Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gårdenArchive for the ‘En början’ Category
“Glöm inte skridskorna”, ropade mamma ifrån köket. “De hänger på kroken ned till källaren”, fortsatte hon och väntade några sekunder innan hon skrek: “Hittar du dem?”
Jag ställde mig på tå för att nå de nyinköpta vita skridskorna och kunde inte låta bli att le när jag såg dem. De var så vackra, och helt och hållet mina. Malin, min storasyster hade blivit jättearg och skrikit högt av ilska: “Varför får hon nya, när jag bara får begagnade?”
I samma ögonblick jag satt på mig mormors gamla hemstickade strumpor, plingade det på dörren. Det var Albin, min bästa vän.
“Hej, är du klar?” sa han och drog med handen över näsan. En genomskinlig snorloska hamnade på hans vante, men han brydde sig inte. “Vi ska ses vid södra stranden. Förresten, har du några isdobbar? Brorsan har förlagt sina och mamma har inte råd att köpa nya. Inte än i alla fall.”
Jag sprang in till mamma som bäddade sängarna. Hennes långa, mörka hår var uppsatt i en knut på huvudet och hon hade fortfarande pyjamasen på sig. Ibland undrade jag om hon någonsin klev ur den.
“Mamma, har vi några …? Vänta lite.” Jag lutade mig ut från rummet och såg att Albin gått in och stängt dörren. “Vad hette det där du ville ha?”ropade jag till honom.
“Isdobbar. Man kan ta sig ur vakar med sådana”, sa han och borstade sitt ljusa, oformliga hår med mammas borste.
Barnen gömmer sig i buskarna så gott det går. De ser att männen samlats i stora klungor på ängen, och att de täckt ansiktet med en vit kåpa. Meta, Marie och Saga är medvetna om risken med att titta på sina pappors förehavanden, men är nyfikna på vad som egentligen händer.
Allt hade börjat med den mörkhyade mannens intåg i byn. Joshua som han hette, frågade i matbutiken efter jobb, och blev hänvisad till byns mäktigaste man. Ännu idag vet ingen vad som egentligen hände i huset, men Joshua kom springande ner till kiosken och skrek att han var rädd. Efter den dagen såg barnen skuggorna som drog över de vuxnas ansikten, men anade inte vad som skulle komma.
Om Marie haft möjlighet att vrida tillbaka tiden skulle hon gjort det nu. Hon förstod inte riktigt allt pappa skrikit om, men hade hört orden, eld och vapen.
“Jag vill gå hem”, pep Saga och reste sig upp.
“Är du alldeles galen jänta? Sätt dig ned igen. Ser de oss är vi förlorade”, fräste Meta och tryckte ned sin lillasyster.
Det första jag såg var tre små pojkar. De satt på knä i en ring och kastade kula. Den ena av dem verkade vinna hela tiden, och jublade högt.
Jag smög närmare för att lyssna på dem och kände plötsligt något sluta sig runt min ena fot. Vips befann jag mig högt uppe i luften.
Svarta fyrkanter, en linjal och två röda muggar. Det var vad jag hade i min ägo när larmet tjöt.
“Där, uppe på Klippan, ser du?” ropade Kennet och lade handen över systerns mun när hon tänkte svara. “Du måste vara dödstyst, annars sticker de.”
Sanna ställde sig på tå för att se mer än bara svanstippen på vargungarna. De var otroligt söta, tyckte hon. “Hur gamla tror du att de är? Vi får inte säga något därhemma.”
Den gamla ekan gungade på vattnet och Kennet hann inte fånga åran som lossnade och åkte ned i vattnet. “Fan”, väste han och lade sig över kanten för att försöka fånga den.
“Akta, vi tippar”, skrek Sanna och höll i sig allt vad hon kunde.
Jag vaknade av att brevinkastet öppnades och att något föll på hallgolvet. Snabbt virade jag lakanet om kroppen och gick upp. Solen lyste över de svarta taken och jag hörde några måsar skrika.
På slaget åtta slog den gamla klockan med tunga slag, och innan jag hann tänka något stod jag på savannen igen. Heidi höll mig så hårt i handen att den vitnade. Hon var stark min lilla femåring, och hennes ögon glänste av tillbakahållna tårar. Samtidigt glittrade de av bus.
En noshörning kom gående med det ståtliga hornet tätt mot backen. Han bluffade till en annan noshörning som stod bredvid honom, och jag tittade mig bakåt.
Det här var tredje gången gillt. På ett sätt välkomnade jag äventyret, men min dotter kunde råka illa ut. Det var jag full medveten om.
“Mamma”, sa hon högt. “Pinka.”
Jag lade handen över hennes mun och smög mot ett buskage. Samtidigt höll jag ögonen på djuren. “Sätt dig här”, viskade jag, och kunde inte låta bli att fnissa åt situationen. Detta var helt vansinnigt. Hur kan man förflyttas från en lägenhet i London till Savannen på några sekunder? Och varför? Och vem gjorde det?
“Jag kan inte pinka”, sa min kära dotter och försökte ta sig lös från min famn. “Det går inte.”
“Försök lite till”, manade jag och tog ett nytt tag. En femåring väger en hel del kan jag berätta.
Plötsligt rörde sig gräset bredvid oss, och en svart orm ringlade iväg.
“Mamma?” väste Heidi. “Vad var det?”
“Bara en ofarlig orm, älskling.”
“Släpp mig. Jag är klar”, sa min dotter och tittade på mig. “Varför är vi här?”
Jag ryckte på axlarna och skrattade. “Jag har ingen aning, älskling. Det bara hände.”
De gråa noshörningarna rörde sig närmare oss, och jag tittade mot ett träd som såg ganska raspigt ut. Skulle det hålla för både mig och Heidi.
“Mamma”, flämtade hon. “Den kommer hit.”
Någon hade satt klädnypor överallt på kattungen. Den sprang skrikande runt, runt på gräsmattan och gjorde allt för att bli av med det som gjorde ont, men lyckades bara få bort enstaka nypor.
Jag bodde på andra våningen och förstod först inte vad det var. Kunde det vara ett litet barn, eller några katter som slogs, tänkte jag och gav min katt Lovisa en snabb smekning när jag passerade henne. När jag öppnade fönstret och såg kattungens belägenhet skyndade jag mig ut på gården och fångade in djuret. Nyporna hade gjort sår i öronen och kattungen darrade av skräck.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Förvisso var det en lättnad att hitta räven död, men jag hade inte önskat honom det här lidandet. Isen låg blank på sjön och i vaken som var ordentligt märkt med en stor skylt, låg den lilla kraken. Som vanligt hade vattnet frusit till is över natten, och räven verkade ha trillat i och inte kunnat komma upp. I munnen höll han en av mina älskade hönor, lilla Matilda. Suckande ropade jag till mig min spattiga hund och gick hemåt. Nu var det bara tre hönor kvar. Undrar om jag måste ta in dem i huset, tänkte jag. De kanske fryser ihjäl när de är så få.
Stenen tyngde i kjolfickan.
Han ville kasta bort den men vågade inte. Sia hade sagt att den var magisk. Joel trodde inte riktigt på henne, och ville fråga de andra i gänget. De borde ha vetskap.