Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Många kvinnor pratar om friheten de kände när de efter sin mammaledighet började sin arbeten igen. De fick prata med jämnåriga och sitta med kaffet ifred. Inga barnskrik störde när de pratade i telefon, och de kunde gå i samma kläder en hel dag utan att byta om på grund av slabb. När de inträdde i hemmet på kvällningen möttes de av trötta barn och en missnöjd make som hade gjort ett gott försök att mätta hungriga magar som kurrade.

Efter några veckor var nyhetens behag över och saknaden efter små barnaarmar som lindade sig i ett ormliknande grepp runt halsen, och ljudet av små barnafötter som sprang över golvet infann sig. Till och med de höga rösterna saknades, skrikandes ”mamma!”.
Då insåg de sanningen de hela tiden egentligen vetat om innerst inne. Vad var väl friheten att stänga sin toadörr utan att någon stod skrikande utanför värd om inte närheten av de älskade barnen fanns. Livet som arbetande var överskattat, karriären kunde nog stå tillbaka några år, och frågan om att jobba deltid dök upp.
De få åren som barnen var små och krävde hela deras uppmärksamhet var ingenting gentemot det som skulle komma. Långa vaknätter när barnen blivit stora, men ändå inte vuxna. Strider som slutade med gråt. Tjat, tjat, tjat dag ut och dag in. Och MASSOR av kärlek.

Du vänder ditt vackra ansikte mot mig och väser med hopknipna läppar orden som smärtar. ”Jävla mamma, jag hatar dig!”
Så mycket känsla i ord som du inte ens vet vad de innebär.
Mitt hjärta värker av kärlek till dig mitt barn, och jag vill sudda ut ditt hatfyllda uttryck för att ersätta det med ditt kärleksfulla, så oskyldigt barnsliga.

Med trevande steg närmar du dig de stora pojkarna och som ett eko säger du det de lärt dig.
Sakerna flyger och hela din kropp skakar av gråt.
”Jävla mamma! Jag hatar dig!”
Orsaken till bråket är nästan glömd och nu handlar det istället o bristen på respekt
Jag går ner på knä och håller dina smala axlar för att få dig att titta mig i ögonen.
”Älskade vän, man säger inte så. Du vet ju inte ens vad det betyder. Hat är stort och svart, något man kan döda för. Vill du döda mig?” Tårarna bränner innanför ögonlocken och jag sväljer om och om igen.
Han tittar mig djupt i ögonen och sträcker ut sina armar. ”Förlåt mamma, jag älskar dig! Förlåt! Jag menade det inte, det bara slant ur.”
Ilskan har släppt sitt grepp och ersatts av djup ånger och skam.

Vi står där mor och barn gråtandes och med värme i våra hjärtan.

Är det så här världen skall bli? De första orden som kommer till barnen när de inträder på skolgårdens heliga mark är svärord och föräldrar och lärare får noll respekt.
Vad kan vi göra som människor? Är det så enkelt att problemet skapas av brist på tid?
Tid att lyssna, tid att hjälpa och stötta. Att bara finnas där när vi behövs.

När jag var liten respekterade vi äldre och att slå en lärare fanns inte ens i vår tanke. Vår mamma var helig och trots att vi bråkade fanns aldrig orden jag hatar dig ens i vår tanke.
Vad är det som gått fel?

Alldeles nyss var jag med i en tävling på www.1av3.se som gick ut på att berätta om hur man kämpade för sin dröm,
Detta var mitt bidrag.
Min kamp

Jag lyckades nätt och jämnt kämpa mig ur det nattsvarta mörkret som omfamnat mig då sprutan sattes i min rygg, och smärtan slog emot mig som en vägg.
Flämtande kisade jag mot starka lampor ovanför mitt huvud, och hörde läkarna tala lågt med varandra. ”Vad skall vi göra? Vi förlorar henne om det inte vänder. Finns det inget mer?”
Sedan slocknade jag , och mörkret vann över ljuset igen.

