Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gården

Archive for the ‘Skrivprocessen’ Category

February 24th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Flow-gestaltning-söndagsröra

Vaknar av att klockan ringer och hör Peter stänga av den.

Zabine som sovit jämte mig hela natten smyger upp samtidigt som hon viskar till Peter att de inte ska väcka mig. Hon var uppe lika länge som mig inatt och jobbade på sin bilderbok. Min fantastiska kreativa sötnos har nämligen via mig hittat en app att göra bilderböcker med. Det går till och med att lägga till ljud.
Nu letar jag ett sätt att få in den som e-bok och sälja den.
Appen heter My story och finns till Ipad.
Somnar om, men hamnar någonstans mellan dröm och verklighet.
Manuset jag jobbar med har snurrat i huvudet hela natten, lämnat skuggor med lösningar och ord som jag saknat. Tänk att en natts sömn kan ge så mycket.
Idag tänkte jag skotta snö och gå på promenix med hundarna, men också skriva.
För ögonblicket sitter jag nedbäddad i fåtöljen med Zenta tätt bredvid. Hon älskar att ligga mitt i min lilla tufsa.
Razmus spelar Skylander med Hampuz och Zabine har fått hit sin bästis Estrid med följd att monsterhighdockorna tas fram och ett rollspel dem sinsemellan skapas.
Det verkar bli en perfekt skrivdag för mig, men jag erkänner att det lockar att gå ut och vända ansiktet mot solen för att fylla kroppen med värme och energi.
Idag tänkte jag skriva om flow.
Brukar du få sådant? Den där magiska känslan av att inget är omöjligt. När karaktärerna i stort sett talar om för dig vad du ska skriva och allt känns fantastiskt.
Eller?
Är flow något helt annat? Är det som Bodil Malmsten skriver i sin bok Så gör jag-konsten att skriva
Är flow när man kämpat sig blodig för att få ihop orden men misslyckats gång på gång och PLÖTSLIGT får allt att falla på plats.
Hon skriver i sin bok att flowet aldrig kommer till den som sitter framför en skärm och väntar på det.
Men, där håller jag inte med. Hur många har inte suttit framför en vit blinkande skärm och från ingenstans fått in ord som byggs på ord och skapar meningar och hela manus. Så där håller jag inte med Bodil.
Jag kan från ett enda litet ord skapa en novell eller bok på flera hundra sidor och tror att många andra har samma förmåga.
Min tanke om flow är när fingrarna flyger fram över tangenterna och någon sitter på min axel och talar om för mig vad jag ska skriva. Ibland kan det bli läskigt. Vem är denna hjälpare som oavsett tid på dygnet så snällt hjälper mig utan att ha någon längtan efter att få ersättning?
“Flow är en mäktig flod, du är floden, du är vägen, du är ett med flödet, det är medvetet, omedvetet, du flyter på ytspänningen, du är spänd utan anspänning, du känner djupet under dig och det känns bra, du flyter dit du är på väg, dit du ska”
Det är Bodil Malmstens ord, inte mina.
För mig är flowet som att trampa vatten ute i en sjö tills jag är utmattad och äntligen känna botten.
Nåja, nog om det.
Nu på morgonen har jag läst mina böcker om gestaltning igen och konstigt nog hittat nya saker som jag inte sett förut.
Det finns en stor nackdel med att jobba som författare. Varje läsning blir som en enda stor textrespons eller redigering om du vill. Jag ser stavfel, upprepningar, dålig gestaltning med mera och tyvärr, tyvärr är det likadant med filmer. Min manuslärare Kurt Öberg sa till oss att det går över efter ett tag. Min fråga är: Hur länge är ett tag?
Varje gång vi sätter oss för att mysa med en film sitter jag omedvetet/medvetet och dissekerar filmen, delar in den i små tårtdelar, jämför med det jag lärt mig på skolan. Ibland kan jag fascinerat se på en film som är urdålig men har fantastisk sammansättning av de viktiga delarna.
En annan sak jag gör mer och mer är att skriva ned alla fantastiska ordval jag hittar i böcker och filmer. Det har blivit en tjock lunta med smarta meningar.
Ha, ha…snart blir jag utkastad av Peter. 
Nu ska jag jobba med manuset.
Ha en underbar dag.
January 30th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Anföringsverb-skrivprocessen

