Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Morgonen därpå väcks hon av en telefonsignal och skyndar sig upp för att svara. ”Anitha.” Rösten är hes och lite yrvaken. En titt runt i köket visar att allt står som hon lämnade det inatt.
Täcket Anitha svept om sig trillar ned om och om igen av sin egen tyngd och hon håller i det så hårt att fingrarna vitnar.
”Tjenare gumman! Läget?” Ante tystnar en kort stund och hon gäspar stort. ”Nej men hej! Jo det är väl bra. Ola beter sig som en idiot, men…” Anitha satt tyst några sekunder. ”Det gör väl alla killar.” Ante skrattar.” Jag har bytt ut min lätta motorcykel till ett riktigt as. Det finns gott om plats för två. Skall vi åka på mc-semester i midsommar? Nå, vad säger du?” Anitha släpper täcket och öppnar kylskåpet där hon hittar ett juicepaket. ”Vänta lite. Jag måste ha något i halsen. Jag är så jävla törstig.” Efter några djupa klunkar direkt ur paketet tar hon upp luren igen. ”Ursäkta. Jag är lite upp och ned för det har hänt lite saker. Kan jag ringa dig imorgon?” Ante sänker rösten några oktaver. ”Vad är det som hänt? Kan jag göra någonting? Är Ola dum på dig?”

Anitha skruvar på sig och känner att hon får tuppskinn av kylan i köket. Ett vädringsfönster står på vid gavel och hon känner den kalla luftströmmen som en virvel runt den nakna kroppen. ”Ante, jag ringer dig! Kram!”
Anitha lägger på luren och drar huttrande upp täcket runt sig igen.

Det verkar som om Ola fortfarande är borta så hon sätter på sig lite kläder och äter frukost i vardagsrummet där hans tomma säng står. Med stort besvär tvingar Anitha i sig lite fil och en halv macka.

Plötsligt ringer det igen och Anitha skyndar sig in i köket för att svara. ”Anitha.” Hon stänger vädringsfönstret med en så hård smäll att rutan riskerar att gå sönder. ”Hejsan! Jag såg din annons i Gula tidningen. Jag heter Lill och skulle jättegärna vilja lära känna dig.” Anitha grubblar intensivt på vad hon egentligen skrivit i kontaktannonsen och känner sig för ett ögonblick löjlig som inte ens klarar av att skaffa vänner på ett normalt sätt. Det vita teckningsblocket som ligger på köksbordet plockas fram och med snirkliga rörelser ritar hon en ros med törnen.
”Hej! Du…jag minns faktiskt inte vad jag skrev i den där annonsen, men visst kan vi ses. Vem vet? Vi kanske blir bästisar.” Anitha skrattar till och känner för första gången på mycket länge sig glad ända in i själen.
”När skall vi ses?” frågar Lill på bruten svenska. ”Min kille Nikos och hans vänner vill säkert träffa dig. De brukar gå på Miklagård. Har du varit där någon gång?”

Anitha drog sig till minnes hur påflugna de utländska killarna i Gävle varit och undrade för sig själv om det här var någon bra ide. ”Jag godtar inte ett nej, bara så att du vet det.” Lill skrattade. Anitha berättar lite snabbt om sina erfarenheter av utlänningar och att hon helst undvek sådana där ställen. ”Vänta lite.” Lill avbryter henne plötsligt och Anitha hör henne prata med någon på ett annat språk. Några sekunder senare är hon tillbaka i luren och pratar snabbt och forcerat. ”Du, Nikos kan inte följa med, men hans polare är lediga… De är skitsnygga.” Lade Lill viskande till innan hon om igen höjde rösten. ”Kom igen nu! Jag skall bevisa för dig att grekiska killar är minst lika trevliga som svenska. Du har bara träffat fel sort förut.”

Anitha snurrar telefonsladden runt sin fot om och om igen medan handen ritar stora cirklar på papperet. ”Okey! Det kanske blir skoj. Var ses vi, och hur ser du ut?” Lill förklarar att hon är grekinna och har långt mörkt hår. ”Jag tar min röda jacka så syns jag bra.” Avslutar hon med innan hon lägger på luren.

På papperet har Anitha radat upp Lills namn och kännetecken, under alltihop skriver hon med stora svarta bokstäver. UTLÄNDSK!

Anitha tänker tillbaka på idioterna hon träffat i Gävle när hon bodde där. De hade helt sonika klivit in både i telefonhytt och lägenhet utan att fråga om lov. Deras förklaring var att de gillade Anitha och tyckte att hon var snygg, de var fräcka i munnen och började ofta prata om att ha sex innan de ens presenterat sig. Ibland kunde deras intresse plötsligt vändas till otrevlighet om de blev emotsagda.
Det hade många gånger känts som att gå på gungfly när hon inte höll med dem. De som var trevliga mottogs med skepsism av henne, men de fanns i ett fåtal.

Det här skulle nog bli ett äventyr! Tänkte hon och tittade upp när en nyckel sattes i låset.
Ola kom in genom dörren och slänger stönande av sig jackan på golvet innanför dörren. ”Gud vad jag är hungrig! Finns det någon mat?” Han hoppar upp på barstolen vid köksbordet.
Anitha blev rosenrasande. ”Tror du att det här är någon jävla restaurang? Fixa din egen mat vet ja! Eller?” Hon samlar ihop sig för att inte skrika hysteriskt. ”Eller be din flickvän komma hit och fixa käk.”

Plötsligt smärtar det till i hjärtat och hon viker sig stönande över köksbordet. Ola kastar sig upp och lägger en arm över hennes rygg. ”Hur är det? Var gör det ont? Anitha är oförmögen att svara eftersom någon lagt en tjock ogenomtränglig mur av smärta runt hjärtat, och hon kippar panikartat efter luft. Ola vänder ansiktet mot sig och frågar om igen vad som felas. ”Herregud tjejen, du är ju likblek. Var har du ont?” Frågorna haglar och Anitha hör honom tala som i en burk långt ifrån. Orden ekar i huvudet och den stingande smärtan vägrar släppa sitt grepp. Efter några minuter försvinner det och Anitha tar ett djupt andetag.

Hon inser att det inte var någon bra ide att hemlighålla anfallen och berättar om de som varit. Ola tittar Anitha djupt i ögonen och tar båda hennes händer i sina. ”Du måste gå till en doktor med det där. Lova det.” Hans händer sänder små pirrningar, och hon vill ha honom nära. När Ola släpper henne känns det som om muren mellan dem snabbt byggs upp, lika ogenomtränglig som förr. ”Lova mig?” Han pussar Anitha på pannan innan han sträcker på sig och frågar om hon är hungrig. Ja på dig tänker Anitha sorgset och reser sig upp.

De åt en uppvärmd pizza som de hittade i frysen, och satte sig på varsin sida av bordet med tallriken mellan sig.
Så snart pizzan försvunnit ner i deras magar placerar de sig framför teven under tystnad med långt avstånd mellan sig. Anitha försöker lätta upp stämningen lite genom att berätta om gymbesöket hon gjort på dagen. Hon känner musklerna strama och ömma.

För en gång skull stannar Ola hemma, och under kvällens gång kikar han då och då oroligt på Anitha som sitter i soffan och läser en bok samtidigt som hon tittar på teven med ett halvt öga.

När teveprogrammen är slut går de till badrummet för att borsta tänderna.”Ja god natt då.” Ola går in till sig efter att ha druckit några klunkar vatten direkt ur kranen. ”God natt och sov gott.” Hon lyfter handen för att lägga den på hans rygg, men sänker den.

På jobbet börjar Erik om igen lägga in stötar på Anitha. Han håller sig nära, skojar och pratar hela dagen. ”Jag kanske skall flytta in till dig istället? Ja, nu när Ola skall flytta. Eller?” Erik tittar på Anitha med allvarliga ögon och ser att hon blir ledsen. ”Förlåt, det var klumpigt.” Han lägger sin hand över hennes. ”Du, bara så att du vet. Jag tycker Ola är dum som går tillbaka till Katta. Han har det mycket bättre med dig.”

När dagen är över, och Anitha öppnar dörren till lägenheten ser hon att golvet är helt översvämmat av brev. Det är brevvännerna som vill veta hur livet är där borta i storstan.
Istället för att plocka upp dem tar Anitha på sig träningskläderna och går ner till gymet där hon kör ett hårt pass.
När det är klart sätter Anitha på sig en tjock jacka, och går på skakande ben tillbaka till lägenheten för att duscha. Hela kroppen darrar av ansträngningen. Det ömmar och värker precis överallt!

Efter en macka framför teven beslutar Anitha sig för att skriva till brevvännerna. Det blir många och långa texter som skrivs den kvällen.

Plötsligt ringer det. Det är Olov en kille hon mött ute. ”Hej! Jag hittade ditt nummer i min plånbok och blev nyfiken på vem det gick till. Hjälp mig nu. Hur har vi träffats och hur ser du ut? Anitha minns bara lite vagt en ljus, lockhårig, söt kille. ”Hej du! Allvarligt talat kommer jag knappt ihåg dig. Du lovade att ringa dagen efter, men…” hon avslutar aldrig meningen, låter bara ordet hänga i luften som en kombinerad fråga och påstående. Jag trodde väl aldrig att han skulle ringa så här långt efter. Vilken tönt! Han har säkert separerat från en flickvän och är desperat.
Under tiden killen pratar funderar Anitha på vem han var. Men vadå, jag är ju singel. Fri som fågeln Hon känner magen knyta sig av smärta. Ofrivilligt fri ekar det i hennes huvud.
De avslutar samtalet med ett vi hörs, och han lovar att ringa igen för att eventuellt gå på bio.

Beslutsamt slänger hon av sig kläderna i en hög utanför tvättskåpet och låter kokhett vatten forsa ned i badkaret. En skvätt badskum sätter fart på bubblorna och snart är badrummet ett ångande väldoftande inferno. Stönande av träningsvärk stoppar hon ned del efter del av kroppen och blir illande röd när blodet rusar till. Anitha har nästan satt sig när det rasslar till i låset till ytterdörren.

Olas röst blandas med Måns och de skrattar. ”Vill du ha något? Vänta så hämtar jag glas.” Olas röst närmar sig och snabbt tassar hon upp och drar igen badrumsdörren för att låsa den. Med bultande hjärta lägger Anitha sig med en lång suck av njutning i badet igen.
Hon hör Ola och Måns skratta i vardagsrummet och undrar om de pratar om henne. Anitha sjunker ned helt och hållet med huvudet och ljuden från huset hörs i vattnet. Med djupa andetag återvänder hon gång på gång till vattnets trygga värld för att flämtande hämta luft efter några sekunder.
När huden börjar bli alldeles rynkig av vattnet stiger hon upp och tyllar noga in sig i handukar från topp till tå.
Det långa håret ligger smetat över ryggen, och som en panter tar hon sig smygande till sovrummet. Anitha hör att Ola pratar om Katta, och håller för öronen. Jag vill inte veta, vill inte höra. Spridda ord som gör ont tränger genom händerna och snyftande tar hon ett par vita spetstrosor på sig och kryper ned i sängen med en bok.

När klockan på sängbordet lyser tre smyger Ola in och lyfter bort boken som hon har över ansiktet, sedan pussar han henne i pannan och lägger sina fingrar över först sina sedan hennes läppar. Med ett knappt hörbart ”Sov gott sötnos!” lämnar han leende rummet.

På lördag morgon ringer Olas väckarklocka om och om igen, men Anitha drar täcket över huvudet och fortsätter sova en stund till.

Efter en stund tvingar hon sig upp. Det är mycket som skall hinnas med innan avfärd.

När tåget tuffar in på stationen i Söderhamn några timmar senare går hon till telefonkiosken för att ringa sin mamma för att få hämtning. Som vanligt har de glömt att Anitha skall komma hem och inte kommit till stationen. ”Är du här? Nu? Men lilla gumman det glömde jag.” Inger ropar med gäll röst på Lennart och han lovar att sätta sig i bilen direkt. Anitha går suckande in på den tomma stationen så länge och läser en dagstidning. De kommer inte ens ihåg mig. Jag kunde lika gärna stannat hemma. Tårarna lurar under ögonlocken, och hon funderar några sekunder på att hoppa på tåget till Stockholm nu på direkten.

Föräldrarna bjuder på älgbiff, och proppmätt ringer Anitha väninnan Mia som berättar att det är party på G. ”Du måste komma! Det är det gamla gänget och några till. Snälla! Vi saknar dig.” Anitha känner att det vore kul att träffa de gamla kompisarna. ”Det beror på morsan och farsan. Ibland får jag låna bilen, ibland inte. Jag skall i alla fall försöka, men som sagt…jag kan inte lova att jag kommer.”

Anitha går ut till ladugården där föräldrarna ger kvällsmat till djuren och tjatar tills de djupt suckande ger med sig. ”Vi vill ju också träffa dig, måste du åka iväg varje gång du kommer hem? Nåja, jag förstår att du vill träffa dina vänner. Vi får ses imorgon.” Mamman kramar om Anitha och en stark doft av ladugård sätter sig där mamman lagt händerna.

Hemma hos Helena träffar Anitha sitt gamla ex Anders som är Helenas storebror. En jättegullig kille som tyvärr varit lite väl gåpåig och pratade om att förlova sig efter bara några månaders bekantskap. Han skrämde skiten ur Anitha med sitt prat, och hon försökte på ett snällt sätt tala om för honom att förlovning inte stod på hennes ”vill ha lista”. Anitha var då fortfarande oskuld. Anders var en guldkille på alla sätt som värnade om sin flickvän på alla vis. Lite för snäll bara. Anithas drömmar om att resa och upptäcka världen gjorde att hon snabbt backade med stora kliv.

När hon klev in genom ytterdörren möttes hennes ögon av ett stort varmt leende. ”Hej gumman! Hur är det? Hur är det i den stora staden?” Anders famn kändes trygg och hon slöt ögonen några sekunder och bara njöt av värmen i famntaget. Anitha hörde på rösten att han blev lika berörd som henne, och gav hans kind en snabb smekning innan hon lösgjorde sig. ”Jag älskar Stockholm, men saknar er.” Anders satte sig i en fåtölj och drog med sig Anitha. Tveksamt satte hon sig i hans knä och fortsatte berätta om sitt nya liv. ”Jag är på krogen flera gånger i veckan och dansar hela nätterna. Jobbet är jättekul, och jag träffar en massa människor.” Och bor med en kille som beter sig som en skitstövel.

Anders och Anitha var ett par för många år sedan, men splittrades eftersom han började prata om förlovning och att flytta ihop efter bara några veckor. Talet om att gänga sig skrämde fullständigt skiten ur den knappt nittonåriga oskulden och hon flydde hals över huvud trots att hjärtat bankade hårt när de kysstes. I hennes vill-ha-lista stod inte förlovning just då. På ett varsamt sätt försökte Anitha förklara att hon ville resa och upptäcka världen innan giftermål och barn. Anders förstod, men blev samtidigt ledsen. Han gillade den lilla spralliga tjejen som livade upp hans liv, och fick hjärtat att banka hårt av längtan efter mer.

”Du är sambo hörde jag?” Anders tittade in i hennes ögon med allvarlig min. ”Är det allvarligt?” Anitha tittade på Helena och undrade hur mycket hon berättat. Hon skakade sakta på huvudet och drog med ena fingret lodrätt över munnen medan hon mimade. ”Inte ett ord.” Anders tog Anitha under hakan. ”Nå?” Hon skrattade till och slog ut med armarna och sade med lite överdrivet hög röst. ”Äh, vi är bara jobbarkompisar. Han har tjej.” Anitha såg att Helena ryckte till och hoppades att hon skulle vara tyst. I ögonen fanns en fråga som ville ha svar. ”Du då? Har du någon ny tjej?” Tonen var raljerande och skrattet låg på lur. ”Du har väl inte svårt att få tjejer?” Anitha kände att hon fortfarande attraherades av de vackra ögonen, och flyttade sig lite längre ut på knäet. Så lätt att krypa in i hans trygga famn, och glömma idioten därhemma för en kort stund. Så lätt.

”Hur mycket är klockan?” Maria lutade sig plötsligt över Anitha och vände upp Anders klocka mot sig. ”Vi måste åka. Samla ihop er nu så drar vi. Hur många bilar behöver vi?” Anitha reste sig upp och gick ut i den trånga hallen för att leta upp skorna. ”Vilka åker med mig? Jag har plats för fyra max fem till.” Hon reste sig upp efter att ha dragit på sig de älskade bootsen. Anders lade armarna runt henne bakifrån. ”Vilken kropp du har fått. Hur mycket har försvunnit av dig egentligen?” Anitha vände sig mot honom och skrattade. ”En hel del. Jag har ingen våg så jag vet inte, men det märks på jeansen.” Hon tog hans hand utan att tänka på det, och drog med honom ut på gården. ”Du åker med mig va?” Anders smekte hennes innerhand med tummen innan han släppte den. ”Mm om det är okej?” De fortsatte ut till bilen och låste upp den. ”Långnäsparken here we come!” hojtade sällskapet i bilen när Anitha svängde ut från tomten.

