. Vi äter när vi kommer hem. Förresten kan du väl ta med bananerna som ligger i fruktskålen.” Munnen gick i ett på mamman och under tiden som hon pratade tittade hon mot ladugården där en traktor kom körande. ”Nu kommer pappa. Skynda dig!” Anitha slängde i sig en av bananerna och lade resten i en plastpåse som hon rev fram från städskåpet. De satte sig på flaket och åkte till ladan där höet låg. Höet var precis så stickigt och kvalmigt som hon mindes det, och svetten rann både från ansikte och rygg innan de var klara. Det var på två sätt att jobba med jordbruket. Känslan att jobba med kroppen var jätteskön och euforin när man såg det man odlat gro var stor, men det var slitigt och mycket tungt. En jordbrukare är aldrig ledig från sitt jobb för en ko kan rymma eller bli sjuk. Anithas pappa jobbade heltid på elverket och kvällar, nätter och helger med jordbruket. Han var en så kallad månskensbonde som älskade det han gjorde även om det innebar ständig rörelse.

När de kom tillbaka ringde Anitha på några annonser om rum, men lyckades inte så bra. Mamman hade stått och lyssnat på samtalet med sammanbitna läppar. Min vackra mamma tänkte Anitha och undrade i sitt inre om hon skulle bli lika välbevarad som henne. Det kantiga ansiktet med höga kindknotor och två blå klarseende ögon hade knappt en rynka. Kroppen hade fått sina törnar och det syntes, men hon var inte kraftig som andra mammor Anitha mött och leendet som ofta glimmade till kunde säkert snärja karlar fortfarande. ”Du är vacker. Det vet du va? Jag hoppas att jag kommer att se ut som dig när jag blir äldre.” Mamman rodnade och smekte sin dotter över håret. ”Tack gumman. Det beror nog på goda gener för din mormor har inte många rynkor. Strunta i det där för idag. Nu har du försökt på flera ställen. Vi tittar på Barnen från frostmofjället istället. Den är urgammal och jag har sett den massor av gånger, men gråter lika mycket varje gång. Kom nu!” Anitha tittade på tidningarna med annons på annons om boende och suckade. ”Det skulle vara rätt skönt att bara slöa en stund, men…” Mamman greppade Anithas hand och drog henne med sig upp.

Det dröjde inte länge innan de satt och grät så att det skvalade. Den var ju så sorglig. Pappan skrattade överlägset och retade dem. ”Det är ju precis detta regissören är ute efter. Att ni skall gråta. Gud vad ni är lättlurade ni kvinnor.” Anitha tittade med rödsvullna ögon på sin pappa. ”Den är ju sorglig!” Hon grät ännu mer. De silverfärgade tårarna rann ned på tröjan och bildade våta mörka fläckar. ”Jag vet att det är film, men man tänker aldrig på det när man sitter framför teven. Jag blir helt inne i filmen.” Hon snöt sig i en servett som låg på bordet.

När filmen var slut och Anitha tvättat av ansiktet öppnade hon sin deklaration. När sidorna var ifyllda hoppade hon högt trallande in i sitt rum. Jag fixade det själv. Jippie! Matte är inte min starka sida, men efter idogt tänkande trillade polletten äntligen ned. Det kanske inte är så himla svårt ändå. Nu skall jag leta upp Jesper och krypa i säng. Anitha gick ut på bron och skrek det högsta hon kunde. ”JESPER!” inget glatt jamande hördes, och ingen katt kom rusande. Magen värkte av oro när hon tänkte på landsvägen där bilarna ibland körde som galningar. Stora timmerbilar passerade i full fart flera gånger per dag. ”Hoppas att inget hänt min lilla skrutt” Viskade Anitha för sig själv innan hon slöt ögonen och somnade.

