Anitha Östlund Meijers skriv, plåtslagar och trädgårdsliv

Mitt liv består av skrivande, plåtslageri, trädgård och familjen förstås

Archive for the ‘Skrivpuff’ Category

December 9th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Aptit

”Vi kan väl äta på Hågelbyrestaurangen?” säger Peter när han ringer därifrån och berättar hur matsedeln ser ut. ”Det är viltkött, det gillar du ju, och till efterrätt har de chokladmousse”, fortsätter han och jag hör att han ler.

”Barnen då? säger jag och ser framför mig minen på vår äldsta son. ”De äter ju ingenting av det där du räknat upp. Förutom moussen då.”

Under tiden jag pratar googlar jag och trycker fram Hågelbyparkens hemsida.

”Förresten så äter inte jag sill eller lax, det vet du ju” säger jag och skrattar.

”Kan du inte göra det för en gång skull?” säger Peter och fortsätter, ”Herregud vad ni är kräsna. När ska jag få äta gott då? Inte ens på min bröllopsdag får jag något gott.”

”Gott”, säger jag och drar med fingret så att jag kan läsa texten på skärmen. ”Jag då? Och barnen?”

”Åh om ni ändå hade samma aptit på god mat som mig. Allt vore enklare”

”Det finns bara en sak att göra”, säger jag och stänger av datorn. ”Vi käkar på indiska restaurangen i Tumba och beställer pizza till Razzel från pizzerian intill.”

”Jo det har du rätt i. Då får alla vad de vill ha.”

”Ja och det blir mycket lugnare”, säger jag och känner både lättnad och lite skuld mot Peter. Han är mer romantisk än mig och hade säkert gått med på att ha ett kyrkbröllop med massor av gäster. Något jag vägrar och inte tänker utsätta mig för.

”Är du på väg hem?” frågar jag och spolar hett vatten ned i diskhon. ”Vi har en överraskning till dig”, lägger jag till och tittar ut genom fönstret där det är nyskottat.

”Har du ätit?” frågar han samtidigt som jag hör att min mage knorrar.

”Nä, barnen har gjort det, men inte jag.”

”Ska jag köpa med mig nåt?” fortsätter Peter.

”Gärna”

”Då fixar jag det.”

En halvtimme senare kommer han hem med famnen full av…just det, indisk mat. Något han vet att jag älskar.

December 3rd, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Behagligt

Långsamt gled jag ned i badkaret som Niklas nyss fyllt med bubblor. Skattande tog han mig om livet och lyfte mig mot hans nakna kropp. Kylan i rummet gjorde så att håret ställde sig rakt upp och underligt nog frös jag om fötterna.

När han släppte mig kände jag hur det bubblade som kolsyra i kroppen och gled så långt ned i vattnet att bara nästippen syntes på mig. Värmen i vattnet fick mig att tänka på sol och sommar.
Ljuden i rummet blev förstärkta. Hade Niklas alltid haft den där gnällande rösten som mer liknade en ostämd fiol än en mansröst? tänkte jag och lät ansiktet komma upp över ytan.
“Du vet att jag älskar dig”, sa han och grep tag i mina överarmar. “Jag är galen i dig.”
“Dito”, sa jag tveksamt och studerade det vackra ansiktet framför mig. Jo då jag kunde nog stå ut med hans röst. Jag kanske kunde skicka honom till en talpedagog.
November 11th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Att läsa

“Vad gör du?”, sa Emma tre år till sin storebror som satt på kanten av farfars gamla röda fåtölj och bläddrade i en Agent x9.

“Läser”, svarade han, och fortsatte bläddra.
“Kan du inte läsa för mig? Snälla?”
“Äh, det är inget för småbarn”
“Snälla Jocke. Bara några sidor. Mamma sover fortfarande och…”
“Ja, ja tjatmaja. Sätt dig i stolen då så ska jag läsa.”
Emma gjorde som brodern bett henne, och lutade ansiktet i händerna.
När han inte satte igång puffade hon på honom. Inte hårt, bara lite lätt.
“Vad gör du?”
“Du skulle läsa, sa du.”
“Jag har ångrat mig”, sa Jocke och kurade ihop sig över tidningen så att inte Emma skulle se. “Det här är inget för småbarn.”
I de ögonblicket kom pappa gående från sovrummet. Han tittade från Emma som såg ledsen ut, till Jocke som bläddrade i en tidning.
“God morgon. Varför ser du så moloken ut Emma?”
“Jocke vill inte läsa för mig. Han lovade.”
Pappan ryckte till sig tidningen.
“Så du kan läsa?” sa han.
Emma såg hur det ryckte i mungipan på honom, och hon rynkade ögonbrynen. Varför sa han så? Klart att Jocke kunde läsa. Han var ju faktiskt hela två år äldre än henne, och hade börjat i sexårs.