När de kom fram till Bollnäs letade de fram en parkering och splittrades åt olika håll. Anders försvann med sina killkompisar och tjejerna gick runt och spanade på killar. ”Titta vem som kommer här!” Anitha pekade på ett par som kom gåendes hand i hand. De såg mycket förälskade ut och kysstes med jämna mellanrum. ”Det är Åke, killen jag flirtade med som aldrig ringde. Så det var därför han höll sig undan…vilken rackare.” Flinande tittade de på honom när han passerade och Anitha nickade snabbt. ”Äh, det var tråkigt här. Skall vi leta upp grabbarna och åka tillbaka?” Maria huttrade till. ”Det är kallt, tycker inte ni det?” Anitha nickade ivrigt. ”Jag är stelfrusen om både händer och fötter. ”Det är ju för sjutton maj. Hur kan det vara så kallt?” Helena slog armarna runt sig själv och hoppade på stället. ”Nä, vi far hem.”

De letade upp grabbarna som inte alls ville åka därifrån, men fixade skjuts på annat sätt. ”Sköt om dig då.” Anders höll Anitha en bit ifrån sig och fångade hennes flackande blick. ”Gör inget som inte jag skulle göra.” Han kramade om henne och pussade på kind. Hon pussade tillbaka och rufsade honom i håret. ”Hejdå vännen.

Tjejerna halvsprang till parkeringen och Anitha drog upp värmen på max. ”Brorsan gillar dig.” Helena skrattade till. ”Han brukar prata om dig ibland…förresten vad var det där om Ola? Har han tjej?” Hon lutade sig framåt i sätet och lyssnade noga på när Anitha förklarade vad som hänt.

”Mäh?! Så hon satt bara där i er soffa? Vilken underlig kille. Han verkade ju urgo när vi träffade honom.” Maria lutade sig fram från baksätet. ”Är det därför du är lite låg? De verkar inte riktigt glad?” Hon sköt sidohåret bakom örat. ”Hur känns det att träffa Anders då?” Ni verkade kussla som sjutton i fåtöljen.” Anitha lät vindrutetorkarna rensa rutan från smuts och suckade tungt. ”Ola är inte alls som jag trodde. Vi har haft sex och det var så mysigt, men efteråt betedda han sig underligt och tog totalt avstånd från mig. Jag blev naturligtvis jätteledsen, men…försöker att gå vidare genom att träffa andra. Killar dräller det av på discona. Jag träffar nya varje helg. Det är kul att vara omsvärmad, men jag saknar Ola…och Kase…tror jag. Har ni träffat honom på sistone?”

Plötsligt ser de en kille stå på landsvägen och lifta. Det småregnar och tjejerna tycker synd om honom. Anitha svänger in och vevar ned fönstret. ”Hej! Vart skall du?” Han kisar med ögonen och lutar sig ned mot henne. Hon känner en dust av sprit och snus. ”Till Söderhamn. Ni då?” Talet är lite sluddrigt och han vinglar till. Tjejerna öppnar bakdörren och bjuder in honom. ”Vi skall dit också. Hoppa in så får du lift.”

En timme senare har de släppt av alla tjejerna hemma hos sig och är på väg till Granvägen där han bor. ”Vad heter du?” Han räcker fram handen och hälsar. ”Bäsen kallas jag mestadels för. Tack för att ni stannade. Mina kompisar drog tidigare, och lämnade mig helt sonika kvar. ”Vilka schyssta polare du har. Anitha heter jag. Kommer ursprungligen från Marmaverken, eller Myssje rättare sagt, och har precis flyttat till Stockholm. Bäsen rodnar och tittar ut genom fönstret. ”Jag vet vem du är. ”Jag har alltid gillat dig.” Han lade handen på Anithas lår. ”Du verkar vara en skitgo tjej, och jag har spanat på dig nere på Folkan flera gånger.” Hon lyfter försiktigt bort hans hand och lägger den på sätet. ”Det hade jag ingen aning om. Varför sade du inget?” Bäsen tittade i instrumentbrädan och mumlade något. ”Vad sade du?” Anitha lutar sig mot honom för att höra bättre. ”Jag vågade inte. Du var alltid så omsvärmad av killar och verkade inte se mig.” Plötsligt tar han hennes ansikte mellan händerna och ger henne en smällkyss. Något förvånad låter hon läpparna mjukna och kysser tillbaka. Tungan är mjuk och smakar en blandning av snus och brännvin. ”Får jag en kram också?” Bäsen räcker leende fram armarna. Anitha skrattar och kramar om honom, sedan säger hon hejdå.

Huvudet är fullt av tankar på vägen hem.

När Anitha återvänder till barndomshemmet lyser bara en enda liten lampa i köksfönstret. Hon försöker smyga in, men naturligtvis vaknar alla hundarna och skäller som besatta. Några sekunder senare hör Anitha sin mammas röst.

”Låser du?” Hon låter sömndrucken och tillägger. ”God natt gumman! Sov gott!” Anitha tvättar av sig sminket och kryper ned i sin säng efter att hon letat reda på Jesper som kurrande stryker sig mot hennes ansikte så att hon får en massa katthår i munnen. ”Sov nu gubben.” Anitha trycker ned honom bredvid sig.

Snart snarkar de ikapp.

På söndagen ringer Pia och frågar om Anitha vill följa med till flygflottiljen F15, och spana in militärgrabbar.

”Klart jag vill! När åker vi?” Pia säger att hon kommer om några minuter och lägger på luren. Snabbt på med kläder, lite smink, och några drag genom håret med borsten, sedan hörs en tutsignal ute på gården.

Hej och hå vad grabbar det var på F15! Det fullständigt drällde av sötnosar! Tjejerna flirtar vilt och har det mycket trevligt några timmar bland pojkarna.

Skrattande förklarar Anitha gång på gång att hon flyttat till Stockholm och skall åka hem på kvällen. ”Nä, måste du?” En ljus kille i grön uniform fyrar av ett leende som kan smälta järn och ber om Anithas adress. Åh nej! Inte en chans. Här skall inga telefonnummer delas ut. Tänk om Ola svarar…” Anitha ler och säger att hon tyvärr inte har någon telefon ännu, men att de kanske skulle ses senare.

”Jag är ju hemma då och då.” Anitha manar på Pia så att de kommer bort från grabbarna och hoppar in i hennes bil för att lämna gården.

Tjejerna skjutsar Anitha till stationen för att sätta henne på tåget till Stockholm. Hytten är tom och efter några minuter somnar Anitha till tågets monotona dunkande.

Efter några timmar kommer Anitha hem till lägenheten där Ola sitter med Katta. ”Hej, hur var det hemma då?” Ola smeker Kattas hand som ligger på hans lår. ”Helt okey.” Anitha går till sitt rum för att byta om. Chockad ser hon att de legat i hennes säng och känner ilskan och besvikelsen stiga. Förbannade jävla idiot! Måste han trampa på mina känslor? Hur kan han?

En massa tomma rånpaket ligger här och där i lägenheten och Anitha förstår att de roat sig med att äta upp rånen som hon laddat skafferiet med.

Anitha lyfter äcklad upp ett par trosor som ligger på sängen och ser att en gammal pizzakartong hamnat under den när hon böjer sig ned för att hämta Olas kalsonger som ligger på golvet hopknycklade till en rund boll. ”Faan, faan, faan!” väser Anitha och tittar sig runt i rummet. Löftet Ola lade om att inte röka inne är brutet och det stinker gammal cigarettrök i hela lägenheten.”Ola för faan.” mumlar hon tyst och fortsätter sin rond. Det är bara att inse…det är förbannat stökigt!

Anitha kastar in sin packning på den tillknölade sängen och drar på sig joggingkläder och skor. ”Jag går ut!” Hon drar igen dörren med en hård smäll. Runt halsen hänger nyckelknippan med alla nycklarna hem och de dunkar i jämn takt när hon springer. ”Jävla Ola! Förbannade karl! Jag hatar honom!” Orden kommer i jämnt stackato när hon sätter den ena foten framför den andra. Tårarna rinner och det känns som om någon dragit en snara av taggtråd runt hjärtat. Vad gör jag nu? Slänger ut idioten? Avvaktar? Nonchalerar honom?” Det piper i luftrören av ansträngningen och svetten forsar ned från hårfästet och över ansiktet. Anitha känner blodsmak i munnen och stannar tvärt för att spotta. ”Tvi!” säger hon högt med eftertryck.” Tvi dig du förbannade karl. Eller karl förresten. En jävla mes är vad du är. Du har vuxit av min attraktion till dig.” Anitha tänjer lite på kroppen innan hon fortsätter springa, men nu i lugnare takt. De sista metrarna till porten joggar hon sakta på stället och spanar upp mot deras fönster. Är de därinne nu? Älskar de i min säng? Tycker han att jag är dålig i sängen? Gudarna skall veta att jag är oerfaren, men…?

När hon låser upp dörren ekar tystnaden därinne. Anitha tar av sig overallen och de plaskvåta strumporna, sedan går hon in i duschen. När lite skum råkar förvilla sig in i ögonen börjar hon gråta, och snart sitter Anitha hopkrupen med tårarna rinnande. Så det var därför Ola var underlig. Han träffade sitt ex igen, men vågade inte berätta det för mig. Den grisen ville väl ha två tjejer. Vilken kille skulle inte det förresten?

Hon snörvlade och drog till sig paketet med näsdukar som låg på hyllan ovanför toaletten. Näsduken blev dyngsur och gjorde inte speciellt mycket nytta. Anitha gav upp och kastade ut den på det vitkaklade badrumsgolvet. Med en djup suck klev hon ur duschen och virade en handduk över höfterna. Håret var dyngsurt och en lång rad vattendroppar visade vägen hon gått.

Svärande och gråtande röjer Anitha upp i röran och tar itu med disken som svämmat över diskbänken för länge sedan. ”En jävla hushållerska har jag blivit. Faan, faan, faan.” Förödmjukelsens och sorgens tårar blandar sig med skum som stänker upp på kinderna. Det går inte att sluta hur mycket hon än försöker. Anitha lägger huvudet mot diskbänken och håret blir vått av diskvattnet, axlarna skakar när snyftningarna rister genom kroppen. En tung sten av sorg fyller magen. Vilken tur att Helena och de andra från Söderhamn skall komma till helgen. Det skall bli skönt att slippa vara ensam med Ola.

När Anitha dammsugit och torkat av golven sliter hon våldsamt ur de vita lakanen ur sin säng. Anitha försöker att låta bli att titta efter fläckar på dem, och knölar snabbt ihop det till en boll och skickar in det i tvättkorgen. Hela tiden snurrar ordet varför i hennes hjärna. Han var ju så snäll, och verkade bry sig om mig. Varför gjorde han så här? Jag har aldrig behandlat honom illa.

Efter tandborstning lägger hon sig i sängen, och försöker läsa en bok men texten flyter ihop till en grumlig svart massa och hon lägger ifrån sig den med en djup suck.

Dagen efter ger hon honom frukost på sängen igen. Själv får hon inte i sig någon eftersom magen fortfarande värker.

De far tillsammans i bilen till jobbet, och på kvällen skjutsar hon Ola till en fest i Täby. Det känns lite som att flytta från ett problem till ett annat. Kase bodde jag ju i alla fall inte med. Det var lite enklare. Kärlek är inte lätt. Undrar vad som händer nu? I hennes huvud formuleras frågor som aldrig ställs.

Några dagar senare har Ola med sig sin fotbollstränare hem som erbjuder Anitha plats i sitt damfotbollslag när han hör att hon sysslat med det förut. Ola fräste till henne ”Du kan väl inte spela fotboll?”Han rynkade ögonbrynen och satte på sig en överlägsen min ”Jag tror faktiskt inte det är någonting för dig. Du är alldeles för dålig!” Men nu blev Anitha topp tunnor rasande över hans påhopp. ”Jag har faktiskt spelat fotboll i 7 år!” Hon känner ilska och sorg över att bråka om en så futtig sak, och rösten var gäll. Tränaren skruvar på sig av den hätska stämningen och reser på sig.”Skriv ditt namn och nummer här, så ringer jag dig en annan dag. Ola verkar sur för något. Det är inte likt honom.” Han räcker fram en svart liten anteckningsbok. ”Jag går nu så får ni prata ut.” Tränaren säger hejdå och ber Ola följa med till hallen.

Under tiden som Ola och mannen pratar smiter Anitha in på sitt sovrum, och stannar där resten av kvällen. Hon hör Ola stöka ute i köket och att teven är på, men drar täcket över huvudet både arg och ledsen på en gång.

Några dagar senare ringer hennes kompis Kajsa och kommer med förslaget att de skall cykla på Gotland.”Gud vad kul det låter! Jag har aldrig varit där, men Ola pratar sig varm om ön jämt. När vill du åka?” Anitha blir eld och lågor och smider planer redan innan de bokat resan.

Kajsa var en lite mullig, härligt busig tjej som aldrig var omöjlig på att få med på saker. Hennes hår var självlockigt och spretade åt alla håll. Egentligen var Anitha och Kajsa rätt lika. Båda var korta, och lite mulliga (även om allt mull verkade rinna av Anitha sedan hon flyttat till Stockholm). De hade varsin uppnäsa som såg ut som en backhopparbacke, och de älskade att dansa. Flickorna träffades på dansgolvet, och pratade hela natten, sedan blev de vänner och gick ut på helgerna tillsammans.

Ola ändrade sitt beteende efter några dagar och det blev skönare stämning därhemma. Lite mer avslappnat. De pratar med varandra, men håller avståndet.

Naturligtvis kan inte Anitha låta bli att gå ut på krogen, och hon hamnar ofta på ett ställe som heter Glädjehuset som består av ett trevåningshus med kapprum och toaletter längst ner. På mellanvåningen spelas det disco och serveras god mat. Högst upp spelas funk och lite lugnare musik. Där finns ALLT!

”Jag trodde faktiskt inte att det var möjligt att ett ställe skulle kunna vara så här himla perfekt.” Hon lägger armen lite lekfullt om Kajsa och viskar i hennes öra. ”Kolla grabbarna…de är ju sååååå läckra.” Hon skrattar till och snurrar runt. ”Ola släng dig i väggen!” ropar hon och klappar förtjust händerna medan ögonen glittrar av glädje. ”Det dräller ju av snyggingar.” Kajsa log och tittade sig runt i lokalen. ”Mm det kan man säga. Hör du vilken låt de spelar? Vi skyndar oss på så hinner vi dansa till den.”

De två tjejerna gick in på golvet och öste på. Svetten rann längs ryggraden och håret som legat perfekt när de klev in i lokalen var vått och satt slickat mot pannan. Kajsa vinkade till sig Anitha och skrek i örat på henne att hon var törstig. ”Vi går till baren.”

När de stod vid baren öste de superlativ över vakterna som släppt in dem trots att de var för unga. ”De tittade bara på körkortet innan de skickade in oss i paradiset.” Anitha drack ur cocacolan i ett svep. ”Hemma i Söderhamn skulle det aldrig hänt.”

”Ursäkta? Vill du dansa?” En ljushårig kille knackade på hennes axel. ”Nja, vi kommer precis från golvet, men om en liten stund. Jag heter Anitha och det här är Kajsa.” Händer och blickar möttes och värderade. ”Hej! Jag heter Bert.” Han tittade frågande på dem. ”Ni är rätt unga va? Ja, jag menar inte att vara oförskämd, men ni ser inte ut att vara äldre än sjutton, arton någonting. Jag är tjugosex.” Han drog med handen genom håret och sträckte på sig. Hupps, nja det är nog för gammalt för mig, men han verkar charmig. ”Skall vi dansa då?” Anitha hoppar ned från barstolen och går mot dansgolvet.

De nya sandalerna hon införskaffat samma dag klämmer överallt, och skavsåren finns både på tår och hälar. Efter några danser pekar Anitha på fötterna och skrattar ynkligt. ”Tyvärr, jag måste hem. Det gör så förbannat ont.” Haltande tar hon sig ned till garderoben efter att ha pratat med Kajsa. Bert stöttar och ser deltagande ut. ”Stackare…men vi kanske kan fika någon dag?” Anitha nickade och drog stönande av sig skorna en efter en utanför discot. Vakterna tittade förvånat på henne, men gav tummen upp när hon mimade SKAVSÅR. ”Har du en penna?” Han drog triumfierande upp en svart bläckpenna ur innerfickan och ett litet kvitto. ”Okej, låt höra.” Hon gav sitt nummer till Bert och han gick in igen efter att de kramats.

När hon vid halv fem på natten kom hem låg Ola redan och sov sött. Det var inte svårt att somna.

