Anitha Östlund Meijers skriv, plåtslagar och trädgårdsliv

Mitt liv består av skrivande, plåtslageri, trädgård och familjen förstås

Archive for the ‘gästinlägg’ Category

February 2nd, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Gästbloggare Margareta Börjesson korrekturläsare

Det är länge sedan jag skrev ett CV. Att sammanfatta sitt liv till någon sorts lista är en intressant sysselsättning. Nu aktualiseras det genom att Anitha inbjudit mig att gästblogga om ”Minsann förlag”.








Margareta Borjesson

Minsann först, hon är min lilla svarta katt, i sommar två år.

”Jag” är Margareta, född Fällman, gift och skild Börjesson, tre vuxna söner, god relation med min fd man och numera också med min särbo. 71 år söndag 3 februari, och nybliven förlagsinnehavare. Jag är också pensionär, veterligt frisk och pigg sådan och i behov av vettig sysselsättning.

Några år nyss i livet slösade jag bort på att nätspela, dit vill jag inte igen.

Dessförinnan har jag jobbat som hemmamamma, sekreterare, läst nordiska språk, arbetat på Bonniers, Forum och Tiden (korrektur och redigering), introducerat förpackningstexterna på Arla, varit produktchef och marknadsförare av Arlas sura sortiment, varit traineeansvarig på Arla och jobbat med personalutveckling.

Jag gick en längre utbildning till organisationskonsult inom försvaret, och startade småningom mitt eget företag som konsult och trainer, framför allt med ett program som jag var med om att introducera i Sverige, The Human Element.

Mitt företag gick i konkurs i samband med spelmissbruket.

Idag är jag förmodligen fortfarande spelberoende enligt samma tes som ”en gång alkoholist, alltid alkoholist”. Jag är dock inte spelmissbrukare längre. Ett av de manus jag avser att publicera handlar om den här tiden och hur jag småningom skrev mig till liv igen. Idag skriver jag varje dag, ett mera hälsosamt beroende.

Det här alldeles färska förlaget (F-skattsedeln är daterad 31 januari 2013) ska tillhandahålla typiska förlagstjänster – korrekturläsning, redigering, testläsning (utgivningsbar/inte utgivningsbar), spökskrivning, ev annat som jag inte kommit på ännu. Dessutom har jag för avsikt att småningom publicera egna manus.

Jag tror mig ännu inte om att klara av att publicera andras manus, och kan därmed inte heller ta emot sådana för utgivning, bara för utlåtande och assistans.

Jag är skicklig korrekturläsare och språkhanterare – den som vill bekanta sig närmare med mitt sätt att använda orden är välkommen att läsa min blogg, beskrivarblogg.wordpress.com.

Minsann förlag hittar du på facebook.


Tack Margareta och lycka till med företaget.
Om det är någon fler som vill komma in och gästblogga är du hjärtligt välkommen.

October 20th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Gästinlägg 12 maj Maria Engelwinge berättar hur hon får sina bokideer

Jag läste Marias text första gången på sajten kapitel1 och gillade det jag såg. Nu har hon precis gett ut sin bok En Shot till tack, och börjat på ännu en.
Här berättar hon hur hon får sina ideer till böcker.

Hur får jag idéerna till mina romaner?

Mina idéer börjar med karaktärerna. Jag kommer alltid på dem före handlingen. Min upplevelse är att de en dag bara finns fix och färdiga i mitt huvud, fast troligtvis har de formats omedvetet inom mig under en längre tid. Tanya, som är en av huvudpersonerna i En SHOT till tack, var glasklar när jag började skriva den boken. Man kan säga att jag byggde resten av personerna och handlingen kring henne. Jag såg henne framför mig, jag hörde hennes röst inom mig, jag visste hur hon reagerade och uttryckte sig. Däremot hade jag inte klart för mig varför hon var så taggig, destruktiv och hård när jag började skriva. Det kom jag på under resans gång, ungefär som när man lär känna någon, eller upptäcker nya sidor hos sig själv. Det innebar att jag då och då fick gå tillbaka och stryka och skriva om för att handlingen skulle passa hennes karaktär.