Nästa gång ögonen öppnades fann de ett mjukt ljus, och låg musik som då och då genomborrades av försiktiga fotsteg. ”Är du vaken?” sade någon precis vid mitt öra med låg röst. ”Hur känner du dig?” Min hals sved efter slangen som körts ned i den, och orden ville inte riktigt komma ut. Kraxande viskade jag ”Jodå, ungefär som om en lastbil kört över mig femton gånger.” Min hjärna ställde frågan mina läppar inte vågade, och jag mötte den vitklädda kvinnans blåa ögon.
”Du fick en son som förvisso är lite tidig och just nu är placerad i kuvös, men han mår bra och har redan kissat ned en sköterska därnere.” Det sista hörde jag inte utan gled in i dimman igen med ett leende. En son, en underbar son jublade jag inombords.

Några dagar senare var jag mitt gamla vanliga jag, och insikten att jag nästan dött, men överlevt gjorde mig euforisk. Beslutet kom över mig på natten då jag låg vaken som alltid och tittade på ett foto av mina två andra barn som var hemma med min sambo. Jag skall skriva en bok om det jag gått igenom.

Och så blev det, men i och med att jag började skriva var det omöjligt att sluta. Text efter text flätades ihop, och jag som aldrig anammat datorernas mystiska värld lärde mig genom idogt letande på nätet, och massor av envishet hur cybervärlden fungerade.
Eftersom min bok trycktes på print-on-demand fick jag själv marknadsföra den, och startade novellbloggen-razaha.blogspot.com i samma veva. Min hjärna var brännhet av alla uppslag som jag fick natt som dag, och de plitades noggrant ned i min randiga anteckningsbok som alltid fanns i min närhet för att sedan slussas ut på nätet.
Jag letade upp en nättidning som heter Sourze och skickade in mina noveller, krönikor och dikter till dem. Bloggar startades både på wordpress och aftonbladet.

En dag öppnade jag tidningen Metro och fann en artikel där de skrev om en ny sajt som heter kapitel1.se. När jag skummade vidare genom texten såg jag att de skulle ha en bokmanustävling och hoppade på det direkt.
Tävlingen gick hyfsat, och innan den var över hade cirka tretusen läsare läst min bok, och en del kommentarer syntes under den, men den såldes bara sådär…
Fortsättningsvis letade jag upp recensenter som kikade igenom boken, och kommenterade den på sin sida. ”För blodig och fylld av för mycket smärta” sade hon och dissade den totalt. En simpel tvåa fick jag nöja mig med.

Trevande skaffade jag mig en domän och plats på ett webhotell. Det blev många svängar hit och dit innan jag fattade hur man bar sig åt för att skapa en snygg hemsida där alla mina texter och böcker lades in. Idag är den livligt trafikerad och många författare har ansökt om att få finnas med. Hemsidan förnyas ständigt genom att jag luskar upp tips och tävlingar som jag informerar om. Med tiden har jag lagt in hundratals med noveller som mina läsare får ta del av gratis. Allt för att kanske lyckas fånga någon som gillar mitt sätt att skriva och rekommenderar mig till andra.

I skummet av hemsidesinförskaffandet började ytterligare en bok att växa fram, och när faktumet att vi skulle till bokmässan i Göteborg dök upp här hemma skyndade jag mig att trycka upp en novellsamling som fick det påhittade namnet Pappersskärvor. Tretusen spänn fattigare höll jag underverket i min hand, och bara några månader senare fick jag två superfina recensioner som lyfte upp mig till rosa moln. Mitt självförtroende reste sig som en stegrande häst och stannade uppe en lång stund.

Genom ödets nyck fann Fredrik Lindqvist som är dramaturg min blogg, gillade den och informerade mig i förbigående att en ettårig kurs skulle påbörjas i Botkyrka om att skriva filmmanus. Orsaken till mejlet var att han gillade det jag skrivit och ville ha sin bok med på min sida.

Skrattande ringde jag min kille som tvekade bara några sekunder innan han gav sitt okej. Egentligen skulle jag behövt ett jobb för att dra in pengar till vårt byggprojekt, men han förstod och stöttade på alla sätt mitt envisa stångande med jantelagen.
Själv var jag fullt övertygad om att ödet stoppat mitt ettåriga frenetiska sökande av jobb, och kastat mig till insikt.