När Anitha kom hem från jobbet dagen efter hörde hon redan i trappan telefonsignalerna från deras nyinkopplade telefon. Nycklarna ville inte passa i hålet, och när Anitha äntligen kunde svara var hon andfådd av ruschen uppför trappan. ”Ja hallå!” Jackan åkte ned på golvet när hon krängde av sig den med telefonen mellan axeln och örat. ”Hejsan! Hur är det? Kommer du ihåg mig? Bert? Vi träffades igår.” Anitha log åt sin spegelbild och rättade till det ostyriga håret. ”Vad kul att du ringde. Jag är lite trött idag, annars är det bra. Jag kom precis hem från jobbet.” Hon lyssnar inåt lägenheten om Ola är hemma, men hör ingenting. Bert harklade sig. ”Jag ville bara fråga om du har lust att gå på bio med mig någon dag. Jag kan inte boka någonting nu, men…” Anitha tittade in i spegeln och vände sig i siluett. Jag har gått ner massor och är fasiken smal. ”Visst kan vi det. Ring mig när du kan.” Bert skrattade till och sade att han var tvungen att gå. ”Hejdå! Vi hörs snart!” Hon lade på luren med ett leende och tog ett litet glädjeskutt ute i hallen, sedan lade Anitha sig på Olas säng för att lyssna på klassisk musik. Snart sov hon djupt.

Några dagar senare får Anitha ett brev från sin kompis Helena.

Hejsan gumman!


Hoppas att allt är bra med dig, här i Söderhamn går allt sin gilla gång. Vi sjunger i kyrkan på söndag och har uppvisning med folkdansen. Förra helgen var vi på Folkan.


Du får nog ta kontakt med Kase. Vi träffade honom och han blev väldigt ledsen när vi berättade att du flyttat. Han bad mig säga att du skulle höra av dig. Som vanligt var han mer full än nykter, men Kase pratade bara om dig och hur mycket han gillade dig. Förlåt om jag gör dig ledsen, men du kanske skulle ha sagt något om din flytt, eller var det en flykt? Nåväl, jag skall inte säga att han tillhör mina favoriter, men det var inte riktigt schysst att bara sticka ifrån stan. Saknar dig gumman, massor. Jag skall hälsa från tjejerna i Cantilenakören, och från Kicki, Maria och de andra.


P.s Brorsorna hälsar


Kramar Helena

Anitha satt en lång stund och tittade ut i ingenting. Tårarna rann och brevet blev fläckigt. Det riste och skar i hjärtat av saknad. Hon såg Kases ansikte framför sig, och hörde hans hesa röst säga orden hon älskade att få höra. ”Ja älsker däj ja Anitha. Det vet du. Vad vill ödet påvisa med det här? Att jag gjort fel? Var jag feg som inte talade om att jag tänkte flytta från Söderhamn. Flykt? Visst var det en flykt. Mitt hjärta höll på att trasas sönder av alla svek från hans håll. Jag älskar honom så det värker i själen. Men livet måste bestå av kärlekslycka. Jag vill inte vara olyckligt kär.

Anitha satte sig ned på golvet och lade huvudet i armarna. Hon skakade av gråten som krampaktigt tog över hela hennes kropp. ”Vad skall jag göra!” Ljudet av den gråtfyllda rösten ekade i hallen. ”Vad i helvete skall jag göra?” Hon torkar av näsan med baksidan av handen och reser sig upp. Ola beter sig lika idiotiskt som Kase, och jag är nog kär i honom, men det är en annan kärlek. Åh vad jag hatar livet ibland.

Anitha går in i vardagsrummet där hon rullar ihop sig till en liten boll på Olas säng. Doften av hans parfym sitter i kudden och hon drar i sig den. Bilden av Kase finns fortfarande på näthinnan och det känns som om hjärtat går i tusen bitar. Jag skulle ha stannat. Väntat ut honom. Det vi har är unikt. Måste vara…
Hon reste sig upp och gick till kylskåpet för att leta något ätbart. Magen protesterade högljutt och gjorde saltomortaler av obehag. Plötsligt blev hon illamående och sprang med handen för munnen till toaletten där lunchen kom upp. Vad vill ödet med det här? Sätta mig på plats? Göra mig ödmjuk inför livet? Vad?”

Anitha knyter beslutsamt på sig springskorna och tar en lång löptur genom skogen. Bilder av Kases och hennes möten snurrar framför ögonen och hon springer så att hon får blodsmak i munnen.

När Anitha återvänder känns allt mycket bättre och hon lagar till pannkakssmet för att bjuda Ola på mat när han kommer hem.

Han blir glatt överraskad och Måns som följt med honom hem säger att han är bortskämd. ”Du har det ju skitbra. Lyckost dig!”

På kvällen ligger Ola och Anitha tätt intill varandra i sängen och bara är. Så nära, men ändå långt borta tänker hon för sig själv. Händerna som ligger mot sängen känner hans värme, och längtar efter mer. Ola tittar rätt upp i taket med en mun som omväxlande är mjuk och hårt hopknipen.

Klockan ett kryper Anitha frustrerad ner i sin egen säng och släcker lampan. Efter bara några sekunder tänder hon igen och tar fram dagboken under huvudkudden. Med en bläckpenna som är väl söndertuggad i ändan skriver hon: Vi skulle inte ha flyttat ihop på de här premisserna. Det här är ju vansinne. Jag kommer att bli galen av längtan. Vi skulle ha lärt känna varandra först. Nu är det bara att bita ihop och göra det bästa av det. Anitha släcker lampan igen och kryper ned under täcket, men som vanligt lever tankarna sitt eget liv och gör att hon har svårt att somna.

Anitha ringde till ägarinnan av lägenheten för att kolla om de kunde flytta in tidigare, och det fick de.

Så lördagen den 28 april 1984 fick hon ÄNTLIGEN ett eget boende. Nåja, eget och eget. En sambo hade hon ju också huxflux fått. Ola och Anitha gick runt som katten kring het gröt dagarna innan, ingen sade något eller gjorde något. Bara väntade på att den andra skulle ta steget.

Eivor blir lite ledsen när Anitha flyttar, och när Anitha betalar sista månadshyran på femhundra kronor får hon tillbaka dem. Eivors hjärta av guld lurade än en gång bakom den där bestämda fasaden. Det hade hon visat flera gånger om. Anitha blir rörd av hennes omtanke och kramar om henne. ”Tack för att jag fick bo här. Du har verkligen ett hjärta av guld. Jag tror inte att jag träffat någon så godhjärtad människa.”
“Det var bara roligt att kunna hjälpa dig.” Hon tittar upp när en bil dyker upp på vägen. ”Här kommer Ola. Hoppas att ni får det bra tillsammans och att flytten går bra. Vi ses på jobbet.” Bilen stannar på garageinfarten och Ola hoppar ur med ett stort leende. ”Tjenare tjejer, har ni packat allt nu? Morsan har fått nippran därhemma och fladdrar runt, runt i lägenheten. Hon är orolig nu när lillen skall flytta hemifrån.” Han kramar om Anitha och Eivor sedan lyfter han snabbt in väskorna som står på yttertrappan. ”Du, vi måste dra. Vi skall ju hämta min packning också.”

Ola startar bilen och börjar backa ned på vägen. ”Vi syns!” skriker han och vevar upp rutan. Ola tittar en lång stund på Anitha innan han trampar gasen i botten och kör iväg med en rivstart. ”Vilket underbart väder vi har. Nästan sommarvärme.” Ola lägger sin hand jämte Anithas och lägger lillfingret över hennes lillfinger. Vågor av värme sveper genom Anitha och hjärna går totalt i spinn av alla tankar som genomkorsar den. TILT! TILT! Vad i hela friden händer? Hjälp! Eller?

Några timmar senare fick de äntligen gå in i ”sin” lägenhet.

De lade in alla saker i det lilla köket, och gick ner till Edsbergs pyttelilla centrum för att käka glass. Centrumet innehöll ett litet gym, en kiosk, och en kvartersbutik som innehöll lite smått och gott som ibland kunde behövas akut.

De for flera vändor fram och tillbaka till Olas hus för att hämta säng, köksgrejor och kläder. Det blev fullt av saker när de var klara.

Allt packades upp, och efter en dags slit såg det faktiskt helt okey ut. Anitha sov i sovrummet i jättesängen, och Ola sov i vardagsrummet där de fixat till en vrå.

Två trötta människor rasade i säng efter att ha käkat kvällsmat. Hon tänkte ge honom en godnattkram, men vågade inte. Tänk om han visste vad han gör med mitt hjärta?

Första morgonen i den nya lägenheten startade hon med att ge Ola frukost på sängen. ”God morgon! Är du hungrig? Jag visste inte riktigt vad du vill ha och gjorde lite mackor och fil. Är det okej?” Hon ställde ned brickan på sängbordet. Ola gnuggade sig i ögonen och log. ”Oj! Tack! Vilken lyx. Det är helt okej. Jag brukar förvisso dricka kaffe på morgonen, men det kan jag ta senare. Vad gullig du är.” Han drar henne till sig och håller om henne en lång stund under tystnad. Till slut drar hon sig från honom och rätar på ryggen.

De äter medan de pratar om allt möjligt och Ola tittar fundersamt på Anitha. ”Du, kan inte du massera mig? Jag har så jäkla ont i ryggen.” Han lägger sig på magen och drar ned täcket till kalsongkanten.
Anitha hämtar lotion och sätter sig på sängkanten. Var har du ont?” Ola pekar och den muskulösa ryggen bildar en limpa på ena sidan. Hon drog med långa smekande rörelser över stället och njöt av att ha den solbrända huden mot sina händer. Håret lockade sig i nacken på honom, och hon kunde se att håret på hans armar reste sig av hennes beröring. ”Sådär! Nu måste jag åka till jobbet.” Med fingertopparna drog hon snabbt över hans nacke och reste sig sedan upp. Tänk om han visste vad jag tänker på? Konstigt egentligen att jag känner så här. Jag är ju nästan oskuld .

Fåglarnas kvittrande gjorde cykelturen extra mysig och morgonsolen värmer på ryggen. Leende såg hon Olas ansikte framför sig och en varm känsla av välbehag rullar ihop sig i magen.

Personalen på Metro kommenterar Anithas lyckliga min och frågar flera gånger om hon är kär. ”Kanske, jag vet faktiskt inte.” Hon tänker på Ola hela dagen, och blir lite disträ mot kunderna.

När kassan räknas på kvällen fattas det återköpskvitton och lite pengar. Noggrant gick Caroline och Anitha igenom remsan från dagens inköp och hittar efter ett tag felet. ”Hm, du har verkat lite snurrig idag. Är det på grund av flytten…eller?” Hon rullade in kassaremsan meter för meter. ”Är det på grund av Ola? Har det hänt någonting?” Anitha log underfundigt och skakade på huvudet. ”Nej, inget har hänt…ännu, men…” Hon silade några mynt genom fingrarna. ”Jag tror att han gillar mig.” Caroline tog Anithas hand i sin. ”Dumsnut, klart han gillar dig. Varför skulle han inte det? Du är söt, smart och skitgo.” Hon kramar om Anitha och håller henne en bit ifrån sig. ”Ta det bara lugnt så skall du se att det ordnar sig. Stick hem nu, och ha en trevlig kväll.”

Med snabba rörelser cyklar Anitha vinglande hemåt med två kassar på styret.

Hon packar snabbt upp det hon köpt och bakar gifflar, bullar och matbröd plus två sockerkakor som frystes in. Så härligt att ha en egen frys! Nu är det dags för käk. Undrar vad han äter? Korv äter väl alla? Hon plockar ut en tjock falukorvsring som skärs i skivor för att sedan strimlas. Efter stekning förpassas de till ännu en kastrull och blandas med grönsaker och stroganoffmix.

Vid sex kommer Ola och under njutningsfulla ljud äter han maten hon serverar. ”Gott!”

Plötsligt ringer det på dörren och hela Olas kompisgäng med Måns i spetsen kommer in. ”Tjenare bruden. Hur mår du? Hur känns det att vara sambo igen då?” Måns dunkade Ola i ryggen. Igen? Vadå igen? Han har alltså bott med en tjej förut? Katarina eller? Anitha mindes svagt sekvenser av deras samtal en natt då de pratat om ex de haft. Ola pratade då om en Katta som han varit kär i, men att hon dumpat honom. Hm, det kanske där skon klämmer. Han älskar Katta fortfarande.

”Vi sätter oss i vardagsrummet istället.” Ola reste sig från stolen och lade handen på Anithas. ”Tack för maten. Den var jättegod. Häng på du med. Vi skall spela kort.”

Hon nickar och plockar sakta undan från bordet ”Jag kommer, skall bara diska undan först.” Ola gick ut i rummet och snart hörs glada lite druckna röster som med stigande entusiasm bjuder över varandra. ”Vill du ha mer?” Olas röst låter glad och hon ler för sig själv när hon går in till dem. En stor mörk whiskyflaska står på bordet, och hon ser på Olas blick att han druckit en hel del. En stor hög med sedlar ligger mitt på bordet.

Spriten lossar tungbanden på Ola, och han pratar om sitt ex Katta och låter lite bitter. Det har hänt något där. Anitha spetsar öronen i hopp om att få höra mer, men Ola tystnar när han ser hennes intresse. Äh, vi pratar inte mer om henne. Det är glömt nu. Måns himlar med ögonen och ser road ut. ”Jaha du. Det tror jag inte ett dugg på.”

Vid tolv på natten åker Måns och de andra iväg, och Ola kommer in med en flaska sololja i handen till Anitha. ”Snälla, du kan väl smörja in min rygg. Jag har börjat flagna där, och når inte själv.” Han pekar på ena axeln som mycket riktigt flagnar. Vit hud skymtar under flagan och hon får god lust att dra loss biten, men låter bli. Istället sätter hon sig gränsle över hans fasta rumpa och njuter av anblicken av den muskulösa ryggen. Handen darrar lite när hon sakta smörjer in ryggen med den doftande sololjan. ”Smörjer du in framsidan också?” Olas röst är sexigt hes och Anitha myser när han vänder sig om. Vilken härlig kille. Hej och hå vad gör jag nu?

Ola drar ned kalsongen en bit och hon både känner och ser att han hårdnat. Anitha sätter sig över låren, men dras upp av Ola så att hon sitter över hans heliga. Det pirrar i underlivet på henne, och Anitha känner att trosan blir våt. Hjälp! Strömmar av het lava verkar rinna över hennes lår och hjärtat har alldeles tappat takten. Ola andas häftigare och har svårt att prata. ”Herregud vad gör du med mig?” Han smeker hennes kropp och lägger handen utanpå trosan. ”Jag måste få dig, måste…” Ola drar av sig kalsongerna och hon ser att hans organ står i salut. Fylld av både hetta och osäkerhet drar hon av sig trosorna med Olas hand till hjälp. Han snurrar runt Anitha så att hon hamnar under honom, och för in sin heliga i henne. Men snoppen viker sig gång på gång tills han irriterat reser sig upp och fräser. ”Faan, det här var inte meningen. Inte alls bra. Jag går till mitt sovrum så glömmer vi det här. Förlåt jag har druckit. Jag skyller på det.”

Anitha blir arg och besviken, men försöker dölja det genom att klämkäckt spotta ur sig att hon tar det från den komiska sidan. Hon letar febrilt efter trosorna och vill helst av allt bara försvinna. Vadå komisk? Egentligen vill jag bara gråta. Det verkar som om jag bara duger ibland. Är killarna såhär i den här stan? Finns det ingen ärlighet?
 ”Tack för massagen och god natt. Vi syns imorgon.” Efter en snabb puss på kinden går Ola till sitt sovrum och lämnar henne med en massa tankar snurrandes i huvudet. Som i en centrifug på högsta fart far orden runt och bilder på det som hänt passerade i hjärnan. Tårarna letar sig fram och rinner i en tunn rännil över kinderna. Snyftande trycker hon sig mot kudden för att inte höras och känner det som om hjärtat slits ur kroppen. Jag skall sluta gå ut. Jag vill inte träffa en massa idioter som blåser mig. Vill inte engagera mig i någon kille mer. Det blir bara skit av alltihop! Faan! Varför gör han så här? Hur skall jag kunna bo med Ola om han beter sig så här konstigt och elakt?

Anitha tog sig för mellangärdet och smärtan som etablerade sig genom magen strålade ut i sidorna. Attans inte det också…magkatarr uppå allt annat. Jag måste ta en Novalucol innan det blir värre. Hon gick hopkrupen in på toaletten och tryckte loss två tabletter som snabbt lindrade anfallet. Fortfarande tårögd kröp Anitha ned i sängen och slog på sig själv. Jävla Ola, jävla, jävla Ola!

Efter en tyst frukost skjutsade Ola iväg Anitha till Eivor med all packning de lastat in i bilen från Monikas lägenhet, sedan vidare till jobbet. Tystnaden härskade mellan dem och bilens monotona brummande var det enda som hördes.

När de svängde in på Metros parkering harklade sig Ola. ”Ja vi ses väl? Nu skall jag åka hem och sova. Jag är så jävla trött.” Han slog med jämna mellanrum på ratten medan han talade. Anitha log ett försiktigt leende och vinkade. ”Ha en trevlig dag då.” Hon drog igen bildörren med en smäll och gick in genom lagerdörren.

