Anitha Östlund Meijers skriv, plåtslagar och trädgårdsliv

Mitt liv består av skrivande, plåtslageri, trädgård och familjen förstås

Archive for the ‘Att skriva för barn’ Category

May 3rd, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Att skriva för barn – sista kursdagen-nyutkomna boken Så skriver du för unga

Igår var det en sorgens och eftertänksamhetens dag. Jag hade nämligen min sista lektion för Ylva Carlsdotter.
Nä, förresten vi kommer att ses den femtonde maj då hon har releasefest för sin nya bok Så skriver du för unga
Så skriver du för unga (häftad)
Naturligtvis tänker jag köpa den OCH få autograf av författaren.
Jag gillar omslaget. Det är fräscht och coolt.
Nåväl, igår var det alltså sista gången vi sågs som elever och lärare. Vi hade sista textresponsen och jämförde texterna med hur vi skrev från början och nu. Resultatet är att vi lärt oss massor av Ylva och praktiserar det när vi skriver.
Ylva började lektionen med att dela ut info om Skrivarakademins Skrivarlinje på heltid som absolut lockar mig, men är helt otänkbar i dagens läge. Jag pratade med en tjej som gick den just nu. Hon sa att första året är bra, men det andra är sisådär.
Den här lektionen gick vi igenom samtligas texter som sagt  var, och det jag då lärde mig var:
Det får inte vara för mycket elände i en text. Läsaren måste få luft.
Du får inte heller ha för mycket återblickar, i alla fall efter varandra. Det blir svårt att följa för barnet och förvirrar.
Vi hittade som vanligt flera fina formuleringar som går rakt in i hjärtat. Ord som stannar kvar en lång stund och ibland aldrig lämnar en.
I en text med problem får inte lösningen komma för fort. Det måste vara lite kringelikrokar, hinder och en synlig lösning som inte är en lösning men leder till en lösning av problemet.
Ordet förnekelsen passerade i en text och vi diskuterade först och främst om pojken verkligen förnekade det som hände och om ordet finns tillgängligt hos barn. Vet de vad ordet betyder?
Vi pratade också om att man inte skulle upprepa sig för mycket. Ett brev som återkommer med samma text flera gånger blir tjatigt. 
Du måste plantera magi i en fantasyberättelse för att det som händer ska bli trovärdigt. Det vill säga du måste skriva början på berättelsen så att barnet förstår vad det är för sorts berättelse. Barnet bygger då in saker i händelserna som passar till genren. De tänker fantasy helt enkelt.
Du behöver inte skriva en berättelse som en saga. Det går också att väva in poesi i den, eller varför inte skriva den som kortprosa:
Katten Nisse satt ute på sandstranden
Såg en mås
Följde den med blicken
Såg hur den slog ihop vingarna, störtdök, satte riktning mot
Maten familjen just dukat upp
Lyfte på tassen
Såg hur måsen landade 
På filten 
Bredvid honom
Kände doften av gammal fisk och tång
Slog ut med tassen
Fångade måsen
Som skrikande, skränande, ropade på hjälp
Ljudet av vingar hörs från himlen
Katten tittar upp mot moln av vitt
Hukar sig, kryper ihop, darrar av skräck
Pappan i familjen kommer springande
Sjasar, skriker och svär
Pojken i familjen lyfter upp katten
Smeker, gullar och tröstar
Katten lipar åt måsar
Du ser bilderna va? Det är det som är grejen med att skriva. Du ska få läsaren att se bilderna. Olika läsare ser olika bilder.
Ett hinder i en berättelse behöver inte vara så stort. Det kan vara en händelse, en sak, något inuti karaktären.
Försök också att ha en återkoppling på det du nämnde tidigare i texten. Det kan vara en tygbit, ett sätt att förhålla sig, ja egentligen vad som helst. I min kortprosa återkommer jag till trekompositionen av ord. Det blir nästan diktliknande.
Om du skriver en deckarbok till exempel där din karaktär ser någon med ett visst utseende måste du karaktärisera det. Är det en stor näsa, ett födelsemärke på kinden, ett är. Du måste ge minst en detalj som är specifikt för den personen. Då tvivlar inte läsaren på dig om din andra karaktär känner igen honom/henne.
LOGIK är A och O i en berättelse. Något som brister emellanåt hos både mig och mina kamrater. Det är viktigt att man läser igenom texten flera gånger och helst låter någon annan läsa den. Du blir hemmablind. 
Ett sätt att kolla texten är att ändra fonten på texten. Du ser orden på ett annat sätt då. Ytterligare ett sätt är att läsa bakifrån. Jo, du läste rätt. Om du läser manuset bakifrån glider du inte iväg med hjärnan.
Ylva pratade även om det här med att upprepa namnet eller skriva Ellas mamma, flera gånger efter varandra. Samma sak med, tänkte hon. Läsaren vet att det är Ella som tänker.
Vi pratade även om vikten av att dra ut på scenerna. Mjölka dem på allt du kan. Hoppa inte snabbt till nästa scen.
Logiken kom på tal flera gånger igår. Hur många har två chokladkakor i sin väska? Vad tror du? har du det? Man kan ibland byta ut en sak till en annan mer logisk sak. Istället för att ge barnenen varsin chokladkaka i belöning ger han dem kanske en varsin tjuta. Det har de flesta i sin plånbok, ellerhur?
I min omskrivna text ändras sinnesstämningen för snabbt.:
Teodor lade huvudet på sned och studerade Maja som stod med ena foten i vattenbrynet. ”Du vet att din mamma blir arg va? Jättearg. Sist vi var här fick du utegångsförbud en hel vecka.” Han skakade på det ljusa håret när en fluga flög in i det. ”Såg du vad det va för sort? frågade han ängsligt och drog med handen genom håret. ”Sitter den kvar?”

   Maja kisade mot honom och höll ena handen över pannan. ”Det kan jag väl inte se härifrån fattar du väl.”

   Teodor skakade på huvudet och drog axlarna upp och ned några gånger. Föste handen fram och tillbaka över huvudet. ”Jag gillar inte småkryp.”

   ”Om du kommer hit ska jag kolla”, sa Maja och skrattade när han hoppade omkring och skakade på huvudet samtidigt. ”Den är säkert flera mil härifrån. Om du inte dödat den förstås.”

   Teodor tittade på henne med öppen mun. ”Vad säger du? Menar du att det ligger en död fluga i mitt hår nu? Bläh vad äckligt.”

   ”Min katt brukar döda flugorna som sitter i fönstret. Han är jätteduktig”, sa Maja. ”Äh, det är klart att flugan försvunnit. Kom nu.”

   Vid strandkanten en bit bort simmade en massa änder. Teodor skrattadenär de dök ned och vippade upp sina stjärtar. ”Undrar hur länge de kan hålla andan”, sa han för sig själv. De kanske drunknar?”


 Det min lärare opponerar sig över och ifrågasätter är logiken att Teodor ska gå från äcklad av flugan till skrattande åt änderna.
Vad tror du? Är det ologiskt?
Det jag kan tänka mig är att han skrattar i falsett dvs överdrivet skratt som skapas på grund av rädslan tidigare.
Vi diskuterade också min gestaltning av meningen:
Maja pekade på en stor rundel av gula blommor som växte ute i vattnet. ”Det där är Kabbelekor”, sa hon med munnen hopdragen till en liten stram rundel.

Jag ville gestalta att hon försökte mästra Teodor, men hade svårt att hitta det rätta utseendet när hon gjorde det. Ibland vet jag så väl hur karaktären ser ut, men hittar inte orden.

I den här meningen blev det istället för många pappa efter varandra:
   Maja skrattade och suckade tungt. ”Vi måste skynda oss”, sa hon och tittade upp mot huset på kullen. ”Pappa jobbar hela dagen, men mamma är hemma och tvättar.”

   ”Pappa har berättat att fiskarna har gälar som de andas med. Jag måste fråga honom hur änderna andas”, sa Teodor.


Det pratades också om det var logiskt att ett barn sa sådär om änderna. Jag själv gjorde alltid så som liten och gör även idag. Ifrågasätter och frågar om det jag inte vet. Som liten tog jag reda på allt om djur och natur. Låg i gräset hela dagen och studerade insekter och fåglar. Lyssnade, kände och tog in alla sinnesstämningar.
I den här meningen blev texten motsägelsefull:
Teodor började nicka på huvudet, men ändrade det snabbt till att skaka på det istället. Aldrig att han skulle erkänna sin rädsla för vatten. Aldrig. Då fick hon hellre reta honom.

Min anledning till orden var att han inte ville erkänna sin rädsla, men det förtas av sista meningen. Då fick hon hellre reta honom. Hon kan ju inte reta honom om hon inte vet om rädslan. 

Ibland hinner inte fingrarna printa ned alla tankar och vändningar jag hör i huvudet. Då kan texten bli oläsbar eller underlig. 

Jag fick däremot beröm för min snygga övergång från lugnt och fint till fara:
   Teodor hörde tjurarna i hagen bredvid råma. Det var ett utdraget långt ljud som fick honom att minnas det sista mötet med dem. Numera hade han stor respekt för dem, men som liten hade han till och med ridit på dem med sadel och allt.

   ”Minns du när vi red på tjurarna?” sa han och skrattade. ”Du ramlade av din och hamnade i en stor komocka. Minns du det?”

   Maja svarade inte. Hennes guppande huvud hade försvunnit och vattnet var alldeles blankt.

   ”Maja!” skrek Teodor och hoppade till nästa tuva. ”Det här är inte kul. Sluta dumma dig”, fortsatte han och tittade över vattnet och såg några länkar rött som guppade på vattenytan. ”MAJA!” Jag måste närmare, tänkte han. Mycket närmare. Han ställde fötterna efter varandra och tog sats. Måttade sträckan med ögonen och hoppade.