Nu står jag här på darrande ben, nybliven filmmanusförfattare med en superb filmide i näven, och huvudet fyllt av visioner och trådar av spänning. Året i Manuspiloterna har gett mig insikt efter insikt, och för mig finns idag inget annat alternativ än att skriva.

Om du ser någon hoppa från ett stup, följer du då efter?

Den här frågan har stor relevans eftersom det verkar som att den fria viljan flugit sin kos totalt idag.
Alla kvinnor skall vara konstruerade på exakt samma vis, och kläderna de bär har någon annan tagit beslut om.
Inte underligt att barnen i förskolan pratar om bantning sinsemellan, och vikten av att ha rätt sorts kläder.
Det som är udda förkastas och nidord haglar från söta flickmunnar som knappt lärt sig läsa de snygga reportagen i mammornas tidningar om hur man tappar si och så många kilon. Skrämmande tycker jag och många andra.

Häromdagen kom min lilla sexåring hem med tårar i ögonen, och sade att en klasskamrat kallat henne tjock, och att hon borde banta.

För det första är min tös smal som en vidja, och för det andra ser jag rött av ordet banta.

Jag har aldrig någonsin bantat, och kommer inte heller att göra det. Man rör sig mer och äter mindre så försvinner det där lilla extra som lagt sig i små ringar runt magen över vintern. Så jäkla enkelt är det.
Det här med barnkläder gör mig också ursinnig. Vad är det för vits att köpa svindyra kläder som smutsas ned två sekunder efter att de beträtt parkleken, och varför? varför? varför? gör de flickkläderna ljusrosa? Cerise är helt okej, mörkrosa med, men herregudarne varför ljusa kläder?
Jo, jo jag vet att jag har valmöjlighet själv, men barnen bestämmer ju delvis själv vad de vill ha, och de ser vad kompisarna bär. Så sköra i tanke och vilja.

På vårt dagis springer var och varannan unge omkring i prinsessklänningar. Nu är det ju inga problem med det om ALLA har sådana, men ibland är det bara några enstaka, och då blir det catfight. De drar i tyget, och ibland spricker skiten.

När de blir ungdomar kommer vi till området dyra jeans. jag skulle ALDRIG kunna lägga ut 4000 spänn på ett par jeans, inte ens om de var av guld. Jag har haft långa diskussioner med en i min närhet om ämnet, och vi är av olika åsikt om det här. Hon säger att barnen måste få samma kläder som alla andra för att inte avvika från de andra.

Jag har blivit uppfostrad av min mamma att tro på mig själv, och ha modet ATT avvika. Om jag gillar något använder jag det, punkt.

I min värld finns inte ens tanken att köpa ett par jeans till barnen över trehundra. Jag använder mig mycket av Tradera där jag köper och säljer begagnade kläder till shyssta priser. Det är många sköna tusenlappar jag spar på det här viset. Pengar man kan ha roligt för.

Än idag som vuxen gillar jag att ha kläder som ingen annan har, och handlar mycket begagnat och på små udda ställen. Billiga och roliga kläder. Sådant som folk blir glad av, eller provocerad. Jag hatar att klä mig som andra, och den absoluta mardrömmen när jag var liten var när mamma kom hem med ett plagg från JC, vår lilla småstads enda ungdomsbutik. ALLA hade ju dem.

En ung tjej skrev till mig och bad mig att ta upp det här på min blogg. Hon var av samma kaliber som mig, och bar det hon kände för, vilket resulterade i skällsord från omgivningen, och nästanmobbing. Hon hade en helt egen stil som provocerade folk som såg henne, och hon fick ständiga påhopp, något jag sluppit.
Hennes brev berörde mig djupt och jag skickade ett peppande svar där jag också lovade att skriva en längre artikel om det här.

Åter tillbaka till början. Om en människa hoppar från ett berg, måste då alla följa efter? Skulle du?

Kommentera gärna, och berätta hur du gör.
Ha det, Kram

Lilla, lilla gumman…om du bara anade vilka möjligheter ditt liv innebär, men du måste våga gå emot de vuxnas önskningar och följa dina drömmar.
Strunta i studievägledarens råd om att läsa till socionom, och sök till frisörlinjen om det lockar. Utbildningsvägen kan ändras om du känner att du hamnat fel.