Ett vanligt råd till de som ska skriva en roman är att göra en lista på sina huvudpersoners bakgrund och utmärkande karaktärsdrag som nagelbitning, pedanteri, stamning, nervösa harklingar osv. Det är ett utmärkt råd, men jag har fått gåvan att ha allt det där så gott som klart när jag sätter igång med en ny roman. Jag känner mina karaktärer lika bra som mina vänner, och ibland bättre.

Ett litet problem jag hade som min lektör påpekade i sitt första utlåtande var att jag inte var tillräckligt tydlig med mina karaktärers egenheter. Då förstod jag att det inte räcker med att jag vet, läsaren har ju ingen aning, och därför är det jätteviktigt att gestalta alla de där små sakerna huvudpersonerna har för sig. Det gäller egentligen allt när man skriver. Jag tror att de flesta ser sin huvudperson tydligt framför sig, de ser gatan hon går på, vet om det är ljust eller mörkt, hur det luktar och vilka ljud som hörs. Ofta glömmer vi bort att tala om det för läsaren. Själv har jag svårt för alltför detaljerade och omständliga beskrivningar. Jag imponeras av författare som med några få ord fångar stämningen och ger mig en klar bild av vad som pågår.

Eftersom karaktärerna kommer först blir det väldigt spännande för mig att se hur handlingen kommer att utforma sig. Vissa skulle aldrig kunna arbeta så odisciplinerat, medan det är det enda sättet som känns lustfyllt för mig. Jag förstår självklart att det är jag som hittar på alltihop, men många gånger känns det som att se en film. Oj, vad gör hon nu? kan jag tänka. Och vem är det där? Han verkar mystisk. Undrar vad han har för roll i det hela? Lite åt det hållet är det.

Just nu skriver jag en relationsroman som jag först hade tänkt skulle utspela sig i en storstad. Men det blev inte bra kände jag. Jag är inte färdig med Gotland ännu, så nu har jag skrivit om det så att det blir gutestuk över det istället:). Det är egentligen allt jag behöver, några spännande karaktärer, lite Gotlandsmiljöer och en dator – sedan är det bara att låta fantasin flöda;).

En SHOT till tack går att beställa direkt från mig med signering och några ord från författaren för samma pris som Adlibris tar, 170 kronor inklusive frakt. Skriv ett mejl på skogsnuvan@yahoo.se.

Eller beställ från Adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9197895342

Bokus, CDON och Ginza har också romanen.

En riktigt god och underhållande läsning önskar jag alla som köpt romanen.

February 29th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Gästinlägg av Emma Lundqvist

Idag har jag fått besök av ännu en begåvad författarkollega
Emma Lundqvist är en 31-årig lärare som bor i Skellefteå, och delade bland annat plats med mig och flera till i novellsamlingen VILDSINT.
Hon har varit med i flera novelltävlingar på sajten kapitel1, och är en av mina facebookvänner.
Nä, nu lämnar jag över ordet till Emma:
Första kom, andra kom, tredje (och fjärde) kommer så småningom!


