Anitha Östlund Meijers skriv, plåtslagar och trädgårdsliv

Mitt liv består av skrivande, plåtslageri, trädgård och familjen förstås

Archive for the ‘Recension’ Category

September 16th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Recension av filmen Hansel & Gretel

Har du läst boken Hans och Greta? Minns du hur den var?Hans och Greta blir lämnade i skogen och de hamnar hos en häxa i ett pepparkakshus.
Den här filmen har apat efter den sagan delvis, men inte riktigt lyckas få till det. Jag har själv funderat på att skriva en novell med samma tema.
Jodå, det finns en häxa, och det finns ett sorts pepparkakshus.
Jag blev nyfiken på hur de skulle göra en skräckis av det och…vad säger man? De har gjort ett bra försök men hamnat alltför mycket i andra historier, typ fredagen den trettondes eviga dödande av folk och blod som sprutar. Häxans två söner syns alltför fort och jag skulle ha dolt deras rätta identitet längre än filmskaparen gjorde. Jag sitter faktiskt och skrattar när häxan jagar barnen som inte alls är några barn utan som du ser på bilden två ungdomar. Sista halvtimmen eskalerar historien och jag vet i princip slutet innan det visats. Jodå, filmen gav mig något – jag fylldes av äckel inför köttslamsorna och allt blodet, och jag vet med bestämdhet att min tioåring inte ska få se den. Jag kommer att lägga filmen i en låda och förpassa den ut till lagret.
Till dig som ändå vill se den: Gör inte det. Eller förresten, se den och plocka de bra bitarna för att göra en egen, bättre film eller varför inte en bok.
P.s: Häxan hamnar i ugnen på ett helt osannolikt vis.
February 23rd, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Recension av boken De sömnlösa

Idag har jag författaren Sanna Juhlin på besök. Hon är 42 år och har pluggat på distans samtidigt som hon skrivit på det här manuset och andra.
Sanna recenserar också böcker på barnboksprat och jobbar extra som regionombud för Västernorrland
Kika in på hennes blogg om du vill veta mer

Den 15 februari släpptes hennes paranormala romance bok De sömnlösa
Lägg hennes namn på minnet. Hon lär säkert komma med fler guldkorn. 
Hittills har hon gett ut de här böckerna:
Memento Mori minns att du skall du
Att fånga en tandfe
Elaka fröken Fårskalle
Syskonen Carlstedts märkliga resa
Men nu skulle jag prata om den nya boken De Sömnlösa
Du dras in i händelserna oavsett du vill det eller ej. Kan inte värja dig.

På ett målande sätt får hon dig att se omgivningen och människorna, känna det de gör. Bli rädd, kärleksfull, arg och fundersam. Helt enkelt vara där.

Huvudkaraktären Smilla presenteras inte förrän efter några sidor, men då har du läst hennes resume av livet som varit och fått ana vad som hänt strax innan hon flydde. Jag skriver ana, för du kastas in i händelserna vartefter du vänder sida.

aktstuganak – vara tillbringat r övernaturliga gåvorg…efter lite tjafs.

lbaka. Själv vill hon bara en sak – vara tillbringat

Jag dras ohjälpligt med av texten och läser den i ett svep. När ett kapitel tar slut skyndar jag mig till nästa. Jag vill veta.

Boken handlar om Smilla som kommit tillbaka till hembygden efter att ha varit utsatt för något i storstaden där hon tillbringat tio år. Hon berättar för läsaren om Jack som hon levt med och David som är hennes bästa vän och den som tagit över hennes affär.

Tillbaka i barndomsbygden möts hon av de två bröderna som luskar för att utröna varför hon kommit tillbaka. Själv vill hon bara en sak – vara ifred.

Genom små detaljer förstår jag att hon har övernaturliga gåvor, något jag lite senare i boken får ett kvitto på.

Smilla ber att få nyckeln till jaktstugan i skogen och flyttar dit

Då träffar hon Kimmo – mannen som flirtar med alla kvinnor som finns i byn. Eller? Är han verkligen en sådan flirtkuse som hon tror? Är han kanske bara ovanligt social med ett stort hjärta?