Pappa lyfte upp Emma och satte sig i stolen med henne i knäet.
“Det här vill jag höra”, sa han, och petade på sonen. “Läs då.”
Jocke rodnade.
“J…j…jag kan inte.”
“Du sa till Emma att du kan. Ljög du då?”
“Mm”, mumlade han.
“Det är inte snällt att ljuga för lillasyster. Om ni vill kan jag läsa för er?”
“Jaaa”, ropade de.
“Kom och sätt dig i mitt knä då”, sa pappa och klappade på andra knäet.
Jocke hoppade ned på golvet, och gjorde som han sa, sedan sträckte han tidningen till pappan och vände sig till systern.
“Förlåt för att jag ljög syrran. Det var bara så kul att retas med dig. Men jag kan faktiskt några bokstäver för vi har börjat med det nu.”

October 28th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

TEMA Småsaker

“Det är ingen ide`mamma, jag fattar inget ändå”, mumlar Lisa och slänger matteboken på golvet. “Bränn upp den så jag slipper se eländet.”

“Hallå där lilla gumman. Pappa och jag kan hjälpa dig. Berätta bara hur man räknar talet.”
Lisa skrattar uppgivet och tar upp boken med en djup suck. “Det är ju det jag inte kan. Hur mycket läraren än försöker, så fattar jag inte vad han säger. Det låter som kinesiska i mina öron.”
Hon stoppar ned boken i skolväskan, drar igen dragkedjan, och släpper ned väskan på golvet framför fötterna. “Jag kommer att få gå om den här klassen, jag vet det.”
“Inte då…vänta så ska jag hämta pappa. Han kan det mesta.”
En liten stund senare sitter Lisa vid bordet med Gustaf som kliar sig i huvudet. “Nä du gumsan, jag fattar banne mig inte ett dugg av det här. Du kanske skulle gå en sommarkurs i matte? Visst finns det sådana på er skola?”
Nu har Lisa fått nog, och känner hur gråten sitter i halsen. “S…s…sommarkurs? Men pappa…jag vill vara ledig. Förresten så ska jag sommarjobba på cafeét.”
Gustaf tar hennes ansikte mellan sina händer, och säger med allvar i rösten: “Det handlar om din framtid hjärtat. Din framtid, inte min. Om du inte klarar av det här måste jag prata med din lärare, och om hon inte inser allvaret i det hela fortsätter jag till rektorn.”
Lisa lutade sig mot hans axel och grät.
“Det är inga småsaker vi talar om gumman. När du slutar skolan börjar allvaret. Det är bara två år dit, och jag hoppas du förstår att det krävs förändring?”
Lisa nickade sakta.
“Är vi överens då?”
“Mm…jag lovar att prata med Sonja. Evald i vår klass är duktig…jag…jag kanske kan fråga honom…?
“Det låter som ett bra förslag”, sa Gustaf och blinkade åt hustrun. “Prata med honom. Jag betalar gärna för hjälpen.”
October 20th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

TEMA Avbrott

Kalle såg fram emot en härlig filmkväll när han cyklade hemåt genom villakvarteret som snabbt blivit stans populäraste. De perfekt planterade ekarna strävade högt upp mot himlen på var sida i alle´n som ledde in till huset han byggt med egna händer.
Alice öppnade dörren när han kom och kramade honom hårt. ”Älskling, jag är ledsen men…” Hon pekade på proppskåpet som var svart av sot. ”Det small för bara en liten stund sedan, och elkillarna är på väg. Jag sade ju att vi skulle ta in professionell hjälp.”
Hon satte händerna över pannan och ojade sig. ”Hur skall det nu gå med all maten jag föberett? Kunde du inte…?” Hon tystnade och iakttog Kalle.
Först blev han bara besviken, sedan arg…på sig själv, livet och Alice för att hon inte kunde ha varit mer envis. Varför hade han kopplat in elen själv? Varför? Vad tänkte han med egentligen? Kalle tittade på den sotsvarta fordom kritvita luckan och skämdes.
Alice hade gått in i köket och stod med ryggen mot honom, Tyst och anklagande. Hennes händer drog om och om igen över en kastrull som låg i diskhon. Vigselringen slog i den silverfärgade ytan och påminde honom om mamman som varit exakt likadan som frun. Till och med frisyren var densamma. Insikten slog ned i honom som en blixt. Jag har gift mig med en kvinna som är en exakt kopia av min mor. En kvinna som jag hyste en hatkärlek till, och flyttade ifrån samma dag som jag fyllde femton.
Kalle lyfte händerna för att smeka Alice över ryggen, men lät dem istället sjunka ned och leta sig in i fickorna på byxorna. ”Vi kan tända en eld…” Han lät resten av meningen ligga i luften som en öppen fråga.
Alice vände sig mot honom. ”Bara du och jag? Men…du brukar ju ha filmkväll på onsdagar.” Hon gick fram till köksbordet och lyfte upp sin vita Mac-dator och räckte den till honom. ”Du kan titta på film i den här om du vill…”
Kalles hjärta snörptes ihop. ”Alice…du…förlåt. Jag har varit en genomrutten make och bara tänkt på mig själv. Det är klart att jag hellre vill vara med dig. ”Han lade handen över hennes, och tog emot datorn för att ställa tillbaka den på bordet. ”Kom så tänder vi en massa ljus, och häller upp ett varmt bad. Jag kan massera dig om du vill?”