Försök att kasta blygheten åt sidan då du får chanser att synas mer än andra, och låt aldrig, aldrig någon trycka ned dig i skorna, varken ung eller gammal.
Och snälla älskade unge lägg inte ritpennorna på hyllan när du lämnat din trygga barndomsort, och göm inte det du skrivit sena nätter i röda pärmar.

När du en gång börjar jobba måste du komma ihåg att det absolut viktigaste är att du trivs och ärligt kan säga dig själv varje morgon att du älskar det du gör.
Minns att ingen blir glad av att äga en massa saker, så res och se världen för dina intjänade slantar istället för att köpa massor av kläder som du ändå tröttnar på efter några gånger.

Angående kärlek kan jag bara säga några få saker.
Sök bland dem som står bakom de högskrävlande lustigkurrarna, och gå inte bara efter utseendet. Lyssna till orden, och stanna upp för att ta in kemin.
Lita alltid på din intuition när den säger dig något, och tillåt aldrig någon att förminska dig.
Kom ihåg att den du lever med är en människa, inget föremål du kan äga, och att du skall vara ärlig i dina känslor mot honom eller henne.
Låt ingen använda din kropp som en sexvara eftersom den är det värdefullaste du har, och inte skall slösas bort.

Min lilla sötnos som likt ett kvicksilver försöker ta in världen fortare än det är möjligt…stanna upp ibland och lyssna, njut och ta in världen. Tiden springer inte ifrån dig, och du mår så mycket bättre om du vågar bromsa.
Flytta ut på landet och skapa med händerna, gräv i jorden, skriv och måla så hittar du elixiret du annars måste söka under hela din livstid.

Nu har jag ett enda råd att ge dig, men ack så allvarligt.
Vänta inte med att skaffa barn tills din kropp börjar sacka. Naturen är inte skapt på det sättet, och du slipper många sorgenätter om du utnyttjar de första trettiofem till barnalstring. Då undviker du värkande lekamen, och besök hos Sankte Per i förtid.

Nu älskade Anitha hoppas jag att ditt nyfikna sinne skall leda dig rätt, och att de som lever runt dig inser den storhet i livet som varje människa äger.

Rubrikens svarta tjocka bokstäver lyser mot den vita bakgrunden i Metro:s dagstidning.

Ögonen dras ofrivilligt mot den mindre texten under, och jag läser till min stora förvåning att mannen som antastade en pojke till familjen han jobbade hos bara fick ynkliga fyra månaders fängelse.

Det är sådana här artiklar som får min hjärna att spinna loss. Och ilskan över Sveriges lama straff på dylika handlingar gör att jag knyter nävarna, och skriver andra slut.

Ibland skapar jag hela noveller av dessa små svarta bokstäver som är bortglömda av människor om några dagar.

Men vad händer med elvaåringen? Vågar han någonsin lita på en vuxen? Kommer han att möta en flicka att älska, och vad händer när mannen släpps ut igen?

Sveriges fängelser är mycket humana, och maten är mycket god sägs det. Allvarligt talat har jag aldrig ens sett ett fängelse.

Och vad händer med föräldrarna? Om det här var mitt barn skulle jag aldrig förlåta hantverkaren för det han gjort, och inte heller våga lita på att andra vuxna kan ta hand om mitt barn.

Vad gör man som förälder när det käraste man har i livet blir besudlat av någon med onda avsikter?

Min mamma och jag förde ofta högljudda diskussioner om mitt liftande mellan Hudiksvall och Söderhamn när jag bodde hemma, och när jag flyttat hemifrån och var på tillfälligt besök uttryckte hon sin förtvivlan över att jag bodde i Stockholm som var fyllt av våldsamma individer. ”Om något händer dig då jagar jag upp den som gjort det och skivar hans könsorgan som en gurka, sedan låter jag honom sakta förblöda.”

Hon visade med händerna vad hon menade, och min pojkvän som stod bredvid lade förskräckt händerna över underlivet .