Anitha vaknade med ett ryck av tågets gnisslande när det bromsade in vid Stockholms central. Hon torkade bort dreglet som runnit ur mungipan och lade handen på magen som kvillrade av fladdrande fjärilar. Tänk om de inte tycker om mig? Hoppas att det inte är alltför svårt att hitta dit! Anitha grävde efter plånboken i väskan och letade sig fram till den lilla kuren där de sålde turistkort. ”Jag skulle vilja ha ett dagkort.” Hon tittade sig runt och såg folk nästan springande ta sig från ena sidan av rummet till det andra. I små kurer vid spärrarna satt människor som kollade allas kort eller tog betalt. ”Är det långt till Enebyberg härifrån?” Hon nådde knappt upp till disken med sina hundrasextiofyra centimetrar och plexiglaset skymde delvis kvinnan som bläddrade i en massa pärmar. Efter några minuter lutade hon sig fram för att tala i mikrofonen. Med fingret pekade den mörkögda, mörkhyade kvinnan ut hur Anitha skulle ta sig dit och gav henne turistkortet. ”Glöm inte att skriva på din namnteckning. Annars gäller det inte.” Hennes svenska var stapplig och det var lite svårt att höra vad hon sade. ”Har du en penna jag kan låna av dig?” Anitha skrev sin sirliga gammaldags namnteckning under fotot och tackade för lånet med en nickning. ”Ha en bra dag.” Hon log mot den stressade kvinnan och belönades med ett leende. ”Du med.” Kvinnan vände sig till nästa kund fortfarande leende. ”Ursäkta avbrottet. Vad kan jag hjälpa dig med?”

Anitha tog sig per tunnelbana och buss till Enebyberg som låg en bra bit från Stockholm stad. Efter att ha virrat runt ett tag stod hon till slut framför metrobutiken som eventuellt skulle bli hennes arbetsplats. Den var enorm enligt Anithas mått. Hemma i Söderhamn var de flesta livsmedelsbutikerna små. Förundrad rättade hon till sina kläder, tog några djupa andetag och gick in. Den kvinnliga chefen som hette Eivor var supertrevlig, och deras kemi stämde direkt. Efter bara en kort stunds intervjuande kändes det som att hon skulle bli erbjuden tjänsten, men säker kunde man ju inte vara, det hade Anitha lärt sig. Efter en snabb rundtitt på stället for hon in mot stan igen.

Det var fortfarande vinter, om än en dålig sådan. Fötterna var dyngsura av allt blask, men trots att Anitha frös om tårna bestämde hon sig för att gå runt i den gamla delen av stan och shoppa för att sedan ta 18.15-tåget hem. Huttrande gick Anitha in i butik efter butik och samlade på sig kasse efter kasse med olika kulörer och bilder.

När hon satt på sin plats i tåget hem rasade tankarna runt i skallen. Vill jag flytta hit? Kan jag lämna alla kompisar igen? Och familjen? Till slut somnade Anitha, och vaknade inte förrän tåget med ett högt gnisslande stannade i Söderhamn. På stationen träffade hon sin kompis Hans. Nyfiket frågade han vad hon gjort sedan de sågs sist och berättade i sin tur vad han hittat på. När bussen kom gav han Anitha en hård kram.”Sköt om dig nu och hör av dig.” Han vinkade länge när bussen for iväg.

När hon gick av bussen skällde hundarna som besatta från hundgården, och Anitha hyssjade dem. ”Tysta! Det är ju bara jag. Vad löjliga ni är.” Visslande gick hon in på den lilla grusvägen till hemmet. På trappan mötte Anitha mamman som var på väg ut i ladugården för fixa havrekross till djuren. ”Vill du ha hjälp?” Frågade hon och hoppades på ett nekande. Man måste bära ansiktsmask för att inte dra ned det fina dammet i lungorna, och hörselkåpor för att inte bli döv att det höga ljudet som låg långt över decibelgränsen för tillåtet. Det var nästan obehagligt att stå intill den gamla maskinen. Mamman knäppte igen sin overall och skakade på huvudet. ”Nej du skall gå in och ringa till Posten i Bollnäs för de vill ha dit dig på intervju. De pratade om något test du skulle få gå igenom. Jag skrev upp numret på blocket inne på kontoret.” Mamman lade en gammal nött sjal runt huvudet och knöt den i nacken med en van rörelse. ”Vi kan fika när jag kommer in igen.” De alltför stora stövlarna sladdrade runt benen på henne när hon med bestämda steg gick mot ladugården. Ja, det är väl bara att fara dit, jobbet i Stockholm är långt ifrån säkert tänkte Anitha och gick in i sitt rum för att packa upp alla kassarna med kläder som hon köpt. I sitt huvud gick Anitha igenom fördelarna och nackdelarna med att flytta. Skall jag våga ta steget? Klarar jag av att inte träffa Kase alls?