Så länge jag kan minnas har jag drömt om att skriva en bok. 
Jag skrev en del noveller som tonåring, men sedan låg mitt skrivande nere under flera år. Men så en dag, när jag tittade i ett ”hexikon”, alltså ett mytologiskt lexikon, kom jag på vad boken skulle handla om. Elementarandar! Salamandrar, gnomer, sylfer och undiner. Självklart var det så. Sedan sammankopplade jag dessa andar med mänskliga väktare och hade då både bokidén och titeln klar: ”Elementens Väktare”.
Elementens väktare (e-bok)
 Det skulle dock dröja rätt många år innan jag väl kom igång med bokskrivandet, men när jag väl hade börjat gick det bara inte att sluta. Inte ens när romanen var klar gick det att sluta. 
Jag fortsatte med ett helt gäng noveller och innan jag hann förstå vad som var på gång hade ett par av de där novellerna klumpat ihop sig och bildat början på en helt ny novellsamlingsroman. Den som så småningom fick namnet ”De andra sagornas bok”.
De andra sagornas bok (storpocket)
När båda mina romaner kort därefter blev utgivna på Mörkersdottir förlag kände jag mig så klart både nöjd och glad och stolt. Tänk, två böcker med mitt namn på omslaget! Det var mer än jag någonsin kunnat tro eller vågat hoppas på, men ändå var det tydligen inte nog. ”Väktarnas dotter”, en fristående uppföljare till ”Elementens Väktare” propsade på att bli skriven och jag var inte sen med att återigen hänga med på skrivarresan. Absolut inte. Det är ju så fantastiskt kul och spännande att skriva! Tempot har inte varit lika högt den här gången, men slutstationen ligger nu äntligen inom synhåll, bara en halv slutredigeringsrunda bort. Helt otroligt.
Lika otroligt är att jag i min dator har ett 19 sidor långt worddokument, innehållande de första kapitlen av min, ännu titellösa, barn- och ungdomsbok. Eller borde jag kanske kalla den min första barn- och ungdomsbok? Hm. Jo. Jag tror minsann att jag gör det!
Emma Lundqvist

November 16th, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Jag gästbloggar hos Skrivmoster

Idag skickar jag dig vidare till en kvinna som skriver massor liksom mig, och har en jättefin blogg som jag besöker idag.
Hon kallar sig för Skrivmoster, och skriver på sin blogg och på sajten 1av3.se, men har även gett ut en bok som heter Flickan med änglahåret och handlar om hennes mormor.

I inlägget berättar jag bland annat varför jag skriver, och vad jag har för tanke med mitt skrivande.

Kika in och läs vet ja.

October 4th, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Gästinlägg av författarinnan Kristina Svensson

Idag har jag besök.
Kristina Svensson är skribent, författarinna och vetenskapskommunikatör.
På sin hemsida skriver hon inte författarinna utan bokutgivare, vilket jag tycker är lite tveeggat…är man inte författare/författarinna om man skriver böcker? Oavsett de kommer via en själv eller förlag?
Jag kallar mig författarinna, och njuter när ordet rullar runt i gommen. Ett mycket vackert sådant som får mig att se en kvinna sittande framför ett skrivbord med en gåspenna i handen.
Nåväl, jag träffade henne på bokmässan i Göteborg och köpte hennes bok Jakten på den perfekta puben, som jag ännu inte hunnit läsa, men skall så fort jag hinner.
Jakten på den perfekta puben
Så här skriver Kristina:

Kristina Svensson

Jag blev väldigt stolt över att bli tillfrågad av Anitha att gästblogga om hur jag fann mitt skrivande, men också aningen brydd. Jag har ju alltid skrivit – eller har jag det?
I skolan var svenska, särskilt uppsatsskrivning, pest. Det spelade ingen roll vilket ämne, jag fick värka fram en text och fick alltid mediokra betyg. Så vitt jag minns var det bara en enda gång jag fick beröm av min svensklärare och det var för en ilsken insändare som publicerats i DN. Insändaren var anonym och kunde skrivits av vem som helst av sisådär en miljon stockholmare. Men min lärare vad övertygad om att den var min – och hon gillade den.
Ilskna argumenterande insändare eller underhållande kåserande resbrev, det var vad jag ville skriva då, och det är favoriter än idag. Jag gillar att utgå från en händelse och sedan skruva till den till en underhållande historia. Ju vardagligare händelse ju större utmaning att göra något roligt av den (jag höll en muntlig presentation om en potatisskalare en gång).
En av de stora fördelarna med att skriva och ge ut böcker själv är att man får skriva precis det man själv vill.  Därför rekommenderar jag alla som har skrivlust att göra just det. Skriv det du gillar!
Mitt mål med mina böcker är att erbjuda lättsam och kravlös underhållning. Om läsaren sedan råkar lära sig en eller annan viktig fakta av det slag som bara kommer till nytta i frågesporter, ja då är det en extra bonus.
I min första bok vred jag på kulturkrockar och anekdoter från min tid som vetenskapskommunikatör i Wales. Jag råkar älska skrönor och konstiga fakta om gamla kungar, drottningar och andra historiska personer. Därför har jag vävt in dessa i en historia om hur jag cyklar runt i Wales och provar öl i Jakten på den perfekta puben. Låter det udda? Ja men det funkar faktiskt.