I staden har Jack märkt att Smilla flytt och tar kontakt med de andra som har samma förmåga. De sömnlösa. Hans familj.

Nu börjar jakten. Vem kommer först? Galningen eller den forne älskaren.

Slutet kan man pussla sig till under läsningen, men då gäller det att vara uppmärksam. Mycket uppmärksam. Sanna delar ut små mikrodetaljer som sakta vävs ihop.

Hon har verkligen lyckats med den här boken. Den är helt enkelt skitbra.

Oavsett du gillar att läsa böcker om övernaturligt eller ej. Läs den.

Frågor:
1.       Var hittade du idéen? 
Hmm…ja, den ursprungliga idéen var att skriva en kärleksroman men det var inte utmanande nog så då kom jag på att göra den till en paranormal romance istället. Egentligen tycker jag också den har en thrilleraktig ton. Jag gillar udda karaktärer och gärna ensamvargar som är på flykt ifrån något. Man kan säga att idéen började med tanken om en enslig stuga och ett hot utifrån.

2.       Hur ofta skriver du? Har du ett schema du följer?
 Jag skriver ofta i perioder men går alltid i tankar och fantasier om böcker. Eftersom jag har studerat i många år på distans så är jag väldigt disciplinerad. Jag kliver upp 5.30 varje morgon och sitter oftast vid datorn fram till dess att jag hämtar barnen. Jag har kombinerat studierna med skrivandet.

3.       Hur du någon drömbok du skulle vilja skriva?
 Ja, drömboken vore att skriva den där försäljningssuccén. Jag hade gärna velat se min bok på topplistorna. Man sätter ju ribban och målen högre hela tiden när man utvecklas och lyckas genomföra sina drömmar. Men jag drömmer ju fortfarande om att få skriva den där kärleksromanen.

4.       Tänker du översätta boken? 
Nja, man kan säga att jag just nu söker litterär agent för boken så visst vill jag nå läsare i andra länder.

5.       Skriver du i Word? Eller? 
Ja, jag skriver i Word och jag räknar aldrig ord. När en historia är slut så är den slut för mig oavsett vad sidantalet hamnar på.

6.       Hur tänker du när du söker förlag?
 Jag söker förlag som passar det manus jag har skrivit. Eftersom jag också skriver barnböcker så är jag väl mer expert på det området men jag känner mig fram om det är ett förlag jag vill samarbeta med. Det spelar ingen roll om det är stort eller litet förlag. Sigfrid Lindhe som är min förläggare på Sigge.euPublishing övertygade mig med sin kunskap vilket fick mig att känna mig trygg.
Eboksmarknaden är också ett intressant område. Böckerna blir billigare för kunden att köpa och man kan nå många läsare.

7.       Finns det något speciellt du gör innan du sätter dig vid datorn?
 Nej, jag har inga speciella ritualer. Helst vill jag ha lugn och ro när jag skriver men får jag en idé eller tanke så kan man ju springa ifrån ett teveprogram eller låta maten stå på spisen medan man skriver. Det är viktigt med impulser som kommer och det måste jag anteckna för att kanske använda när jag verkligen sätter mig ned för att skriva.

8.       Har du en ny bok på gång?
 Ja, jag släpper en barnbok tillsammans med Millis Sarri under aprilmånad men annars skriver jag lite smått på en vuxenroman. Det brukar ju ta några år att bli klar och inget jag vill stressa fram. Jag njutnings skriver kan man säga. Det är när boken börjar ta form och jag känner att det börjar bli allvar som jag kan börja skriva mer målmedvetet och med en tanke om att det här kan bli utgivet. Inte alltid det behöver kännas så.

Och där avslutar jag det här författarporträttet. 
Tack Sanna för att jag fick läsa boken före alla andra och tack för att du så snabbt svarade på mina frågor.