Dagen gick i ett huj med en massa tankar snurrande i huvudet. Det kändes skönt att boendet löst sig, men Olas beteende skapade sorgegubbar i Anithas medvetande. Hur i helvete skall jag lösa det om han hoppar av? Min lön räcker inte till hyran. Panik!

Efter jobbet kom Eivor och hämtade henne i sin bil.

”Här bor vi. Det är ganska stort, men vi brukar låta barn som har det tufft hemma stanna här några månader då och då. Det är nyttigt för våra ungar att se hur andra barn har det, och jag hoppas att vi genom att ge dem ett tillfälligt boende kanske kunna hjälpa dem. Ibland blir de kvar månader, ibland bara några dagar.”
Huset de stannade vid var av tegel som resten av området, och tomten var liten. En stor skog låg bredvid och nyfiket tittade Anitha mot stigen som gick in dit. ”Där finns det jättefina springspår. Hans brukar ta en tur då och då, medan jag promenerar med våra två busar.” Eivor öppnade ytterdörren och det hördes glada skall medan två brunvita yrväder störtade ut. ”Såja, lugn nu. Det här är Anitha vår nya hyresgäst.” Eivor lyfte upp hundarna en efter en och höll fram en tass. ”Molle är busigast, och den yngre av dem. Maja är lugnare, men har en förmåga att bita i saker…så håll undan skorna du är rädd om.” Hon skrattade och satte ned hunden medan hon klappade katten som jamande mötte henne i köket. ”Den här har du ju redan träffat, och risken är nog stor att du får sällskap i sängen.” Kurrande drog katten sig om och om igen sig mot Anithas ben, och jamade högljutt med jämna mellanrum. Här kommer jag att trivas. Det blir nästan som hemma.

”Ta av dig jackan så skall jag visa dig resten av huset. Ditt rum ligger en trappa upp bredvid tv-rummet.” Anitha drog av sig bootsen och hängde upp skinnjackan, sedan lyfte hon upp väskan som vägde bly och gick upp till sitt nya rum.

Det var ett litet, charmigt möblerat rum med spetsgardiner som nådde ned till golvet. Sängen var smal och en vas med blommor stod på sängbordet. De gröna tapeterna verkade vara nyditsatta och en tavla med ett landskapsmotiv förstärkte bilden av hemtrevnad. ”Åh vad gulligt. Tack snälla för att jag får bo här. Annars hade jag hamnat i Viggbyholm med Monica, och, nja…” Anitha avslutade inte meningen. Eivor log och kramade om henne. ”Jag tyckte så erbarmligt synd om dig när du berättade att hyresvärdinnan kastat ut dig ur huset. Gör dig hemmastadd nu, så äter vi senare.”

På kvällen tittade de på teve och pratade länge innan de till slut lade sig. Anitha snurrade runt, runt i den smala sängen. Undrar om Ola saknar min närhet? Mina kyssar? Anitha drog med fingret över läpparna och log. Hjärnan fladdrade av tankar hit och dit och sömnen ville inte komma förrän tidigt i gryningen.

Det var dags att åka till jobbet för att möta Ola igen. Magen var fylld av fladdrande fjärilar. Fredagar brukade innebära mycket folk och trots att de just öppnat fylldes butiken snabbt på med kunder som köpte helgens godis och en köttbit att grilla.

Hjärtat tog ett skutt när Anitha såg Ola komma gående och hon fick tunghäfta. Han däremot slängde ur sig ett kort. ”Hej! Hur är det?” Innan han snabbade sig in genom svängdörren till charken. Anitha tittade ledset efter honom och tårarna pockade på. Fasiken, inte bra, vilken jävla början! Vad håller han på med egentligen? Charkdörren svängde fram och tillbaka som om den retades och hon hörde Ola prata med någon därinne.

Dagen var allmänt konstig och det märktes tydligt att Ola undvek Anitha. Eivor och de andra tittade med frågande blickar på henne och hon drog upp axlarna och viskade ”Jag vet inte.” En stor klump av ledsenhet etablerade sig i halsen och gjorde Anithas röst liten och svag.

På kvällen satt hon om igen och pratade med Eivor Den här kvinnan har ett hjärta av guld tänker Anitha flera gånger när Eivor berättar små anekdoter ur sitt liv. Timme läggs på timme och det är sängdags.

Med tungt hjärta drar hon täcket över huvudet och lägger sitt huvud mot den kurrande katten som kelsjukt trycker sina skarpa klor i hennes hud.

Lördag morgon var det dags att åka hemåt mot Söderhamn igen.

När Anitha kom fram ringde hon Helena som kom och mötte vid stationen. De åkte runt på stan och gick igenom stadens få butiker. Inom sig kände Anitha en stor lättnad att ha tagit steget och flyttat, men också en sorg och saknad att aldrig bli igenkänd på gator, eller kunna titta in hos gamla vänner på en fika. Helena märkte att Anitha var dyster, och gjorde allt för att lätta upp stämningen, men lyckades inte riktigt. ”Kan du inte bara strunta i Ola och försöka hitta någon annan att bo med? Det är väl många som söker boende?” Anitha tittade på väninnan och log skevt. ”Men jag vill inte bo med någon annan. Jag tror att jag är kär.”
Helena skrattade lågt och såg lite lurig ut. ”Kase då? Har du äntligen släppt honom? Tänk om ni ses ikväll.” Anitha tittade länge på sina händer som var släta som siden. Av valkarna som tidigare funnits där skapade av hårt arbete i jordbruket syntes bara svaga rodnader. ”Jag, jag, jag vet faktiskt inte. När vi pratar om honom kvillrar det i magen, och jag blir alldeles het…så jag vet inte. Ola är väldigt go, och snygg på ett annorlunda sätt.”Hon drar med handen genom håret. ”Herregud vilken soppa.” Helena skrattar igen och lägger in en länk av håret i munnen som hon suger på. ”Brorsan ville träffa dig förresten. Han och Milla har gjort slut.” Anitha ler och ser Anders framför sig. Hon hade mött honom genom Helena som sjuttonåring och förälskat sig i den charmige brodern som också fallit för Anitha. Efter några månader insåg hon att de var alltför olika och gjorde slut. ”Vi kanske ses ute. Hur mår han? Var det Milla som dumpade honom eller?” Helena skakade på huvudet. ”Nej, han gjorde slut med henne för att han inte var kär längre.”

På kvällen går de till folkan och dansar. Redan i kön träffar de grabbar som stöter på dem, och gärna vill dansa med tjejerna.” Lova mig nu att jag får sista dansen inatt.” Killen som sade orden lade huvudet på sned och såg gullig ut. Han trutade med munnen och tittade rakt in i Anithas ögon. ”Ja det kan du väl få…om vi är kvar. Jag kanske drar tidigare.” Nöjd med svaret går han iväg och ersätts snart av nästa som lite fylleglad kramar om henne. Helena, Kicki och Maria gör allt för att muntra upp henne, men hon orkar inte riktigt vara glad. Jag saknar Ola. Den stora leende munnen och ögonen som glittrar av bus.

Klockan går fort och snart byts envist discodunk ut till mjuka ballader med älskande par som står tätt, tätt intill, vaggande och vinglande. Anitha blir uppbjuden, tackar nej, men blir uppbjuden igen och tackar ja. Med sin mun nära en främmande killes hals nynnar Anitha drömmande sig bort till festen då Ola och hon dansade tryckare. Plötsligt tar musiken abrupt slut och lokalen tänds upp. Druckna människor förpassar sig till garderoben och hämtar gäspande jackorna för att sedan ta sig hemåt.

”Ja vi får se när jag kommer hem nästa gång. Nej nu måste jag springa…farsan kommer där borta. Sköt om er. Vi hörs per telefon.”

Anitha kramar om sina vänner och springer till pappan som också varit ute och dansat, men på en annan avdelning. ”Nå, hade du roligt?” Han öppnade dörren åt henne och startade bilen. ”Nja, sådär. Det var tråkigt folk ute. Du då?” Pappan körde hemåt och berättade om sin natt. I huvudet snurrar tankar och Anitha har svårt att koncentrera sig på vad han säger. Jag vill hem! Varför gör han så här? Jäkla Ola!
När de kör in på gården har ögonen nästan fallit ihop av trötthet, och det är med stor möda hon öppnar dem och går in. ”Sov gott! Syns imorgon.” Anitha skyndar sig till sitt rum och kryper ned med katterna som ligger som två runda bollar i fotänden på sängen.

Nästa morgon vaknar hon av att Stefan slår igen dörren med ett brak. Anitha kliver upp och letar fatt på Jesper som gonat ner sig under täcket. Med saxen i högsta hugg gör hon operation kattsanering. Stackaren har fått pälsen full med tovar, och behöver även klippa klorna. Föräldrarna hann inte riktigt med att kamma alla katter som travade omkring därhemma. De som var långhåriga lyckades få in både det ena och andra i sina pälsar.

Efter ett tag knackade det lätt på dörren och mamma Inger klev in. ”God morgon, är du uppe? Jag som trodde att du sov. Har du varit vaken länge?” Hon tittade på högen med katthår som samlats bredvid sängen och böjde sig ned för att plocka upp det. ”Det där skulle vi behöva göra oftare. Både på honom och de andra.” Anitha drog försiktigt några tag med stålkammen i Jespers päls och katten fräste till. ”Så ja gubben, lugn nu. Du blir ju fin.” Hon klappade den svarta blanka pälsen och Jesper strök sig kelsjukt mot handen. Mamman reste sig från sängen som knarrade till och lade handen på dörrhandtaget. ”Det är mat nu. Älgbiff dagen till ära.” Anitha studsade upp och katten hoppade skrämd iväg med löst hår som yrde runt honom. ”Älgbiff? Mums. Vad gullig du är.”

Anitha hälsade god morgon på resten av familjen och åt massor! När det var dags för efterrätt klappade hon sig på magen och skakade på huvudet. ”Nej mamma, jag orkar inte en bit till. Förlåt, men det är omöjligt. Förresten måste jag sticka snart. Tåget går om en timme ungefär.”

Tågresan tillbringade Anitha sovandes och suckande av lättnad kände hon livsgnistan komma tillbaka när hon såg t-centralens välbekanta siluett. Oh vad skönt att vara hemma igen!

Det blev en tung promenad från busshållplatsen till Eivors hus, som naturligtvis låg längst bort på gatan. Efter att ha gått lite vilse hittade Anitha till slut huset. De stora trunkarna var överfyllda av kläder som tagits med hemifrån.

Mamman hade packat ned lite presenter i smyg och hon slet nyfiket upp dem. Det var en Toblerone, ett litet silversmycke i form av ett hjärta, och en opiumparfym. Anitha blev glad, och ringde hem.” Tack så hemskt mycket för presenterna. Vad gulligt gjort av dig.” Inger poängterade att det var från båda föräldrarna hon fått dem, och frågade hur resan gått. Efter en liten stund sade de hejdå och lade på luren.

På kvällen när Anitha låg i sin säng tänkte hon på Ola. Imorgon är han ledig. Då får jag inte träffa honom. En ensam tår rann på Anithas kind och John Blund kom med sin sömnsand.

På fredagen fick hon nog!

Fasiken också att en kille skall få mig att må så här dåligt! Helvete heller! Anitha slängde snabbt på sig löparskorna, satte det långa mörka håret i en tofs, och trädde på sig träningskläderna för att sticka iväg på en träningsrunda. Det bästa med det här stället är att skogen finns precis inpå. Visst, de har varnat flera gånger på radion för alla överfall som varit i de här trakterna, men jag är TVUNGEN att komma ut. Med pulsen snabbt ökande och svetten lackande sprang hon som om djävulen jagade henne. Vilken början på vårt samboliv. Skall jag backa ur? Tyvärr är hyran för hög för att klara själv, men jag kanske kan hitta en tjej att bo med. Inte en enda har hittills visat sig intresserad av kamratskap. Jag är så ensam, så jävla ensam. Orden kom som i ett stackato när hon sprang. J-a-g ä-r s-å e-n-s-a-m. De snurrade i hennes huvud.

När Anitha kom tillbaka dröp hon av svett, men mådde mycket bättre än hon gjort på länge. Det är kanske det här som fattas?

När Anitha bott i Hälsingland sprang hon kväll efter kväll en sju kilometers löptur varje kväll med en av deras hundar. Euforin hon fick då, hade hon nu. En känsla av att ha rensat hjärna på allt och en lycka att bara finnas strömmade genom henne.

När de lite senare satt och tittade på en djurfilm om pirayor kändes livet lite lättare, och Anitha sade tidigt god natt och gick in till sitt rum för att skriva brev till sina vänner där hemma och till Ante som låg inne i lumpen.

Anitha tänkte naturligtvis på Ola, men grubblade inte. Jag vägrar falla dit igen! Inte en chans. Det är bara att se tiden an.

Lördag morgon kom med strålande solsken.

Anitha vaknade med ett leende. Hon hade drömt om Ola. Att de var ett par, och kära. Jisus vilka spratt livet ger ibland, men jag kanske vill så gärna? Hon ruskade av sig olusten och klev upp.

Vid lunchtid hör Anitha hans hesa röst innan hon ser honom och får kviller i magen. Hur beter han sig idag? Ignorerar mig? Hjärtat tar ett skutt när han brett leende ställer sig framför henne. ”Hej hjärtat hur mår du?”De blågröna ögonen glittrar av bus och hon märker tydligt att han flirtar med henne. Anitha försöker lugna sitt skenande hjärta. ”Hej! Jag mår jättebra. Förresten…” Hon tystnar några sekunder för att hämta mod. ”Har du lust att följa med till Ritz och kika på Eldkvarn? Ja du gillade ju dem sade du. ”Ola vrider på sig och drar med handen genom håret som spretar åt alla håll som om han nyss vaknat. ”Nja, jag vet inte om jag kan…” Efter en lång stunds tvekan lägger han sin hand på Anithas axel. ”Jag kan väl ringa dig ikväll vid åtta? Vad fin du är i håret förresten. Har du klippt dig?” Hon skrattar till ”Nej! Jag har bara kammat mig. Okey, ring mig ikväll då. Jag måste iväg och jobba nu. Annars blir chefen galen.”

Anitha noterade att Ola var brun och såg trött ut. Han hade ju varit utomlands på semester några dagar. Faan vad läcker han är. Hoppas att han vill följa med. Jag var jäkligt darrig i knäna när jag frågade, men jag gjorde det!

När Anitha kom hem efter dagens slit tog hon på sig springskorna och sprang ut i en timme. Svetten sprutade och blodet svischade omkring i kroppen med full fart. Håret låg klistrat mot huvudet när hon joggade upp mot garageinfarten.

Ola ringde klockan åtta, och Anitha blev alldeles hispig av att höra hans röst. ”Tyvärr kan jag inte följa med, men… ”Han gjorde ett kort uppehåll och harklade sig. ”Vi kan kanske gå någon annan dag?” Djupt besviken snurrade Anitha telefonsladden runt handleden tills handen vitnade. Hon pratade fort och osammanhängande.”Jaha, vad tråkigt. Jag, jag hade hoppats…men, ja, ja…kan du inte…så. Visst, vi kan ses någon annan dag. Kanske…om du vill.” Herregud människa bete dig inte som ett våp. Tacka för att han ringde och säg hejdå. ”Tack för att du ringde…vi ses väl imorgon då. Eller? Du kanske inte jobbar? Jag jobbar förmiddag.” Ola lät fundersam när han svarade. ”Ja vi syns imorgon. Jag jobbar också då. Ha en trevlig kväll, och ta det lugnt med grabbarna.” Det sista sade han med lite lägre röst, som om han ansträngde sig.

Besviket satte hon på sig snygga kläder, och for till stan, men struntade i BZ.

Det blev en trevlig kväll trots allt. En kille som var otroligt lik Kase både i utseende och danssätt fångade hennes blick ute på dansgolvet, men det var inte han. Trots att Anitha sett att det var fel kunde hon inte släppa honom med blicken, och blev som hypnotiserad av hans dansstil. Till slut lämnade Anitha golvet och gick till baren där hon köpte en cocacola. Killarna flockades som vanligt runt henne, och Anitha dansade massor.

Ett par killar som cirkulerat runt henne ett tag tog plötsligt mod till sig och bjöd upp. De tyckte att hon såg utländsk ut, och frågade från vilket land Anitha kom. Skrattande sade hon på hälsingemål ”Nä, nä jag är helsvensk och kommer från de djupa Hälsingeskogarna, men jag har vallonblod i mig. Men det har väl nästan halva Sveriges befolkning?” De envisades om att hon var utländsk och blev efter ett tag jobbiga så Anitha smet iväg till en annan del av lokalen.

Klockan två gav hon upp och for hem. Trött, men glad.

Söndagen var seg, men det var bara att pallra sig upp. Jobbet väntade, och Ola. Hoppas att han bestämt sig hur han vill ha det. Jag saknar honom.