Just nu håller jag på och skriver klart bok nummer två. Denna gång är det dags för franska Rivieran. Jag hissar och dissar friskt i huvudspåren vandra, äta, se och göra (mycket trevlig research för denna bok). Denna gång blir det en påkostad bok med vackra bilder, en riktig presentbok.
Har du blivit nyfiken? En illustrerad version av min första bok går att läsa helt gratis på www.jaktenpadenperfektapuben.se
Vill du veta mer om vad jag lärt mig av att ge ut böcker själv, välkommen till min webbsida www.kristinasvensson.se

September 27th, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Författarinnan Eva Holmqvist är dagens gästbloggare

Som du vet tycker jag om ovanliga, gamla ord, och idag har jag turen att ha Eva Holmqvist på besök som också gillar det.
Eva är reporter på nya sajten Bokeri.se där jag har min bok PAPPERSSKÄRVOR, och många andra egenutgivare har chansen att visa upp sina alster.

Så här beskriver Eva sig själv

Eva av Jan Schuldt.JPG











Jag älskar att skriva och har publicerat en spänningsroman “En reva i tyget” på www.vulkan.se. Tidigare har jag gett ut en bok “Hästar på vift” för flickor 8-10 år på ett förlag som heter HLT. 
För tillfället skriver jag mestadels science fiction och fantasy. 
Min blogg Tröst för ett knytt (www.ettknytt.blogspot.com) är en blogg bestående av betraktelser kring skrivande och alla försök att bli antagen.


Ovanliga ord
Det är kul med ovanliga ord. Ord som ger en annan mening än det ord som de flesta använder. När
jag var i Frankrike som ung träffade jag en svensk tjej som hade studerat i England. Hon berättade att
när de skrev uppsats fick de motivera varför de hade valt just det ordet och inte en annan synonym.
Det har jag aldrig varit med om i svenska skolan.
Ju mer du läser desto fler ovanliga ord kan du. Jag som alltid varit en bokläsare och därför läst även
äldre litteratur, t.ex. flickböcker från 40-talet ( 😉 ), använder många ord som inte är vanliga längre.
Även om det är berikande att kunna många ord och använda dem ger det ibland bekymmer när jag
skriver. Läsaren måste förstå vad jag menar och det får till följd att jag ofta får rensa mina texter på
alltför ovanliga ord. Samtidigt utarmar vi vårt språk om vi bara använder de mest vanliga orden. Det
måste vara en balansgång.
Andra ovanliga ord är ord som du uppfunnit själv. Språket måste få utvecklas och vi som skriver
måste då kunna uppfinna egna ord och uttryck. På så sätt kan vi berika språket genom att skapa nytt.
Även här är det naturligtvis en avvägning mellan läsbarhet och originalitet.
Så slå ett slag för de ovanliga orden och använd dem oftare! På så sätt får vi ett levande ord.
Några ovanliga ord som jag gillar:
– Rata (försmå, inte finna god nog)
– Rar (sällsynt)
– Bärsärk (ursinnig kämpe)
– Förundrad (förvånad)
– Morgonstund (tidig morgon)
Vilka gillar du?
Eva Holmquist
Ps. Du hittar mig i vanliga fall på min blogg www.ettknytt.blogspot.com
Tack Eva för att du ville komma på besök, och du som läser…vilka ord gillar du? 
Jag har hittat en underbar sajt som heter just Glömda ord. Där hittar jag ofta ord som jag sedan skriver noveller eller dikter efter. Ännu en sajt finns på Bra ord där du hittar massor av ord som nästan aldrig sägs idag.

September 8th, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Jan-Erik Ullström hälsar på

Idag har jag fått besök av Jan-Erik Ullström författare till Vägen till Umbria, en fantastikroman som är del ett av fyra.



