Anitha Östlund Meijers skriv, plåtslagar och trädgårdsliv

Mitt liv består av skrivande, plåtslageri, trädgård och familjen förstås

Archive for the ‘Skrivprocessen’ Category

August 31st, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Början på något

Den här skrev jag när jag gick på barnbokskursen men den skickades aldrig in, och färdigställdes.
Det blev en lång början på något större.
Nu gjorde hon det igen, tänkte Stefan. Hoppade så att vaserna i mammas bokhyllor skramlade. Hur kunde hon vara så dum?

   Elsa skuttade omkring med armarna viftande och det ljusa korta håret spretade åt alla håll.  Hennes fötter var bara och klänningen hon hade på sig var alldeles för stor.

   Musiken som strömmade ur spelaren verkade slå sig in in i Stefans huvud och det gjorde ont i öronen.

   ”Stäng av!” skrek han så högt det gick.

   ”Va?” ropade Elsa och fortsatte hoppa runt, runt med huvudet slängande än hit än dit.

   ”STÄNG AV!”

   Elsa stannade äntligen. Stefan såg att hennes ögonbryn var rynkade och att ögonen var blanka. ”Jag är bara så glad. Kan du inte dansa du med?”

   ”Tjejtrams”, sa Stefan och dolde den egentliga anledningen till att han ville ha tyst på henne. Snart skulle Pierre komma och hälsa på för första gången och Stefan skämdes över systerns tokerier. Hon betedde sig som en idiot.

  ”Varför säger du så?” sa Elsa och tog ur skivan ur spelaren. ”Jag spelar i mitt rum istället. Idiot kan du vara själv förresten.” Hon lyfte på hakan och gick förbi honom med länga, bestämda steg.

   Stefan ställde vardagsrumsbordet tillrätta och gled med blicken över de röda fåtöljerna och soffan. Han gick fram till mammas bokhylla där en av hennes vaser stod farligt nära kanten. Hon hade berättat att den var en gåva från pappas farmors mor och värd väldigt mycket pengar.

   Han rättade till filten i soffan och gick ut i köket för sjätte gången och kollade att allt var okej.

   Signalen från dörren ljöd genom lägenheten och Stefan sprang för att öppna.

   ”Hej”, sa Pierre och mötte blicken utan att blinka. ”Va fint du bor.”

   ”Tack”, sa Stefan och rodnade. ”Vill du se mitt rum?”

   Elsa kom ned för trappan och blinkade med ena ögat åt honom när Pierre passerat.

   Stefan skyndade sig efter vännen och funderade på hur han skulle säga det som var skälet till att han ville ha med Pierre hem.

   ”Snygg teve”, sa Pierre då de stängt dörren och satt sig på sängkanten. ”Min är mycket mindre.”

   Stefans tunga satt fast i gommen. Som om någon lagt Karlssons klister på den och tryckt upp den där. Han drog med tungan över läpparna och svalde.

   Pierre satte sig tätt intill honom och fingrade på smycket han bar runt halsen. Stefan iakttog hans händer. De grova fingrarna lockade honom. Bad honom att ta fast dem.

   När Stefan lyfte handen såg han att Pierre gjorde detsamma.

   ”Du är fin”, mumlade Pierre.

   ”Du med”, sa Stefan och hade svårt att andas.

   ”Ska vi spela något?”

   ”Något särskilt du tänker på?”, sa Stefan och drog ett djupt andetag.

    ”Har du Skräck?

   ”Jag är mörkrädd”, sa Stefan och funderade på hur han skulle få ut Elsa från rummet.

   Felix mötte hans blick

March 16th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Skrivprocessen-jantelagen anfaller

Hur mycket jag än diskuterar med mig själv så har jag ibland svårt att ta för mig av saker.Just nu har jag fått massor av positivt bemötande av min novell- och diktsamling PAPPERSSKÄRVOR.

Det känns nästan overkligt att någon tycker om det jag skriver, och haussar upp det till stjärnorna.