Anitha hann knappt komma in i lokalen förrän Ola dök upp vid hennes kassa.

”Hur var kvällen? Hade du kul? Jag åkte förbi vid tiotiden, men såg dig inte.” Han vred händerna i varandra och såg Anitha djupt i ögonen. Vad i hela friden nu då? Hade han ångrat sitt beslut? Fasiken att jag inte var där! Hon talade om att kvällen varit hellyckad och berättade om killarna som propsat på att Anitha var utländsk. Ola tittade ingående på henne. ”Det är ju inte så konstigt att de tror det. Du har väldigt mörka drag och ögonen har någon odefinierbar mörk färg. Du ser faktiskt utländsk ut. Han har kollat in min ögonfärg! Jippie! Han bryr sig. Hennes hjärta slog några extraslag kändes det som, och hon tittade lite extra på Ola.

En kund kom och lade upp sina varor på bandet som startade och Ola gick iväg efter en snabb nick och ett ”Vi syns senare.”

När Anitha kom hem skyndade hon sig att ta på sig träningskläderna och sprang ut på en löptur. Så himla skönt att det äntligen var vår. Hon kände livet spritta i kroppen och tog ett litet glädjeskutt. Vadå Ola? Herregud, han var bara en bland tusen. Jag måste gå vidare nu. Det var ett urbra sätt att rensa skallen det här. Allt gammalt ut, och in med nytt. Anitha hade kommit tillbaka till villaområdet och joggade sakta in på Eivors grusgång.

På kvällen låg hon lik förbannat där igen i sängen och funderade. Varför? Varför? Varför? Ingen svarade på hennes fråga.

På måndagen slog Ola och Anitha följe till stan per buss för att äta mat och prata. ”Nå? Vill du fortfarande flytta ihop med mig? Vi har ju träffats några gånger nu?” Hon lutade sig lätt framåt i sätet och tittade honom djupt i ögonen. Hoppsan! Var hittade jag modet till att säga något sådant? Ola kisade lätt och lade handen som skydd över ögonen mot solen som lyste in i bussen. ”Jepp! Du är en kanontjej som jag gillar att umgås med. Jag undrar bara hur det kan komma sig att en sådan som du är singel. Du sade att du varit kär en gång…” Han satte sig närmare och lade handen på sätet bredvid hennes. ”Vad var så speciellt med honom? Var ni lika gamla?” Anitha tittade ut genom fönstret och funderade länge över frågan innan hon vände sig till Ola och slog ut med händerna. ”Jag vet inte…han såg bra ut, var tuff och snäll samtidigt, vansinnigt vackra ögon som fick mig att smälta, men…det var kemi…grym sådan.” Anitha kände sig som en förrädare som satt och åtrådde Ola när hon samtidigt saknade Kase.
Som vanligt började en film rulla framför hennes ögon, och korta sekvenser av episoder i livet då de träffats oftare och till och med bott hos varandra bubblade upp i minnet och fick henne att le lyckligt. ”Sååååå…du…älskar honom?” Ola pillade med tumnageln som förlorat ett hörn när han arbetade i charken, och satt tyst en lång stund. Anitha satt också tyst. Attans, just den frågan jag INTE ville ha.

Hon rätade på sig och pillade på sätet som fått ett litet hål i tyget. ”Jag, jag, jag vet inte längre…det är så länge sedan vi sågs, men…” Han tog hennes hand och kramade den hårt. ”Det är okej. Jag förstår. Vi pratar inte mer om det. Nu skall vi av!” Ola tryckte på knappen och skrattande sprang de av bussen och ned till tunnelbanan. Resten av resan pratade de om familjerna.

På restaurangen var det fullt av folk och rökare mixades med ickerökare som grimaserande utstod oset av illaluktande cigaretter. ”Hur kan du hålla på med det där? Det smakar ju faan.” Uttrycksfullt gestikulerande slog hon ut med händerna och höll sånär på att slå ut bordsgrannarnas ölglas. ”Oj, förlåt. Det är så himla typiskt mig. Får väl skylla på mitt vallonblod. De lär ju ha varit rätt hetlevrade.” Anitha log och flyttade sig nästan omärkligt närmare Ola som släckte cigaretten och tog hennes hand. ”Klockan har ramlat iväg. Vill du följa med hem en stund?” Hon tog handen han sträckte fram och reste sig upp.

Med släntande steg gick de över gamla stan och in mot city för att slutligen kliva in i hans pojkrum framåt midnatt.

De pratade, pratade och pratade, och plötsligt var klockan två på natten. Jisus, jag måste ju hem. Eller…? Ola makar plötsligt åt sig lite och slår uppfodrande på sängen. ”Det finns gott om plats här, så du kan sova över om du vill. Det vore skönt att slippa åka iväg nu. Det är jobbdag imorgon.” Anitha tittade på klockan som visade två och suckade. ”Okej då, men vi måste upp tidigt.” Hon lägger armen över Olas mage och känner hjärtat bulta intensivt. Sista gången Anitha tittar på klockan är den fyra.

Några timmar senare tjuter Olas klocka ilsket och väcker Anitha som med ett ryck kastar sig handlöst upp ur sängen. Var är jag? Just ja…hos Ola. Undrar hur jag ser ut? Håret står väl åt alla håll, och sminket. Tur att jag inte använder mer än mascara. Hon skrattar för sig själv när hon möts av spegelbilden inne på toaletten. Hm, misstänkt likt sovaöverfrisyr det här. Caroline kommer att skratta ihjäl sig. Och hungrig som en varg är jag. Undrar om Olas föräldrar är hemma?

Hon skakar försiktigt på Ola som mumlande lägger armen över ögonen och somnar om. Klockan tjuter till igen och efter lite pill i panelen hittar Anitha avstängningen. ”Ola, hörru…klockan har ringt för länge sedan. Vi måste dra.” Sömnigt slår han upp sina blå och kisar mot morgonsolen som sipprar in genom persiennen. Med sömndrucken röst och håret åt alla håll lägger Ola sig på ena axeln och studerar leende hennes ansikte. ”Du är söt när du sover, vet du det? Hur mycket är klockan egentligen?” Han tittar på den och får bråttom upp. ”Helvete, Christer dödar mig om jag kommer försent. Hjälper du mig med frukosten?” Med byxorna på halv stång och bältet i handen försvinner han in i köket och börjar desperat rycka upp skåpluckorna. ”Vad vill du ha? Juice? Fil och flingor? Macka? Jag måste ha kaffe innan jag dör. Vi måste dra inom en kvart.” Anitha brer en varsin macka och hittar en platsbunke fylld av färdigskurna ostskivor som hon lägger på mackorna. ”Tack gumman.” Han sveper i sig kaffet och drar samtidigt ned den vita t-shirten som han haft över ena axeln. ”Hoppas att den här var ren nu…jag hinner inte byta. Du…nu drar vi.”

På bussen sitter de tysta, trötta båda två.

Caroline pekar finger när de kommer.
”Jag visste det! Ni är ett par va?” Både Ola och Anitha nekar samtidigt, men tittar leende på varandra. De går in i fikarummet till de andra, och börjar prata kärlek. Förälskelse har ju Anitha varit med om många gånger, men kärlek? Nja, kanske med Kase, eller? Är det faktumet att jag inte kan få honom som gör att jag så gärna vill ha? Är det själva jakten jag gillar?

Det är dags att börja jobba och samtalet måste avslutas. Ola tittar på Anitha när hon inte ser.”Vi syns till lunchen då? Skall vi gå på pizzerian intill?” Han tittar skrattande på Carolin som himlar med ögonen. ”Ni är så söta. Jag blir så glad att ni hittat varandra. Mary och Tulla kan ta kassorna så kan vi gå tillsammans dit.”

På lunchen sitter de mittemot varandra och Anitha känner fladdrande fjärilar i magen. Hon rodnar och stammar samtidigt och har svårt att möta Olas blickar. Det är en lättnad när lunchen är över och de går tillbaka i samlad tropp till Metrobutiken.

Efter jobbet frågar Ola om Anitha vill följa med honom hem. Klart jag vill. Det fanns en elektricitet mellan dem som ökade när de kom närmare varandra. Han gav henne försynta smekningar över kinden då och då, och Anithas osäkerhet växte. Nåja, framtiden får väl utvisa om det bara är en tillfällig fling. Vi har ju tiden för oss.

Det blev en trevlig kväll igen, men nu med Olas kompis Måns med. Han verkade också snäll. När klockan närmade sig tolv skjutsade de hem Måns, och for sedan vidare hem till Anithas hus…där det fullkomligt STINKER av fernissa. Monika har fixat golven och Ola och Anitha blir yra av lukten.

”Ja här kan du ju inte bo! Den saken är klar. Har Monika sagt någonting till dig om att hon skulle slipa golven?” Ola är mycket irriterad och rösten är dov. ”Hämta dina kläder. Du får bo hos mig tillsvidare. Kom nu! Jag är trött!”

Anitha känner ögonen trilla ihop och rycker till när Ola stänger sin bildörr för att öppna hennes. ”Lilla stumpan förlåt att jag var så sur, men käringen kunde väl sagt något. Du betalar ju faktiskt pengar för att bo där. Faan vilken otur du har med bostäder.”

Olas föräldrar är fortfarande borta och tystnaden ekar i rummen. ”Nu kryper vi till kojs.” Ola drog snabbt av sig kläderna och lade sig i sängen. ”Jag skall bara borsta tänderna.” Anitha smög ut till badrummet och hoppades att föräldrarna inte skulle komma hem när hon stod halvnaken i deras sovrum.

I Olas rum hördes rytmiska snarkningar och hon gled in i sängen jämte honom. Han lade sin hand över hennes bara mage och mumlade något. ”God natt hjärtat!” viskade Anitha och lade två fingrar över sin mun som hon sedan pussade på och lade över hans mun.

Dagen efter vaknade hon tidigt, och låg och tittade på Ola som fortfarande sov. De långa mörka ögonfransarna vilade stilla mot den vita huden och det cendrefärgade håret lockade sig busigt vid öronen. Han hade ett överdrivet kantigt ansikte med höga kindknotor och en stor bred mun. Läpparna var fnasiga av den torra luften som virvlade runt i sovrummet. Undrar hur han kysser? Hon skrämdes lite av sina tankar och drog sig tillbaka. Anitha kunde fortfarande förnimma smekningen över kinden hon fått häromdagen.

Ola sträckte på sig och vaknade ur sin skönhetssömn. ”God morgon! Har du sovit gott?” Täcket gled riskabelt nära nedre delen av kroppen och visade ett präktigt morgonstånd. ”Sådär, jag är inte van att sova med någon.” Anitha sträckte på sig och famlade rodnande efter sin tröja under sängen. Om han bara anat vad jag legat och tänkt på? Ola böjde sig över henne och fiskade elegant upp den vita långärmade tröjan. ”Varsågod!” Ögonen lyste av busighet. ”Tack!” Anitha satte på sig tröjan och drog på sig de blå Levisjeansen, sedan gick hon till toaletten.

När Anitha kom ut igen var Ola på väg att duka upp frukost i köket. Då och då stoppade han med det han höll på med och studerade henne. ”Du är inte speciellt blyg va?” Ola lade en sked vid varje tallrik och gick till kylskåpet. ”Jag menar, du tog ju av dig allting igår bara sådär. Jag är inte riktigt van vid sådana tjejer. Du verkar så naturlig.” Han tog ut smöret och en tjock fyrkantig ost. ”Inte för att du har något att skämmas för. Det är inte så jag menar. Jag tycker du är jättese…” Ola harklade sig och lade till. ”Jättesöt.” Han rodnade. ”Äh glöm att jag sade något. Jag hör nu hur fel det låter. Du är en skön tjej som jag gillar att umgås med.” Anitha plockade ut två glas ur skåpet som hon ställde vid tallrikarna. ”Jag gillar att gå naken.” Orden kom innan hon tänkt efter. ”Det känns inte konstigt att gå omkring med trosor med dig. Du är så enkel att umgås med.” Åh så konstigt det här blir. Nu är jag ute på djupt vatten. Jag kan ju för bövelen inte tala om att jag gillar honom. ”Äh, kan vi inte äta frukost nu. Jag är vrålhungrig!”

När de ätit åkte de till Metro och jobbade.

Monika kom till butiken och pratade om flytthjälp. Motvilligt funderade Anitha på hur hon skulle komma undan och räddades av Eivor som plötsligt inflikade. ”Du kan bo hos mig. Jag har ett rum ledigt.” Monica såg inte alls glad ut och knep ihop munnen till en sur min. ”Jaha, men jag då? Du skulle ju flytta med mig till Viggbyholm?” Anitha ryckte på axlarna och vände sig till Eivor medan hon bugade med händerna hårt sammantryckta mot varandra. ”Tack, du har räddat mitt liv.” Surt ångade Monica iväg efter ett kort hejdå.

På lunchen kom Ola in och ville prata med Anitha. ”Har du tid en stund? Jag skulle vilja prata med dig.” Jaha, den lyckan var kort. Nu säger han säkert att han ändrat sig och inte vill flytta ihop med mig. ”Kan du inte prata här?” Erik som satt jämte henne tittade intensivt på Ola och såg nästan arg ut. ”Okej, jag, jag…äh, faan vad svårt det här var…Jag undrar om du vill bo hos mig tills vi flyttar till Sollentuna. Jag kan sova på soffan om du vill.”
Paff tittade Anitha uppifrån och ned flera gånger på Ola. ”Nja…tack för erbjudandet, men…jag känner knappt dina föräldrar. Det känns lite kymigt att bara flytta in. Förresten erbjöd Eivor att hysa in mig. Jag vill nog fundera på saken.” Ola vägde på den ena foten efter den andra och stod och vaggade. ”Vi pratar innan du åker hem.”

När det var dags att gå för dagen ville Ola att hon skulle följa med honom hem. ”Är det okey då?” Anitha kände att tanken på ytterligare en natt med honom tilltalade henne. Hon blev alldeles mjuk inuti när hon tänkte på honom.”Klart det är. Jag ringer och talar om att du inte har någonstans att bo.” Han lade armen runt hennes hals lite lekfullt, men samtidigt allvarligt. ”Kom nu!”

Natten tillbringades tätt intill, pratandes om livet, kärleken och framtiden. ”Du…vi måste sova…klockan är tre.” Anitha viskade i örat på honom och kände åtrån gå som vågor i kroppen. ”God natt.” Ola lade sin hand över hennes och hon kröp ihop i fosterställning med ansiktet mot honom. Han kröp tätt, tätt intill henne och Anitha började som av en reflex smeka honom över ryggen och på sidan. Ola drog handen över hennes höfter, och sökte lite trevande den mjuka munnen som eggat honom så länge. Försiktigt, försiktigt började de att kyssas. Han var ju bra på det här! Tungorna gick ömsom djupt, ömsom ytligt, smakade på den andras hud. Gled in i örats vindlingar och förlorade tid och plats.
”Nä, nu är det dags att sova.” Ola reste sig häftigt ur sängen och famlade efter cigarettpaketet. Tändaren lyste upp ansiktet och svettdroppar gled över den branta pannan. Ansiktsuttrycket var plågat. Anitha drog upp täcket över brösten och lade huvudet på sned. ”Vad är det för fel?” Ola tittade henne i ögonen med allvarlig min.”Jag måste fundera på en sak. Jag sover på golvet. Du får ha sängen. Det blir så trångt. Du sätter griller i huvudet på mig.” Ola lade sig på golvet på en madrass han drog fram ur ett skåp, och snart sov han.

Anitha visste inte vad hon skulle tro. Varför? Kysstes jag så himla dåligt? Hela natten låg Anitha och grubblade över det som hänt. Vi kommer ju så bra överens. Är det över nu? Vill han inte bo med mig längre?

När de vaknade höll hon sig på sin kant. Ville ge honom en kram, men vågade inte. Hon studerade profilen på Ola när han åt och såg att munnen förvandlats till ett streck. Inte minsta leende drog över den i vanliga fall så glada munnen och rösten var dov då han väl talade.

Några dagar senare stod de i Sollentunalägenheten igen och diskuterade med mäklaren. ”Det blir du som står för kontraktet.” Han pekade med hela handen på Anitha och lutade sig sedan över papperet igen. ”Ni får flytta in tidigast i maj, så det dröjer cirka en månad. Undrar ni någonting kan du ringa mig. Har du kvar visitkortet? Mitt faxnummer finns också där.” Ja, det satte jag fast på mappen.” Anitha skrev under efter att hon noga läst igenom villkor och priser. Efter en handskakning lämnade de huset, och Anitha gjorde små glädjeskutt.