Jan-Erik är ute på bloggturne, och får ett ord av oss bloggare som han sedan blandar med temat kreativitet.
Jag måste erkänna att jag inte hunnit läsa den, och antagligen inte hinner göra det den närmsta tiden.
Mitt eget bok- och filmmanus växer på nätterna när jag skriver mellan tio och två, ibland tre. 
Dagarna går åt till att bygga hus, städa, diska, tvätta och klippa gräs. Dessutom är jag arbetssökande, och går igenom nätet flera gånger om dagen för att dammsuga det efter nya jobb som kan sökas.
Så här skriver Jan-Erik Ullström:

Anitha framställde ordet ”syntetisk” till mig. Nu ska vi se om det alls går att blanda med ”kreativitet”.
Det här är vad jag ger tillbaka.
Oj. Är det inte så, att vi alla är mer eller mindre syntetiska? Jag vet att jag är det.
Den dagen evolutionen bytte administratör från naturen till kulturen, blev vi alla en del av allt det som är på låtsas. Maten vi äter innehåller lögner som lurar kroppen. De sanningar vi matas med via tidningar,
TV och internet förför oss med tvivelaktiga rubriker. Vi jagar falsk glädje i alkohol och andra beroenden. Till viss del kan denna alltmer syntetiska värld ses som ett steg i utvecklingen, men frågan
är om det är början på slutet?
Jag älskar mörker och trivs i svärta, men denna text skall inte få omfamna mer av det mörkaste nu.
Istället vill jag bolla fram en annan sida av det som känns syntetiskt för mig. Bara för att det inte är av naturen skapat, eller genom uråldriga processer framställt, betyder inte att det är fel.
Min bil går på helsyntetisk olja. Går utmärkt. Istället är det vattenpumpen som lagt av. Ta min fantasi och det den bygger upp. Det är på låtsas.
I ”Vägen till Umbria” har en hel värld vuxit fram ur fantasi och kreativitet. Karaktärer i all oändlighet och en mängd trådar som till slut vävs samman till ett enormt
äventyr. Allt är dock på låtsas. Men det betyder inte att denna syntetiska värld är sämre än vår egen.
Tvärtom.
Jag kan inte avslöja handlingen, men den hanterar just det vi människor varit, är och skulle kunna bli. En hårdare, men renare värld. Detta är en snårig djungel att beträda, men jag ska ändå försöka.
Från det att vi växer upp tills det att vi döden dör, bombarderas vi av omvärldens åsikter, värderingar och maktmissbruk. Vi sammanfogas av delar från andra som ska blandas upp med det vi har i vårt genetiska bagage. Slutresultatet blir en individ som ska fungera tillsammans med andra i ett socialt nätverk utan gräns.
Jag anser att jag nu lever i fel tid. Den tråkiga mellantiden. Jag hade hellre levat förr eller sen. Förr, då vi bodde i en stuga ute i skogen och arbetade med att överleva på riktigt. Sen, i den framtid där vi med en knapptryckning kan ta oss dit vi vill.
Eftersom dessa världar är onåbara, får jag använda min kreativitet till att skapa substitut. Syntetiska världar, där jag trivs bättre.
Jag älskar hittepå samtidigt som jag avskyr det vi använder alla dessa ersättningar till. I vissa fall är det till nytta. Nanovärlden är slukande. Men jag kan inte gå in på allt i detta forum. Teckengränsen skulle bli romanliknande. Men ibland drömmer jag.
Jag skulle lätt offra mitt skrivande och allt mitt ägande för en sak som många skulle fly. En öde ö. Jag älskade TV-serien Lost. Inte bara för att jag och manusförfattarna verkade ha någon form av tankesymbios, utan för själva grejen. Jag skulle gärna kraschlanda på en öde ö. Min familj är med mig. Gärna några fler för sällskap och samarbete.
Men mitt mål skulle inte vara att ta mig bort från ön. Det skulle nog snarare vara att se till att ingen hittade oss. All den stress vår alltmer syntetiska värld framkallar skulle bytas ut mot den enda äkta. Att överleva.
När bilens vattenpump gick sönder pressades stresshormoner ut i min kropp. 5000 kr.
En utgift. Jag möter hellre en monsun och låter ansiktet piskas av regnet när jag bygger vindskydd.
Samma stresshormon, men för ett ädlare och renare syfte. Stå en hel dag och sätta ihop motorer, för att få min lön. Stå en hel dag i vattnet med ett ljuster i högsta hugg, för att få min mat. Samma tristess, men för en ärligare överlevnad.
Jag känner mig som vatten på den oljiga hinna vår värld sakta täcks med. Men det gör ingenting. För när jag stöts bort, hamnar jag alltid där jag siktar. I mina egna världar. Jag är detta till trots inte bitter.
Utvecklingen är som den är och vi människor står inför en stor tröskel. Religion och vetenskap rustar för en slutstrid utan dess like och segregeringen gnuggar sina händer. Jag önskar att fler kunde öppna sina inre dörrar och se allt det som kreativitet och fantasi kan ge, bara vi släpper taget.
Belöningen är en öde ö. Den är tom och öde, och väntar på att kläs i eskapismens skrud. Jag gjorde det. Jag gör det i detta nu. Vad gör du?
Love / Jan-E