   I samma stund som han hoppade till tuvan närmast blommorna sköt hennes ansikte upp ur vattnet. Majas läppar var blåa och hon slog med händerna i vattnet. ”Hjälp mig. Hjälp. Jag sitter fast i nåt.”


Slutligen ifrågasatte Ylva slutet på historien:
   Rodnande satte han sig bredvid Maja och tog hennes hand. ”Du skrämde mig” Han viskade: ”Ska du inte tala om för din mamma varför du gjorde det?” i hennes öra och tittade på Majas mamma som gråtande hytte med fingret mot dem.”Ni får aldrig göra om det här. Förstår ni allvaret i det ni gjort. Du hade kunna dött älskling. Dött.”

   Teodor sneglade på Maja och såg att hon log. Han nickade med huvudet och lade handen på Majas huvud. ”Vi ville inte busa. Meningen var att vi eller rättare sagt Maja skulle plocka såna där”, sa Teodor och pekade på Kabbelekorna.

   ”Just ja, sa Maja. Jag glömde en sak.” Hon reste på sig, men vacklade och fick sätta sig igen. ”Snälla Teodor kan inte du hämta dem?”

   Han gick ner till vattenbrynet och tittade på vattnet. Molnen på himlen speglades i den och en del av skogen syntes också där. Änderna var borta och svanarna med. På tuvan som låg näst längst ut låg en bukett Kabbelekor. De såg ut som små solar.

   Teodor vände sig om och tittade på Maja och hennes mamma. Han måste gå. Det fanns ingen återvändo. Vattnet var ännu kallare och myggorna som tidigare bara kommit då och då hade nu samlats till stora klungor som till hans stora skräck satte sig på hans bara armar. Teodor såg hur de fyllde sina kroppar med blod, men vågade inte göra några hastiga rörelser.

   Maja pratade med sin mamma: ”Jag plockade lite blommor till dig. Jag hann inte få ihop så mycket, men…” Hon vinkade åt Teodor att skynda sig på och han vinkade tillbaka och hoppade vidare med hjärtat i halsgropen. 




Och jag håller med. Det är inte troligt att Majas mamma skickar ut Teodor som inte kan simma. (Maja har precis hållit på att drunkna).
Ett scenario är att blommorna ligger nära stranden. Eller att mamman hämtar dem.
Mitt syfte var att skapa en sista spänning….

Nästa text var en bilderboktext. En charmig sådan som jag gillar mycket. Vi pratade om hur mycket man ser av sitt ansikte i ett dunkelt rum. Ser man något överhuvudtaget? 
Ylva pratade om att man ska plantera in ett behov i texten.
Flickan vaknar och är kissnödig – går in på toaletten. Blir törstig – går till köket och dricker. Blir hungrig – går till kylskåpet. Lite katten på råttan, råttan på repet, repet på….osv
Sätt dig gärna på huk och se allt ur barnperspektiv. På alla sätt. 
Lyssna på vuxna med ett barns öron.
Barn besjälar gärna saker. De sätter namn på nallen och ser det som att den lever.
Tänk också på att använda ALLA sinnen(Syn-hörsel-lukt-känsel-smak-aning)
Har du choklad med i ditt manus – låt barnet dra i sig doften av den. 
Barn är övertygade om att riktiga vänner har hemlisar ihop. Använd det i ditt skrivande.
Barn gillar också att följa kartor och stigar. Lösa mysterier genom att följa ledtrådar. De tycker helt enkelt att det är något speciellt med att följa något.
En annan sak du kan tänka på är att barn vill ha ett hoppfullt slut, men att det inte alltid måste vara så. Livet är helt enkelt inte gjort på det viset.
Sista timmen pratade vi om olika barnböcker vi läst som barn och sedan som vuxen. Vad vi tyckte om och inte tyckte om.
Jag pratade om Pippi Långstrump:
Min mamma läste den för mig när jag var liten och jag älskade den härliga rödtottan som gjorde precis som hon ville.
Som vuxen blir jag brydd över vart vattnet tar vägen när hon skurar golvet och upprörs av hennes hyss som inte alltid är så smarta.
Att jag själv varit en busflicka kanske beror på just Pippi och varför inte Emil i Lönneberga. Andra kunde, så då kunde jag liksom.
När jag läser den idag ser jag också att Astrid gett bokens karaktärer talspråk. Lyssna bara här:
– jag har aldrig sett nån, som går med örona, sa Pippi.
Eller den här meningen:
– Varsågod, min fräken, sa han, varsågod, hundra kröner!
Redan då skrev Astrid orden sån istället för sådan. Tänk på det. Nuförtiden har vi anammat det i nästan alla böcker. Oberoende det är för vuxna eller barn.
På det här sättet blir Pippi unik och mycket personlig tycker jag. Att Astrid då och då ger perspektivet till en förbipasserande pojke eller flicka stör mig inte nämnvärt. Jag bara registrerar.
Vad är det då barn uppskattar i barnlitteratur? Frågade vi oss. Ja, vad tror du?
Böckerna som passerade var:
Pricken
Mio min Mio
Glasblåsarns barn
Hektor på flykt
MOMO och kampen om tiden
NÅGON
Nicke Nyfiken
Det var intressant att höra vad de andra tyckte och vad de trodde hade fångat dem när de var liten.
Mina barn har fått alla mina gamla böcker och många, många nya. Eftersom jag älskar att läsa och skriva uppmuntrar jag dem gladeligen. Jag har läst en massa hästböcker (Vitnos och Vips, Pysen, Balett med mera) men även annat (Femböckerna, Bröderna hardy, Hitchock, Alla Astrid Lindgrenböckerna) 
Ett tips är att kika på Tradera och Bokbörsen. Där sälj det massor av böcker, nästan gratis.
Eller varför inte besöka Myrorna, Statsmissionen och de andra. Det är nästan sorgligt att böcker förlorar värde så snabbt.
Nu ska jag göra något helt annat. Nämligen snickra trappan, eller rättare sagt hjälpa Peter med det.
April 26th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Att skriva för barn-kurstillfälle 9

Det är kul att gå på kurs.
Jag lär känna människor som tänker som jag. 
Prata med de som brinner för att plita ned ord på ett vitt papper.
Förtärs ena sekunden av tvivel för att i nästa sitta vilt skrivande för att någon petar in orden i min hjärna.
Det är en sån lyx att ha en lärare som lär ut och kan så mycket.
Jag lyssnar intensivt och skriver ner allt jag hinner.
Igår var det dags igen. Att träffa mina kurskamrater som jag får läsa texterna från. Och som  läser mina.
Idag hör jag rösten på den jag läser texten av. Hjärnan är verkligen fantastisk som kan göra något sånt.
Numera ser jag på texten vem som skrivit den. Alla har sin stil.
Igår var det dags för textrespons.
Men gårdagen var ingen vanlig dag. det var en sån där dag när mycket går på tok.
Inget allvarligt hände, men du vet de där små enkla sakerna i livet som bara måste fungera.
I mitt fall var det att jag glömt ta med textkompendiumet OCH läst fel text. Vi lägger alla texterna i en stor hög och jag ska läsa den över och under mig. Igår blev det lite fel. He, he….
Men det gick ändå. Kul var det och intressant.
Så vad lärde vi oss då? Undrar du säkert.
Det är under textresponsen vi lär oss mest. Då har vi en text att se och får tillrättalägga. På vägen ger vår lärare små tips och berättar hur saker går till.
Nu upprepar jag mig säkert, men ibland krävs det sånt för att det ska fastna i den redan överfulla hjärnan.
Ylva började med att berätta att det blir en fortsättningskurs, men då riktad till den som har ett manus på G. Det blir en mindre grupp och du läser dina kurskompisars manus och ger textrespons. Kursen är bara varannan vecka. Åtta tillfällen.
Hm…tänkte jag och funderade först och främst på om jag verkligen skulle hinnan gå kurs. Betalningen står min egna firma för, men det gäller att jag har nytta av kursen. Måste nog fundera lite mer på det här.
Så började textresponsen:
Min text handlade om två uteliggare/unga pojkar som blev jagade av en hund.
En av mina kursare tyckte att historien påminde om boken Mystiska tvåan. han frågade om jag visste vilken bok det var, och jo…det ringde en klocka någonstans, men jag var inte säker.
Vi pratade om förbättringar och jag fick rådet att ta bort text, lägga till och kanske flytta historien till förr i tiden. Vilket i mina öron lät mycket intressant. Då krävs ännu mer research.
Han sa också att jag hade driv i texten (Nu skrattar min filmmanusförfattarlärare Kurt Öberg om han läser det här.) Kurt sa alltid att han tyckte jag hade driv, inte bara i texten utan i allt jag gjorde.
Min kursare sa också att det var bra tempo och att han kände sig meddragen i scenerna. Som vanligt finns det felaktigheter, sämre trovärdighet på några rader och jag säger tyst till mig själv att ändra på det där och bära erfarenheten med till nästa text.
Vi pratade om det här med att ha två karaktärer med liknande namn. Det blir svårt för läsaren att skulja dem åt då. Man kan skilja dem åt genom namnet, kroppsspråket(haltar, lutar kroppen, harklar sig ständigt), kläder och färg på huden.
En annan av mina kursare ville ha en paus i det snabba. Hinna luta sig tillbaka och njuta istället för kastas än hit. än dit.
Sen var det dags för Ylvas kommentar:
Min styrka tyckte hon var mina teman. De var intressanta och texten hade mycket fart. Skiftet dialog/handling var bra.
MEN trovärdigheten hade jag missat. Jag gav pojkarna för mycket förnuft. “Låt dem intre prata”, sa hon. “Gestalta det de säger:”
Hon säger också att hon har svårt att följa med i miljön.
Slutligen kommer hon med tipset att flytta historien till en annan tid.
Hm….
Vi gick vidare med texterna och bordet runt. Vi pratade om igen om logik och att fingranska texten efter luckor, kanske något som upprepas eller aldrig skulle kunna hända.
Vi pratade också om inledningar, eller börjor som jag kallar dem.
Vi pratade också om att fina detaljer kryddar miljön. Exklusiva detaljer som gör så att texten får läsaren att se det som skrivs om.
Ylva berättade att Astrid Lindgren inte uppfunnit det här med rödhåriga yrhättor. Oh no, det har funnits i litteraturen länge, länge,
I en gammal text är det förresten viktigt att använda gamla namn för att höja trovärdigheten.
Om du pratar med ett barn om livets svårigheter kan det ibland underlätta för barnet att du lägger in humor. Eller förvandlar två barnkaraktärer till två djur som kan prata och känna på samma vis som barnet/barnen.
Det här med allvetande karaktär tycker jag är svårt men samtidigt spännande. Tanken är att jag ska försöka skriva en novell på det viset bara för att testa hur det är.
Ylva gav oss några tips som vanligt.
Tips 1: Även om du hittar på något som inte finns egentligen måste det du skriver fungera logiskt.
Logiken är det vi allihop på kursen missar ibland.
Tips 2: Tänk på ordvalet du gör. Låter det naturligt eller får du anstränga dig för att säga meningen?
Tips 3: Låt inte dina karaktärer prata exakt varannan gång, sida efter sida. Lägg istället lite monologer emellan eller varför inte scener där karaktärerna gör något.
Tips 4: Glöm inte bort svårigheterna/hindren du byggt upp i miljön tidigare. Använd en pistol om du lagt in en pistol i början av manuset.
Tips 5: När du skriver en scen, fundera på vad karaktären hör, ser, känner, anar, och smakar
Tips 6: Var inte så omständig i texten. Låt karaktären gå från A till B och visa via gestaltning vad hen upplever.
Tips 7: DET BÄSTA ÄR DET SOM ANTYDS I TEXTEN. Ge läsaren mystik och aningar.
Tips 8 : ANVÄND MILJÖ FÖR ATT GESTALTA HUR NÅGON MÅR. Dvs regn, åska, vindar, sandstorm, vulkanutbrott, mm mm
Tips 9: Ha inte två tillbakablickar i rad
Tips 10: Du som författare MÅSTE veta var scenen utspelar sig och när. (Natt, dag, Sverige, Turkiet, skogen, landet, stranden.)
Barn som har det jobbigt använder fantasin för att överleva det som är svårt. 
Använd det i manuset. Visa också familjens dysfunktionalitet tydligt. 
Ja min vän. Det var allt jag lärde mig igår, Fatta vilken lycka att få göra en sån här resa.
April 20th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Att skriva för barn-8.e kurstillfället-textrespons-barn och ungdomsgenre

