Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

I förrgår natt skrev jag på bokmanuset Hat och en gnutta kärlek tills klockan blev tre. 
Jag fick det berömda flowet, och kunde inte sluta. Karaktärerna nästan satt i mitt knä och berättade vad de varit med om. 
Benjamin sade att jag måste presentera honom före Charlie, och hon bad mig göra Jocke snällare. “Så elak har han inte varit.”, sade hon och tände en cigarrett, som hon snabbt släckte då Jocke kom in i rummet med rynkade ögonbryn.

Så vem är han då? Benjamin Larsson som kommer in i mitt manus första scenen via sin gamla Rover?
Ingen kan missta sig vad han är, men vem är han förutom det?

Andra gången man träffar honom är via teven på fängelsetrappan iklädd handklovar. En mörkhårig man med tjockt svart skägg och svarta rektangulära glasögon. Han är 37 år, tystlåten med nedböjt huvud.

Nästa gång han dyker upp på teven kommer mer information:
Benjamin kommer från den lilla staden Bollnäs, och är tidigare ostraffad, har aldrig förekommit i polisens register.

När Charlie träffar honom första gången på fängelset slås hon av hur vacker Benjamin är, och hans feminina utstrålning. Hennes ögon drunknar motvilligt i hans, förundras över mannen som stundtals verkar mycket feminin i förhållande till andra män.

Benjamin har våldtagit och mördat tjugo unga kvinnor, men polisen har bara vetskap om femton.
Han bär ett tungt bagage från barndomen, och handlingarna utgår från stora delar av det.

Med sorg i hjärtat ser jag mina små växa upp utan närvarande mor- och farföräldrar. Visst träffar de farmor och farfar ibland, men det är långt mellan gångerna. Mormor och morfar bor trettio mil bort, och träffar barnbarnen ännu mer sällan.
Den där underbara samvaron med gamla får våra små hitta på annat håll. Det blir grannar och bekanta.
Egentligen vore det superbt för ungarna om vi bodde i så kallat familjehus. Jag tror att ungar som umgås med äldre och får lära sig historia ur deras perspektiv, höra om förfäder, och vad som gällde förr i tiden. Kort sagt lyssna på farmors eller mormors historia om livet…
De barnen får en grundtrygghet, och blir inga satungar som slår sönder busskurer och gamla tanter. De ungarna fylls av respekt för livet, en visdom som mamma och pappa inte är kapabel att ge hur mycket de än vill.

Kriminella talar ofta om att de vill ha respekt, men det får man bara genom att själv respektera.

I min pågående film och bok med arbetsnamnet Skam och Skuld har jag en karaktär som heter Benjamin. Han har aldrig fått respekt på det viset. Benjamin växer upp med en snedvriden syn på vad kärlek är, och inser med förtvivlan som fjortonåring att världen inte alls är sådan som hans föräldrar sagt. En schizofren mamma och icke närvarande pappa ställer honom ensam utan vare sig skydd för andra barns påhopp eller naturliga känslor.

Av någon underlig anledning handlar mina böcker ofta om de som hamnat utanför, och jag söker orsaken till varför det blivit så. Deras hjärnor blir mentalt dissikerade i mina texter, och ytterligheter speglar deras liv.