September 9th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Att fly

Jag var medveten om varje del i min kropp, genom de muskulösa benen pumpade adrenalinet. Nacken värkte efter alla timmar framför skärmen, och händerna var iskalla.
Mina fötter mötte marken i skiftande fart, ibland sakta, ibland fortare, men jag stannade inte en enda gång, vågade inte trotsa orden han sagt. Min make sedan två år tillbaka, och min värsta fiende.
“Sanna”
Ljudet av hans röst fick mig att ta ett djupt andetag, och låren som alldeles nyss smärtat fick jobba ännu hårdare. Stenarna jag klättrade över låg noga placerade över varandra för att bilda en hög mur. Det var vackert, men halt.
“Sanna”
Jag vågade inte se mig om över axeln, rädd att snubbla, rädd att han skulle komma ikapp.
“Sanna för i helvete”
För sjuhundraelfte gången funderade jag på att stanna och få det överstökat. Han kunde inget göra…inte nu…Teo  var död och begraven…det visste jag med bestämdhet, och jag kunde bara dö en gång. Jag visste faktiskt inte varför jag sprang. Gammal vana, bara för att jag kunde? I det tillstånd jag nu befann mig var jag skyddad från knogar och öppna handflator.
Jag stannade, väntade tills jag såg den röda kalufsen och hans breda, muskulösa kropp. Stod full av tillförsikt och iakttog hans sorg.
När min make passerade stället jag stod såg jag att hans ansikte var sönderrivet, och att han höll i både min rosa tröja, och Teos blåa t-shirt han haft på sig den där dagen.
“Det är över nu”, sa jag dovt, och triumfierande. “Vi är fria”
“Sanna”, skrek han och ställde sig på knä utan att verka reflektera över vätan. “Jag älskade ju dig”
Jag tog Teos hand och gick därifrån väl vetande att vad som än väntade var det bättre än det vi haft.
September 6th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Pusselbitar

Sandra sydde i den bortslitna knappen, och plåstrade om såret i pannan. Erik var inte ond, nej då efter vad hon hört var han ett av de där bortglömda barnen som saknade en organisk pusselbit till föräldrarna. Det var helt naturligt att han slog.

När hon körde in på gården där de bott i snart tio år höjde hon blicken till Lönnen som stått där i urminnes tider, och varit hennes favoritlekställe som liten.
Farmor skulle snurra flera varv i sin grav om hon sett förödelsen i sitt forna hem. Det var tur att cancern hjälpte henne över stupet, och gav dem en frist.
Erik stod i köket och diskade. Besticken skramlade, porslinet lät som om det precis var på gränsen att brista, och glasen klirrade. De grova axlarna var framåtlutade, och runt munnen såg Sandra djupa veck.
“Är det tid att komma nu? Flyttgubbarna blev förbannade och stack iväg. Nu ställer du till det igen.”
“Förlåt, jag var tvungen att åka till apoteket för att köpa plåster. Det var slut…igen…och…” Sandra tystnade.
“Undanflykter, alltid samma jävla undanflykter. När ska du växa upp och stå för det du gör?” Han drog upp ploppen i diskhon, och torkade de stora, valkiga händerna på handduken han petat in under skärpet.
Sandra klev in i köket och började packa upp det hon köpt. Gasbinda, plåster, Alvedon och ett paket Citodon ifall att. Med långsamma rörelser lade hon in det i det röda, lilla skåpet med ett vitt kors på.
Hon kände hur maken iakttog henne, och såg att händerna darrade på honom. Var det återhållen ilska, eller ånger som drabbat honom, tänkte hon, och stängde skåpdörren sakta.
“Förlåt”, sa han, och lade handen på hennes axel. “Är vi vänner igen?”
“Visst”, sa hon och log. “Det är lugnt.” 
August 18th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Klottra

Med långa eleganta svep fyllde Tobias fem år väggen utanför garaget med vit färg. Hinken hade stått placerad i ett hörn av trädgården i flera veckor, och farfar Olle gjorde allt för att förtränga dess existens. Därav placeringen.