”Vill du köra bilen? Det är bra om du övar.” Hon tittade på den långa mörka bilen och tvekade. ”Den är lite stor. Jag är inte van…” Ola öppnade förardörren och bjöd in henne. ”Varsågod, it´s all yours.” Nervöst startade Anitha bilen medan han knäppte fast säkerhetsbältet. ”Det är stor skillnad på trafiken här och hemma. Vi har bara en enda rondell i hela Söderhamn.” Ola tittade på Anitha med öppen mun. ”Va! Det är inte möjligt? Hur liten är den där staden egentligen?” Hon fnissade till och grubblade intensivt på hur många människor som egentligen huserade där borta. Till slut ryckte Anitha på axlarna och gjorde en uppgiven min. ”Jag vet faktiskt inte riktigt hur många de är, men ungdomarna flyr eftersom det inte finns jobb. Tråkigt men sant.” Hon svängde från en fil till en annan med tungan mellan tänderna. ”Usch vad bilar det kör här, är du aldrig rädd?” Ola skakade på huvudet. ”Det är en vana. När du kört några gånger blir det lättare. Är du nervös?” Anitha nickade och strök svetten ur pannan. ”Ja, det är lite läskigt. Bilarna kommer så fort. Förresten känns det konstigt att inte växla.” Hon tittade på spaken som förflyttade sig från ett läge till ett annat. ”Det känns lite spöklikt.” Ola lade handen på hennes och mumlade någonting ohörbart. ”Vad sade du?” Anitha lutade sig åt hans håll för att höra bättre. ”Jag gillar dig. Du är en så härlig tjej.” Ola smekte hennes hand och hon visste inte vad hon skulle säga. ”Ja…ja…jag gillar dig ja också.” Det känsliga ögonblicket framkallade dialekten som oftast höll sig i schack. ”Mycket.”Lade hon till och kände svettlukten av sig själv. Gud så nervös jag blir. Vad säger jag nu då?

Resten av bilfärden höll Ola hennes hand i ett hårt grepp. Då och då lät han sin tumme glida över den u-formade svängen. När Anitha såg den välbekanta byggnaden andades hon ut och skyndade sig att hoppa ur bilen. Bakdörren var lite trög att få upp och Ola tryckte till den med sin kropp. Det såg ut som om han log, men Anitha såg inte hans ansikte riktigt och visste inte med säkerhet att så var fallet.

Lennart mötte dem på lagret och hade svårt att inte le stort. ”Hur är det med våra små turturduvor? Tänker ni flytta ihop? Ja du Ola inte visste jag att du var en sådan charmör.” Gliringarna haglade, men levererades med ett leende. Personalen på Metro gillade både Ola och Anitha. ”Vi syns senare.” sade han och rusade in i omklädningsrummet utan att svara på deras frågor. Hon vinkade och vände sig sedan till de andra som ställde frågor om lägenhetsstorlek och hyresnivå.

En stund senare satt Anitha i kassan och hörde Olas glada röst när han expedierade kunder. Hon såg honom framför sig och log fånigt. Kan det bli något? Kommer jag att ångra mig när vi väl bor ihop. Jag vet ju ingenting om honom.

Dagen förvandlades snabbt till kväll och stängningsdags.

Stålgallret fälldes ned och alla konditoribitar förpassades till kylarna. Grönsakerna fick sina täcken och kassorna räknades. Ännu en dag på Metro var till ända.

Ola stack in huvudet i dörrspringan till kontoret och sade hejdå. Innan han stängde dörren lade han armarna runt Anitha och kramade henne hårt. ”Syns imorgon då. Ha en bra kväll.” Ola hann släppa henne innan hon hann få upp händerna mot hans hals. ”Detsamma.” Klämde Anitha ur sig och kände beröringen av hans kropp mot sin en lång stund efteråt. Vad betyder det här? Pengarna i kassan stämde och efter att ha signerat kvittot lämnar hon den lilla svarta väskan till Caroline som förpassar den till kassaskåpet. ”Ha en trevlig kväll. Imorgon är du ledig. Glöm inte det.” Hon tittade med underfundig blick på Anitha och formade munnen till en fråga, men tystnade. ”Ola är ledig också…skall…skall ni ses eller? Äh, glöm det där. Jag har inte att göra med ert privatliv, men jag tycker ni passar så bra ihop.” Anitha skrattade till. ”Ola har nog glömt att han är ledig imorgon. Du hörde ju vad han sade.” Caroline tittade en lång stund på henne och drog med ena fingret genom håret. ”Ni kanske kan ses imorgon? Ring honom vet ja.”

När Anitha gick hemåt ekade orden Caroline sagt i huvudet, och hon tyckte sig förnimma doften av Olas parfym. Anitha lade armarna runt sig själv och snurrade runt, runt med små hopp. Kärlek eller kär lek, ja det är frågan. Vad känner jag för Ola egentligen? Hur kändes det med Kase? Hon kom plötsligt på att hon tänkte på honom i dåtid och kände en rysning längs ryggraden. Är det så lätt att fastna för någon annan? Då kan det jag känner för Kase inte vara kärlek…eller? Anitha plockade upp nycklarna för att låsa upp ytterdörren, men istället öppnades den på vid gavel av Monica som iklädd ett stort rött förkläde och en sjal över huvudet frågande tittade på henne. ”Jag trodde att du var ute på galej som vanligt. Har du jobbat tills nu?” Hon flyttade skurhinken och golvmoppen som stod framför dörren.Det doftade såpa blandat med fönsterputs. ”Har du lust att hjälpa mig. Grabbarna är upptagna. Du kan hänga med till lägenheten i Viggbyholm om du vill.” Hon tryckte ned skurtrasan i den röda hinken och vred om den för att sedan torka golvlisterna. Med långa drag tog hon list efter list medan Anitha förvånat tittade på. ”Du kan torka ur kylskåpet är du snäll. Jag skall dammsuga övervåningen, sedan kan vi nog åka.

Anitha bytte kläder och drog upp tröjan över armbågarna för att gnolande skrubba hylla efter hylla i det något åldersstigna kylskåpet. Vattnet var kolsvart när allt var klart, och hennes händer började anta en rynkigare form. ”Är du klar? Vi åker nu så kan vi fortsätta när vi kommer hem. Om vi hinner.”

Monica rattade vant ut från den lilla tomten som omgärdade huset och tittade sig noga för innan hon gasade över till andra sidan. ”Vi skall sälja huset i Enebyberg, så du måste flytta.” sade Monica plötsligt och fortsatte titta på vägen utan att röra en min. PANIK! Vart skall jag ta vägen tills jag får flytta till Edsberg? Anithas mun rörde sig, men inga ord kom ut. Äntligen tittade Monika på henne. ”Lugn du, jag har ett rum över som du kan få hyra till och med maj.” Vilken soppa! ”Du får bo gratis om du hjälper mig på loppmarknaden när vi skall sälja alla mina prylar. Det är för trångt i lägenheten.” Anitha som ännu inte hämtat sig från chocken viskar ett kort ”Okey!” innan hjärnan far iväg i egna funderingar. ”Jag brukar köpa upp hus och renovera upp dem, ja som en investering alltså. Sedan säljer jag det dyrt, eller, nja…i alla fall med en rejäl vinst. Jag har gjort många sköna slantar på det sättet. Riksdagen skall tydligen skapa en lag som gör det omöjligt, men än så länge fungerar det. Det hade ju varit bra att veta innan jag flyttade in. Resten av resan sitter de tysta. Anitha alltför chockad att ens försöka vara trevlig, och Monica som förberedde sig för stylingen av lägenheten.

När Anitha sent omsider kom hem ringde hon till sina föräldrar som blev lite upprörda, men sansade sig när Anitha berättade att det skulle bli flytt till lägenheten i Edsberg i maj. ”Men varför skall du bo med Ola? Är inte ni bara arbetskamrater?” Mamman letade ord som inte skulle döma. ”Vi har ju aldrig träffat honom. Det känns lite konstigt måste jag säga.” Anitha funderade några sekunder på vad hon skulle säga, och beslöt sig för att ge en halvsanning. ”Vi är arbetskompisar, och han söker något tillfälligt boende. Jag skall försöka hitta en tjej att bo med senare. Förresten skall vi ha separata sovrum.” Hon skrattade till när hon såg sig själv smyga genom hallen till vardagsrummet och krypa ned i Olas säng. Allt behöver de faktiskt inte veta. ”Hyran är på fyratusen kronor i månaden. Det är hela min lön. Jag kommer att dela hyran med Ola. Det blir tufft, men jag vill ha något eget. Jag måste sluta nu. Det blir dyrt.” Mamman mumlade något om ”Galenskaper” och de sade ”Hejdå och kram.”

Konfunderad lade hon sig i sin säng med tankarna virvlande i skallen. Gör jag rätt? Kommer det bara att gå käpprätt åt skogen?

Dagen efter när Anitha kom till butiken var något annorlunda. Personalen ansåg plötsligt att Ola och hon var ett par, och Caroline kom rusande till omklädningsrummet när Anitha bytte om. ”Nå? När flyttar ni ihop?” De ljusa lockarna var som alltid perfekt formade runt det hjärtformade ansiktet. Anitha tittade förvånat upp från väskan hon grävde efter plånboken i och satte sig på en stol. ”Vem har du pratat med? Vad är det som får dig att tro något sådant? Han var bara snäll och körde mig till Sollentuna, sedan fikade vi och…” Caroline skrattade till. ”Och? ”Äh, Anitha kom igen. Killen är ju kär! Det enda Ola pratat om hela morgonen är dig. Han vill verkligen flytta ihop. Vad har du att förlora? Går det åt skogen är det ju bara att slänga ut honom.” Hon ställde sig i dörröppningen och lutade sig mot karmen. Anitha kände sig inträngd i ett hörn och funderade på om hon verkligen ville bo med Ola. Förr eller senare skulle de strula. Det visste hon med bestämdhet.

Plötsligt reste Anitha sig så häftigt att stolen ramlade omkull. Vad faan, vad har jag att förlora? Killen är ju go, och vem vet? Kanske det kan bli allvar? ”Jag skall gå och prata med honom. Vi ses sedan.”

Med bestämda steg gick Anitha mot charken och in till Ola som stod och betjänade en kund. ”Okej!” sade hon och vände snabbt tillbaka ut till lagret. Några sekunder senare kom Ola utrusande och slängde sig om halsen på henne. ”Är det sant? Faan vad roligt!” Anitha såg att det var äkta glädje och slappnade av. Det blir nog bra. Hon satte en hand i hans bröst och sköt honom ifrån sig med orden.”Vi måste prata. Kan vi ses imorgon?” Ola nickar så att mössan trillar av och innan han går tillbaka till charken ger han Anitha en snabb puss på kinden. ”Det går bra. Vi är ju lediga båda två, så vi kan väl ses vid tiorycket?”
När hon vaknar dagen efter pirrar det i magen av vetskapen att Ola och hon skall ses på tu man hand. Efter en snabb dusch och påklädning springer hon ned till Metro för att handla lite färskt fikabröd.”Värst vad du var uppklädd då.” Eivor tittade uppifrån och ned på henne och log. Jag hörde att du skall träffa Ola.” Anitha tittade förvånat på Eivor. ”Men hur vet du det?” Skrattande lade chefen handen på Anithas huvud. ”Lilla gumman, en liten fågel viskade i mitt öra att ni skall flytta ihop. Stämmer det? Ola är en gullig kille som verkar rejäl.” Anitha rodnade och tittade på klockan på armen som visade 9.45. ”Eivor jag måste rusa. Han kommer alldeles strax. Vi får prata sedan. Hejdå!”

När ringklockan pinglade till öppnade Anitha med svettiga händer. Hon kände att hjärtat skuttade till när hon såg Ola, och märkte att även han klätt upp sig.

En halvtimme senare satt de med två varsina listor framför sig på bordet, och klurade på vad som var viktigast av det de skrivit. ”Jag kan både dammsuga och diska.” Hon gjorde en kort paus och tittade på honom.”Vet du hur man tvättar?” Ola slog henne lätt på näsan. ”Hörru du, vad är det där för ton. Klart jag kan. Men kan vi inte hjälpas åt med allt sådant? Det blir mycket roligare då.” Anitha nickade ivrigt och strök röda streck under orden tvätt, disk och dammsugning, sedan satte hon pennans baksida i munnen och tuggade fundersamt på den. ”Vilka regler vill du skall gälla nattligt sällskap då? Jag föredrar nog att vi skippar det helt, men…nja…det kanske blir svårt?” Ola lägger sin hand över hennes och säger allvarligt. ”Vi kan låta bli det om du vill. Jag får väl sova hos henne om det behövs.” I Anithas hjärna körs en massa antaganden runt och hon grubblar intensivt på om hon misstolkade Olas ord i bilen om att han var singel. Så han har någon… ”Sååå du har en tjej?” Orden sitter fastklistrade på tungan som flugpapper och är svårsagda. Ola tittar upp från papperet och ler ”Nä, jag sade ju att jag är singel. Men OM jag träffar någon…”

Lättad rätar Anitha på ryggen och fnissar till. ”Ja just ja, du sade ju det. Jaha, då blir vi sambos då.” Ola drog stolen närmare hennes. ”Mm det skall bli jättekul att bo med dig, men du måste tala om när du känner att något är fel. Lova det.” Anitha sätter upp tummen och han sätter sin emot. ”Tummis.” säger hon.

Ola reser sig upp och går mot ytterdörren. ”Nä, jag måste iväg på några ärenden, men vi ses väl på firmafesten? Jag kan hämta dig om du vill. Jag är ledig några dagar nu, så vi ses inte på ett tag, men vi hörs per telefon.” Han lutar sig fram och kramar om Anitha hårt. ”Hejdå!” När han stängt dörren står hon kvar en lång stund och bara ler. Utanför hörs en bilmotor gå igång, och snart är det tyst.

Anitha går in till badrummet och baddar ansiktet med kallt vatten medan hon om och om igen säger. ”Jag skall bli sambo, jag skall bli sambo.” Resten av dagen går hon som i trans och gör ingenting. Tankar glider hit och dit utan att få riktigt fäste i hjärnan.

Personalen på Metro håller tummarna för att de skall bli ett ”riktigt” par, och på festen några dagar senare fick de små hintar och tillrop.

När Anitha dansar tryckare med Ola hör hon på hans andedräkt att han är upphetsad. Ljudet tände henne och hon drog nästan omärkligt med handen över hans nacke för att kolla reaktionen. Ola tog ett hårdare grepp om hennes midja och gav till ett lågt stön. Han lade sin haka mot hennes axel och sjöng lågt. Spänningen låg som ett blixtoväder mellan dem, och det var nästan så att Anitha inte vågade prata av rädsla för att förlora den. Plötsligt viskade Ola något ohörbart i hennes öra. ”Vad sade du?” Utan att tänka på det så viskade hon också. ”Jag tror inte att du hittat den rätte än.” sade han lite högre och sköt henne en bit ifrån sig. ”Du har nog aldrig varit riktigt kär?” Olas ögon gnistrade i discolampans blinkande sken, och något allvarligt hade smugit sig över den stora munnen som oftast log. Anitha nickade och gjorde allt för att inte smeka handen som låg på hennes axel. ”Det stämmer. Jag är singel, men jag har varit kär.” Hon böjde ned huvudet av rädsla för att han skulle kunna läsa i hennes ögon vad som pågick inom henne. Känslorna för honom blev starkare för var dag, och ju mer hon träffade honom desto mer gillade Anitha vad hon såg. Ola greppade hennes hand med ett hårt grepp. ”Kom vi sätter oss en stund. Vill du ha något att dricka?” Anitha skakade på huvudet och kände en trumvirvel i magen av triumf när han inte släppte handen trots att de satte sig. Ola drog med sitt finger över knogarna på henne, och suckade.”Jag blev mobbad som liten. De kallade mig Grodan.” Mobbad han? Skulle jag aldrig trott. Killen är ju urcharmig och snygg! Anitha gjorde allt för att lyssna, men tappade tråden flera gånger eftersom hennes egna funderingar tog över.

Kvällen gick, och de pratade om allt möjligt. Hela tiden höll Ola hennes hand. ”Vill du dansa sista med mig?” Under tiden som han pratade reste han sig och drog med henne till dansgolvet. ”Ha, ha…jag tillåter inte ett nej, så det är bara att ge upp.” Den ena lugna låten ersatte den andra, och Anithas stackars hjärta bankade som besatt. Herregud, jag börjar bli kär i den här killen. Vart skall det här sluta?

Plötsligt tändes lamporna och discjockeyn önskade god natt. Ola såg villrådig ut och tittade sig runt i lokalen.”Har du sett de andra? Vill du…?” På kinderna steg en röd rodnad, och han såg ut som en liten blyg pojke. Anitha hade sånär hört orden. ”Va?” Ola viftade avvärjande med handen. ”Äsch, det var inget. Får jag brickan så hämtar jag kläderna åt dig.” Han försvann mot garderoben med ett leende.