January 15th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Recension av Dr Jekyll & Mr Hyde

I natt tittade jag på en film som heter Dr Jekyll & Mr Hyde.
Den är gjord 2008 och var helt fantastisk från första rutan till sista, förutom en pytteliten viktig sak. De som gjorde den hade missat i en scen. En viktig sådan.
En kort resume:
Dr Jekyll, en ansedd läkare och forskare åker till Amazonas och träffar en man som berättar om en magisk blomma. Den kan separera det onda och goda i människor.
Dr Jekyll är som sagt forskare och mycket intresserad av det mänskliga psyket. Naturligtvis letar han upp blomman och smugglar den med sig hem där han börjar experimentet, och lyckas.
Mr Hyde går ut på nätterna för att mörda. Brutalt och iskallt utan några samvetskval.
Dr Jekyll söker till slut hjälp hos en advokat för att bli arresterad och på det sättet stoppa Mr Hyde, som du säkert förstår är samma person. Hon misstror honom, men blir övertygad av ett smycke Dr Jekyll/Mr Hyde tagit från en av dem han mördat.
När Dr Jekyll förvandlas till Mr Hyde blir hans ögon svarta och kroppen förvrids några sekunder. En fantastisk skådespelarinsats måste jag säga. Jag sitter på spänn hela filmen och biter på naglarna.
Nu kommer vi till missen de gjort:
Dr Jekyll är förvandlad till Mr Hyde och går in på sitt sjukhus för att mörda en man han redan misshandlat. Detta för att mannen såg honom och vet vem han är.
Mr Hyde stänger av respirator med mera medan han noggrant ser till att mannen i sängen förstår vad han ska göra. En plågsam, smärtfull död möter mannen.
MEN när Hyde lämnar rummet sätter han inte på respirator med mera igen, vilket innebär att sköterskan som kommer dit och upptäcker den döde borde anat oråd. Maskiner kan ju inte stänga av sig själv, eller hur?
Via ett nyhetsprogram får publiken veta att mannen i sängen dött av en hjärtattack.
Rekommenderar dig ändå att leta upp den här filmen. Den är bra.
January 3rd, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Recension av filmen Dark Water

Långsamt hittar vi tillbaka till en nästan normal vardag. Peter har föräldraledigt och avlastar mig med ungarna.

Vi tittar mycket på film och igår låg filmen Dark Water från författaren av The Ring i apparaten.

DARK WATER
Den här filmen har jag sett förut, för länge sedan. Den kom ut 2005 och har många år på nacken, men har satt outplånliga spår hos mig.

Dahlia och hennes söta femåriga dotter Cecilia kallad Ceci flyttar in i en sliten lägenhet.

Hon ligger i en bitter vårdnadstvist med sin före detta man och huset de flyttar in i har en hyresgäst som inte syns men hörs.

Ceci får efter bara några dagar en ny kompis, en så kallad låtsaskompis.

Pappan reagerar och vill ha med henne till en psykolog, medan Dahlia går igenom sitt eget privata helvete som är orsakat av hennes mamma.

Långsamt förstår jag varför hon mår dåligt. Hennes mamma var ingen snäll mamma. Hon kom ständigt försent till dagiset för att hämta lilla Dahlia och talade ofta om hur mycket hon hatade det lilla barnet. Både pappan och mamman var alkoholister.

En stor våt fläck som växer sig allt större syns plötsligt i rummet.

Den mystiske vaktmästaren åtgärdar problemet, men måste göra det igen efter några dagar.

Mörkt vatten strömmar ned från hålet och fyller kastrull efter kastrull.

Vad döljer sig en trappa upp? undrar Dahlia efter att ha fått flera nätter förstörda av dunkande därifrån.

Hon smyger upp och hittar öppna kranar överallt där det forsar ut svart vatten.

Vaktmästaren skyller på två unga pojkar som syns lite överallt.

Historien om de som bott där tidigare får Dahlias hår att resa sig. Paret har separerat  och flyttat med tron att den andre tagit dottern.

Så var är dottern? undrar du.

Se filmen och berätta vad DU tyckte om den.

Hur långt kan moderskärlek sträcka sig?