I torsdags var det kursdags igen- Att skriva för barn.
Snart , snart är det slut på kursen och jag längtar inte, om du förstår vad jag menar.
Ylva är en fantastisk lärare som ger så mycket av sitt kunnande till oss.
Den här gången fick jag höra Ylvas textrespons på min text om Andy den lilla pojken som är uteliggare.
Hon pratade om hur viktigt det är att inte hasta på för fort. Att man ska stanna i scenen och suga ur den allt. Hon pratade också om logik. Kan det du skriver verkligen hända, eller?
Jag fick beröm för min gestaltning, att det jag skrev var lättläst och spännande, och att jag var duktig på att informera läsaren via dialog.
Mitt stora minus var att jag måste ha tydligare miljö.
I det här fallet skrev jag om ett ödehus som började brinna med Andy och några andra på övervåningen.
Andy planerar jag att använda i ett barnmanus, men just nu samlar jag bara små noveller, letar ord och handlingar, googlar och funderar.
Ylva kommer att ge ut en bok om att skriva för barn, och den beräknas komma i juni. Jag ska absolut köpa den och rekommenderar boken genom att jag vet hur duktig Ylva är på att lära ut.
Vi fick två uppgifter: 
Dels ska vi läsa en bok vi älskade som små och tala om vad vi gillade med den då, och vad vi uppskattar idag. 
Jag älskade Madicken och tänker läsa den igen. Nu är det lite fusk, för barnen har cd-skivan och jag somnar emellanåt till den i deras rum. Trots att jag säkert läst den tio-tjugo gånger tycker jag fortfarande om den. En annan är Ronja Rövardotter.
Dels ska vi skriva om en text vi skrivit förut efter alla tips Ylva gett oss.
Mycket spännande
Vi pratade om att läsa om ungdomsböckerna vi gillade som unga och att läsa de som kommer ut nu. Många av de som kommer ut idag är bra. Jäkligt bra till och med. Själv har jag ledsnat på alla vampyrböcker och filmer. Det blir same same liksom.
Att skildra djur som barnkaraktärer kan göra att vi vågar skratta åt dem.
I samhället och kulturer där det inte är fritt att skriva, är det lättare att skriva om djur=sagor.
Genre=En abstrakt föreställning om en grupp texter om identifieras genom tydliga, definierbara, återkommande element.
Roman= Karaktären går igenom något och växer med uppgiften.
Några specifika barnbokskategorier:
Skolberättelser(tex Harry Potter)
idrottsböcker
Hästböcker
Djur och leksaksberättelser
Sedan finns det samma som till vuxna:
Kärlekshistorier
Skräck
Fantasy
Både djur- och leksaksberättelser kan vara:
Kärlekshistorier
fantasy
skräck
Bilderböcker är specifikt för barn:
ABC-böcker
Faktaböcker
Mysterier
Folksagor är även vuxenhistorier.
En klassiker som skrivits om för att passa barn är: Robinson Crusoe. Den skrevs först i första person, men gjordes om till tredje i syfte att göra det enklare för barnen att förstå den.
Barnlitteratur är INTE en genre´, observera det.
HÄSTBÖCKER: 
Det måste naturligtvis finnas en häst i, och ett barn som är från 5-18 år.
Men det kan även bli en fantasy, en skräckbok, eller varför inte en kärlekshistoria. 
Genren går i varandra. Mixas till den blandning som författaren tycker behövs.
Vi pratade även om bibliotek och vad barnen lånar. De lånar inte historiska romaner, men jag vet att de älskar Kim M Kimselius underbara böcker som är just historiska romaner med två ständigt närvarande karaktärer. Om du inte läst henne. Gör det omedelbart.
Om du skriver en bok med ett unikt språk, en speciell stil och ett intressent genre så kan jag nog säga att alla förlag vill ha ditt manus. Om du tittar i senaste Skriva står det att förlagen letar DET manuset.
Du läser väl Skriva? Om inte hittar du en länk längst upp på min blogg där du får extrapris på en prenumeration.
Nu ska jag om igen rekommendera en fantastiskt rolig bok. Den heter STIL-övningar och ger dig massor av tips på att skriva i olika stilar.
Skriv först en kort text på vanligt vis där karaktär x befinner sig på stranden. Karaktär I anländer. X har en sak som Y gärna vill ha.
Skriv sedan samma text på ett tekniskt vis, ett prunkande (adjektivrikt) vis och ett luktande vis. Kul och lärorikt.
Det viktiga när man skriver är att man MÅSTE VETA VAD MAN ÄR BRA PÅ.
Det här som alla skrivarkurser pratar om. Att man genom dem ska hitta sitt språk, stämmer inte. Du har redan ditt språk. Det är inget någon kan ge eller ta ifrån dig.
De här stilövningarna är bra, för på det viset hittade i alla fall jag min stil på att skriva OCH genre.
Det är nyttigt att testa på andra genre och andra stilar när man skriver.
Har du läst Maria Gripes bok När Tordyveln flyger? Jag hörde den på radio för en massa år sen och blev mycket förvånad då vi fick en del av texten. I mitt minne var den inte alls sån. Mitt vuxna jag läste/hörde på ett annat vis.
Det sista vi pratade om var kortprosa. 
Vet du vad jag pratar om?
Kortprosa är:
Komprimerad text
Tar med bara det väsentliga i historien
Kan bestå av inre monolog
Är känslosam
Korta scener
Kortprosa är svårsåld och inte alltför lätt att sälja in till förlagen. Ändå tycker jag att det är coolt med kortprosa. Det ser ut som blad ur en dagbok. Visar det innersta i personens väsen. Plockar ut de stora känslorna.
Vi pratade om det här med olika läsåldrar.
Ungdomar läser poesi 
Jag gjorde faktiskt inte det. Jag skrev noveller och annat. Läste väl en och annan dikt i veckotidningarna, men där stoppade mitt intresse.
Sören Bondesson säger så här:
Man ska läsa aktivt
Varför har du din favoritförfattare som favorit? Vad är det som gör att du gillar det han skriver?
Hur ser dialogen ut?
Eller, är det ingen dialog och hur ser då händelserna ut?
Rytmen i texten
Berättarteknik.
Det var allt för den här gången, men jag återkommer snart. Nu ska jag agera Taxi till mina barn, som ska till olika kompisar.
March 25th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Att skriva för barn-kurstillfälle 4