I det här ruset tar nu flera människor kontakt med mig och ber lilla mig att kolla det de knåpat ihop, och bedöma det.
Nu har jag på kort tid hjälpt några kvinnor och män med deras texter utan att ta betalt, och fått jättefin respons på det, men känner att jag inte kan jobba gratis. Dilemmat för mig är om det är okej att ta betalt för att hjälpa när jag inte har en massa utbildningar bakom mig.
Jo filmmanus har jag utbildning på, men inte litterära manus.
Min utbildning består av tvåårig social linje 1983, och Manuspiloternas filmmanusskrivarlinje 2010-2011. Däremellan har jag varit butikschef över tjugo år, och hemma med barn från 2003-2010
Jag räknas till den lilla skaran av utbildade filmmanusförfattare och känner mig uppfylld av kunskaperna jag fick serverad under året som elev. Det är en privilegierad sits att ha en sådan lärare som Kurt Öberg. Han var mån om att alla skulle förstå, något man nästan aldrig träffade på i vanliga skolan.
Kurt tyckte att jag var driven, och att jag skulle skriva en bok som jag gav ut innan jag skickade ut filmmanuset. Jag lyder och skriver.
 Mina kunskaper i att skriva bara finns där, jag hade en svenskalärare som var passionerat kär i sitt språk, och älskade när eleverna anammade kunskaperna han lärde ut. Redan då skrev jag långa noveller, och en och annan dikt.
Min karl tror stort på mig och mitt skrivande, och lägger snällt ned pengar på reklam och annat som krävs för att bli sedd. Men än så länge har det inte gett så mycket pengar, faktiskt inte ens tryckkostnaden.
Nu har jag öppnat eget förlag, och har möjlighet att ge ut min kommande bok Hat och en gnutta kärlek, och kanske även anta några av mina begåvade skrivarvänners verk., men jag letar i första hand ett förlag som har marknadsföringsmöjligheter.
Mitt filmmanus  har legat och vilat ett år snart eftersom boken och livet tagit all tid i anspråk.
Tyvärr glömmer jag mig själv i allt detta, och kroppen protesterar på flera vis.
Jag har extremt lågt blodtryck och får blodtrycksfall om jag rör mig för lite.
En författare sitter för det mesta still, och jag har lite svårt att slita mig för att springa ut i skogen som jag älskar.
När det är som sämst är jag en slagen kvinna, och kommer inte en centimeter från soffan eller sängen. Ibland har jag till och med legat på golvet.
 Det gäller att slita sig från skrivandet och ta en promenix med hundarna.

 

March 16th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Skrivprocessen-anföringsverb

Så här står det i boken Svenska Impulser 1, skriven av Carl-johan Markstedt
Och Sven Eriksson
”Att välja olika anföringsverb (säger, frågar, viskar) skapar variation i din text. Vilket anföringsverb som passar bäst beror givetvis på hur personen talar.
En person som talar tyst viskar, en person som talarhögt bullrar, och så vidare.”
Det här tyckte jag var mycket intressant och forskade naturligtvis vidare för att hitta fler anföringsverb att använda som ett alternativ till säger.
www.mediespråk.fi skriver så här på sin sida.
”En artikel som frossar i anföringsverben berättar, konstaterar, befarar, instämmer, frågar, tycker, intygar, resonerar, framhåller, förmodar, förklarar, tror, föreslår, betonar, poängterar, understryker, funderar, tillägger och fortsätterväcker misstänksamhet hos läsaren.”
Variationen av anföringsverb verkar ansträngd och blir störande. Anföringsverben är inte synonymer. Förklarar är inte synonymt med understryker och menar är inte samma sak som konstaterar.
Påstå innebär att det som sägs antingen är direkt osant eller åtminstone tvivelaktigt. Var uppmärksam på anföringsverbens nyanser!
Undvik småler, skrattar, myser och liknande verb. De kan passa enstaka gånger, om de används stilsäkert där det finns anledning att återge stämningar kring en intervjusituation. Avsluta inte en artikel med “avslutar hon”.
Verbet avslutar återger vanligen bara en omständighet i arbetsgången för reportern. Det är sällan den intervjuade som avslutar.
Var inte rädd för säger. Verbet säger är fritt från emotionella laddningar och passar nästan alltid. Det tål upprepning. Blir det för många säger i en artikel är förmodligen antalet repliker för stort. När det står klart för läsaren vem som citeras behöver pratminus inte avslutas med en anföringssats varje gång.
Och ja, jag vet att de här raderna rör journalister, men tycker det är bra ord att spara tills senare.
Jag googlar vidare och hittar de här:
Snäser
Framhåller
Trugande
Avböjande
Artigt
Högljutt
Vet du flera? Tipsa gärna.