Välgjord enligt mallen och klart sevärd. Ger många tankar efteråt och stannar kvar länge, länge i hjärnan.

December 28th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Recension av e-boken Blogga, tvittra och fejsbucka

 

För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av papper men också prasslet. Du vet det där ljudet som talar om att sidan vänds.

Jag har fått ett mejl från Elib med ett recensionsex av Jenny Forsbergs e-bok Blogga, tvittra och fejsbucka. En bok som jag varit mycket nyfiken på och fick i gåva av Jenny.

Blogga, tvittra och fejsbucka - Kommunicera effektivt i sociala medier 

Det här är en bok som många företag borde läsa, men även vi vanliga dödliga har användning av den.

Ett tips jag kan dela med mig av är att man bör göra bloggen med mera personlig och använda tilltalsordet du inte ni. Den som läser vill känna sig utvald. Det är i alla fall min erfarenhet. Vem vill läggas till i en klump av människor?
Min lilla femåriga son fick en Ipad av oss i julklapp, och jag erkänner att jag hade en baktanke att jag skulle kunna använda den som komplement till min Mac Air som jag är väldigt nöjd med.

I Jennys bok står det om olika sätt att blogga, fejsbucka eller tvittra.

En del företag och enskilda personer har varken lust eller tid att lägga ned på sociala medier och får råd som jag tycker låter helt solklara. 

 

Hon delar med sig av olika böcker där du kan läsa vidare om du vill fördjupa dig i just det avsnittet. De böckerna har andra författare så det är inget försök att göra reklam för sig själv.

Jenny pratar även om det här med att sälja via sociala medier. Jag anser att det är en balansakt. För mycket reklam på facebook eller bloggen skrämmer läsaren snarare än fångar han eller henne. Jag själv stänger av personer som gödslar med reklam för sin bok, kurs med mera och återvänder aldrig mer.

Det här med intresseväckande rubriker är ingen hemlighet, och Jenny Forsberg delar även där med sig av små knep. Vilka ska jag inte berätta. Läs boken du med.

Pinterrest har kommit som en lavin och andra följer med. Plötsligt ska vi prata via bilder inte ord. Jodå, jag tittar på bilderna, men kommenterar sällan. Jag gillar ord. Tycker om att en människa suttit vid datorn och plitat ihop dem, delat med sig av det hon eller han varit med om eller vill lära mig.

Jenny säger att man ska blanda bilder och text eventuellt filmer, och det låter ganska vettigt.

På min blogg har jag gjort det mesta:

Du hittar noveller, filmer, filmmanusförfattarkurs, dikter, krönikor, dagboksinlägg och massor av tips plus länkar från mina författarkollegor. Det är nästan så att bloggen fått växtvärk och skulle må bra av att delas upp i två eller kanske till och med tre bloggar, men om igen, jag själv orkar inte hoppa runt och vill inte heller tvinga mina följare att göra det.

I slutkapitlen diskuterar Jenny det här med hur man säger orden var och vart. Ja, hur var det med det där?

Pratar du med mina barndomsvänner i Hälsingland skrattar de och förklarar snabbt betydelsen av vart, som är ett typiskt ord i vår lilla stad Söderhamn. ”Vart ska du rå?” säger de och lägger till: ”Jag tänker inte vänta här längre jag inte.”

Ha, ha det där med dialekt är underbart tycker jag. Det finns inget härligare än att komma hem och mötas i butiken av någon som pratar med tjocka l och långa ö:n.

Det där var en liten passus. Nu fortsätter jag skriva om Jennys bok.

Nästa intressanta fråga som jag hittar i hennes bok är:

När använder man varken respektive vare sig?

Svaret på det får du om du läser boken som är på hundratjugoen fullspäckade sidor.

Genom att läsa den har jag hittat ett antal sajter och böcker jag tidigare inte haft vetskap om, men många gånger behövt.

Sista sidorna ägnar hon åt att skriva om ordbetydelse.