Ylva pratade om Lena Kjersén Edmans bok Barn och ungdomsböcker genom tiderna
Om du är intresserad av att skriva för barn–köp den. 
Hon berättar att det förr i tiden inte var andra barn än av kungabörd som läste böcker.
Den har rikligt med illustrationer och har skrivit extra mycket om Astrid Lindgren, Lennart Hellsing och Tove Jansson.
Visste du till exempel att den första barnboken kom ut i mitten av 1800-talet
Man får en orientering över hur utgivning sett ut inom barn. Det står vad böckerna handlade om.
Ylva pratar om hur svårt det är att skriva ungdomsböcker om man inte lever i närheten av någon. Många äldre författare tycker det är svårt att hänga med.
Selma Lagerlöf skrev Nils Holgerssons underbara resa i början på 1900-talet. 
På Svenska barnboksinstitutet kan du se hela 2012 års utgivning. De har gjort en analys av dem och visar upp dem där. De har också föreläsningar.
Det är HANDLING, MOTIV OCH UPPBYGGNAD PÅ SCHEMAT 
Dramaturgi för spänningens skull
Det här är byggstenarna du har att jobba med:
VAD?
Historian
Ide´- handling/intrig
Karaktär
Miljö
Det är inte svårt att få en bra ide till en historia
Vad ska den handla om? IDE-HANDLING/INTRIG
Vilken karaktär ska du använda(en besjälad)?
Var befinner sig karaktären? MILJÖ
HUR?
Berättelse
berättarperspektiv
kronologi
stil/språk
Ur vems perspektiv berättar du? BERÄTTARPERSPEKTIV
I vilken ordning berättar du? KRONOLOGI 
Språket? Stilen? Gör du en synopsis? Eller skriver du bara?
Barn vill ha SPÄNNANDE böcker. 
Parallella händelser kan användas i barnböcker från 9-10 år.
Barn har inget djupseende innan de fullt fem, sex år De kan inte se tvådimensionella eller tredimensionella bilder. 
Ju yngre barn desto enklare kronologi.
MEN pga surfplattor och datorer kanske det här ändras successivt.
Lasse-maja böckerna är lättlästa och spännande men har tråkiga karaktärer.
En bra intrig i en bok kräver ett förlopp och en förändring. Det måste finnas en spänning mellan två punkter, och det måste alltid finnas ett hinder.
Läs Bockarna Bruse till exempel. En klassisk saga med ramsor, tre bockar och ett elakt troll.
Läs boken MAX napp. Dramaturgi på hög nivå
Läs också Sandvargen eller Kattresan (1.a kapitlet)
Bygg upp spänning…katten på råttan-råttan på repet-repet på… 
Ylva ritade upp en dramaturgisk kurva i form av en val för att illustrera hur det går till att göra en bok.
Börja med en replik, i händelsernas centrum
Presentera karaktärerna
Vem ,vad , var, hur och varför
Fördjupning av person, miljö
Hinder, nya karaktärer, alternativ ta bort karaktärer, älta problem, ge ledtrådar, cliffhanger
Konfliktlösning(mitt i berättelsen)
En dalande kurva till lösningen/slutet med svar på alla lösa trådar du lagt ut.
Miljö:
Det måste alltid finnas med miljö. Miljö är plats och tid.
Författaren kan hämta både händelser och miljö från sin barndom.
Ju äldre barn desto mer miljö.
Fantasy innebär att världen blir större. Det tilltalar äldre barn och vuxna.
Harry Potter är en typisk allåldersbok. Sagotid är en miljö. Där kan nästan vad som helst hända.
Vad använder man miljön till?
Svar: 
Att skapa en atmosfär, en spänning
Det kan förstärka handlingen. När någon är olycklig regnar det osv
Det kan förstärka karaktären. Pippis hus tex
Det kan också belysa en konflikt i historien/tvinga fram en utveckling. Tänk Robinson Cruose som var instängd på ön och ville därifrån.
Stäng in karaktären i en hiss eller på en skola och kolla vad som händer.
Miljön kan också vara utbildande och pedagogisk
Miljön kan också tvinga fram en utveckling eller konflikt.
Astrid Lindgren använde åskan som symbol för Ronjas födelse.
Pedagogiskt och symboliskt
Sommarlov kan användas för att symbolisera frihet, för då slipper barnen trista lärare och föräldrar.
Miljöskildringar har hittills varit svaga i barnlitteraturen, men Harry Potter böckerna, Narnia och Astrid Lindgren har ändrat på det.
Som författare väljer du vad du visar av karaktärer och miljö. Det är du som bestämmer. I en text kan du skriva ordet skog utan att precisera, men om du skriver granskog så ser barnen exakt vad du menar.
Gör miljöresearch, kolla hur ett blad ser ut och känns, känn på stammen, titta upp mellan kronorna på träden för att se hur det ser ut. Smaka på kådan, titta på marken.
När du är ute i skogen med ditt barn, fråga vad hen ser. Låt hen beskriva med egna ord och spela in det för att lyssna igen efteråt.
Barn är för övrigt väldigt bra iakttagare av både mimik och saker.
March 22nd, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Barnperspektiv

Barnperspektiv 2a

Jesper har inte en chans

   När han rundar hörnet på den lilla gatan står mannen där och fångar in honom.

   Jespers första impuls är att skrika. Han slår med knytnävarna mot mannens bröst och hör hur bilarna passerar på gatan bredvid. Ser de inte? tänker han. Ser de inte vad som händer?

   Mannen lyfter upp Jesper i jackan och byxorna, öppnar dörren på en blå skåpbil som står parkerad vid kanten av trottoaren och slänger in honom. Med en snabb rörelse sliter han upp en tjock silverfärgad tejprulle ur fickan, drar av en lång bit och sätter fast den över munnen.

   Innan Jesper hunnit reagera drar mannen av ytterligare en bit som han snurrar runt Jespers händer.

  Det hela har gått så fort att Jesper några sekunder funderar på om det är en mardröm.

Men, nej stället där han tryckt ihop huden med naglarna blir rött och gör ont.

   Han hör fotsteg närma sig utanför bilen och kryper ihop längst inne i hörnet. Det var det här mamma och pappa varnat dem för. Honom och brodern Tom. Då skrattade de och busade med föräldrarna. Alla tips som mamma delat med sig hade åkt in i öronen, men ut lika fort. Vilka dummingar de varit.

   Jesper studerar inredningen i bilen. Någon har klistrat skrikrosa luddigt tyg på väggarna och ett långt smutsigt rep ligger hopringlat i en hög. Några vita dunkar står tätt intill varandra i ena hörnan av utrymmet med en stor illande limegrön tratt liggande bredvid.

   När han höjer blicken ser han ett skjutbart fönster som verkar fungera endast åt förarens håll. Han ser nämligen inget vred eller någon spak.

   Plötsligt hörs röster utanför– en man och en kvinna.

  ”Det är mamma”, mumlar han och lägger sig tätt intill dörren.

   ”Så du har inte sett en liten ljus kille med blå jacka och blårandiga kortbyxor. Han är ungefär så här lång och har säkert sin cykel med sig.”

   Nä den har punka, tänker Jesper. Den står hemma i garaget. Har du inte sett det?

   ”Nä, jag har inte sett några ungar alls”, säger mannen med pipig röst. Jag ska tänka på det när jag levererar vidare. Hur gammal är han?

   ”Sex snart sju. Tack för hjälpen i alla fall. Han har säkert smitit iväg till någon av sina vänner. Jag överreagerar nog bara. Jesper vet att jag blir vansinnig när han gör så här. Det är inte lätt att älska någon så mycket. Ibland önskar jag att han inte fanns. Nä, nu måste jag gå hem ifall han kommer. Tack för pratstunden.”

    Gå inte, tänker Jesper och slår de tejpade händerna mot dörren. Hoppas, hoppas att hon inte hunnit gå.

   Tystnaden gör ont i öronen tycker han och försöker se i skåran på dörrarna. Då hör han mammas röst igen:

  ”Vad underligt. Jag tyckte precis att det dunkade från din bil.”

   Mannen skrattar.

   ”Det är nog bara hundarna. Jag har två bjässar som ibland tröttnar på att vara instängda. Det är bra att ha dem när jag är ute och levererar.”

   Där var det igen, tänker Jesper. Han säger levererar men det är ju tomt här inne.

   ”Släpp inte ut dem här ute. Grannens hund är folkilsken och skulle säkert älska att slåss med dem. Vi har försökt att få grannen att avliva den, men…” Hon tystnade och hostade. ”Som sagt tack för pratstunden.”

   Snälla mamma öppna dörren, tänker Jesper, men hör att hon går iväg. Han är kissnödig och törstig samtidigt, men mest av allt är han rädd. Vad händer nu?

   I samma ögonblick han tänker tanken öppnas dörren.

   Ljuset bländar Jesper, men han ser siluetten av mannen och försöker pränta in hans utseende. Mörkt lockigt hår, rutig skjorta, svart skinnjacka, skitiga gråa byxor, stor näsa, svarta ögon…” tänker han, och försöker backa bort från dörren.

   Mannen lyfter upp honom och pekar mot ryggen på mamman som går mot hemmet.

   ”Henne får du aldrig se igen”, säger han och skrattar. ”Du hörde själv vad din mamma sa. Hon önskar att du aldrig blivit född.”

   Jesper blir alldeles kall. Mamma älskar honom. Det säger hon jämt. Pappa likaså. De älskar mig och Tom. Visst busar vi, men det finns inget elakt i det. Han ser bilder framför sig från dem gånger föräldrarna skällt på honom och försöker dissekera orden.

   ”Ja så är det”, säger mannen och drar av sig jackan med besserwissermin. ”Nu är det du och jag grabben.”

   Det doftar surt från mannen. Surt och stickigt. Nästan som mammas flaska som tar bort nagellacket, tänker Jesper och tittar upp mot björktopparna. Vita moln åker fram över dem och krockar med varandra. Bladen på björken rör sig sakta. Han vet att det beror på att det är vindstilla. Det har mamma lärt honom.

  ”Ska vi gå då?” säger mannen och drar i hans hand. Det här är ditt nya hem.