 

March 16th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Skrivprocessen-böcker jag använt

Benjamins bild i dramat är för länge sedan klargjord, och Charlies känslor för honom verkar i andras ögon klara, men inuti hennes huvud växer tankar som är förbjudna, och skulle få henne att bli en hjälte i allmänhetens ögon. Eller? Är en mördare värd någons tårar? Förtjänar varje människa att leva? Oavsett vägen de valt att leva?
Föds barn onda? Eller formas de av sin uppväxt?
Många olika frågeställlningar blev det som avhandlades runt bordet tills min skalle sade morsning goodbye
Idag fick jag hem en bok som heter Psykopatens värld skriven av Robert D. Hare
Psykopatens värld
Kanske något till nästa manus?
Intressant att läsa är den i alla fall.
Bilden på framsidan kan ju göra vem som helst mörkrädd, ellerhur?
Återkommer med en recension då jag läst den.
Ikväll tänkte jag ögna igenom boken Traumatiska minnen
Traumatiska Minnen (häftad)
Den handlar om frågor runt sexuella övergrepp. Kan man lita på ett barn som säger att de utsatt för ett sådant. Är ett barn tillförlitligt? Vad händer vid en traumatisk minnesförlust.
Det inte bara är intressant som attan. Det är tyvärr högaktuellt också.

 

March 16th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Skrivprocessen-namn på karaktärerna

Mina karaktärer har i princip namngett sig själv.
Seriemördaren heter Benjamin, det betyder lyckans son på hebreiska, och är väl totalt motsatsen till det som händer. Just därför passar det så bra.
Författarinnan som skall spökskriva åt honom heter Charlie av en stor anledning. Hon hade aldrig kommit in till Benjamin med ett vanligt flicknamn, och namnet är ett smeknamn som den frånvarande fadern gett henne.
Katrin som är flata och älskar Charlie fick namnet efter att jag drömt det.
Ja, så där håller det på.
Karaktärerna namnger sig själv eller varandra.

Men det är intressant det där med namn.
Min äldsta son heter Razmus, eftersom jag drömt om honom många, många år tidigare. Razmus är ett danskt namn med grekiskt ursprung som betyder “Älskvärd.” Han är den vi längtat efter så länge, och kämpat för att få, och han är den jag så många gånger sett försvinna i en blodfors.
Min dotter hette första veckorna i sitt liv Kimberly, men bytte till förstanamnet Zabine när släktingarna muttrade för mycket. Sabina betyder “Sabinsk kvinna” Namnet härstammar från de Sabinska kvinnorna som på 1500-talet levde i bergen i norra Italien. Sabine är en fransk och tysk form av Sabina.
Minstingen fick sitt namn Hampuz då jag gick genom dörren från köket till barnrummet. Någon sa det i mitt öra, och jag mer eller mindre tvingade Peter att använda det. Namnet kommer från namn som Hans och Johannes.
Samtliga ungar har som du ser Z i sig. En bokstav som jag tycker är både magisk och vacker, och som har följt mig sedan jag föddes.

March 16th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Skrivprocessen-flowet fortsätter

Du vet sådana där gånger när tangenterna trycks ned av sig själv. Där är jag nu. Filmen är så påtaglig att jag nästan kan ta på den, och prata med karaktärerna.

Min mage åker samma berg och dalbana som Charlie, ser det hon ser, och berörs trots att jag står utanför och tittar in på dem.
En underlig känsla av utanförskap dånar in i mitt huvud, och samma beslutsamhet som mina karaktärer besitter finns i mig.
March 16th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Skrivprocessen-giftiga växter-hat och en gnutta kärlek

I alla tider har giftiga saker intresserat mig.

Lilla Sverige dräller av möjliga mordhjälpsväxter till exempel. Lägg därtill alla importerade inneväxter.
Nyss köpte jag boken Toxokologi läran om gifter där jag hittade ännu mer i ämnet, och snabbt skapade ett antal scener till mina framtida manus.