Jag ler igenkännade vid vissa saker och suger i mig det jag inte visste. Som du nog vet vid det här laget älskar jag att lära mig nya saker och samlar på tips om skrivande. Det finns säkert många sajter och böcker jag inte hittat ännu, men här fick jag en hel del serverat.

Jag avslutar den här recensionen med ett stort tack till Jenny Forsberg att hon tagit sig tid att gå igenom alla dessa faktaböcker och skriva denna fenomenala lilla pärla som säkert kan hjälpa alla som är det minsta intresserade av nätets möjligheter att träffas, eller varför inte företaget som funderar på att börja fejsbucka eller blogga.

Du hittar Jennys blogg på http://jennyforsberg.wordpress.com
Observera att den endast finns som e-bok.

December 7th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Recension av filmen APAN

Igår såg jag och några till på den något udda filmen APAN som fått fantastisk kritik.
Expressen var alldeles lyriska, och sa att Olle Sarri (skådespelaren) är overkligt bra.
Filmen börjar med att han vaknar blodig i en säng.
En detalj som upprepas i ett otal filmer med olika vinklar. En karaktär kan vakna upp blodig med liket bredvid sig, en annan kan vakna upp blodig, utan offret. Ja du förstår vart jag vill komma.
Nu hade inte jag läst baksidan på filmen, och visste inte att mannen på duken var gift och hade en son.
För i sådana fall hade jag ifrågasatt första minuterna i filmen.
Om jag varit i samma situation dvs vaknat upp blodig hemma, skulle jag kastat mig upp handlöst för att kolla min son. Vilket mannen INTE gör. Frågan jag ställer mig är om han har gjort dådet själv?
Istället stiger han upp och cyklar till jobbet.
Dock får vi se hur dåligt han mår.
Han skriker av ilska över livets orättvisa efter cirka halva filmen. 
Jodå, Olle Sarri är fantastisk, men jag sitter och småskrattar under tiden vi ser den, för karaktären gör alla dessa saker som vi brukar prata om att man INTE ska upprepa för ofta i ett manus.
Han suckar oupphörligen, lägger händerna över huvudet, tittat ut i intet och så vidare. Allt görs under tystnad så jag förstår att det måste gestaltas.
Hela filmen är tagen från huvudkaraktärens synvinkel, något som kan vara jobbigt bitvis, men samtidigt magnifikt.
Karaktären kör mycket bil i filmen, och…hm…den blir långtradig.
När filmen var slut satt samtliga tittare som ett stort frågetecken. Arga och besvikna på att inte få en enda förklaring, lämnade i ett vakuum av frustration.
Bra film? Nja…
Eftersom det finns två versioner med på skivan börjar vi titta på den andra för att kanske få en förklaring.
Nu vet vi vad som ska hända och ser den på ett nytt sätt. Många av de underligheter vi såg från början rätas ut, men inte de viktigaste.
Vi ger upp, stänger av och lägger oss frustrerade och sura på manusförfattaren.
Om det är bra eller ej tvistas det om. Jag tänker inte se om filmen en tredje gång, och lägger den längst in i garderoben.
Däremot gav den mig lite stoff till mitt eget manus. Att se film är nyttigt. På många sätt.
May 7th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Recension nummer 12 av boken Pappersskärvor

När jag googlade på min boks namn nu i eftermiddag hittade jag ännu en recension av min bok Pappersskärvor
Det var en recensent på sajten Bokdebutant som satt tänderna i den, och inte alls gillade det hon läste. Kvinnan tyckte att den var ofokuserad utan röd tråd, och jag kan inte annat än nicka instämmande.
Orsaken vet du ju. Jag hade två ynka veckor på mig att få ihop den till bokmässan, och ryckte till mig noveller jag skapat genom Ann Ljungbergs underbara skrivpuff.blogspot.com
Jag redigerade tre nätter i rad, och skickade den sedan snabbt till tryckeriet. Böckerna var nästan varma då jag sålde dem på mässan. Så nya var de.
Igår diskuterade vi det här med att bli recenserad på facebook. Hur blir man det? Och när slutar man ta så illa vid sig av negativa recensioner som stammar från en kvinna eller man.
Hur kan det bli så fel ibland?
Och vad gör att människor följer bloggarens råd? Vill de bli styrda, eller är det av bekvämlighet?
För nog har det blivit så att syns du inte, finns du inte? Samtidigt vimlar det av bloggare som recenserar böcker.
Min bok Pappersskärvor är egentligen ett praktexempel. Den har förvisso fått topprecensioner, men även botten har blivit nådd med en simpel tvåa. Så olika tycker alltså folk om den.
Nu kom min lilltufsa in och vill ha mat, så nu lämnar jag dig ett tag, kära bloggvän.
Ha det gott tills vi hörs igen
Kram
April 15th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Recension av Biutiful