Hon tog upp telefonen och slog numret som stod där. ”Posten Bollnäs.” En mjuk kvinnoröst talade om att testet skulle ta ungefär en timme och vart hon skulle vända sig. ”Glöm inte legitimationen.” avslutade kvinnan samtalet.

Anitha ringde runt bland Stockholms alla lägenhetsuthyrare och kollade annonser i gula tidningen för att snabbt kunna flytta om det behövdes. Men att få tag i ett boende var inte lätt. När mamman kom in var hon dyster och satt vid köksbordet med ett vitt block där hon ritade runda oändliga ringar på varandra. ”Vad sade Posten? När skall du dit?” Anitha stoppade ritandet för två sekunder och tittade på henne.” Jag skall dit i övermorgon. Jag har inte hittat en enda ledig lägenhet.” Orden stockade sig i halsen och gråten var inte långt borta. För första gången på mycket länge ville Anitha krypa in i famnen på sin mamma och bli tröstad.

Dagen efter åkte hon till arbetsförmedlingen för att få hjälp med boendet som de två veckor tidigare lovat hjälpa till med om hon bara fixade ett fast jobb. Kvinnan som Anitha pratade med ställde sig frågande till löftet och informerade snäsigt att de gav henne fyratusen kronor i flyttbidrag, men att de inte hade några möjligheter att hjälpa till med något annat. Kvinnan som var iklädd en vit blus med en löjlig stor rosett framtill och håret stramt bakåtkammat i knut trummade otåligt med sin penna medan hon talade och viftade bort Anithas protester. ”Du får ringa runt till bostadsförmedlingarna som alla andra. Var glad att vi kan bistå med ett flyttbidrag.” Hon klickade på datan och skrev in att Anitha varit där.

Efter några dagars letande hittade hon en lägenhet i Djursholm som annonserades ut i Dagens nyheter. Tillsammans med föräldrarna tittade Anitha på en karta var det låg i förhållande till Enebyberg. Det var ganska långt emellan men hon beslöt sig ändå för att åka iväg. ”Jag får väl byta om det visar sig ligga helt åt fanders.” Föräldrarna nickade instämmande. ”Nä, ikväll måste jag fira det här.” Hon ringde till sin mormor och frågade om det var okej att hon sov över där, och slängde snabbt ihop kläder i sin bag för att ta kvällsbussen in till stan där natten tillbringades på Statt. Anitha dansade tills fötterna hettade. Killen i bandet var söt så hon flirtade lite oskyldigt med honom. Sent, sent gick Anitha hem till sin mormor och ramlade dödstrött i säng.

Morgonen efter ringde klockan åtta och hon steg snabbt upp för att slänga i sig frukost, tvätta och torka håret för att sedan rusa ned till bussen och ta den till Bollnäs. Väl där letade Anitha upp det gula posthuset och klev in. Intervjun gick fort, men testet var lite krångligt och tog lång tid. Det var många konstiga frågor och bilder som hon skulle gissa på vad det föreställde. Anitha kliade sig i huvudet, gissade vilt, blev godkänd och erbjuden halvtidsjobb. Det var ju ett heltidsjobb jag ville ha! Hur gör jag nu då? Det är ju trots allt ett jobb. Anitha tackade och bad att få återkomma.