Men Tobias som inte alls tyckte det var tråkigt att måla spanade ivrigt in var farfar gömde penslarna, och tog en dag ett av de inplastade paketen för att gömma dem i sitt rum.
Han ritade en streckgubbe som gungade, och en stor blomma, sedan fortsatte han ned mot plåtlisten för att där måla vackra stjärnor.

När allt var klart gick han flera steg bakåt för att beskåda underverket, mycket nöjd med sig själv.
“Tobias”, ropade farmor som stått i köket och bakat bullar. “Var är du vännen?”
Han skyndade sig in i huset, och lämnade färgpytsen plus penslarna på backen.
“Ja farmor, här är jag”, ropade han och satte händerna bakom ryggen. “Jag har varit ute.”
Det låg massor av bullar på köksbordet, och Tobias satte sig på stolen som farmor pekade på.
När hon böjde sig över honom, och hällde upp mjölken rynkade hon på näsan.”Usch vad du stinker min pojke. Vad gör du där ute egentligen?”
“Inget”, sa han och försökte gömma händerna i knäet.
“Vill du inte ha något?” frågade hon, och lade handen på hans axel. “Det är något mystiskt här, det är jag säker på. Tala nu om för mig varför du är så lågmäld, och inte kastar dig över bullarna som du brukar.”
Hon vände upp Tobias hand mot sig och skrek rakt ut: “Men lilla barn, vad är detta? Du är ju full av färg.”
Han skämdes, och vågade inte titta på henne. Riktade envist blicken ned i knäet.
“Tobias, vad har du gjort? Var kommer all färg från?”
“Jag har målat”, sa han lågmält, och försökte torka av sig på byxorna som färgades vita.
“Var har du målat om jag får fråga, eller vad?”
“Garaget”, mumlade Tobias, och la snabbt till: “Igår sa farfar att det hade sådan ful färg, och jag…jag…jag ville hjälpa till.”
Tillsammans gick de ut på tomten, och betraktade klottret som lyste upp den svarta dörren.
Hon luggade honom försiktigt, och satte sig ned på huk. “Så får man inte göra. Förstår du vad jag säger Tobias? Låt de vuxna ta hand om sådant där?” Farmodern tog hans vita hand i sin, och torkade hjälpligt av den med förklädet. “Nu går vi in och äter bullar med mjölk, sedan letar vi upp farfar och sätter fart på honom.”
August 5th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

TEMA Mångfald

Jag sitter på gatan i en amerikansk stad

Iakttar, förvånas
Av mångfalden den bjuder på
Svarta, gula, vita och bruna
Samlade, enade, gå
Hitåt, ditåt, in i butiker
Sliter, provar, shoppar påsarna fulla
Jag läser i tidningen att de gula samlas i speciella områden
Om gängkrig där barn slåss mot barn
Genom att höja huvudet ser jag in i bostäder
Krimskrams i fönster med gladfärgad gardin i det ena, och slät vit i det bredvid.
Människor, så lika i utseende, men ändå olika.
Lever ovanpå varandra trots att de kommer från olika länder
Jag sitter på gatan i en amerikansk stad
Iakttar, förvånas
Över att de trots allt samsas rätt bra

Vill du höra mig läsa den? Kika in här

August 4th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

TEMA Anställa

Det var ingen lätt uppgift som pappa ålagt mig. En kvinna som var vacker, och hade huvudet på skaft var det han ville ha. Om hon dessutom kunde mecka med bilar och klyva ved så sade han att hon var anställd.