För naturligtvis dödar jag mina karaktärer med gifter. Agatha Christie gjorde det i sina böcker, och jag har läst några, men aldrig blivit någon fan av henne.
I min hand håller jag nu ett nött exemplar av boken: Farligt att förtära av Matts Bergmark
Där kan jag bland annat läsa om Botulism En sjukdom som framkallas av en bakterie som bildar ett toxin då den förökar sig när kött och grönsaker förvaras tillsammans på fel sätt.
Döden brukar inträffa mellan tredje och sjätte dagen läser jag och förfasas ännu mer då jag läser nästa rad:Varken läkemedel eller motgift mot botulism är kända.
Brr…vilken död.
I Sverige finns det knappt några fall längre, men i USA till exempel förekommer det då och då.
Några sidor längre in skriver han om Koloxid något som orsakat mångas död, frivilligt och ofrivilligt.
I samband med eldsvådor är det oftast den primära anledningen till dödsfallet just koloxid.
Barnen lär sig i skolan att lägga sig tätt mot golvet och ta sig krypande/ålande ur rummet om det brinner.
Ett aber bland brandmän är att koloxid inte hålls ute av vanlig gasmask, utan kräver speciella utrustningar.

Nästa bok jag brukar titta i när det gäller gifter är en gammal goding som heter Våra giftiga växter-är de farliga? av Karl Rodhe
I den läser jag att Tibast som växer på vår tomt är mycket giftig, särskilt bären och den sega barken. Nu smakar den vidrigt enligt författaren och inbjuder inte någon att smaska i sig några mängder om en sen gnutta av den, men…man ska aldrig säga aldrig har jag lärt mig.

Och Rosentry som är så vackert, är även det mycket giftigt. Vid förtäring av 6-7 bär måste barnet (oftast är det dem som stoppar i sig underliga, lockande växter) till läkare efter att ha fått medicinskt kol.

Tuja användes i gamla tider som abortmedel.

Exemplen är många och jag spinner på ideer utifrån det jag läser.

I mitt pågående manus Hat och en gnutta kärlek finns det naturligtvis gift med. På vilket sätt tänker jag inte berätta, men giftet finns i vanliga hem, och många av oss har inte en aning om den katastrof inmundigandet av de små fröna kan ge. Eller…rättare sagt innehållet i fröna.
Min karaktär Benjamin/seriemördaren vet mer än andra eftersom han läst mycket. Mobbningen då han var liten drev honom till att roa sig själv, och han gjorde det på många olika sätt, bland annat läsning av litteratur som inga andra barn läste.

March 16th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Skrivprocessen-när? hur? var?

Jag skriver ju mycket i genren crime, och ofta handlar novellerna och böckerna om sådant jag vill påvisa för andra, helt enkelt göra ett försök att få till exempel kvinnomisshandel extra diskuterat.

Att jag gillar mördare och andra underliga lirare är väl inte någon hemlighet vid det här laget.
Så fort jag är klar med Hat och en gnutta kärlek kommer jag att jämte filmmanuset skriva om min självbiografi TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL till romanform. Något som skall bli jättekul nu när jag smält allt som hände de där åren med graviditetsstickor som visade på plus, men slutade med missfall och slutligen gav upphov till våra tre monster.
En annan sak jag funderat på att skriva om är guldgrävare, och jodå…ideerna finns ordentligt nedtecknade.
I mitt fall är det ingen skrivkramp som stoppar mig, bara brist på tid att omsätta ideerna till böcker fortast möjligt.
Hur skriver du? Vilken genre´? Och när skriver du?
Är det på natten , som mig…då barnen sover sött och bara spöken och andar är vakna, eller är det i morgonens första strålar, när magen knorrar och sötungarna sover? Eller är det på bussen på väg till jobbet, med andra människor inpå?
Jag skriver oftast (och bäst) på natten. Det är som om karaktärerna har lättare att träda fram då, och ofta, ofta sitter de runt mitt bord och berättar vad jag skall skriva.
Jag har testat att skriva i lugn och ro på ett skrivarretreat och konstaterade att det inte alls är något för mig. På något underligt sätt tömdes hjärnan på ord, och vågorna som slog mot stranden gjorde mig snarare stressad än lugn och harmonisk.
Och ändå satt jag i flera dygn instängd i ett rum med total tystnad runtom. En vecka senare var jag brutalt medveten om faktum. Det fungerade inte.
Jag har också testat att skriva på cafee´r, men nja…öronen har en viss förmåga att bli extra stora när jag vistas bland människor. Då lyssnar jag på tonfall, ord och studerar gester, och hur de beter sig.
Gissa om jag hämtat många av mina karaktärer från omgivningen? ha, ha…jodå, det är väl en och annan som kan känna igen sig eller sitt sätt att vara.