August 14th, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Idag gästbloggar jag hos Ronnie Lundin

Kika in HÄR så kan du läsa om min kreativitet, och hur det ibland kan bli.

July 28th, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Gästinlägg av författarinnan Sofie Trinh Johansson

Idag har jag äran att få besök av Sofie Trinh Johansson en oerhört kreativ tjej som just nu ligger på försäljningstoppen med boken Vatten och Salt.
Du hittar hennes hemsida HÄR och kan köpa boken HÄR

Att skriva

Många frågar mig när jag började skriva och varför. Jag vill egentligen inte svara att jag har skrivit sedan jag var liten, för vem har inte det? Skrev vi inte alla små berättelser och ritade bilder till och läste högt för våra föräldrar och gav bort till vänner? Jag gjorde det och säkert du också. Men när sedan skolåldern slutade så fortsatte jag och det gjorde kanske inte du.

Jag är ganska ensam om att skriva i min omgivning. Jag känner ingen som dedikerar sig själv till skrivandet som jag gör och det är därför svårt att få förståelse från andra. Vad är det då de ska förstå? Jo, att jag far iväg i mina tankar då och då och inte alltid är medveten om vad som händer runtomkring mig. Att jag helt plötsligt rusar upp och börjar skriva på servetter eller på mobilen eller vad som nu finns till hands (ibland på mina armar, nån gång på mitt lår. Det är bättre med plats där.) om jag inte råkar ha ett anteckningsblock med mig. Att jag sover med blocket bredvid sängen eftersom jag så ofta drömmer något riktigt bra som sedan hamnar i en bok. Att jag helst av allt tillbringar kvällen framför datorn, i tystnad. Den förståelsen är svår att få på nära håll, så ni kan förstå vad jag blev förvånad när jag för första gången hittade till ett forum på en skrivarsida och fann andra som var precis som jag!

Det är lustigt det där, hur man kan få vänner som man aldrig träffat genom att ha ett enda gemensamt intresse. En del av dem känner jag bara till namnet, en del inte ens det då de använder ett roligt nickname istället. Men även om jag inte känner dem så vet jag hur de skriver och jag vet vilka svårigheter de har, och kanske vet de detsamma om mig. Bland mina skrivarvänner kan jag utelämna mig själv på ett sätt jag inte vågar till mina närmaste, nämligen genom att låta dem läsa mina ord. Inget känns så blottläggande och naket som det. Och även om ärlighet kan vara grymt, är det också extremt peppande. När jag låter någon granska min text vill jag inte bara bli struken medhårs (okej, jag kanske ljög lite grann där, om egot får tala).
Bland alla dessa fina vänner har hittills fyra böcker (snart 5, plus en halv) vuxit fram sedan jag lärde känna dem, och jag har fått mycket hjälp på vägen! Min debutbok ”Vatten och salt” har haft många fina testläsare bland dessa vänner, plus en fenomenal lektör/redaktör som huggit och slitit i boken för att göra den så bra som möjligt.