Anföringsverb och paneling

Så här står det i boken Svenska Impulser 1, skriven av Carl-johan Markstedt
Och Sven Eriksson
”Att välja olika anföringsverb (säger, frågar, viskar) skapar variation i din text. Vilket anföringsverb som passar bäst beror givetvis påhur personen talar.
En person som talar tyst viskar, en person som talar högt bullrar, och så vidare.”
Det här tyckte jag var mycket intressant och forskade naturligtvis vidare för att hitta fler anföringsverb att använda som ett alternativ till säger.
www.mediespråk.fi skriver så här på sin sida.
”En artikel som frossar i anföringsverben berättar, konstaterar, befarar, instämmer, frågar, tycker, intygar, resonerar, framhåller, förmodar, förklarar, tror, föreslår, betonar, poängterar, understryker, funderar, tillägger och fortsätterväcker misstänksamhet hos läsaren.”
Variationen av anföringsverb verkar ansträngd och blir störande. Anföringsverben är inte synonymer. Förklarar är inte synonymt med understryker och menar är inte samma sak som konstaterar.
Påstå innebär att det som sägs antingen är direkt osant eller åtminstone tvivelaktigt. Var uppmärksam på anföringsverbens nyanser!
Undvik småler, skrattar, myser och liknande verb. De kan passa enstaka gånger, om de används stilsäkert där det finns anledning att återge stämningar kring en intervjusituation. Avsluta inte en artikel med “avslutar hon”.
Verbet avslutar återger vanligen bara en omständighet i arbetsgången för reportern. Det är sällan den intervjuade som avslutar.
Var inte rädd för säger. Verbet säger är fritt från emotionella laddningar och passar nästan alltid. Det tål upprepning. Blir det för många säger i en artikel är förmodligen antalet repliker för stort. När det står klart för läsaren vem som citeras behöver pratminus inte avslutas med en anföringssats varje gång.
Och ja, jag vet att de här raderna rör journalister, men tycker det är bra ord att spara tills senare.
Jag googlar vidare och hittar de här:
Snäser
Framhåller
Trugande
Avböjande
Artigt
Högljutt
Vet du flera? Tipsa gärna.
January 30th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Intressanta böcker-skrivprocessen

Ja du, nu börjar det likna något.

Benjamins bild i dramat är klargjord, och Charlies känslor för honom verkar i andras ögon klara, men inuti hennes huvud växer tankar som är förbjudna, och skulle få henne att bli en hjälte i allmänhetens ögon. Eller? Är en mördare värd någons tårar? Förtjänar varje människa att leva? Oavsett vägen de valt att leva?
Föds barn onda? Eller formas de av sin uppväxt?
Många olika frågeställlningar blev det som avhandlades runt bordet tills min skalle sade morsning goodbye
Idag fick jag hem en bok som heter Psykopatens värld skriven av Robert D. Hare
Psykopatens värld
Kanske något till nästa manus?
Intressant att läsa är den i alla fall.
Bilden på framsidan kan ju göra vem som helst mörkrädd, ellerhur?
Återkommer med en recension då jag läst den.
Ikväll tänkte jag ögna igenom boken Traumatiska minnen
Traumatiska Minnen (häftad)
Den handlar om frågor runt sexuella övergrepp. Kan man lita på ett barn som säger att de utsatt för ett sådant. Är ett barn tillförlitligt? Vad händer vid en traumatisk minnesförlust.
Det inte bara är intressant som attan. Det är tyvärr högaktuellt också.
January 30th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Namn på karaktärer

Mina karaktärer har i princip namngett sig själv.
Seriemördaren heter Benjamin, det betyder lyckans son på hebreiska, och är väl totalt motsatsen till det som händer. Just därför passar det så bra.
Författarinnan som skall spökskriva åt honom heter Charlie av en stor anledning. Hon hade aldrig kommit in till Benjamin med ett vanligt flicknamn, och namnet är ett smeknamn som den frånvarande fadern gett henne.
Katrin som är flata och älskar Charlie fick namnet efter att jag drömt det.
Ja, så där håller det på.
Karaktärerna namnger sig själv eller varandra.

Men det är intressant det där med namn.
Min äldsta son heter Razmus, eftersom jag drömt om honom många, många år tidigare. Razmus är ett danskt namn med grekiskt ursprung som betyder “Älskvärd.” Han är den vi längtat efter så länge, och kämpat för att få, och han är den jag så många gånger sett försvinna i en blodfors.
Min dotter hette första veckorna i sitt liv Kimberly, men bytte till förstanamnet Zabine när släktingarna muttrade för mycket. Sabina betyder “Sabinsk kvinna” Namnet härstammar från de Sabinska kvinnorna som på 1500-talet levde i bergen i norra Italien. Sabine är en fransk och tysk form av Sabina.
Minstingen fick sitt namn Hampuz då jag gick genom dörren från köket till barnrummet. Någon sa det i mitt öra, och jag mer eller mindre tvingade Peter att använda det. Namnet kommer från namn som Hans och Johannes.
Samtliga ungar har som du ser Z i sig. En bokstav som jag tycker är både magisk och vacker, och som har följt mig sedan jag föddes.