 

March 16th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Skrivprocessen-sex eller erotik?

Oavsett vilken genre av bok eller film som kommer ut handlar den delvis om sex. Ibland är det mycket naket, ibland mindre. Själv gillar jag det som inte visas, bara anas.
I dagens Sverige kan barnen se porr när som helst under dagen, och det är mer och mer vanligt att ungarna är fullärda inom sexgrenen då de börjar skolan där en generad lärare skall lära dem allt han eller hon kan.

 En stilla undran är om det gör någon som helst skillnad i boken/filmen om det är mycket naket?
När jag gick på Manuspiloternas filmmanusförfattarutbildning fick jag prova på att vara intim med en kollega som jag knappt lärt känna, och gissa om jag var nervös? Nu blev det inte mer än en enkel kram, och hålla om, men jag lärde mig att det inte alls är så enkelt att göra dylika saker som skådespelare.
Mina kamrater skrattade åt min reaktion, men satte det i halsen då de själv fick testa på.
Jag är född 1964 och hade en sexfri teve som liten. Inte heller fanns det fjorton olika kanaler eller femtioelva olika sajter på datorn där jag kunde se vuxna människor ha sex. Dessvärre har det eskalerat i rasande fart, och idag fläker vanliga Svenssons ut sig i pressen och berättar villigt om hur de gör i sängen.
Nu vet jag av erfarenhet att sänglivet ofta diskuteras på tjejträffar, och det på ett sätt som skulle få killarna att baxna. Tjejer lägger sina män på offerstenen och dissekerar honom inifrån och ut, berättar hemligheter som jag anser skall stanna mellan ett par.
Men, men…en väninna till mig har alltid klagat på att jag är en jävla moraltant, och hon kanske har rätt, men det står jag för. Ibland är det bra att värna om sitt eget.
Med bloggandet har en strid ström av tjejer blommat fram som villigt delar med sig av allt.Även det i sängen, och fotografierna skulle lätt kunna platsa i en porrtidning.
Det här skrämmer mig…
Är det underligt att ungarna får komplex när det anses helt normalt att fettsuga sig som artonåring, eller…varför inte sätta in lite silikon i tuttarna och bli utvikningsbrud?
Min granntjej är arton år och mycket klokare än alla dessa tjejer. Hon dissar allt vad operation heter, och försöker gå ned de där extrakilona som smugit sig på under julens frosseri genom att äta smartare och hoppa av bussen en station tidigare för att gå resten av vägen.
Min lilla stinta är 8 år idag, och jag hör att flickorna diskuterar vikt och utseende i skolan. Kläder ratas, och vissa märken hyllas, men framförallt de pratar smink…
Hur har det blivit så här?
I vår familj bantar ingen någonsin, och jag sminkar mig ytterst sällan, så här hittar Zabine inget gensvar för spegeldyrkan. Däremot pratar vi mycket om det som händer, och hur flickorna beter sig mot varandra.
Kan till sist lägga till att jodå, det blir sexscener i min bok också…hemska sådana.
March 16th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Skrivprocessen-problemlösning

Ibland hittar man inget mer hos sin karaktär. En blank sida blänker retfullt mot en dag efter dag på datorn, och huvudet går på tomgång.
Då finns det fem gyllene manusfrågor.
Dessa är:

VEM?
VAD?
VARFÖR?
VAR?
NÄR?

Tolkningen av dem är fri, men ofta hjälper det igång hjärnan.