   Jesper inser med skräck att mannen som fångat honom bor granne med dem. Ja inte precis bredvid, men några hus ifrån. Samtidigt blir han glad. Om mamma såg honom skulle hon naturligtvis ta med honom hem. Mamma älskar honom.

   Mannen drar av tejpen från munnen och slänger en filt över hans axlar.

  ”Håll käften , för annars…”, mumlar han med tänderna tätt ihop. Snabbt nu. In i huset.”

”Det här är ditt rum. Var rädd om böckerna och skita inte ned dig för mycket. Jag ska byta ut din säng senare, men har inte råd just nu.

    Jesper känner att tårarna trycker på. Han vill inte bo hos den här dummingen och han vill absolut inte sova här.

  ”Jag vill hem till mitt eget rum. Bo med min mamma och pappa”, skriker han och kastar boken han fick. Dumma, dumma dig.”

   Jesper kryper ihop på golvet. Ligger alldeles tyst och väntar på att mannen ska gå.

 ”De vill inte ha dig längre. Fattar du inte det”, skriker mannen och dreglar. ”Du bor med mig nu. Det här är ditt hem. Dessutom ska du kalla mig pappa.”

   Jesper blundar hårt och darrar. Så mycket ilska, tänker han. Så mycket…”

   ”Och du heter…hm…Daniel från och med nu.”

   ”Mamma tycker om mitt namn. Jag har det efter morfar”, viskar Jesper och gråter häftigt. Mamma älskar mig.”

  

Han hör att dörren stängs med ett brak och ligger kvar en lång stund med tankarna snurrande i huvudet. Kommer jag aldrig att få krama mamma mer?” tänker han.

Plötsligt hörs det sirener utanför huset.

   Jesper skyndar sig till fönstret och ser en lång rad polisbilar komma åkande på den lilla gatan. Med blossande kinder lägger han händerna mot fönstret och skriker på hjälp.

  

  

  

March 16th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Att skriva för barn-boktips

“Skriva barnbok? Jag? Men…”

Orden är mina när en skrivarvän säger åt mig att skriva en barnbok.
“Jag har läst några av dina tidigare sagor, och…jag tror du har talangen”, fortsätter hon.
Så nu studerar jag hur man tillverkar ett barnboksmanus.
Jag har bland annat införskaffat boken Att skriva för barn:
Att skriva för barn (inbunden)
På Tradera hittade jag Barnboksvärldar:
Barnboksvärldar (inbunden)
Den finns också på Bokus och handlar om hur en bok kommer till.
Birgitta Fransson har intervjuat ett stort antal barnboksförfattare och fått massor av tips som hon delar med sig av i boken. En skattkista alltså.
Jag googlade vidare och hittade ännu en bok, Barnbokens byggklossar
Den hittade jag på Tradera, men läste om på Bokus.
Barnbokens byggklossar (häftad)
I boken undersöker Maria Nikolajeva barnböckers uppbyggnad, något som intresserar mig väldigt mycket.
Under tiden som jag googlar ser jag en bok som står på mitt skrivbord, som en vän till mig skrivit. Att skriva med glädje av underbara Kim Kimselius.
Att skriva med glädje
Som du säkert förstått av tidigare inlägg är jag grundlig i det mesta jag tar mig för, så och denna gång.
Istället för att köra igång pang bom, läser jag ännu mer på nätet. Samlar…och så småningom kanske det mynnar ut i en bok.
P.s Om du har fler tips på böcker vill jag gärna ha dem.

 

March 16th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Att skriva för barn-lektion 1

Igår var det fjärde lektionen för Ylva Carlsdotter Wallin

Hon är barnboksförfattare och ska lära ut de hemliga knepen att skriva för barn.
Vi är sju tjejer och en kille som har blandade bakgrunder. Ett trevligt gäng som alla har skrivardrömmar och drivs av olika anledningar till närvaron vid bordet.
Det här skrev jag efter första lektionen
 Innan Ylva kommer in i rummet sitter jag och några tjejer och pratar om varför vi är där, vad vi gjort tidigare och vem vi är.

Det är alltid kul att träffa nya skrivarintresserade människor. De förstår mig på ett sätt som en “vanlig” människa inte gör. De fattar varför jag sitter nedhukad över datorn och skriver på manus som kanske aldrig ges ut. De förstår att jag kan tillbringa en hel dag med att bara skriva och glömmer att äta och dricka.
Idag den 15 mars har jag träffat henne flera gånger och insett att hon kan det här med att skriva, och kan dessutom lära ut det effektivt.
När Ylva kommer presenterar hon sig och sitt skrivande för att därefter be oss intervjua varandra.
Det är ett annorlunda sätt att lära känna en annan och naturligtvis pratar jag om mina böcker och barn.
Det blir tjockt i halsen då jag pratar om mina svårigheter att få barn och anledningen till att jag gav ut min bok, men Virve som intervjuar mig får mig att känna mig bekväm i situationen. Det blev många mig där.
Nu kör vi:
Ylva pratar om att skriva för barn och vi granskar texter för att lära oss skriva utifrån barnperspektiv, men framför allt skriva böcker som riktar sig till barn.
Hon pratar också om vikten av att gestalta bra. Det gäller att gestalta så att läsaren ser bilden.
Ofta när man skriver för barn besjälar man djur eller saker. Det är grävlingen eller synålen som är huvudkaraktär.
Ylva kommer ut med en bok som heter Så skriver du för unga i höst.
Vad anser du vara barnlitteratur?
Skrivprocessen är likadan som vid “vanligt” skrivande, men det är kortare texter. Den stora skillnaden ärvem som läser och hur det är skrivet.
Man lämnar utrymme för hoppet och skonar läsaren(barnet)
En barndomsskildring för barn skrivs ur barnets perspektiv, inte den vuxne som berättar om sin barndom. Orden blir annorlunda.
Martin Widmark skriver deckare för barn. Han skriver enklare än för vuxna, men lika spännande.
Vad är ett barn då? undrar Ylva och tittar på oss.
Enligt FN är ett barn en människa mellan 0-18 år, men 0-åringar läser inte så mycket så Ylva lägger strecken 1-18 år vilket låter helt logiskt i mina öron.
Visste du förresten att ett barn inte förstår ironi förrän det är tolv. Det betyder att många barn mår dåligt eller struntar i när föräldrarna ironiserar det de gör. De förstår helt enkelt inte ordens mening.
Måste jag skriva enklare för att tilltala barn?
Nä, inte alls. Barn vill lära sig nya ord, men det får inte bli för många, och måste befinna sig inom rimliga svårighetsgränser.
Man klassar in böckerna i:
3-6 år
6-9 år
9-12 år
12+
Detta för att förlagen och biblioteken ska kunna sätta in dem på olika platser i systemet. De vill hålla reda på till vilken grupp boken vänder sig. Därmed inte sagt att en vuxen kan läsa och få behållning av en bok riktad mot barn. Hur många har inte läst Pippi eller Emil och skrattat gott?
Den hemliga nyckeln att skriva för barn är att hämta från sin egen barndom. Det vill säga tänka tillbaka på hur du kände det och vad du tänkte då du var liten. Gå ned till grodperspektiv (du var ju kortare då) och titta på dig själv.
Det var första träffen.
February 23rd, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Före och efter textrespons

Vi hade som sagt textrespons på våra inlämnade texter i torsdags.
Så här såg min ut före responsen:
Att skriva för barn

Teodor lade huvudet på sned och studerade Maja som stod med ena foten i vattenbrynet. ”Du vet att din mamma blir arg va? Jättearg.” Han skakade på det ljusa håret när en fluga flög in i det och slog med handen några gånger mot huvudet.

Maja kisade mot honom och höll ena handen över pannan som om hon ville stoppa solstrålarna som försökte smita in i hennes ögon.  Hon pekade mot en massa gula Kabbelekor som stod sida vid sida på en grästuva några meter ut i vattnet. ”Jag ska hämta några till mamma. De är hennes favoriter.”

Teodor bet sig i underläppen och spanade ut över det glittrande vattnet. ”Men?”

Hon tog ett steg ut på tuvan närmast och vände sig triumfierande tillbaka mot stranden. ”Ser du? Det är inte farligt. Kom du också.” Det röda håret gnistrade som eld i solskenet och Teodor såg att hon lagt de knalligt rosa sandalerna på en sten.

Ett svanpar kom glidande och tjurarna råmade från grannhagen.

Han rös när han mindes sitt sista möte med en av de där bestarna. Teodor hade stor respekt för dem. Det var bara farfars snabba hjälp som gjorde att han klarade sig den där gången när han var liten. Det och snabbheten i benen. Teodor hade sprungit som en vind över ängen och hört flåsandet från den ilskna tjuren eka i öronen.

”Kommer du då?” frågade Maja och hoppade till tuva nummer två. De långa flätorna låg längs ryggen och rörde sig nästan inte alls. Teodor visste att det var hennes gammelmormor som gjort dem. Hon bodde på vinden hos Maja och hennes mamma och vad han visste hade hon alltid gjort det. Teodor fnittrade då han tänkte på hur han och Maja alltid knyckte karameller ur tant Agdas fina porslinsskål. Om han blundade såg han den framför sig. De röda rosorna bredde ut sig över skålens kant och en liten kattunge satt under dem. Teodor satt alltid och studerade den där bilden. Den såg så trygg ut. I hans liv fanns inga djur. Inte heller någon gammelmormor. I hans liv fanns bara pappa. Mamma Stina hade dött för några år sedan och storasyster Fanny bodde i ett land långt bort som hette USA.

”Kommer du då?” ropade Maja igen och lät irriterad. ”Jag är snart framme.”

Teodor tog ett steg närmare vattnet. De bara tårna blev alldeles stela. ”Det är kallt”, skrek han ut över sjön. ”Skitkallt.”

”Äh, kom igen nu. Det går över.”