Vatten och salt

”Vatten och salt” är en historisk romanceroman som tar dig tillbaka till 1910-talets Varberg. Till en tid och stad där pengar, status och makt betyder allt och där balansen upphävs av lungsot, fattigdom och virvlande känslor. Där vackra tyger står i kontrast mot stickiga kolter, och där lukten av kamfer och havssalt sägs bota det mesta. Ta dig tillbaka till en tid då pengar kan köpa dig fri från allt. Utom kärlek.

May 20th, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Gästinlägg hos Maria Engelwinge

För cirkus en vecka sedan gjorde jag ett gästinlägg hos Maria Engelwinge som alldeles nyss släppt sin bok EN SHOT TILL TACK
Du hittar all information om den på hennes blogg http://engelwinge.blogspot.com/

Nåväl, för er som missade det kommer här en chans igen. Jag skrev så här

”Det är inget fel på dig eller din kille, det här är nog bara psykiskt.” Med de orden stängde läkaren dörren, och förringade all smärta och förtvivlan jag och Peter samlat på oss efter tre missfall på två år. Jag satte mig på knä på gräsmattan utanför mottagningen och slet i förtvivlan upp torvor av gräs som jag kastade ifrån mig. ”Varför jag?” Skriket ekade mellan husen, och Peter försökte trösta utan framgång. ”Du får skaffa en annan tjej, min kropp är värdelös. Jag är inte kvinna nog att ens bära ett barn.” kastade jag ur mig, och reste mig upp för att gå hem.

Naturligtvis visste jag innerst inne att man kunde adoptera, eller bli fosterförälder, men jag ville ha ett barn som kom från min kropp som var av Peters och mina gener. En liten uppnäsa, och de karakteristiska grå ögonen. Min lillasyster kunde ju få barn utan problem, och for hem fyra timmar efter förlossningen. Fanns det ingen rättvisa alls?

Min barnlängtan var akut, och överallt såg jag kvinnor med stora magar. Varje gång jag tog hissen i tunnelbanan stötte jag på dessa fånleende mammor som bara hade ögon för det lilla barnet i vagnen.

Samma dag som jag såg en kvinna stå på Gullmarsplan höggravid, rökande med en ölflaska i handen brast alla mina illusioner om att bli mamma. Det var kört, och jag måste inse fakta. Jag grät och svor, vände på klacken och gick hem genom Hammarby.

Mina datakunskaper var inte speciellt stora, och internet fanns inte i huset ännu, men genom att försiktigt trycka ned de där fyrkantiga tangenterna och göra fel efter fel lärde jag mig hur den skrämmande vita tingesten fungerade, och när interneterbjudandet damp ned i brevlådan anmälde jag mig till en datakurs på jobbet.

Genom att lära mig grunderna fick jag en stabil plattform att stå på, och därifrån vågade jag mig ut i cyberrymden för att hitta svaret på varför min kropp vägrade samarbeta med mig. Ha, trodde jag ja…inte ett ord hittade jag om vad som felades. Några länkar ledde mig till läkarsidor där svåra ord dominerade sidan, och sade mig nada.

Peter tittade över axeln ibland, och skakade på huvudet. Dikter präntades ned, och sorg, sorg, sorg. Allt inom mig vällde ut som om jag spydde. Ord lades vid ord, stycke efter stycke blev levande, och allt jag hört och sett skrevs i dagboken.

Jag sökte efter böcker både på nätet och på biblioteket, men hittade inga som fyllde mig med fakta på det vis jag ville.
En dag när surfandet på nätet gjort så att ögonen nästan gick i kors sade jag högt för mig själv: ”Jag skriver väl en bok då. Det som inte finns måste skapas, och jag kan ju inte vara ensam om det här?”

Peter och jag flydde från barnlängtan , jobb och släktingar som välmenande klappade på kinden och sade att det bara var otur. Jag som förvandlats till en spillra av det jag varit orkade inte ens försöka besöka min syster som fått två underbara ungar. Det gjorde alltför ont i själen.