January 30th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Gifter i växtriket

I alla tider har giftiga saker intresserat mig.

Lilla Sverige dräller av möjliga mordhjälpsväxter till exempel. Lägg därtill alla importerade inneväxter.
Nyss köpte jag boken Toxokologi läran om gifterdär jag hittade ännu mer i ämnet, och snabbt skapade ett antal scener till mina framtida manus.

För naturligtvis dödar jag mina karaktärer med gifter. Agatha Christie gjorde det i sina böcker, och jag har läst några, men aldrig blivit någon fan av henne.
I min hand håller jag nu ett nött exemplar av boken Farligt att förtära av Matts Bergmark
Där kan jag bland annat läsa om Botulism En sjukdom som framkallas av en bakterie som bildar ett toxin då den förökar sig när kött och grönsaker förvaras tillsammans på fel sätt.
Döden brukar inträffa mellan tredje och sjätte dagen läser jag och förfasas ännu mer då jag läser nästa rad: Varken läkemedel eller motgift mot botulism är kända.
Brr…vilken död.
I Sverige finns det knappt några fall längre, men i USA till exempel förekommer det då och då.
Några sidor längre in skriver han om Koloxidnågot som orsakat mångas död, frivilligt och ofrivilligt.
I samband med eldsvådor är det oftast den primära anledningen till dödsfallet just koloxid.
Barnen lär sig i skolan att lägga sig tätt mot golvet och ta sig krypande/ålande ur rummet om det brinner.
Ett aber bland brandmän är att koloxid inte hålls ute av vanlig gasmask, utan kräver speciella utrustningar.

Nästa bok jag brukar titta i när det gäller gifter är en gammal goding som heter Våra giftiga växter-är de farliga? av Karl Rodhe
I den läser jag att Tibast som växer på vår tomt är mycket giftig, särskilt bären och den sega barken. Nu smakar den vidrigt enligt författaren och inbjuder inte någon att smaska i sig några mängder om en sen gnutta av den, men…man ska aldrig säga aldrig har jag lärt mig.

Och Rosentry som är så vackert, är även det mycket giftigt. Vid förtäring av 6-7 bär måste barnet (oftast är det dem som stoppar i sig underliga, lockande växter) till läkare efter att ha fått medicinskt kol.

Tuja användes i gamla tider som abortmedel.

Exemplen är många och jag spinner på ideer utifrån det jag läser.

I mitt pågående manus Hat och en gnutta kärlekfinns det naturligtvis gift med. På vilket sätt tänker jag inte berätta, men giftet finns i vanliga hem, och många av oss har inte en aning om den katastrof inmundigandet av de små fröna kan ge. Eller…rättare sagt innehållet i fröna.
Min karaktär Benjamin/seriemördaren vet mer än andra eftersom han läst mycket. Mobbningen då han var liten drev honom till att roa sig själv, och han gjorde det på många olika sätt, bland annat läsning av litteratur som inga andra barn läste.

January 30th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Författardrömmar?

Lever du som jag i en önskan att slå som författare. En längtan att se ditt namn högt uppe på montrarna på bokmässan?

En noga gömd, fåfänglighet att höra ditt namn nämnas då du sitter i bussen på väg till ditt jobb, tidiga regniga mornar?
Sitter du sena nätter med datorn i knäet och skriver tills det sticker i fingrarna? Skickar manuset till olika förlag, och har hjärtat i halsgropen när du på darriga ben närmar dig brevlådan?
Hoppar du högt när telefonen ringer? Kollar sms:en extra noga innan du kastar dem, och går igenom samtliga E.mail trots att det står klart och tydligt att det kommer från Vistaprint?
Är du exakt där så har jag några tips.
Det första är:
Lägg dig ned på sängen…blunda…ta flera djupa andetag, och säg till dig själv att du är fantastisk, har en magnifik, underbar gåva att roa och skrämma andra med dina ord. Att du älskar det du gör, och fortsätter oavsett brev från förlag.
Det andra är:
Läs böckerna som de som lyckas inom skrivandet ger ut. Inte de små författarna, nej…de stooora som läses av massorna. Genom att dissikera texterna hittar du hemligheterna…det som fascinerar läsarna.
Gå sedan noga igenom de här skrivhjälpsböckerna så ska du se att allt löser sig:
Den första jag rekommenderar är TRE ENKLA REGLER finns inte skriven av Elisabeth Norin
Den andra jag rekommenderar är ATT SKRIVA FILMMANUS skriven av Fredrik Lindqvist
Den tredje jag tror på är Att skriva med glädje av Kim M Kimselius
Den fjärde jag anar kan hjälpa är Att skriva av underbara Stephen King
Den femte jag själv läst många varv är Skriv påsom Elizabeth George gjort
Så var det bara tre kvar…nämligen…
Konsten att döda skriven av Sören Bondeson
och
Litterär gestaltning skriven av Leif Eriksson och Christer Lundvall
och
Lär dig skriva spännande av Olov Svedelid
Nu vet du säkert om ännu fler, och får gärna tipsa under kommentarer.
January 30th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