”Tänk om vi blir förkylda? Pappa blir jättearg på mig om jag blir sjuk. Han är så glad över att jag äntligen börjar skolan och har lovat mig en egen nyckel.”

Maja stannade igen och vände sig bakåt mot Teodor. ”En egen nyckel?”

”Ja, han sa att jag är en stor pojke nu. Det är bara småbarn som går på dagis.”

”Jag gillade fröknarna, allrahelst Marita”, sa Maja och fnyste. ”De som sa att hon är dum ljuger.”

”Vad gör vi om vi blir sjuka då?, sa Teodor. Pappa har sagt att han vägrar vara hemma med mig någon mer gång, Han säger att jag får klara mig själv.”

Maja satte ned handen i vattnet och tog upp en gul näckros. ”Vill du ha en? Om vi blir sjuka bor vi hos gammelmormor. Hon säger att bakterierna inte biter på henne.” Maja reste sig och hoppade till nästa tuva.  Hon var på väg till nästa när hon stannade och vände sig mot honom. ”Faktiskt är det så att jag aldrig sett henne sjuk. Konstigt va?”

Hon hoppade iväg innan han hann svara och skrek rakt ut när grästuvan försvann.

Teodor såg hur hon sjönk ned till knäet och tittade sig febrilt runt på stranden efter en kvist eller något annat som kunde nå henne.

”Hjälp!” skrek Maja förtvivlat och försökte ta tag i grästuvan som såg underligt levande ut. Teodor fick en bild framför sig där Maja slogs med ett sjöodjur. ”Hjälp!” skrek hon igen och sjönk ned till rumpan.

 Teodor följde tuvorna med blicken och försökte beräkna avståndet från sig till henne. Han tog ett steg ut på den första och blundade. Han svalde flera gånger och tog sats.

Teodor såg att Maja nu sjunkit till midjan. Gräset hon höll i lossnade och hennes händer vevade runt i vattnet så det plaskade.

Teodor tog ett steg till men märkte att han sjönk. ”Du måste simma Maja”, sa Teodor allvarligt och försökte att inte tänka på blodiglarna som han visste fanns i vattnet.

Det fanns bara ett effektivt sätt att få bort dem-eld, men det gjorde ont och han hade själv blivit illa bränd då farmor tagit bort ett av de där äckliga krypen.

”Du måste simma”, mumlade Teodor och såg att Majas mamma var ute på gården och hängde tvätt. ”Hjälp, viskade han.. ”Hjälp oss.”

”Du måste skrika högre. Skynda dig!” skrek Maja och plaskade med händerna.

Teodor svor åt blommorna som låg likt en liten ö ute på vattnet. I bakhuvudet hörde han en varning. Någon gång, någon stans hade han lärt sig att de var giftiga. Varför hade han inte tänkt på det tidigare? Då skulle inte Maja ligga där och kämpa för sitt liv, tänkte Teodor och såg henne ligga på mage över tuvan.

”Ligg stilla där. Ligg…ligg stilla. Jag hämtar din mamma”, flämtade han fram och funderade på om han skulle springa barfota eller sätta på sig tennisskorna. Teodor tittade upp mot Majas hus igen och såg hur tant Beata vek ihop stora vita lakan.

Han slängde iväg skorna, svor högt och sprang.

Det värkte i bröstet och han såg svarta prickar framför ögonen. Benen trummade på av sig själva medan han räknade stegen. ”52, 53, 54…” Gräset som växte i dalen var hårt och ibland trampade han på små stenar och grenar.

Plötsligt snubblade han och rasade på knäna i gräset. Med läpparna hårt sammanpressade reste han sig snabbt och fortsatte springa.

Majas hus låg på kullen ovanför dalen och Teodor visste att ljud från dalen ofta hördes extremt bra upp till huset.

”Snälla, snälla, titta hitåt”, flämtade han medan steg följdes på steg.

Teodor höjde huvudet och såg att tant Beata tittade mot dalen. Hon kastade tvätten ned i korgen och sprang mot honom. Sjaletten hade hasat ned och Teodor såg att hennes ögon var uppspärrade när hon kom fram till honom.

”Var är Maja?” flämtade hon och lade händerna på hans axlar. ”Maja? Var?” skrek tant Beata och skakade honom.

Teodor pekade mot vattnet där han såg en liten prick. ”I vattnet.”

Hon greppade jämrande hans hand och sprang så fort att kjolen fladdrade runt benen. ”Skynda dig vännen. Skynda dig”, ropade hon och släppte hans hand.

Teodor försökte att hänga med i hennes takt, men orkade inte. Han hörde hjärtslagen klart och tydligt och det kändes blodsmak i munnen.

Tant Beata sprang fortare och fortare tills det såg ut som att hon flög fram över gräset. Hoppas hon inte snubblar, tänkte Teodor och ökade takten. Det är mitt fel, tänkte han. Om jag varit envisare hade Maja aldrig gått ut. Tant Beata kommer aldrig att förlåta mig om hon dör.

På avstånd såg han hur tant Beata gick rätt ut i vattnet och lyfte Maja.

Hon gick in mot stranden med Maja i famnen.

Förvånat såg Teodor att vattnet bara nådde till höfterna på tant Beata. Han sprang fram till dem och satte sig tätt intill Maja. ”Blev du rädd?”

Hon nickade och mötte hans blick. ”Lovar du att inte säga något till de andra? Jag svär på att jag trodde det var jättedjupt. Det var så äckligt med sjögräset som ringlade sig runt fötterna och tuvorna som sjönk mer och mer.”

Tant Beata lade armen runt först Teodors axel sedan Majas. ”Jag vill prata allvar med er ungar. Du hade kunnat drunkna Maja. Det är tur att vattnet är så lågt. Ni måste lova mig att aldrig, aldrig, aldrig mer göra om det här.”

Teodor lyfte handen och vinklade upp tummen mot henne: ”Tummis.”

Maja huttrade och vände upp sin tumme också. ”Tummis mamma. Förlåt. Är du jättearg på mig?

Tant Beata rynkade pannan och tittade ut över vattnet. ”Mest rädd. Varför gjorde du det gumman? Jag fattar inte varför.”

Maja sträckte fram den andra handen mot sin mamma där en dyblöt liten bukett gula Kabbelekor befann sig. ”De är till dig mamma. Varsågod.”

”Till mig? Lilla, lilla stumpan. Tack så mycket”, mumlade Tant Beata och tog emot blommorna som inte längre stod rakt upp utan låg som en krans över Majas hand.

”Men du får aldrig mer gå hit. Lova det?”

Maja nickade.

När de gick hemåt hoppade barnen omkring och tokade sig.  Maja hjulade och gjorde kullerbyttor medan Teodor mest hoppade jämfota baklänges och ramlade gång på gång.

Han sneglade på tant Beata och såg att hon tittade på Maja om och om igen med ett leende som nådde till ögonen.

 Så här ser den ut efter att jag pillat och bytt ut vissa ord och meningar:


Teodor lade huvudet på sned och studerade Maja som stod med ena foten i vattenbrynet. ”Du vet att din mamma blir arg va? Jättearg.” Han skakade på det ljusa håret när en fluga flög in i det och slog med handen några gånger mot huvudet.

Maja kisade mot honom och höll ena handen över pannan som om hon ville stoppa solstrålarna som försökte smita in i hennes ögon.  Hon pekade mot en massa gula Kabbelekor som stod sida vid sida på en grästuva några meter ut i vattnet. ”Jag ska hämta några till mamma. De är hennes favoriter.”

Teodor bet sig i underläppen och spanade ut över det glittrande vattnet. ”Men?”

Hon tog ett steg ut på tuvan närmast och vände sig triumfierande tillbaka mot stranden. ”Ser du? Det är inte farligt. Kom du också.” Det röda håret gnistrade som eld i solskenet och Teodor såg att hon lagt de knalligt rosa sandalerna på en sten.

Ett svanpar kom glidande och tjurarna råmade från grannhagen.

Han rös när han mindes sitt sista möte med en av de där bestarna. Teodor hade stor respekt för dem. Det var bara farfars snabba hjälp som gjorde att han klarade sig den där gången när han var liten. Det och snabbheten i benen. Teodor hade sprungit som en vind över ängen och hört flåsandet från den ilskna tjuren eka i öronen.

”Kommer du då?” frågade Maja och hoppade till tuva nummer två. De långa flätorna låg längs ryggen och rörde sig nästan inte alls. Teodor visste att det var hennes gammelmormor som gjort dem. Hon bodde på vinden hos Maja och hennes mamma och vad han visste hade hon alltid gjort det. Teodor fnittrade då han tänkte på hur han och Maja alltid knyckte karameller ur tant Agdas fina porslinsskål. Om han blundade såg han den framför sig. De röda rosorna bredde ut sig över skålens kant och en liten kattunge satt under dem. Teodor satt alltid och studerade den där bilden. Den såg så trygg ut. I hans liv fanns inga djur. Inte heller någon gammelmormor. I hans liv fanns bara pappa. Mamma Stina hade dött för några år sedan och storasyster Fanny bodde i ett land långt bort som hette USA.

”Kommer du då?” ropade Maja igen och lät irriterad. ”Jag är snart framme.”

Teodor tog ett steg närmare vattnet. De bara tårna blev alldeles stela. ”Det är kallt”, skrek han ut över sjön. ”Skitkallt.”

”Äh, kom igen nu. Det går över.”

”Tänk om vi blir förkylda? Pappa blir jättearg på mig om jag blir sjuk. Han är så glad över att jag äntligen börjar skolan och har lovat mig en egen nyckel.”

Maja stannade igen och vände sig bakåt mot Teodor. ”En egen nyckel?”

”Ja, han sa att jag är en stor pojke nu. Det är bara småbarn som går på dagis.”