När hon kommit hem satte Anitha sig direkt vid telefonen och ringde chefen på Metro. Eivor blev överlycklig och bad Anitha komma dagen efter. ”Vi är så desperata efter folk, framförallt någon med din erfarenhet. Tyvärr kan jag inte hjälpa dig med boendet på annat sätt än att lyssna med personalen och kunderna.” Hon funderade en kort stund. ”Jag vet vad vi gör. Jag sätter upp en annons på vår anslagstavla. Boendet ordnar sig på något sätt.” Anithas hjärta bankade av lycka. När hon sagt hejdå till Eivor rusade hon jublande ned till föräldrarna som satt i köket och åt kvällsfikat. ”Jag fick det! Jag fick det! Yes, Yes, Yes!” Anitha studsade runt mellan golv och tak, vilt viftande med armarna och skrämde vettet ur katten som rullat ihop sig i kökssoffan. Föräldrarna och systern bombarderade henne med frågor. ”Vart skall du bo? När flyttar du? Är det heltid?” Anitha drog sig ur mammans famn och satte sig vid bordet som var minst lika gammalt som huset. ”De vill ha dit mig nu! Boendet hoppas jag lösa imorgon. Jag skall till Stockholm igen, och ja det är heltid.” Det kändes som om hela hennes kropp var fylld av bubblor av lycka och hon hade svårt att sitta still. Kroppen ville hoppa och skutta omkring.

På kvällen kröp hon tidigt i säng, men hade svårt att sova. Tankarna snurrade i huvudet som en centrifug. Klarar jag av att flytta till en storstad och bo i en trång lägenhet, eller kanske till och med bara ett rum? Fixar jag att aldrig få gå i skogen på långa promenader. Kommer jag att sakna sjön som ligger vid vårt hus, och möjligheten att fiska när jag vill? Vågar jag lämna allt igen? Anitha somnade ifrån alla funderingar med ett leende på sina läppar.

”Okej, jag flyttar så fort jag hittar ett jobb! Det här fungerar inte. Jag är faktiskt vuxen nu.”

Anitha slängde igen dörren med en smäll till sitt rum. Hon hade precis avslutat ännu ett stort gräl med sin mamma. Som vanligt bråkade de om hennes älskade häst Lady som föräldrarna hastigt och lustigt sålt eftersom de ansåg att intresset falnat dramatiskt. Bråken med mamman hade kommit tätare och tätare, och när hon ilsket dragit igen dörren satte hon sig inne i sitt rum vid pappans stora träskrivbord och grubblade över situationen. Vad skall jag göra? Jag måste ha ett jobb. Nu! Till slut reste hon sig upp och tog beslutsamt bussen in till arbetsförmedlingen för att sätta sig framför skärmen och söka jobb. Över hela Sverige skickade hon sina ansökningar. Anitha såg att det fanns massor av jobb i Stockholm, men var tveksam över att flytta dit. ”Om tjejerna var så snorkiga i Gävle, hur skulle de då inte vara där? Nä, aldrig!” Hennes röst var hög och bestämd. En kvinna vid datorn intill tittade på Anitha och log. ”Använd den där styrkan när du kommer fram till arbetsförmedlaren. Det lär du behöva för det är rätt tomt på jobb här i stan och de är ganska desperata. Mig skickade de precis till ett hunddagis på praktik.” Hon suckade och fortsatte muttrande sitt klickande på datorn. ”Hunddagis, vilka idioter.”

Anitha längtade tillbaka till Gävle där hon jobbat några månader på sommaren. Den lilla lägenheten hade gett henne smak på friheten. Att flytta hem igen var jobbigt för både Anitha och föräldrarna. Hon mindes klart och tydligt dagen då hon kom hem.