Tänk dig att du lyssnar på ett stycke vacker klassisk musik. Lutar dig bekvämt tillbaka i en mysig fåtölj och bara njuter. Så var det att titta på filmen BIUTIFUL

Den börjar med två händer, för att sedan byta till en scen med en död uggla. En underlig fulsnygg, tyst man syns och jag vaggas till ro av lugnet.

Tänk dig sedan att någon kommer in i rummet och stör, lägger på dig massor av frågor och bekymmer som du anat, men inte vetat.
Där har du känslan halvvägs in i filmen
Mannen som förövrigt är en filur av stora mått och heter Javier Bardem spelar rollen galant.
Han är dödssjuk i cancer och vill hinna avsluta flera saker innan han dör.
De två barnen får inget veta, och ligger i farozonen för att bli illa behandlade av sin manodepressiva mamma då han inte längre finns. Mannens pappa har varit frånvarande hela hans liv, men får ändå en roll i det som död.
Jag grät…om och om igen, över det som hände runt om honom, och alla dessa känslor jag som publik kunde se utan att han sa ett ord.
Det som gör det hela mer skrämmande är att han kan se döda, och hjälper många som inte hunnit ta farväl av sin familj. En fin upplevelse i sig, men för honom måste det ha varit nästan absurt.
Tror aldrig att jag sett en film med så mycket tystnad, talande sådan. Regissören har verkligen visat istället för talat om.
Det var en stor filmupplevelse, och jag kommer att se den igen om några månader, bara för njutningen att se samspelet mellan de olika skådespelarna och regissören.
March 31st, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Nygammal osedd recension av min PAPPERSSKÄRVOR

Det är ju omöjligt att hitta allt som skrivs om mig och mina böcker ute på nätet, men av en händelse var jag inne på sajten Bokdebutant och såg att det inte bara gjorts en recension av min bok, utan två.

Den ena har jag sett tidigare, men den här hade jag inte sett förut.
Och det var inte vilken recension som helst, det var en topprecension som fick mig att nästan gråta av glädje över att ha berört en annan människa så djupt.
Det är det som är min mening med att skriva. Att beröra, få människor som läser det jag skrivit att bli berörd och förförd, älska och hata, tänka och vilja blunda.
Lyckas jag med det en hel bok igenom, då har jag lyckats. Är det via en novell är jag också nöjd.
Med den här recensionen är jag uppe i nio recensioner, varav sju är sådär härligt positiva att jag seglar upp på ett rosa moln av lycka några dagar.
Om jag blir recenserad en gång till blir det en utlottning av ett ex PAPPERSSKÄRVOR
Nu är den på väg till inköpare för bokhandlarna via föreningen Egenutgivarna något jag hoppas blir en brytning in till alla stora bokhandlare.
Och när bokmässan kommer ska jag som vanligt finnas hos PAPERTALK där jag tryckt den via print on demand, och hos Egenutgivarna, som också ska ha en monter där.
Min bok är ganska berest vid det här laget. Den har varit i Göteborg, USA, och Spanien hittills via läsare som köpt den.
Nej min vän, nu ska jag dyka ned i manuset som jag jobbar på för ögonblicket. Hat och en gnutta kärlek som nog blir ett av de värsta böcker som skapats.
Godnattkramar
March 1st, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Recension av boken ATT FLASKMATA av Petra Jankov Picha