Min mamma fick aldrig vetskap om att jag som nyinflyttad i Stockholm blev antastad i en lägenhet av tre män, och lyckades med nöd och näppe ta mig därifrån.

Det tog några månader innan den tunna slöjan över mina blå ögon försvann, och jag insåg att livet innehöll massor av faror, och att man aldrig skall följa med hem till killgäng man inte känner.

Det där kan ni snart läsa mer om i min självbiografi JAG ÄLSKER DÄJ JA som fått legat på hyllan medan jag gått i filmmanusskrivarskolan.

En författare jag känner samlar på artiklar i syfte att bygga böcker på dem, och jag hämtar faktiskt också mycket stoff från sådana. Man kan till exempel hitta olika karaktärsdrag i artiklarna, och utseenden eller namn. Eller varför inte händelsen som sådan?

Nu skall jag ta itu med synopsisen till filmen.

Ha det gott!

Min kille Peter är plåtslagare, något som vanliga människor tror innebär att man sätter plåtbitar på ett tak i långa rader. Om de anade så fel de har..
Det är ett otal gånger jag suttit på taknocken och tittat på när han med samma lätthet som jag syr i ett tyg svänger ihop den svarta plåten till ett konstverk av sällan skådat slag.
Emellenåt är materialet mellan hans händer av koppar, och blänker vackert och levande i solen, men oftast är plåten svart även om aluzinkplåt börjar bli vanlig.
Tänka sig att det till och med går mode i takplåt. Ett plåttak håller ju massor av år.
Visste ni förresten att plåten håller långre på ett tak ute på landet än i stan? Det beror på avgaser och olika utsläpp.

Man måste sköta om taket med avsopning, blåsa av taket med högtryckstvätt och göra ren hängrännorna där det mesta barret hamnar och sedan förmultnar och blir gegga som stoppar vattnet från att rinna bort, men måste är ibland bara ett ord…
De flesta skottar inte ens av taken vintertid och riskerar att få hela härligheten i huvudet.
Men, idag verkar villaägarna ha fattat att det är viktigt med skottning, och tar hjälp av proffs om de inte vågar gå upp själva.

En vinter höll jag på att bli en av de där som får en isbit i skallen, men kände instinktivt att det var fara, och drog mig åt sidan i sista sekunden. Frågan är om jag överlevt om isblocket ramlat i skallen på mig. Jag var darrig i benen en lång stund efteråt, och idag undviker jag att gå under tak när det finns minsta risk för ras.

Det är inte speciellt svårt att bli imponerad av skickligheten i det Peter gör, eller hur lätt han svänger ihop meter efter meter som snabbt täcker ett helt tak. Jag blir lika imponerad varje gång jag sitter där.

När jag träffade honom för tio år sedan hade jag ärligt talat inte en aning om att en plåtslagare utför dessa snygga jobb uppe på taken där hantverket tyvärr inte visas upp annat än för fåglarna, och flygplanen. Speciellt vackert är det i gamla stan där jag många gånger gått längst upp på nocken med skakande ben.

En gång lade han plåt på en kyrka ute i Sånga, och jag skulle vara lite kaxig och gå upp på ställningen för att titta på, och fotografera utsikten.
Gissa om mina ben skakade? Det var lååååååångt ned (tornet var 19 m högt, men jag gick bara 7-8 m) men utsikten var formidabel och fotona blev underbara. Det enda kruxet var att fotografera halvliggande på ställningen.
Peter halvtomhalvt bar mig ned, och yrseln lade sig efter att jag kommit ned några meter.

Vårt tak skall få ett svart falsat plåttak i sommar, och det skall bli jättespännande att se hur det blir, men jag tänker inte på några villkor hjälpa till. Taket är högt som attan, och jag får svindel bara av att titta upp på det.

Det var allt för idag.
Nästa gång skall jag berätta mer.
Kika gärna in på Peters hemsida www.speed-bygg-o-plat.se där han visar dels vad han gjort, dels några fotografier som han tagit från taken.

