Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Jag har den tron att allt sköter sig själv, och brukar vanligtvis få rätt.

Eftersom jag bor som jag gör växer det mesta i vår trädgård, men en blomma som inte vill växa här är solros. Denna härligt maffiga vän vägrar att rota sig hos oss, och jag tjatar inte.

I våras kom Peter hem med en som sattes ned i jorden, och dog på några dagar. Nu står hon där som en markering att jag minsann inte ska tro att jag är någon expert.

Men rosorna trivs här…oj, oj, oj så många det blivit med åren.

I dagsläget har jag både röda Flammentanz, gula buskrosen Lightning, Randiga Rockin Robin, och många fler.

Några av dem ser ut som skira porslinsblommor då de blommar, och andra har stjälkar som är lika tjocka som mitt lillfinger, och står rakt upp utan stöd.

Här kommer några av skönheterna:

Det verkar som om rådjuren bestämt sig för att jag får ha de här små älsklingarna i fred, för de har fått växa hela sommaren utan att en enda försvunnit.

Igår när jag gick runt på tomten såg jag att mina nya Klematis trivdes på sina platser, och några blommade till och med. Något jag inte räknat med skulle ske i år. Jättekul.

Min gammelmormor är nog ganska nöjd nu, när jag fortsätter det hon en gång startade. Jag samlar också in frön från mina blommor, och planterar det på våren då det är dags. Trädgården växer åt alla håll, och tanken är att jag ska köpa ett persiokoträd som heter Frost. Det tål nämligen att växa här.
Och ett bigarråträd ska vi köpa. För nästa år vill jag smaska sådana.
Finns väl inget härligare än att äta frukten direkt från träden?

Nu är det dags att stänga av internet och skriva på manuset igen.
Ha en underbar dag

När jag kommer dit möts jag av underbara trädgårdar som fått växa som de vill i en sisådär två, tre år.

Ofta är det kvinnor som älskat att poa i trädgården, och råkat ut för någon olycka eller sjukdom som tvingat dem att försaka det utanför huset.

Och de mår dåligt för det, dras med ständigt dåligt samvete.

Fullersta är inget undantag.

Hos den här charmiga och snälla damen finns en pärla som inte kunnat skötas på ett tag. Hon är en så kallad krutkärring som levt ensam många, många år, och skött både hus och liv själv.

Sakta men säkert plockar jag fram detalj efter detalj som förr glänst. 

I förrgår gjorde jag i ordning på sidan om huset. Jag kapade ned en Chersmin, två vildvuxna Forsythior och drog bort massor av ogräs.
En Ölandstok som brett ut sig, och en krusbärsbuske som växte inuti den fick också stryka på foten MEN vi beslöt oss för att flytta ut buskarna i trädgården istället för att kasta dem.
Så här såg det ut innan jag satte mina fingrar i den här delen:

Efter min rensning:

Igår rensade jag rabatter hela dagen, och slogs med mördarsniglar. Ha, ha…tänk att ett så slemmigt kryp kan ställa till med så mycket skada. Bladen hade stora hål.
Jag och Marianne plockade sniglar på löpande band, och la ned dem i grovsalt.
Vi band också upp hennes underbart vackra och väldoftande rosor som fallit ned. Vad sägs om den här till exempel?

Samtidigt som jag krattade och klippte gräsmattorna fina hällde Marianne Myrr över myrkolonierna som fanns i muren. Det vällde ut elaka svarta kryp som bet oss så fort de kom åt.
Några plommonskott som kom från grannen drogs upp och fick följa med hem hit. Nu hoppas jag att de kommer att trivas.

Dagen gick fort, och vid tre mötte jag Peter nere vid Statoil för vidare färd till Södertälje för att hämta en ny växellåda till Peters pickup.
Efteråt svängde vi in på Elgiganten och handlade en kolfilterfläkt. Vår gamla här hemma har nämligen lämnat in forever, och står mest och tjuter.

Rita och barnen kom hem en liten stund efter att jag gjort det. Hon hade haft en tuff avslutning på dagen på grund av strulande barn, och vi hade ett allvarligt samtal med Razzel och Hampuz som brottats.

Jag skjutsade hem Rita till Flemingsberg, och vi pratade om vikten av att inte krypa till kojs med vilken kille som helst. Jag poängterade att jag tyckte att hennes kropp är alldeles för speciell för att ges bort till höger och vänster. Att det var bra att inte ha sex jämt och ständigt.
Hon i sin tur talade om att Thailändska flickor inte har sex innan äktenskapet, och att hennes mormor poängterat det under alla år, vilket präglat henne starkt, och gett henne skamkänsla då hon hade sex.

Innan vi skildes åt gav jag henne en smekning på kinden och talade om för henne vilken guldtjej hon är.

Sedan skrev jag på manuset en stund, men hindrades av mina värkande händer som svullnat upp av allt jobb.

I morse vaknade jag av att Peter åkte iväg, och av värken i händerna. Det har varit tuffa dagar för kroppen, och jag måste trappa ned lite.
Det är till och med så att två fula så kallade artrosknölar dykt upp på handlederna. Jag vill så mycket, men min dumma kropp vill annat.

Nu tittar vi på Pippi Långstrump, och ska snart inmundiga frukost.

Sedan ska jag ut och titta till min egen trädgård och plantera ett antal nya växter jag fått.

Ha en härlig dag.