De hade hämtat henne i lägenheten i Gävle och packat in allt hon ägde i bilen för att sedan åka till barndomshemmet. Väl hemma slängde Anitha in packningen i sitt gamla rum som numera var omgjort till kontor, och sprang ut i stallet för att krama om sin älskade häst. Men spiltan i stallet var tom, och när Anitha letat runt överallt i ladugården rusade hon gråtande in i huset. ”Vart har Lady tagit vägen? Jag hittar henne ingenstans trots att jag letat överallt. Anitha sparkade av sig skorna och hämtade en bit hushållspapper som hon snöt sig med. ”Henne har vi sålt. Du var ju ändå inte intresserad.” Mamman tittade på henne med konstaterande min. ”Men ni kunde väl ha frågat mig? Jag älskar ju henne! Hon är min bästa vän!” Med tårarna rinnande och munnen full av eder sprang hon in i sitt lilla rum.

Anitha kände fortfarande en klump i magen när hon gick ut i stallet och undvek det så gott hon kunde. Den ensamma grimman vittnade om att det en gång stått två hästar där. Fölet som Lady fått var lillasysterns och Anitha ville inte fästa sig vid henne. En ryktning då och då var allt hon ville engagera sig i.

När Anitha kom hem från stan bad hon sin mamma om förlåtelse och de kramade om varandra. ”Du har fått brev från arbetsförmedlingen förresten. Sade de inget om det när du var där idag?” Hon släppte dottern och ropade på resten av familjen. ”Kom och ät nu, så kan du läsa det sedan. Jag har gjort älgbiff som du älskar.” När allihop satt sig till bords berättade Anitha vad hon gjort på eftermiddagen. ”Jag har sökt jobb över hela Sverige, och i värsta fall får jag väl flytta.” Hon väntade på kommentarer men de uteblev. Istället frågade hennes lillasyster nyfiket om Kase hört av sig någonting sedan hon kommit hem. ”Han ringde hit för att fråga om din adress i Gävle för några veckor sedan och lovade att ringa igen när jag berättade att du snart skulle komma hem.” Anitha kände ett litet kviller i magen av lycka. ”Nej, jag har inte hört något från honom på länge. Pratade ni länge?” Systern skrattade och skar till en skiva älgbiff som hon doppade i den röda hemlagade lingonsylten och stoppade in i munnen. ”Nej, han frågade bara efter dig och om du varit hemma någonting. Han gillar dig tror jag. Det är synd att han dricker så mycket.”

Nu lade sig mamman i samtalet. ”Anitha, allvarligt talat. Kase är ingenting för dig. Varför kan du inte hitta en trevlig kille som inte dricker. En som Mats till exempel. Han var jättegullig och rar, en pangkille. Jag fattar inte varför du gjorde slut med honom.” Anitha vinkade avvärjande med händerna och suckade. ”Mamma, han var otrogen. En sådan kille vägrar jag att ha. Kase är snäll, men lite vilsen. Jag har ätit färdigt. Det var jättegott! Är det okej om jag går ifrån bordet?” Hon reste sig halvt om halvt i väntan på svaret. Mamman tittade på de andras tallrikar som mer eller mindre var tomma. ”Nåja, de är snart klara. Varsågod! Du får gå.”

Anitha gick in i sitt rum och hämtade en brevkniv på skrivbordet, sedan drog hon upp det vita brevet för att läsa vad de hade att säga. Hejsan! Fr. o.m den 1 februari har vi placerat dig på Hunddagiset vid Hällåsen. Du förväntas inställa dig utanför porten klockan 9.00 Om du har frågor kan du ringa oss på 0270-346577
Anitha satt en lång stund och funderade på vem som kunde ha hittat på något så urbota dumt. Jag bor ju för fasiken på en bondgård. Hon reste sig och gick ut till familjen som satt sig i vardagsrummet för att vila på maten. Pappan halvlåg i soffan och sov nästan. ”Nu skall ni få höra. Jag har blivit placerad på ett hunddagis.” Mamman reste sig upp och gick fram till sin dotter för att trösta henne. ”Lilla gumman, det är säkert bara något tillfälligt, men jag måste medge att det låter underligt. Du får väl prata med din handledare.”