Att flaskmata…eller amma?
Finns det något som upprör så mycket som när kvinnor väljer att flaskmata sina barn istället för att kämpa med amningen de där magiska veckorna, ibland månaderna innan det slutar göra ont då barnet suger?
Då jag själv fick barn var de för tidigt födda och hade absolut ingen lust eller kraft att suga. Men jag satt där nere på prematuren med mitt bröst nära barnets mun, redo att ge dem den livgivande vätskan.
Det var ingen hemlighet att vi med jämna mellanrum smög iväg till ett litet rum och fick mjölken urpumpad från brösten med hjälp av en anordning som mest liknade en mjölkmaskin till kossorna på landet.
Det gjorde ont…så jäkla ont.
Ändå gjorde jag det. Två gånger till och med. Svettig satt jag med barnet i famnen, gråtfärdig då det inte sög som det skulle, och brösten sprängande heta av mjölkstockning.
Några gånger stod jag på alla fyra över den lilla eller lille för att få bröstet ursuget.
Nere på prematuren fanns all tid i världen, men det var en illusion som brast då man som nybliven mamma fick åka hem med amningens ständiga aber på axeln.
Jag älskade att amma barnen, det är inte det, men jag gillar inte att bli tvingad till saker, och barnmorskorna gjorde just det, tvingade mig och alla andra att trycka in bröstet flera gånger per dag i munnen på barnet för att lära honom eller henne sugets sköna konst.
I början fick jag sonda barnet istället, det vill säga trycka ned min utpumpade mjölk i barnets mun med en gigantisk spruta i samma storlek som en helosantub.
Det råder delade meningar om nyttan med det här, och jag har idag en son som ibland får kväljningar av mat. Något som enligt en artikel jag läst kan hända med sondade barn.
Återstår att se hur det blir med minstingen. Än så länge äter han sådär.

 

Att flaskmata (häftad)


Tänk om jag haft en barnmorska som satt en flaska välling och den här boken i handen på mig, och uppmuntrat mig att läsa den. 
Istället satt vi gråtande och försökte få i våra små späda barn vårt livselixir som så bekvämt fanns i brösten. Redo att användas dygnet runt.
Jag ammade samtliga barn strax över ett år, sedan bet de mig i brösten och fick vänjas in på välling lik förbannat.
Äldsta grabben älskade välling och drack det tills han var cirka fem år, medan vår prinsessa aldrig ätit välling. Minstingen är som brorsan, och tar gärna en flaska då och då trots att han sedan länge äter vanlig mat.
Barn är olika och just det poängterar Petra Jankov Picha ofta i sin bok Att flaskmata som borde ligga på vartenda BB och BVC. Två ställen där diskussionerna ibland kan vara höga om det där med amning viceversa flaskmatning.
Petra sökte en bok om flaskmatning när hon behövde en, men hittade ingen, och skrev den då själv.
I boken hittar man rena fakta. Inga pekpinnar och krav på hur det skall gå till. Bara rena raka fakta om flaskmatningen enkelhet, och hur lätt det är att hitta pulvret i en vanlig ICA-butik. Vilket pulver man kan använda och så vidare.
Hon skriver om olika flasksorter, ger tips och har intervjuat en hel massa människor som är med och berättar hur de blev bemötta då de blev föräldrar.
Ett argument som ofta förs fram är att anknytningen inte blir detsamma med flaskmatning.
Nä stopp nu, säger jag och tänker tillbaka på hur mysigt det såg ut när min sänggranne efter mycket tjatande fick använda flaska till sin minibebis. Invirad i en sjal låg de och myste i amningsfåtöljen. Inneslutna i sin bubbla av lycka.
Jag hoppas att Petras bok öppnar ögonen på barnmorskor och andra som träffar nyblivna mammor. Att det inte skall vara fult att välja flaska framför amning.
Hennes bok innehåller något jag aldrig förut sett, och jag hoppas och tror att en förändring är på gång. Att kvinnorna själva skall kunna välja, men framför allt barnen.
Boken köper du billigast här