”Jag gillade fröknarna, allrahelst Marita”, sa Maja och fnyste. ”De som sa att hon är dum ljuger.”

”Vad gör vi om vi blir sjuka då?, sa Teodor. Pappa har sagt att han vägrar vara hemma med mig någon mer gång, Han säger att jag får klara mig själv.”

Maja satte ned handen i vattnet och tog upp en gul näckros. ”Vill du ha en? Om vi blir sjuka bor vi hos gammelmormor. Hon säger att bakterierna inte biter på henne.” Maja reste sig och hoppade till nästa tuva.  Hon var på väg till nästa när hon stannade och vände sig mot honom. ”Faktiskt är det så att jag aldrig sett henne sjuk. Konstigt va?”

Hon hoppade iväg innan han hann svara och skrek rakt ut när grästuvan försvann.

Teodor såg hur hon sjönk ned till knäet och tittade sig febrilt runt på stranden efter en kvist eller något annat som kunde nå henne.

”Hjälp!” skrek Maja förtvivlat och försökte ta tag i grästuvan som såg underligt levande ut. Teodor fick en bild framför sig där Maja slogs med ett sjöodjur. ”Hjälp!” skrek hon igen och sjönk ned till rumpan.

 Teodor följde tuvorna med blicken och försökte beräkna avståndet från sig till henne. Han tog ett steg ut på den första och blundade. Han svalde flera gånger och tog sats.

Teodor såg att Maja nu sjunkit till midjan. Gräset hon höll i lossnade och hennes händer vevade runt i vattnet så det plaskade.

Teodor tog ett steg till men märkte att han sjönk. ”Du måste simma Maja”, sa Teodor allvarligt och försökte att inte tänka på blodiglarna som han visste fanns i vattnet.

Det fanns bara ett effektivt sätt att få bort dem-eld, men det gjorde ont och han hade själv blivit illa bränd då farmor tagit bort ett av de där äckliga krypen.

”Du måste simma”, mumlade Teodor och såg att Majas mamma var ute på gården och hängde tvätt. ”Hjälp, viskade han.. ”Hjälp oss.”

”Du måste skrika högre. Skynda dig!” skrek Maja och plaskade med händerna.

Teodor svor åt blommorna som låg likt en liten ö ute på vattnet. I bakhuvudet hörde han en varning. Någon gång, någon stans hade han lärt sig att de var giftiga. Varför hade han inte tänkt på det tidigare? Då skulle inte Maja ligga där och kämpa för sitt liv, tänkte Teodor och såg henne ligga på mage över tuvan.

”Ligg stilla där. Ligg…ligg stilla. Jag hämtar din mamma”, flämtade han fram och funderade på om han skulle springa barfota eller sätta på sig tennisskorna. Teodor tittade upp mot Majas hus igen och såg hur tant Beata vek ihop stora vita lakan.

Han slängde iväg skorna, svor högt och sprang.

Det värkte i bröstet och han såg svarta prickar framför ögonen. Benen trummade på av sig själva medan han räknade stegen. ”52, 53, 54…” Gräset som växte i dalen var hårt och ibland trampade han på små stenar och grenar.

Plötsligt snubblade han och rasade på knäna i gräset. Med läpparna hårt sammanpressade reste han sig snabbt och fortsatte springa.

Majas hus låg på kullen ovanför dalen och Teodor visste att ljud från dalen ofta hördes extremt bra upp till huset.

”Snälla, snälla, titta hitåt”, flämtade han medan steg följdes på steg.

Teodor höjde huvudet och såg att tant Beata tittade mot dalen. Hon kastade tvätten ned i korgen och sprang mot honom. Sjaletten hade hasat ned och Teodor såg att hennes ögon var uppspärrade när hon kom fram till honom.

”Var är Maja?” flämtade hon och lade händerna på hans axlar. ”Maja? Var?” skrek tant Beata och skakade honom.

Teodor pekade mot vattnet där han såg en liten prick. ”I vattnet.”

Hon greppade jämrande hans hand och sprang så fort att kjolen fladdrade runt benen. ”Skynda dig vännen. Skynda dig”, ropade hon och släppte hans hand.

Teodor försökte att hänga med i hennes takt, men orkade inte. Han hörde hjärtslagen klart och tydligt och det kändes blodsmak i munnen.

Tant Beata sprang fortare och fortare tills det såg ut som att hon flög fram över gräset. Hoppas hon inte snubblar, tänkte Teodor och ökade takten. Det är mitt fel, tänkte han. Om jag varit envisare hade Maja aldrig gått ut. Tant Beata kommer aldrig att förlåta mig om hon dör.

På avstånd såg han hur tant Beata gick rätt ut i vattnet och lyfte Maja.

Hon gick in mot stranden med Maja i famnen.

Förvånat såg Teodor att vattnet bara nådde till höfterna på tant Beata. Han sprang fram till dem och satte sig tätt intill Maja. ”Blev du rädd?”

Hon nickade och mötte hans blick. ”Lovar du att inte säga något till de andra? Jag svär på att jag trodde det var jättedjupt. Det var så äckligt med sjögräset som ringlade sig runt fötterna och tuvorna som sjönk mer och mer.”

Tant Beata lade armen runt först Teodors axel sedan Majas. ”Jag vill prata allvar med er ungar. Du hade kunnat drunkna Maja. Det är tur att vattnet är så lågt. Ni måste lova mig att aldrig, aldrig, aldrig mer göra om det här.”

Teodor lyfte handen och vinklade upp tummen mot henne: ”Tummis.”

Maja huttrade och vände upp sin tumme också. ”Tummis mamma. Förlåt. Är du jättearg på mig?

Tant Beata rynkade pannan och tittade ut över vattnet. ”Mest rädd. Varför gjorde du det gumman? Jag fattar inte varför.”

Maja sträckte fram den andra handen mot sin mamma där en dyblöt liten bukett gula Kabbelekor befann sig. ”De är till dig mamma. Varsågod.”

”Till mig? Lilla, lilla stumpan. Tack så mycket”, mumlade Tant Beata och tog emot blommorna som inte längre stod rakt upp utan låg som en krans över Majas hand.

”Men du får aldrig mer gå hit. Lova det?”

Maja nickade.

När de gick hemåt hoppade barnen omkring och tokade sig.  Maja hjulade och gjorde kullerbyttor medan Teodor mest hoppade jämfota baklänges och ramlade gång på gång.

Han sneglade på tant Beata och såg att hon tittade på Maja om och om igen med ett leende som nådde till ögonen.

 Förbättring? Ja, men som alltid kan man göra ännu mer i texten. Det kan man alltid göra.

Nu ska jag ägna resten av kvällen åt att redigera manuset.
Moj, moj


February 23rd, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Att skriva för barn kurstillfälle tre-hemligheter

Att få sin text dissekerad av ett gäng andra skrivare är inte lätt. Jag lovar.
I torsdags gjorde vi bara en enda sak i tre timmar: Gick igenom alla texter som vi lämnat in. Helt enkelt gav textrespons på varandras alster.

Man lär sig så otroligt mycket på att höra andras åsikter och framför allt Ylvas åsikter. Hon ger många tips och reder ut frågorna vi har utan att ens blinka.

Snart kommer hennes bok om att skriva för unga, och jag vet minst en som kommer att köpa den. Det börjar bli en rätt hög stapel av faktaböcker som ligger på mitt skrivbord. Jag kan inte låta bli att köpa dem. Det är så fantastiskt att läsa alla tips som de delar med sig, och sakta men säkert har jag en egen faktabok som passar bara mig.

Nu ska jag berätta några hemligheter med att skriva för barn:
  •  Ylva påpekar att man visst kan använda 1:a perspektiv i sitt skrivande för barn.

  • Tänk på orden du skriver i manuset. De får inte vara så vuxna. Tänk också på att ge karaktären ”rätta” orden. En blyg kille är försynt och säger inte hårda ord.

  • När det är spännande i manus ska du tänka på att inte skriva för mycket monologer eller beskrivningar. Korta meningar används för att få fokus på det som händer/öka spänningen.

  • Gestaltning, gestaltning, gestaltning krävs jämt. Glöm inte det.

  • För att visa barnets ålder gör man små påpekande i texten via dialog eller gestaltning

  • Tänk på att små/yngre barn inte har mogna tankar.

  •  Bra gestaltning: Författaren planterar ett tvivel hos läsaren

  • Ha ett tydligt berättarperspektiv. När det är 1.a skriv inte pappan gjorde si och så, utan skriv pappa gjorde si och så. Viktigt, viktigt

  • Barn förstår inte alltid innebörden i ord. Skriv direkt istället.

  • Tänk också på att stanna i karaktären du valt, flyt inte över till någon annan. Det kan förta en del av hens personlighet.

  •  Se också till att förstärka när någon är rädd, uttråkad, sprallig. Tänj känslorna så mycket du kan. Skriv inte lite rädd, lite arg. Skriv arg, rädd osv

 

Det var några sekvenser från torsdagens härliga kursmöte.

Nästa torsdag är det sportlov och ingen kurs, men under tiden vi inte ses ska jag författa ihop en text med två karaktärer som träffas och blir osams om något.

Det ska även finnas ett attribut med i det hela. Och som vanligt är det gestaltning som gäller.

Jag har två böcker att tacka för min kunnighet i det :

Litterär gestaltning av Leif Eriksson och Christer Lundfall

Skapande skrivande av Anders Linnard & Svante Skoglund

Om du vet fler böcker som hjälper till med sådant får du gärna skriva namnet i kommentaren. Jag letar alltid fler medhjälpare.

Jag köper ofta mina från Tradera och Bokbörsen, två bra ställen om man inte vill betala en massa pengar för att lära sig något.
Vet du fler ställen får du gärna rekommendera dem.