Jag började med att kolla tidningsannonserna, och lapparna nere på Icabutiken, men…det var som vanligt mest unga flickor som ville vara barnvakt, och gå ut med hundar.
Nu var i och för sig pappa inte så svår, förutom utbrotten då rullstolen vägrade fungera som han ville. Jag hade försökt att sköta honom själv, men…det var bara att erkänna. Jag klarade inte av att se min förut så aktiva pappa sitta lealös i en stol, med sned, dreglande mun, och utan ett öga.
Dagen när olyckan hände låg inte alls långt borta i tiden, och läkarna sa att han kanske kunde bli fullt återställd, förutom synen som var förstörd för alltid.
Ryggen liknade ett s, och jag tvivlade starkt på att den någonsin skulle rätas ut, men…jag kanske hade fel.
När jag stod på arbetsförmedlingen hörde jag en kvinna beklaga sig för en annan äldre variant av henne. “Jag fattar inte. Nu är det tredje året jag går arbetslös. Ingen verkar vilja anställa en kvinna som mekaniker, och min utbildning till sköterska var tydligen förgäves…”
De kramades en lång stund, och tittade på varandra.
Det kändes som om jag gjorde något förbjudet, så jag öppnade en tidning istället.
“Nummer 56”, ropade en gråhårig man, med skinnloafers, och rutig skjorta.
“Det är jag”, svarade kvinnan och gick iväg.
En liten stund senare kom hon ut rödgråten, och snyftande. 
När den äldre kvinnan skyndade mot henne, slängde hon sig i hennes famn och storgrät. 
Jag harklade mig, och vinkade till henne för att få kontakt. “Ursäkta…jag…jag kunde inte undvika att höra…min…min…pappa söker en sköterska.
Kvinnan tystnade och mötte min blick.”Vad menar du med det? Erbjuder du mig jobb?”
“Min pappa är racerförare och råkade ut för en olycka. Du kanske läste om det? Mount Blanc racet där två bilar kolliderade…den ena var min pappa…”
Jag kände hur rösten inte riktigt orkade fram, och tystnade medan bilderna av pappa i sjuksängen flimrade framför ögonen. “Han söker en sköterska som kan hjälpa honom. Du verkar vara som klippt och skuren.”
Hon log och tog sin mammas hand. “Är det säkert?”
Jag nickade rörd av hennes glädje.
“När kan jag komma på intervju?” frågade hon, och satte sig på en stol närmare mig. “Jag kan börja per omgående.”
“Nästa vecka på måndag. Då tar de bort bandagen över ögat.”
“Här är mitt kort”, sa hon och räckte fram ett visitkort med en vacker ros på. “Jag heter Helen Salmi förresten.” Hon vände sig mot den äldre kvinnan. “Det här är min mor Maja.”
“Hej, Tina Nyström”, sa jag och hälsade som min pappa lärt mig. Det vill säga genom att niga.
“Då syns vi på måndag”, sa Helen och tog upp sin väska från golvet. “Mamma, kommer du? Om vi skyndar oss hinner vi till apoteket innan de stänger för lunch.”
Jag hade svårt att inte tala om för pappa att jag hittat en sköterska, men hade lovat mig själv att ta hem henne som en överraskning till honom.
När de tog bort bandaget grät han av rörelse. “Jag ser. Helvetes djävlar…jag ser. Inte klart, men jag ser en suddig bild av dig lilla gumman”, sa han och tog min hand. “Det här betyder att jag eventuellt kan fortsätta med racingen. Fattar du?”
Jag nickade, och njöt av att snart kunna ge honom ännu mer glädje genom att berätta om Helen, men ville inte göra det ännu. “Grattis pappa. Det är fantastiskt.”
När vi körde in på vår tomt, såg jag att Helen stod och väntade på trappan. Regnet som nyss öst ned stoppade tvärt, och jag lyfte ut rullstolen, fällde upp den, och hjälpte pappa ned i den.
“Vem är det där?”frågade han med barsk röst. “Säg till henne att vi inte vill köpa något.”
Skrattande rullade jag honom till trappan, och uppför den uppbyggda bron vi gjort enkom för rullstolen. “Jag är din nya sköterska”, sa hon, och hjälpte mig in över tröskeln då jag låst upp. “Och din högra hand i verkstaden.”
Pappa tittade på mig, men sa inget.
“Om du vill ha mig alltså”, fortsatte Helen, och rullade in honom i huset som om hon alltid gjort det. “jag hörde att du kör racing. Min salig farfar gjorde det. Han vann en tävling i Frankrike, men kom annars bara tvåa.”
“Det där vill jag höra mer om”, svarade pappa och sträckte äntligen fram handen. “Leif Nyström, trevligt att träffas.”
Han motade bort mig då jag tänkte ta av honom jackan. “Vänta med det där. Jag och Helen ska ta en promenad.”
Jag öppnade ytterdörren, och såg när de rullade iväg livligt pratandes. Mitt hjärta blev alldeles varmt.