När? Var? Hur?

Jag skriver ju mycket i genren crime, och ofta handlar novellerna och böckerna om sådant jag vill påvisa för andra, helt enkelt göra ett försök att få till exempel kvinnomisshandel extra diskuterat.

Att jag gillar mördare och andra underliga lirare är väl inte någon hemlighet vid det här laget.
Så fort jag är klar med Hat och en gnutta kärlek kommer jag att jämte filmmanuset skriva om min självbiografi TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL till romanform. Något som skall bli jättekul nu när jag smält allt som hände de där åren med graviditetsstickor som visade på plus, men slutade med missfall och slutligen gav upphov till våra tre monster.
En annan sak jag funderat på att skriva om är guldgrävare, och jodå…ideerna finns ordentligt nedtecknade.
I mitt fall är det ingen skrivkramp som stoppar mig, bara brist på tid att omsätta ideerna till böcker fortast möjligt.
Hur skriver du? Vilken genre´? Och när skriver du?
Är det på natten , som mig…då barnen sover sött och bara spöken och andar är vakna, eller är det i morgonens första strålar, när magen knorrar och sötungarna sover? Eller är det på bussen på väg till jobbet, med andra människor inpå?
Jag skriver oftast (och bäst) på natten. Det är som om karaktärerna har lättare att träda fram då, och ofta, ofta sitter de runt mitt bord och berättar vad jag skall skriva.
Jag har testat att skriva i lugn och ro på ett skrivarretreat och konstaterade att det inte alls är något för mig. På något underligt sätt tömdes hjärnan på ord, och vågorna som slog mot stranden gjorde mig snarare stressad än lugn och harmonisk.
Och ändå satt jag i flera dygn instängd i ett rum med total tystnad runtom. En vecka senare var jag brutalt medveten om faktum. Det fungerade inte.
Jag har också testat att skriva på cafee´r, men nja…öronen har en viss förmåga att bli extra stora när jag vistas bland människor. Då lyssnar jag på tonfall, ord och studerar gester, och hur de beter sig.
Gissa om jag hämtat många av mina karaktärer från omgivningen? ha, ha…jodå, det är väl en och annan som kan känna igen sig eller sitt sätt att vara.
January 30th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Sex eller erotik?

Oavsett vilken genre av bok eller film som kommer ut handlar den delvis om sex. Ibland är det mycket naket, ibland mindre. Själv gillar jag det som inte visas, bara anas.