Igår fick jag hem en bok som jag genom rekommendationer vet är fantastiskt bra:
Den heter Att skriva Tv-manus och har skrivits av Johann Zollitsch. En man som skrivit många manus och fått dem antagna. Återkommer när jag läst den.

Som vanligt slåss jag med Telias taskiga nät och blir utkastade vice versa inte insläppt på nätet. Men, men vad gör det när solen skiner och jag är frisk. Värre är det med barnen:

Lilleman hostar och snorar och Razmus svettas hela nätterna. Temperaturen ligger mellan 37,5–38,6 grader.

Jag har tänt en brasa i kaminen och sitter bekvämt nedlutad i min härliga fåtölj och skriver.

Tänker tillbaka på hur det var när jag var liten och sjuk. Då fanns det inte ens videos att titta på. Istället satte jag min mamma på att rita och leka med mig. Många gånger ritade vi kläder till mina pappersdockor eller så gjorde vi gipsfigurer som vi sedan målade.

Som du kanske förstår var min mamma en underbar sådan. Hon har i alla tider varit den som pysslat med oss barn och sedan med barnbarnen. Mamma är också en fantastisk författare av barnberättelser något som jag hoppas hon satt fart med nu igen. På äldre dagar har mamma gått datakurs och ska nu börja en skrivkurs.

Nu är det dags för mig att ställa mig vid spisen och göra mat. Dagens lunch blir tunna revbenspjäll med vitlökskroketter och sallad. Något jag hoppas att Peters kompis Stefan också gillar. De jobbar på huset idag, men jag latar mig inne och håller tre vildbasar i schack.

P.s Idag har jag äntligen öppnat mitt förlag.

Ha en härlig dag.

February 17th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Att skriva för barn-kurstillfälle två

Veckan har gått som ett jehu och jag har knappt hunnit sätta mig vid datorn för alla måsten.
Men nu äntligen fick jag en liten stund över och hann knappa ned några ord.
I torsdags gick jag på kurstillfälle två, och som vanligt lärde jag mig massor av vår lärare.
Till exempel det här:
Ett av de bästa sätten att lära sig skriva för barn är att kolla i barnböcker hur andra skrivit.
Det mesta jag skriver om nu hittar du i boken Barnbokens byggklossar skriven av Maria Nikolajeva
Vi pratade också om det här med att fånga idéer och skriva ned dem. Nu är det ju så praktiskt att vi har mobiler som liknar små datorer i våra fickor. Jag använder Iphones röstmemo för att prata in orden jag hittar. Ibland är det förenat med livsfara att göra så. Många gånger joxar jag med luren mitt på motorvägen. 
Är du bra på gestaltning? Det är nämligen det viktigaste i konsten att skriva. Därmed inte sagt att du måste gestalta allt du skriver. Lagom är bäst.
För att få läsaren att reagera bör du vara duktig på att gestalta känslor.
Tex
Skriv inte “han var snäll”
Skriv istället så här: “Jag gick till skolan där Totte gav mig alla sina karameller.”
Läsaren ska tänka “Han var snäll”
VISA ISTÄLLET FÖR BESKRIV
Vilka karaktärer finns?
Klassisk folksagohjälte:
Ett barn eller människa som blir utsatt
Ett barn av okänt ursprung
Mycket fantasy
På slutet erövrar hjälten allt: “Så levde de lyckliga…”
Det övergivna barnet:
Det övergivna barnet, de föräldralösa barnen
Tex Nils Karlsson Pyssling som har en syster som dött och lämnas hemma av sina föräldrar.
Emotionellt frånvarande:
Mamma är cancersjuk, alkoholist, psyksjuk
Om barnet blir ensamt blir det fritt till äventyr

Busungen=trixtern
Tex Anderssonskans Kalle, Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, Katten Snurran
Något som är vanligt i barnlitteraturen är de kollektiva huvudrollsinnehavarna
Det vill säga flera barn samtidigt. 
Fördelen är att man kan vända sig till flera åldrar.
Ett exempel är femböckerna där varje karaktär enskild är platt, men tillsammans är de komplexa.
En smart, ful tjej med glasögon, en korkad kille, en snygg tjej
Scoobydoo passar också in på det här.(Korkade Shaggy, smarta Welma osv
Barnen från Frostmofjället passar också in
Och Mumintrollen
Fördelen med det här sättet att skriva är att karaktärerna kan prata med varandra. (Barn gillar dialog för att det blir en bättre, mer levande bok.)
Karaktärerna kan bestå av både människor, djur och leksaker.
Lotta på Bråkmakargatan pratar tex med sin “Bamse”
Talande djur är ofta förklädda barn.
Titta till exempel på underbara katten Findus, Nalle Puh, Lilla spöket Laban och Mumintrollet.
Det är ett berättartekniskt grepp för författaren att distansera sig från problemet.
Barnen får hjälp att prata om saker 
Fablernas värld är ett bra exempel på det. Djuren talar om moral i varje avsnitt.
Det finns naturligtvis vuxenlitteratur med djur som pratar, men då är det ofta satir det handlar om.
När man skriver gäller det att tänka på att ju mindre barn desto färre karaktärer. En tvååring har svårt att ta till sig berättelsen om det blir för många karaktärer.
Äventyr eller Fantasy kräver många karaktärer.
Hur gestaltar man en karaktär?
Man får skriva att karaktären var snäll, men blanda det med gestaltning.
Håll inne på lite information (ungdomsbok), säg inte egenskaper rätt ut. Visa istället för påstå.
Läs Anne på Grönkulla(hon liknar för övrigt Pippi i mycket)
Anne är rödhårig, busig mm
I början av boken Anne på Grönkulla beskrivs hon bara, men när hon börjar prata bekräftar hon att hon är sådan.
Några egenskaper som användes förr:
Hög panna=extra intelligent
Det används inte längre
I Ronja Rövardotter blandar Astrid Lindgren beskrivning och gestaltning.
Vi gjorde naturligtvis flera skrivövningar
Och jag misslyckades kapitalt med en. Meningen var att jag skulle ändra perspektiv under textens gång…men jag fastnade så mycket i min karaktär att jag inte ändrade något. Detta var helt omedvetet.
Ha, ha…så jag fick i läxa att göra om texten och göra rätt.
Nästa skrivövning gick bättre.
Min lärare bad oss ta fram en karaktär och använda det magiska numret tre.
Alltså skulle jag hitta en karaktär, placera något på hens huvud och fötter, samt ge henne ett attribut.
Under tiden Ylva pratar växer en bild på en flicka i sjuårsåldern fram och jag ser att hon har en krans på huvudet och att hon är barfota. I handen bär hon en vitbeige nalle.
Efter att vi fikat fortsatte den tre timmar långa lektionen.
Nu pratade vi om dialog.
Har du svårt att skriva dialog i dina manus?
Eller, är du som mig? Jag blandar friskt i mina manus och har aldrig svårt med dialog eftersom jag “hör” texten i mina öron.
Nåväl. Det här lärde Ylva oss:
Man ska tänka på tre mycket viktiga saker:
1: Det är sällan karaktärerna får exakt samma utrymme i dialogen.
2: Dialog ger liv åt scenerna. Läsaren kommer närmare karaktären.
Dialog kan också visa inbördes hierarki.
Mamma-barn
Man-fru
Fröken-barn
Genom dialog kan man visa ålder, humör, socialgrupp.
Dialog visar hur relationerna är och hur de interagerar med varandra.
Man får informera läsaren via dialog, men inte så att det märks.
Tex
“Kusin Lisa fyller 10 år”    DÅLIG
“Imorgon ska vi till Lisa. Slår du in tröjan?”   BRA
Man kan också lägga in reaktioner i dialog
“Imorgon ska ju vi till Lisa”
“Jag vet”
“Slår du in presenten?”
“Om du vill så”
“Vill och vill”
“Vill du eller vill du inte?”
Nästa skrivövning var så här:
Två karaktärer som ej är överens om vad som hände förra gången de träffades.
Det oväntade är intressant tex rosa pumps på en manlig spärrvakt.
Berättarperspektiv:

Det finns två stora byggstenar du använder när du skriver för barn (naturligtvis också när du skriver för vuxna)
De två huvuddelarna är:
HISTORIEN                                                 
Ide´-handling                                                 
Personer                                                         
Miljö(skolan, hemma, sjukhuset)                   
BERÄTTELSEN
Berättarperspektiv
Stil-språk(deckare, kärleksroman, ungdomsbok)
Kronologi (Ordning du berättar, tillbakablickar)

En femåring har inte koll på allt och missuppfattar flera saker.
Måste det finnas en berättare? Lek med tanken
Resan till Kejsaren är en fantasybok av Ylva Karlsson
Hon leker med berättarrösten och har ett direkttilltal i flera böcker och låter som en gammal sagotant.
Visste du att idee´n till Emil kommer från Astrid Lindgrens pappas berättelser? Hennes pappa är karaktären Emil.
Astrid läste in sina böcker och har direkt tilltal i många av sina böcker.
Hon valde att ha den speciella tonen.
Det finns tre olika berättarperspektiv:
TREDJE PERSON (han eller hon)
ANDRA PERSON (du)
FÖRSTA PERSON (jag)
I litteraturen förekommer det sällan texter skrivna i andra person, men det finns.
Nalle Puh är skriven så
Barnen i Bullerbyn berättas av Lisa i du-form
Petter Lidbeck med pseudonymen Hans Koppel har bland annat skrivit en bok som heter Vi i villa.
Läs den så förstår du vad jag menar.
Skrivövningen till nästa torsdag är denna:
Använd två karaktärer du har eller använd två nya.
Skriv en text om hur de möter varandra.
Arbeta med gestaltning
Lägg till en konflikt