”Hur är det med turturduvorna?” Lennart dök plötsligt upp vid hennes sida och tittade efter Ola.”Har du haft en trevlig kväll?” Anitha skrattade till. ”Vadå turturduvor? Vi är vänner, inget mer. Jag har haft en guldkväll. Tack för all god mat. Jag är sååå mätt!” Ola kommer med sin och Anithas jacka i ett hårt grepp. ”Min buss går där borta.” Han pekade ut i mörkret. ”Din går bredvid, så jag följer dig till busshållplatsen. Har alla gått?” Anitha nickar mot Lennart som nickar tillbaks. Hon tog handen Ola sträckte ut och kände sig löjligt stolt, men var samtidigt lite blyg inför Lennarts blickar på deras händer. ”Jaha, så pass.” Sade han och kramar om dem innan de skiljs åt av allt folk som strömmar ut genom dörrarna.

När Ola och Anitha kommer till hållplatserna står bussarna och varmkör för att bara några minuter senare åka iväg. Det blir ett snabbt hejdå med en puss på kinden till avsked.

På bussen satte sig en mörkhyad man bredvid Anitha. Sin vana trogen pratar hon med honom, och han lägger plötsligt sin hand på hennes lår. ”Vill du ha sex med mig?” Anitha vänder sig mot honom och lägger kraft i orden.”Är du dum i huvudet. Jag känner ju inte dig. Vilken jävla fråga.” Snabbt byter hon plats och tittar åt ett annat håll under resten av resan.

Innan huvudet ligger på kudden kommer John blund.

På söndagsmorgonen står någon och bankar på hennes huvud. Värken är olidlig, och att ens försöka öppna ögonen är inte att tänka på. Voj, voj vad i hela friden hände? Vinet jag druckit måste ha varit starkt! Hur full blev jag egentligen? Jag var ju bara lite onykter. Tur att inte Ola gjorde några framstötar. Det hade kunnat sluta illa!

Anitha drog täcket över huvudet och funderade på allt möjligt. Igår var första gången på väldigt länge som jag inte tittade efter killar. Beror det på Ola? Det hade varit urmysigt att vara bakis och krypa ihop i fosterställning med min lilla goskisse mot magen som vi brukar göra. Nåväl imorgon skall vi titta på lägenheten igen och eventuellt skriva kontrakt. Det känns nervöst och roligt på samma gång.

På lördagsmorgonen vaknade hon av ett högt skrällande från klockan, klev upp, åt frukost, och tog bussen till Mörby för att fara till T-centralen och därifrån ta tåget till Söderhamn.

Resan tillbringades sovande med en jacka över ansiktet för att få det mörkt. De starka lysrören i kupe’n irriterade hennes ögon och skapade migränkänningar i huvudet. Hon var trött, så trött. Ögonen kändes som om de var fyllda av grus och for om och om igen ihop.

Väl hemma hjälpte hon systern med att städa huset, diska och sköta djuren. ”Är det okey om jag drar till stan?” Anitha höll tummarna för att systern skulle säga ja. Monica suckade och sade lite dröjande. ”Ja, ja, men åk inte iväg till Hudiksvall om du träffar Kase. Morsan blir så arg! Du kan väl komma hem ikväll. Du har ju bilen.” Hon drog upp det tjocka guldfärgade håret i en svans och fäste en gummisnodd runt. ”Förresten så är det kul för mig att träffa dig också. Vi ses ju aldrig.” Hon snörpte lite på munnen och himlade med ögonen. Anitha trippade fram och tillbaka på tå av nervositet och hade svårt att ta till sig systerns ord. Skulle Kase vara där? ”Ja jag lovar att komma hem. Han kan kanske följa med hit? ”Hon fick något drömskt i blicken och log lyckligt. Tänk om de ändå kunde ha ett normalt förhållande. Inte den här gissningsleken som var vansinnigt nervpåfrestande. Tänk att få vakna vid Kases sida varje morgon. Monica stampade foten i golvet och sade med bestämd min. ”Ta för guds skull inte honom hit. Morsan blir tokig då.”

Anitha gick in i sitt rum och gick igenom kläderna i väskan. Vad skall jag ha på mig? Något sexigt? Något ballt? Äh, struntsamma det är ju bara en vanlig utekväll. Hon hittade ett par byxor och en snygg blus som passade och tog ett hett bad innan hon klädde på sig och for iväg.

På discot var det samma gamla gäng som gick runt, och hur mycket Anitha än letade såg hon inte skymten av Kase. Det var kul att träffa tjejerna, men Anitha märkte att de inte hade speciellt mycket gemensamt längre. Väninnornas liv bestod av en oändlig räcka av fikande, och hon hade aldrig riktigt förstått meningen med att sitta på ett cafe eller hemma hos någon med en kaffekopp i näven flera timmar. ”Jag kikar runt lite. Är det någon som vill följa med?” Tjejerna skakade på huvudet. Bordet de lagt beslag på var alldeles för bekvämt för att lämnas. ”Gå du. Vi sitter kvar.” Sade Helena och drog det långa mörka håret som ideligen trillade fram i ansiktet bakom örat. ”Vi kanske kan dansa senare?”

Med glada steg gick Anitha runt i lokalen och träffar plötsligt på en kille som hon strulade med i sin ungdom. De dansar tätt, tätt intill och hon känner hjärtat fladdra till av gamla minnen. Det känns tryggt att vara vid Mats sida och hon erbjuder honom skjuts hem. Efter att ha sagt hejdå till sina vänner åker hon och Mats till hans lägenhet. Tanken är inte att stanna kvar, men det ena ger det andra, och efter att de delat saliv en stund ber han henne att sova över. ”Du kan köra hem imorgon. Jag har saknat dig. Du bara stack iväg utan ett ord…” Mats iakttog Anitha och tyckte om det han såg. ”Du har förändrats jättemycket, blivit mer självsäker.” Han skrattade till och tog hennes händer. ”Missuppfatta mig inte nu, men du var väldigt blyg när vi träffades. Har jag inte rätt?” Leendet var stort och brett, och de vita jämna tänderna gnistrade till i det svaga ljuset. ”Jag gillar dig.” Kyssarna blev vildare och vildare och Anitha märkte att han var upphetsad. Sanningen å säga var hon också påverkad, men kroppen sade en sak och vettet en annan. ”Matte…” Hon sköt honom försiktigt ifrån sig. ”Jag vill inte ha sex med dig. Det känns fel. Jag bor inte här längre, och det kan aldrig bli något seriöst mellan oss. Förlåt.” Hans händer gled in under Anithas tröja och han försökte dra den över hennes huvud. ”Äh, kom igen nu. Jag vill ju ha dig. Vi har väl aldrig haft sex du och jag? Vill du inte veta hur det är? Snälla…” Mats lockade och pockade med ord och handling, men Anitha hade bestämt sig. ”Nej, nu får du lugna ned dig. Vi kan sova tillsammans, men inget mer. Okej?”

Några sekunder senare sov han och hon reste sig upp och for iväg djupt ångerfull. Attans! Hur kunde jag falla igen? Det är ju fel kille! Anitha slog hårt i den svarta ratten och svor högt. ”Faan, faan, faan.”

Tjugo minuter senare körde hon in på gården till föräldrarnas hus som hade en stor lampa tänd på knuten. Det kändes välkomnande.

På söndagen fixade de till Anithas favoriträtt nummer ett…älgbiff. Hon njöt länge av varje tugga. Att äta älgbiff hade tillhört vardagen när hon bott hemma eftersom pappan var jägare, men i Stockholm var det svindyrt att leva så. Däremot åt hon spagetti med köttfärssås som hennes pappa alltid vägrat att äta eftersom han ansåg det vara grismat. De hade passat på att äta sådant när pappan var bortrest. ”Gud vad jag älskar det här! Det är så gott.” Anitha lade på ytterligare några skivor på sin tallrik och hällde över lite spad. ”Det här är en av sakerna jag saknar där borta.” Mamman räckte fram lingonsyltburken och skrattade till. ”Ja det var ju kul att man är saknad.” Anitha tittade frågande på henne innan hon förstod vinken. ”Ja naturligtvis saknar jag er och djuren också, men det värsta är nog att jag inte har råd att äta så mycket kött som jag vill ha. Allting är så dyrt, och det är jättetråkigt att sitta kväll efter kväll ensam vid bordet. ”Jag saknar många saker härifrån…” Anitha tystnade en stund och tittade fundersamt ut genom köksfönstret där den lilla sjön Vyssjen gnistrade i solen. Änder flöt omkring och jagade något ätbart, medan det då och då bildades små ringar efter småfisk som hoppade upp för att skåda omvärlden. I dalen nedanför gården gick kossor och betade tillsammans med ankor och höns. En tavla av perfektion som var så vacker att det sved i bröstet på henne. Stan är häftig, men det här slår nog ändå allt! Tänk om jag kunde hitta jobb någonstans där jag kunde få både och. Hon suckade tungt och sköt bort stolen från bordet för att resa sig upp. ”Tack så jättemycket för all god mat, men jag måste packa ihop och åka tillbaka. Bussen går om en liten stund.

En kort stund senare kramade Anitha om sin familj och Jesper, sedan gick hon ut till busshållplatsen.

Anitha hade ofta drömmar om att ramla från höga balkonger, och att vara jagad av någon eller något och undrade varför.

Jobbet flöt på som vanligt. Ola flirtade, och hon hade tevekvällar med Kenneth. Erik började om igen att fråga om Anitha inte skulle flytta in i hans lägenhet, och tillade ”Bara som kompisar förstås.” Men ödet hade annat på lut.

En dag ringer mäklaren till Metrobutiken och erbjuder Anitha en andrahandslägenhet i Edsberg. ”Det är en tvåa på 57 kvm” säger mannen och hon känner ett litet hopp om förändring. Härligt! Äntligen kanske det vänder. ”Hur mycket är hyran på? Frågar Anitha med en liten klump i magen. ”Hm, vänta lite skall jag kolla.” Hon hör honom prassla i en massa papper och prata med någon bredvid. Undrar om min ekonomi håller för det här? Anitha har telefonluren i ett så hårt grepp att fingrarna vitnar. ”Är du kvar? Förlåt att det dröjde. Fyratusen i månaden vill de ha. Är det okej?” Skit också! Det lär jag aldrig ha råd med.  ”Jadå, det är lugnt. När kan jag titta på den?” Hon lindar sladden runt sin hand och drar åt den tills blodet nästan stoppar i handen. Då virar hon upp den och drar med fingertopparna efter nummerskivan. ”Vi kan väl träffas där i morgon? Klockan sex?”

När Anitha lagt på luren lägger Ola sin hand över hennes. ”Du och jag kan väl flytta ihop? Ja som kompisar alltså?”Han drar med handen över sitt hår och sätter på sig sin lilla vita mössa innan han går ut till charken igen. I dörren vänder han sig om.”Jag menar allvar, det förstår du va? Fundera på saken tills imorgon. Jag kan köra dig dit förresten.” Leendet går från öra till öra och Anitha känner det som om hjärtat skall hoppa ur kroppen.

”Ola gillar dig skarpt! Det är jag stensäker på.” Caroline som suttit vid bordet bredvid lägger sin ena hand på Anithas axel. ”Han skulle aldrig säga sådär om han inte tyckte om dig.” Anitha tittade lite avvaktande på Caroline som ser ut som en bimbo med sitt långa ljusa lockiga hår och den supersmala midjan. Den randiga korta klänningen hon har på sig för dagen är djupt urringad och hon har arbetsrocken öppen. ”Nja, jag vet inte.” Anitha reser sig upp och går till charken där Ola står brett leende. ”Jag skall fundera på saken, men jag lovar inget, och naturligtvis får du följa med och kika på den. Det vore jättegulligt om du skjutsade mig dit. Jag hittar ju inte här i Stockholm.” Anitha ler och känner hjärtat banka lite häftigare när hon tänker på att de skall åka i samma bil.

Nästa dag far Ola och Anitha iväg till Sollentuna Edsberg där de äntligen får beskåda underverket. Hon lägger sin hand i knät och tittar på hans kraftiga håriga hand som ligger över växelspaken. ”Det var gulligt att du ville skjutsa mig.” sade Anitha och tittade ut genom fönstret på de olika områdena de passerade. ”Jag saknar skogarna därhemma ibland, men här verkar det också finnas lite sådant. Ola tittar snabbt på henne och ler. ”Man kan faktiskt hitta rätt mycket skogar här i Stockholm. Här ute i Sollentuna finns det långa springspår har jag för mig.” Han släpper växelspaken och lutar sig mot Anitha. Doften av citron och något annat når hennes näsa och hon andas in hans doft. Plötsligt svänger han av från vägen mot några vitgråa höghus som står i rad.”Här är det. Vilket nummer sade du att det var?” Hon tittar upp mot husen och säger som för sig själv. ”Nummer 18.”

De parkerar bilen och går uppför trapporna tills de kommer till tredje våningen. En man i fyrtioårsåldern öppnar och tar dem i hand. ”Välkomna! Var det svårt att hitta hit?” Två svettfläckar under armarna ackompanjerar doften av svett och han torkar sig om och om igen i ansiktet med en vit näsduk. Ola tittar sig runt i hallen och ser nöjd ut. ”Nej, jag har kompisar som bott här i trakterna. Kan vi gå in?” Mannen nickar och vinkar in dem. ”Naturligtvis, varsågod.”

Köket är helvitt och relativt stort och ett bord med fyra höga barstolar står där. Det finns ett stort kylskåp med ett frysfack i, och den som bor där har ställt en vas med blommor på bordet. När de fortsätter in i matrummet som kvinnan som äger lägenheten gjort om till sovrum möts deras blickar av en gigantisk säng som nästan täcker hela rummet. Den är av vit metall och har vackra guldknoppar på toppen av stängerna. Tapeterna är klarblåa med gulddekor längst upp. De tittar blygt på varandra och Ola tar Anithas hand för att leda henne till vardagsrummet. ”Här är gott om plats. Jag skulle kunna bo här inne och du i sovrummet. Ellerhur?” Han går ut på balkongen och tittar sig omkring. ”Jag får väl röka här ute? Du gillar ju inte sådant? Eller hur var det?” Den fyrkantiga lilla balkongen verkar lite bräcklig i Anithas ögon och hon stannar på tröskeln. ”Mm, här är jättefint. Men…” Hon tystnar och går in igen med Ola tätt efter sig. ”Du kan väl fundera?” Han går in till sovrummet igen, och Anitha fortsätter till badrummet som rymmer ett stort härligt badkar och ett rejält tilltaget handfat. ”Ola kom får du se! Vilket badrum va? Tänk vad skönt det skall bli…” Anitha känner små spiraler av lycka borra sig in i hjärtat och sneglar bakåt mot Ola som lagt sin haka på hennes axel. ”Den är superfin! Skulle du vilja bo här med mig?” Han slår handen för munnen och ber snabbt om ursäkt. ”Förlåt, jag skall inte tjata mer. Det är bara det att jag gillar dig och trivs i ditt sällskap.”

Mäklaren tittar från den ena till den andra med fundersam min. ”Är ni inte ett par?” Anitha känner att kinderna blossar och skrattar nervöst till. ”Njaä, nej, vi är bara kompisar.” Ola ler och ger henne en underlig blick.”Ja vi är bara kompisar.” säger han och lägger extra betoning på bara. Ola lägger sin hand över Anithas nacke och hon känner att håret reser sig av beröringen. ”Jag trodde att ni var tillsammans. Ni verkade så…” Han letade efter ordet några sekunder. ”Ni verkade så tajta.” Mäklaren vände sig mot Anitha och räckte fram en bunt med papper. ”Då får du fundera på hur du vill göra, men vänta inte för länge. Sådana här lägenheter får vi sällan in och de är eftertraktade. Här får du prospektet.” Han lägger ett visitkort ovanpå. ”Ring mig så fort du kan.” Hon nickar och kan knappt stå stilla. Egentligen skulle Anitha vilja kasta sig runt halsen på mäklaren och skrika av glädje, men hon måste kolla hur det håller ekonomiskt att bo här.

När dörren gått igen och de åter står ute på trottoaren studsar Anitha omkring vilt skrikandes och flaxandes. ”Yes! Yes! Äntligen kanske, kanske det löser sig.” Hon sansar sig och kliver in i bilen som Ola skrattande öppnat. ”Du är faan i mig inte klok på en fläck, men det gör inget. Det är rätt så charmigt.” Han startar bilen och tittar frågande på henne. ”Vill madame ha en privat guidning runt stan? Lite middag?” Anitha tittar upp mot sin lägenhet och har svårt att koncentrera sig. ”Guidning? Självklart! Men jag är inte speciellt hungrig än.” Tillägger hon och undrar för sig själv hur det skulle vara att bo med Ola. Han är nog en snäll kille, och verkar rolig. Inte riktigt min stil, men vadå…man vet aldrig.

En liten stund senare kör de in mot stan och Ola berättar en massa om sig själv och lägger som i förbigående till att han är singel. Anitha känner spänningen som byggs upp i bilen och blir lättad när Ola frågar om hon vill se hur han bor. ”Ja, jag bor ju hos mina föräldrar fortfarande, så…” Han lekte med bilnycklarna som han höll i handen. ”Nu får du säkert träffa morsan. Hoppas att det inte gör någonting?” Ola lade handen på Anithas överarm. Hon tittade honom i ögonen och sade att det var okej.