I samma sekund som den vita tröskeln passerats slår panikens klo sig till ro i mitt inre, och vägrar försvinna. Varje sekund blir till en evighet, och tidningarna som står placerade i ett ställ hånskrattar åt mig.
Klockans visare rör sig med höga ”Tick-tack, tick-tack”

I stolen flackar min kropp mellan att springande fly därifrån, eller på vuxet vis ligga kvar och vänta.

Doften i rummet blir tio gånger starkare, och biter sig in i mitt sinne, medan knivskarpa tumnaglar trycks in i handens övre del.
Rädd så rädd och liten, så liten ligger jag som en dömd och väntar först på sticket av bedövningsnålen, sedan ljudet och smärtan som inte finns.

Borrens illande, surrande läte gräver irrgångar av minnen och smärta i hjärnan, och smärtan kommer före känslan.

Efteråt känner jag trots allt en liten seger över mig själv. Jag gick dit på egna stapplande ben, och låg kvar.
Hålet är lagat och hon säger något jag inte riktigt uppfattar först, men sedan får tillfälle att höra igen.
”Vi syns nästa år.”

Ord som för mig ter sig som envisa gnagande lämlar som inte fattar att de gått fel.
När skall vetenskapen uppfinna något som lagar utan att smärta.

En svullnad som känns, men inte syns är kvittot på mitt besök, och en tusenlapp är kostnaden för mitt mod

Idag läser jag i min favorittidning MISSTÄNKT att det skall bli hårdare tag mot internetdroger. Från och med den 1 april i år har tulltjänstemännen och polisen rätt att beslagta farliga substanser som är på väg att klassas som narkotika eller hälsofarliga varor.

Underbart säger jag, och hoppas, hoppas att klimatet ute på nätet att allt går att fixa i drogväg, och dessa underliga sajter(Flashback, sjalvmord.com) försvinner.
Jag blir dörädd när jag läser om ungdomar och barn som på fullaste allvar frågar om den och den drogen går att blanda, och att de vill dö och frågar hur man enklast tar livet av sig.
Men hallå? Var är alla vuxna som kan fånga upp dessa små mirakel som en gång legat i magen och längtat ut? Hur kan det bli så här?

När jag var inne på Flashback surfade jag runt nästan en hel dag och läste olika diskussioner. Jag skakade av obehag när internet stängdes av .
Är det så svårt att vara människa idag att vi måste ha droger för att stå ut? Eller försöker folk hitta genvägar för att slippa vardagen?
Har ungdomarna skämts bort genom att ständigt bli roade av föräldrar och förskolepersonal som sätter något i händerna på barnen så fort de sitter och bara funderar.

Idag tar föräldrar oftast med leksaker till släktingar och bekanta när de skall bort med barnen , och hur många har inte en psp eller dvd i bilen? Jag kan villigt erkänna att vi har både cd-skivor och böcker med oss, och någon enkel leksak. Men frågan är hur nyttigt det är att ständigt, ständigt bli road och aldrig få använda fantasin.

När jag var liten och ute på vår ö Bockholmen togs inte en enda pryttel med för att roa oss barn. Åh nej, det enda som fanns i bagaget var praktiska kläder, baddräkt(men för det mesta sprang vi naken), fiskespö och myggmedel. Vi kunde stanna veckor på ön och jag lekte hela dagarna utan att vara uttråkad en sekund.

Allt fanns ju mitt framför mig. Kottar, gammal bark och löv fick agera leksaker. Mammas kastruller användes flitigt, och att hoppa runt på stenarna som låg runt ön var urkul.

På kvällarna fiskade vi och slogs med mygg.
Ett enkelt liv som var både skönt och rogivande.

Vart är vi på väg?

För några dagar sedan satt jag och pratade med en tjej som är drygt sjutton. Hon berättade att på hennes skola säljs det droger helt öppet, och att hennes vänner ibland nekat till att träffas för att de skulle sälja lite knark.

Fantasier eller verklighet? Gud vet, men jag berörs och fasar för att det kan vara sant.

Är det detta som jag skall släppa ut mina ungar i? Vad gör man som förälder för att stoppa det? Kan det stoppas, eller är den här lavinen av droger bara början? Blir det snart legalt att knarka?
Och hur skall man lära sig något i skolan om hjärnan är full av skit?