En vecka senare befann hon sig på hunddagiset som bestod av ett stort antal skällande hundar. ”De här skall ut. Sätt på dem koppel och följ den där vägen så kommer ni till skogen. Och för guds skull, släpp inte lös någon av dem.” Den svarthåriga kvinnan som stod framför tjejerna var kraftigt byggd och kort. ”Förstår alla vad de skall göra?” Som en militär röt hon ut order efter order och pekade med sina rödmålade naglar mot de hon pratade med. ”Du!” Hon spände ögonen i Anithas kompis Pia. ”Du tar de där tre och borstar deras pälsar.” Hundarna hon pekade på hoppade och studsade i sin inhägnad lyckligt ovetande om vad som skulle ske. ”Ta det försiktigt bara, den lilla vita försöker bitas ibland, men nyps bara.”

En av tjejerna på dagiset var från Stockholm och berättade för de andra att Metrobutikerna alltid sökte folk, och att hon sett en tjänst i platsbilagan. ”Vad i hela friden är Metrobutikerna?” Anitha blev nyfiken på jobbet samtidigt som hon kände avoghet mot Stockholm. Gävletjejernas attityd hade avskräckt henne från storstäder. ”Det är en livsmedelkedja som Ica ungefär. Schysst lön skall det också vara. Min kompis, kompis jobbade där ett tag.”

När Anitha hoppade av bussen hade hon beslutat sig för att ringa till Metro och prata med dem om jobb. En timme senare var hon inbjuden på intervju av en entusiastisk kvinna som presenterat sig som Eivor.

Anitha visste med sig att hon lätt skulle klara sig inom yrket eftersom arbetsförmedlingen bistått henne under ett år med så kallat åttiofemkronorsjobb på en livsmedelsbutik. Det hade varit med blandade känslor som Anitha tagit det, för pengarna räckte knappt till någonting och hon kände sig tidvis utnyttjad när det var dags för löningscheck. De andra i personalen fick flera tusenlappar medan Anitha fick knappa tusen kronor. Men chefen på stället var snäll och hon trivdes med att vara anställd där. När avslutningsdagen kom grät allihop över att skiljas.

”Nå vad tycker du? Skall jag flytta till Stockholm? Här finns ju inga jobb, det bara är så.” Systern såg ledsen ut och ryckte försiktigt på axlarna. ”Jag kan bara prata för mig själv. Jag skulle aldrig flytta. I alla fall inte dit. Men du kanske måste? Och förresten kan man prova på och flytta hem om det går åt skogen.” Anitha satte sig vid bordet och plockade fram kartan som låg på soffan bredvid. ”Det är långt bort. Jättelångt. Här kan jag inte stanna. Jag och mamma klöser snart ögonen ur varandra. Vi bråkar hela tiden, och jag har svårt att förlåta dem för det de gjorde. Varför måste de sälja Lady? Hon stod väl inte i vägen i stallet. Förresten visste de om att jag skulle flytta hem igen. Jag har hankat mig fram på Kas-ersättningen och levt på skorpor och mjölk där borta sedan jag fick sluta på ICA-butiken. Nätterna har jag tillbringat ute på krogen. Det var ett helt annat liv än här.” Anithas ögon tindrade när hon pratade om Gävletiden, och lillasystern längtade efter att höra mer om hennes äventyr, men vågade inte fråga av rädsla för att bli avsnäst med att hon var för liten. Anitha satt med en länk av det rödsvarta håret hårt tvinnad runt pekfingret. Fingertoppen var alldeles röd av det instängda blodet. Hon drog med den andra handen över håret om och om igen med sammanbitna läppar. ”Äh, jag åker dit och pratar med henne. Då kan jag be arbetsförmedlingen om hjälp att hitta boende samtidigt. Min handledare sade att de har kontakter i Stockholm.”

Dagen efter for hon iväg med tåget till Stockholm efter att ha hämtat gratisbiljett hos arbetsförmedlingen.