Flåsande tog jag mig förbi både den som var trea och den som var tvåa,
Med en kraftansträngning drog jag av mig tröjan och slängde den i diket.
Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gårdenArchive for the ‘En början’ Category
Nytt år, ny början, tänkte jag och rev telefonboken i små delar som jag sedan brände upp. Jag var fullt medveten om att alla nummer fortfarande gick att hitta på internet och att min telefon skulle fyllas av meddelanden när jag inte hörde av mig. Senaste igår ringde min syster.
Jag hämtade resväskan och drog av en nyckel från knippan som låg på bordet. Familjen Desbois skulle säkert trivas i min lägenhet och de hade redan antytt att de gärna stannade mer än de tre månader vi kommit överens om.
På väg ut genom dörren ryckte jag till då jag såg mitt nya ansikte i spegeln. Doktorn hade gjort ett bra jobb. Ett riktigt fint jobb. Inte ens min mamma kände igen mig längre.
Telefonen ringde och jag kände en djup tillfredsställelse när jag inte svarade. Det var slut på stress och dåliga relationer. Nytt år, ny början, tänkte jag och stängde dörren.
Elias satte sig upp i sängen. Ett ljud, jag hörde ett ljud, tänkte han och lade täcket över Mia som låg bredvid. Min älskade, älskade fru jag tänker berätta något för dig.
Mia gäspade och vände sig på mage.
Elias ställde sig upp och kände hur fötterna snabbt blev nedkylda av cementgolvet. Jag är kriminell och ligger just nu lite risigt till. Jag har fått ett pris på mitt huvud.
Plankorna ute på verandan knakade och han såg två svarta tennisskor utanför källarfönstret. Tack gode Gud att jag fick henne att flytta ned sovrummet hit. Nu har vi kanske en chans, om än liten.
Mia sträckte händerna över huvudet och kisade mot honom med ögonen fulla av morgongrus. “God morgon. Vad gör du?”
Jag försöker rädda vårt liv, tänkte Elias och hörde hur verandadörren bröts upp.
“Solklart fall, eller hur?” sa polisassistent Mikkis och nös. “Den här förbannade förkylningen du gav mig ger aldrig med sig. Det är dina ungars fel.”
Angelika vände sig mot honom och lade handen över hans mun. “Sch älskling, vi är på jobbet och som du kanske minns hade vi en överenskommelse, på jobbet pratar vi jobb, hemma pratar vi om vårt. Eller hur? Förresten så blev varken Patrik eller Sofia så där dåliga.”
“Okej, du har rätt. Förlåt. Men visst ser det ut som ett solklart fall, repet är knutet i bjälken och den obligatoriska pallen ligger vält under honom.
“Retligt va?”, säger en man som står vid disken.
“Mm”, säger jag och kastar ytterligare en boll i syfte att få ned de buckliga, silverfärgade konservburkarna som står travade i en pyramidliknande form.
“Vill du ha ett tips?”fortsätter han och ler sådär snett som Elvis Presley en gång gjorde. “Jag är rätt bra på det där.”
Jag glider med blicken över Tivolits andra attraktioner och ser att det är tjockt med folk framför alla stånd. De andra skulle nog ha svårt att hitta mig, och mobilen hade jag glömt hemma som vanligt.
“Okej”, säger jag och studerar mannens ansikte. Det är fyllt av tunna rynkor och ögonen ser ledsna ut.
Han samlar ihop bollarna och hoppar över disken till min sida. “Ställ dig bredvid mig så ska jag visa hur man gör.”
Mannen i rött skägg sträckte fram handen mot mig. Det låg tre repstumpar över den valkfyllda ytan, ett i vitt, ett annat i gult och ett i illande grönt. “Välj ett och gå sedan fem steg bort”, sa han med en röst som fick mig att rysa. Den lät som när vår lärare skrev på svarta tavlan med krita.
Nyfiket reste jag mig upp och tog upp det gula tvinnade repet med hjälp av tummen och pekfingret, beredd att släppa greppet om något skulle hända.
“Kunde du inte hittat på något annat än ett tråkigt Zoo? skriker Patrik och slår med handen mot några löv som sitter på en buske. “Herregud det finns ju djur överallt i det här landet.”
“Lugna dig nu gubben. Vi åker snart tillbaka till hotellet så du kan fortsätta med ditt spelande.”
Patrik tar upp sin ipad ur fickan och försöker logga in. “Ja här ute fungerar ingenting. Hur är det med telefonen? Fungerar den då?”
Katrin skrattar och tar upp telefonen samtidigt som hon snubblar och faller.
Det prasslar till i buskaget och en stor krokodil kastar sig mot henne med gapet vidöppet.
Svart natt, månens ljusa skära som ligger på himlen. En räv går över gården, stannar, lyssnar och sätter sig vid ett sorkhål. Pappa står med bössan i fönstret. Ugglan i björken på stallgården hoar.
“Du är banne mig en riktig stolle som tror på sådant där” sa Kimberly och skrattade. “Så du tror på fullaste allvar att jorden går under idag?”
“Jag är inte säker, men Mayaindianerna har haft rätt om många saker”sa Petter och hämtade en förskärare i diskstället. “Jag vill vara förberedd om det blir så.”
“Jag har en dröm. En stor nästan onåbar dröm att få resa till Kina”, sa Katrin och rörde vid diamantringen hon hade i ena örat. “Eftersom jag kommer därifrån känns det som om mitt hjärta bara är halvt när jag bor här.” Hon svepte ut med handen över staden nedanför oss och lade huvudet på sned innan hon med ett leende tog min hand. “Jag vill att du följer med, mamma. Du och pappa har varit de bästa föräldrar man kan ha och jag vet att ni tvekade länge innan ni gav upp tankarna på ett biologiskt barn.”