Thailand var underbart, varma människor och barn, barn, barn överallt. Vi reste runt i en månad och bara ”var”. Några veckor inpå semestern kände jag mig underlig, och åt mängder av mat. Ett graviditetstest visade att jag var med barn, och mina dagliga gäster blev skräck och oro. Tänk om det blev missfall mitt ute i djungeln? Jag räknade dagarna som sakta passerade och drog en djup suck av lättnad när vi for hem.

Att vara gravid har jag alltid sett som en underbar euforisk känsla, men blev snabbt fråntagen alla sådana tankar när vi blev tvungna att åka skytteltrafik mellan lägenheten och sjukhuset på grund av ideliga blödningar.
Jag kastade bort varenda gravidtidning, och vägrade läsa några gravidböcker. De sista månaderna blev jag helt sängliggande på grund av eventuell föreliggande moderkaka.

Men vår son kom ut helskinnad den fjärde juli 2003, om än två månader för tidigt.
Efter några skrämmande veckor på neonatalen med pipande maskiner och hjärtat pickande av oro för om han levde när vi kom på morgonen, så tog vi hem vårt lilla underverk. Förvisso med en smal slang från näsan för att kunna sonda honom, men han var hemma.

Nästa barn, vår lilla yrhätta Zabine föddes första mars 2005, och höll på att dö ifrån oss inne i magen med navelsträngen hårt virad om halsen. När läkarna räddat henne blev det min tur. Blodet forsade ur mig, och trots att de fyllde mig med gasbinda och mediciner stoppade det inte. Till slut sydde de ihop mig inuti, och knappt vid medvetande fick jag äntligen sova.

Tanken på att göra en bok om det jag varit med om var nu ännu starkare, och med hjälp av dagboken och mina journaler pusslade jag ihop en dagboksliknande, eller mera bloggliknande bok.

Men livet är som sagt oförutsägbart, och den 21 november fick jag vårt lilla mirakel Hampuz som mådde toppen själv, men nästan tog livet av mig.
Den här gången satt jag ytterst på livets pinne och balanserade innan en driftig läkare fick stopp på blodforsen, och resolut sydde ett korstygnsbroderi i min livmodervägg.
Eftersom Hampuz också föddes två månader för tidigt så blev han inlagd i kuvös, och fick både syrgas och solning.
Det tog tre hela dagar innan jag samlat ihop mig så pass att jag kunde besöka min älskling. Ett litet foto låg vid min säng, och min mage var tom, så uppenbarligen var barnet ute tänkte jag den andra dagen då jag halvdåsande blev medveten om att jag var levande.
Korta glimtar av utanförkroppenupplevelser spökade i hjärnan, och orden läkaren sagt ekade i min hjärna. ”Vi måste rädda henne, nu.”

När jag höll min lilla ynkepytt i famnen föll tårarna. Jag kunde inte sluta gråta, och snörvlade mig igenom en hel session hos min son.
Samma dag steg jag upp från rullstolen, beslutsam att skriva boken jag alltid letat. En bok där kvinnor kan nicka igenkännande eller hämta styrka ur de där helvetiska dagarna när ett foster släpper sitt tag och dör. När läkarna skakar på huvudet och inte kan ge några råd. När sorgen tar fäste i själen och målar allt svart.

Idag kan jag läsa den, men på ett annat sätt. Mer kritiskt, med redigeringsglasögon. Alla ”hade” som jag gödslar texten med, och de ingående berättelserna om blodet som alltid rann. Den som gått igenom det själv förstår smärtan att se en minifläck av blod i trosan, men som vanlig kvinna är det nog bara underligt att någon reagerar som jag gjorde.

Nåväl, boken finns att köpa på bokhandeln och heter TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL, men försvinner så småningom för att ersättas av nästa, där jag gör om den till en riktig bok med allt som hände omkring mig då allt det här utspelade sig.
Det är ju trots allt många års sorg och glädje jag trycker ihop till 158 sidor.

Hälsningar Anitha Östlund
blogg : www.novellbloggen-razaha.blogspot.com
Hemsida: www.anithaostlund.se