Lägenheten var tom, och de gick in i hans rum som såg ut som ett helt vanligt pojkrum. Den smala sängen hade ett brunt randigt överkast som slarvigt slängts över ett tjockt täcke som nödtorftigt lagts över sängen. Det kändes intimt att sitta tillsammans på hans säng och Anitha drog en lättnadens suck när de gick till köket.

”Vill du ha kaffe eller te?” Ola drog av sig den tjocka tröjan och blottade en mage som inte hade ett uns fett. T-shirten som han hade på sig var vit och nästan genomskinlig. Spänningen dallrade i luften och hon kände att rösten inte riktigt bar.”Jag dricker varken kaffe eller te. Har du juice eller saft?” Ola hämtade det begärda och ställde det på bordet, men släppte inte taget om förpackningen. När deras händer nuddade vid varandra blev det elektriska stötar, och han mumlade ”Förlåt!” och tittade henne djupt i ögonen. ”Det gör inget.” viskade Anitha och lade snabbt till. ”Du, jag måste hem och sova. Klockan är redan två. Vi får fika någon annan dag.” Ola tittade till på köksklockan och svor till. ”Helvete, vad tiden har gått fort. Du jag skjutsar hem dig.

När de satt sida vid sida i bilen tysta sånär som på någon harkling då och då kände Anitha att något var på gång. Hennes mage mullrade plötsligt till och spänningen släppte. ”Är du hungrig?” Ola lättade på gasen och studerade henne ingående. ”Skall vi käka någonstans?” Anitha viftade avvärjande med händerna. ”Nej, jag måste hem nu.”

När de kom fram till huset var det kolsvart där inne och Anitha kände sig som en inkräktare när nycklarna skramlade till och ramlade ned på golvet. ”Varsågod.” Ola sträckte fram knippan och lade armarna runt hennes hals. ”Tack för en trevlig kväll, och fundera på vad jag sagt. Jag gillar dig.” Anitha var inte riktigt säker på om det hände eller inte, men hon fick en känsla av att han gav henne en snabb puss på kinden.

Äntligen fredag! Anitha var på toppenhumör och sjöng högt när hon tryckte upp svängdörren in till charken med sin fot. ”Krasch! Bang!” En kille i hennes egen ålder satt på ändan strax innanför med en stor rostfri skål i famnen och tändstickor över hela huvudet och kläderna. ”Oj förlåt…det var inte meningen. Gud vad pinsamt. Jag trodde att det var tomt här.” Kinderna hettar och rodnaden når långt ned på halsen på henne. Samtidigt tänker Anitha för sig själv att situationen är vansinnigt lustig och har svårt att hålla sig för skratt. Med handen för munnen står hon helt perplex strax innanför dörren och bara glor på killen på golvet. ”Vem är du?” säger han nyfiket med en hes röst som ger Anitha rysningar och lutar sig framåt med ena handen lyft. ”Jag heter Ola och jobbar här.” Hon känner att hjärtat tar ett extraskutt och ger honom ett stort leende. ”Hej! Jag jobbar också här. Anitha heter jag. Vilket leende! Hon tittar honom i ögonen och känner små kittlingar när deras händer möts. ” Ola reser sig upp på knä för att samla ihop stickorna.”Välkommen i vårt lag. Hoppas att du skall trivas här hos oss.” Anitha ställer sig på knä bredvid. ”Vänta så skall jag hjälpa dig.” Hon plockar först upp dem på golvet, sedan lite försiktigt de som fastnat i hans ljusa lockiga hår. Småleende tittar hon på sin skakande hand medan blicken glider över Ola. Jisus jag är så nervös att jag skakar. Han är väldigt söt. Vad skall jag säga nu då?

Plötsligt kommer Erik svischande in genom dörren och tittar fundersamt på Anitha och Ola som sitter på golvet. ”Vad i all världen sysslar ni med?” Han ler och sätter händerna i sidorna. ”Det hände en liten olycka” säger Ola och skrattar till lite generat. ”Varför berättade du inte att vi fått en ny anställd?” lägger han snabbt till och spänner ögonen i sin arbetskompis innan han vänder sin blick mot Anitha. ”Sorry, jag har legat inne i lumpen tills igår och inte varit här på länge. Jag jobbar i charken och heter Ola som sagt. Nu får du ursäkta, men jag måste plocka fram alla varor som skall in i charken. Brukar du också stå här?” Han sveper med handen över den stora disken som börjat fyllas av färsk fisk, ost i massor och korvar av alla sorter. Under tiden som Ola pratar reser han sig upp och sträcker fram sin hand för att hjälpa henne upp. ”Mm, jag, jag, jag brukar jobba både här, i konditoriet och i kassan.” Anitha stammar lite när hon pratar, och känner ett litet behagligt kviller i magen med vissheten att de kommer att träffas ofta och mycket. Erik tittar fundersamt på henne och håller upp svängdörren. ”Vi syns senare.” Hon hör att grabbarna skrattar när dörren åker igen och anar att de pratar om henne.
Med ett hårt grepp tar hon tag i den stora rullvagnen som är fylld av olika varor som skall plockas ut i butiken, och rullar sakta ut den.

På kvällen precis innan stängning kommer det in en söt kille som köper tuggummi. ”Det blir sex och femti. Ingenting annat som jag kan locka med? Kanske en tidning? Vilken härlig kväll det är, perfekt för att ta en lång mysig promenad. Vad skall du göra ikväll?” Anitha var på toppenhumör och pratade glatt med honom. ”Varsågod, det är jämnt. Jag tänkte gå hem och titta på en film. Du…” Killen hade antagit en röd nyans och nästan stammade fram orden. ”Jag måste gå nu. Ha en bra kväll.” Han skyndade sig ut genom dörrarna innan hon hann säga något mer. Anitha plockade ihop kassan och gjorde sig redo att räkna den för att sedan gå hem.

Med studsande steg lämnade hon butiken efter ännu en lång dag, och när Anitha öppnade ytterdörren till sitt nya hem ropade Monica att en mäklare sökt henne. ”Han bad dig ringa så fort du kom hem så det är bäst att du ringer nu.” Anitha tackade Monica innan hon med darrande fingrar slog siffrorna i det långa numret. ”Hejsan! Vad bra att du ringde. Tyvärr har vi inte funnit något bra alternativ till dig, men vi gör vårt yttersta, jag lovar.” Mannen i luren lät verkligen ångerfull och orden hon tänkt säga blev osagda. Det är ingen ide att skälla på honom om de inte har något lämpligt, men lite tillsägning skadar inte. ”Det ni hänvisat till har bara varit smäck. Antingen svindyrt eller skitlångt borta. Ring mig när du hittat något. Läget är ganska akut för mig.” Mannen harklade sig och lät affärsmässig när han sade hejdå. ”Jag lovar att försöka hitta något passande för dig. Vi hör av oss.”

Luren hann knappt landa i klykan innan den ringde med ett högt skrällande. ”Ja hallå!” sade Anitha och letade febrilt i minnet efter efternamnet på Monica. ”Hej! Det är syrran. Jag tänkte bara berätta att det har kommit en avi med tvåtusensjuhundra kronor hem hit.” Det mjuka hälsingemålet fick Anitha att le, och hon saknade sin familj.

Efter att luren lagts på en stund senare tog hon ett glädjeskutt ut i köket. ”Inte dåligt, fyratusenfemhundra pix på kontot. Vad härligt. Jag känner mig rik!” Monica tittade upp från dagstidningen hon läste och ruskade skrattande på huvudet. ”Är du helt tossig?” Anitha berättade vad som hänt och att hon varit nästan bankrutt. ”Jag gav mina sista pengar till dig i hyra. Lönen är inte speciellt hög på Metro. Handels har ju urusla avtal, men det är ett roligt jobb. Man träffar så många trevliga människor, och arbetskamraterna är jättesnälla.” Monica tittade allvarligt på den unga tjejen framför sig och undrade hur hon skulle trivas i Stockholm. Det var inte alltför lätt att komma som utböling från ett litet ställe. Klimatet ute i vimlet i storstaden var mycket tuffare än i en liten stad. ”Det löser sig säkert. Ta det lugnt du.”

Veckan som gick slängde sig fram och plötsligt var det fredag igen. Anitha hade sökt lägenhet på en massa platser, men blivit besviken om och om igen. ”Faan är det helt omöjligt?” Hon pratade för sig själv medan pekfingret följde rad efter rad i dagens nyheters bostadsannonser. Ola kikade in på lunchrummet och lade sitt finger över rynkan mellan hennes ögon. ”Hallå där varför är du så bekymrad? En så söt tjej som du har väl inga problem?” Anitha suckade tungt och stannade upp med fingret för att vända sig mot Ola. ”Jag letar desperat efter någonstans att bo..” Erik kom in genom dörren och tittade på dem. ”Tjena stumpan! Letar du något särskilt?” Han tände en cigarrett och satte på fläkten i taket.
Anitha tittade på dem och sade med eftertryck. ”Jag vill ha något eget! Det är jobbigt att bo hos någon annan! Man måste hela tiden tänka på vad man gör.” Eriks ögon vilade en lång stund på henne. ”Du får bo hos mig om du vill. Det vet du ju. Jag är en rätt schysst kille.” Det sista sade han med blicken full av bus. Hon skrattade för sig själv när tankarna på Eriks ord rusade genom hjärnan. ”Nja, jag vill nog ha något eget, men tack för erbjudandet.” Anitha samlade ihop sina saker för att gå ut och sätta sig i kassan igen. Erik är grymt söt, men Ola verkar vara mer stabil. Båda är urcharmiga och gör dagarna mycket roligare. Hon skrattade åt sina egna funderingar. Ola har säkert tjej. Killar som han är sällan lediga, men tänk om…? Jag hoppas att jag får chansen att lära känna honom ordentligt.

När stegen gick hemåt kände Anitha att det pirrade i kroppen av längtan att gå ut. Inte en kväll till hemma. Jag vill ut och dansa. Hon tog några danssteg på vägen, och irriterade bilister tutade åt henne och hytte med näven. De belönades med ett stort leende och en glad vinkning.

Anitha ringde sin väninna Sussi som var trött och skulle vara hemma, så det var bara att gilla läget. Skall det bli ännu en tv-kväll med Kenneth? NEJ! Jag vill att något skall hända nu! Det här är tråkigt! Hon bytte kläder och sminkade sig. Lite kymigt att gå ut ensam, men vad har jag för val? Jag känner ju ingen här än.

Anitha tog kvällsbussen in till stan och närmade sig snart BZ som hade livligt blinkande lampor i entre`n. Handflatorna var våta av svett och hon kände att benen darrade av nervositet. De kraftigt byggda vakterna med nästan fyrkantiga ansikten klippta i kortkort frisyr tittade på legitimationen och hälsade henne välkommen.
Musiken hördes ned till garderoben, och efter att ha lämnat in jackan gick hon uppför trappan och direkt upp på dansgolvet. Aldrig att jag vågar bjuda upp någon kille. Hellre dansar jag själv.
Njutningsfullt följde hon rytmen av musiken med sin kropp i en vågrörelse och blundade för att slippa se alla människor som stod runt golvet. Skit i dem! Dansa! De smala höfterna rörde sig mjukt och plötsligt tog en mörkhårig kille tag i hennes arm. ”Ursäkta, Ruffe heter jag. Är det okej om jag dansar med dig? Jag är ensam här ikväll.” Anitha pekade på dansgolvet framför sig och gjorde en inbjudande gest. ”Varsågod. Anitha heter jag. Kul att träffas.” Efter några danser satte de sig vid ett bord och pratade.
”Du, det var jättekul att träffas, men jag måste dra hem. Skall jobba tidigt imorgon. Vi ses säkert fler gånger. Ha en fortsatt trevlig kväll.” Ruffe gick ned till garderoben med ett leende på läpparna. Det kändes skönt att gå hem i hyfsad tid, även om det kändes lite fel att gå ifrån den trevliga norrländskan han mött. Han riktigt längtade efter sin säng.

Anitha drack cocacola på cocacola och var snart speedad av allt koffein. Ett jättegäng grabbar från Nynäshamn drog in henne i sin gemenskap, och hon dansade med var och en av dem tills fötterna glödde. Anitha hade jättekul, men kände att det var tid för hemgång. ”Tack för en superkväll. Jag tänkte försöka ta trebussen hem.” En snabb blick på klockan visade att det började bli bråttom att sticka iväg, och hon kramade snabbt om dem en efter en innan hon skyndade sig nedför trappan till garderoben.
Med jackan över ena armen skyndade Anitha sig gatan fram för att kliva på bussen som redan stod vid hållplatsen och väntade. Fötterna ömmade som sjutton och skorna åkte av en efter en.

Hon satt och gnuggade hälarna som hade fullt av skavsår när en kille stannade framför henne. ”Ursäkta är den här platsen ledig?” Han gjorde sig redo att sätta sig. ”Mm varsågod. Vänta så skall jag maka på mig.” Anitha flyttade sig inåt fönstret och drog på sig strumpor och skor.” Jag har dansat hela natten och är alldeles öm om fötterna” Hon log urskuldande mot honom. Han drog sin långa flyelugg åt sidan och satte den bakom örat. ”Samma här, men jag har haft superkul. Var kommer du ifrån? Din dialekt gör att jag gissar på norrland. Charlie heter jag förresten. Är lite trött, så hjärnan fungerar inte riktigt som den skall. Förresten gör väl ölen sitt.” Han lade ena benet över det andra och lade händerna på låren. ”Jag kommer från Näsby park och är faktiskt en av de få här i Stockholm som har hela släktträdet här. Min farfars farfars far tror jag det var som invandrade hit för en massa år sedan, eller rättare sagt årtionden. Ja vi kommer från Belgien från början. Vallonsläkt du vet, smeder, valfångare och flera andra hantverk.” Charlie sträckte på sig och såg nästan förnäm ut. ”Du då? Du verkar vara från samma släkt? De där typiska tjocka ögonbrynen och ögonens mörkhet gör att jag tror det. Eller?” Han slappnade av och sjönk ihop i kroppen igen medan han drog dragkedjan på jackan fram och tillbaka. ”Du kanske är utländsk? Italienare? Turk?”

Bussen stannade för att släppa av några passagerare och ett gäng stimmiga tonåringar klev på. De tjafsade med chauffören och stämningen blev hätsk. Nervöst betraktade bussens passagerare skådespelet och kände att de inte vågade säga något till de uppretade ungdomarna som spottade när de pratade. ”Jävla idiot! Släpp in oss nu! Busskortet ligger hemma säger jag ju, och pengarna är slut.” Den kortklippta tufft klädda killen tittade på sina kamrater och garvade högt. ”Pengarna är slut. Endos finito, gone with the wind.” Plötsligt greppade han busschaufförens krage och stirrade honom stint in i ögonen. ”Hörru blattejävel släpp in oss i bussen, annars…” Killen vevade med sin knutna hand bara några centimeter från ansiktet på den andre.
Plötsligt gled en polisbil förbi tätt intill och killarna kastade sig handlöst ut från bussen och sprang skrattande därifrån. Han som bråkat mest vände sig om och körde upp fingret i en obscen gest, sedan drog han med handen snabbt över halsen som om han skar av den.
Chauffören stängde igen dörrarna och startade upp bussen. De mörka händerna skakade av både rädsla och ilska.

Anitha drog en djup suck och märkte att hon höll krampaktigt i Charlies hand. ”Åh förlåt, jag blev bara så rädd. Är inte riktigt van sådant där. Nyinflyttad du vet.” Andningen blev normal igen och hon tog upp tråden där de tappat den. ”Jag är av vallonsläkt jag med. Vår släkting var tydligen valfångare eller något liknande. Det är på pappas sida. Mamma kommer ursprungligen från Uppsala och har hela sin släkt där och i Stockholm, men jag kommer från Hälsingland, en liten pyttestad som heter Söderhamn. Helt död på vintern och fylld av turister på sommaren. Jag längtar inte tillbaka, men min familj bor ju kvar så jag måste åka dit ibland. Just nu söker jag någonstans att bo.” Charlie nickade och gjorde allt för att inte somna. ”Det måste vara jobbigt att flytta från familjen? Jag bor hemma fortfarande, och fyller tjugotre till vintern. Det är svårt att hitta lägenhet här, och dyrt…” Han gäspade och satte handen för munnen. ”Sorry, men jag är så jäkla slut. Vi är framme snart nu.” Han reste sig upp och tryckte på stoppknappen. ”Här skall jag av. Ha det bra, och lycka till med lägenhetsletandet.”

Anitha hade i stort sett berättat hela sitt liv dittills när de skildes åt. Stackaren, han fick inte en syl i vädret eftersom hon var så himla glad och uppåt och babblade i ett. Klockan hade nästan passerat fem när Anitha trött ramlade i säng efter att ha satt alarmet på klockan halv sju.