I dagens Sverige kan barnen se porr när som helst under dagen, och det är mer och mer vanligt att ungarna är fullärda inom sexgrenen då de börjar skolan där en generad lärare skall lära dem allt han eller hon kan.
En stilla undran är om det gör någon som helst skillnad i boken/filmen om det är mycket naket?
När jag gick på Manuspiloternas filmmanusförfattarutbildning fick jag prova på att vara intim med en kollega som jag knappt lärt känna, och gissa om jag var nervös? Nu blev det inte mer än en enkel kram, och hålla om, men jag lärde mig att det inte alls är så enkelt att göra dylika saker som skådespelare.
Mina kamrater skrattade åt min reaktion, men satte det i halsen då de själv fick testa på.
Jag är född 1964 och hade en sexfri teve som liten. Inte heller fanns det fjorton olika kanaler eller femtioelva olika sajter på datorn där jag kunde se vuxna människor ha sex. Dessvärre har det eskalerat i rasande fart, och idag fläker vanliga Svenssons ut sig i pressen och berättar villigt om hur de gör i sängen.
Nu vet jag av erfarenhet att sänglivet ofta diskuteras på tjejträffar, och det på ett sätt som skulle få killarna att baxna. Tjejer lägger sina män på offerstenen och dissekerar honom inifrån och ut, berättar hemligheter som jag anser skall stanna mellan ett par.
Men, men…en väninna till mig har alltid klagat på att jag är en jävla moraltant, och hon kanske har rätt, men det står jag för. Ibland är det bra att värna om sitt eget.
Med bloggandet har en strid ström av tjejer blommat fram som villigt delar med sig av allt.Även det i sängen, och fotografierna skulle lätt kunna platsa i en porrtidning.
Det här skrämmer mig…
Är det underligt att ungarna får komplex när det anses helt normalt att fettsuga sig som artonåring, eller…varför inte sätta in lite silikon i tuttarna och bli utvikningsbrud?
Min granntjej är arton år och mycket klokare än alla dessa tjejer. Hon dissar allt vad operation heter, och försöker gå ned de där extrakilona som smugit sig på under julens frosseri genom att äta smartare och hoppa av bussen en station tidigare för att gå resten av vägen.
Min lilla stinta är sex år, och redan hör jag att flickorna diskuterar vikt och utseende i skolan. Kläder ratas, och vissa märken hyllas, men framförallt de pratar smink…
Hur har det blivit så här?
I vår familj bantar ingen någonsin, och jag sminkar mig ytterst sällan, så här hittar Zabine inget gensvar för spegeldyrkan. Däremot pratar vi mycket om det som händer, och hur flickorna beter sig mot varandra.
Kan till sist lägga till att jodå, det blir sexscener i min bok också…hemska sådana.
January 30th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Tips när det kör ihop sig

Ibland hittar man inget mer hos sin karaktär. En blank sida blänker retfullt mot en dag efter dag på datorn, och huvudet går på tomgång.
Då finns det fem gyllene manusfrågor.
Dessa är:

VEM?
VAD?
VARFÖR?
VAR?
NÄR?

Tolkningen av dem är fri, men ofta hjälper det igång hjärnan.

January 30th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Skriva självbiografi

Hur är det med dig?

Tycker du att texten löper fint under dina fingrar, eller är det trögt som om du tryckte ned tangenterna i sirap?
Och den där researchen du tänkte göra…hur blev det med den?
Är din bok fylld av olika Börjor som trängs i hjärnan för att komma ut först?
Eller är den som ett vitt, blankt papper?
Oavsett var du befinner dig i processen rekommenderar jag dig att ta hjälp av vänner. Skrivande sådana. Killar eller tjejer spelar ingen roll. Bara att dryfta sina tankar med någon som befinner sig i samma del av tänkande räcker.
Att kasta ordbollar till en make som inte lyft pennan på trettio år är nästan meningslöst, framför allt om personen ifråga aldrig någonsin tyckt att det är fantastiskt roligt att skriva, eller läsa.
Jag jobbade själv i många år, ja ända sedan barndomen. Ingen, ingen fick se det jag skrev, och jag skämdes som en hund då läraren envisades med att läsa upp det jag författat ihop inför klassen.
Jag som i vanliga fall var blyg, ville sjunka ned genom jorden och försvinna, aldrig mer gå in genom dörren till klassrummet.
Min lärare stöttade mitt skrivande, och min mamma likaså, men jag tyckte alla ord jag skrev ned var mina, bara mina.
Som vuxen var jag med om en händelse som ändrade mitt liv, och jag ville så gärna berätta vad som hänt för att stötta andra. Jag och mina barn nästan dog på kuppen.
Tre änglar och tre mirakel blev till 2009, då jag landat i mitt liv som trebarnsmamma.
  

I den berättar jag om vår kamp att få barn, och hur
jag reagerade då den här synen mötte mig:

Razmus föddes i v.32+4dgr
Det var första gången jag fick barn.
En chockerande upplevelse.
Cirka ett och ett halvt år sedan föddes vår prinsessa Zabine med
navelsträngen virad två varv runt halsen. Jag var i v.37
Hennes hjärta slog sakta, och hon var medvetslös. En rödblå hängande
trasdocka av ickeliv. Både jag och Peter var övertygade om att hon var
död, men läkarna blåste liv i henne.

Barnen växte, och jag tyckte livet som mamma var underbart. Vi hade tagit ett beslut
att jag skulle vara hemma med dem så länge det gick.
Då kom vårt lilla supermirakel Hampuz.
Han är född i v.33+6 dagar

Plötsligt befann jag mig i en dimma av oro och förtvivlan igen.
Pendlade mellan eufori att ha överlevt, och oro över att mitt barn skulle dö.
Men lilla Hampuz var en kämpe, och kom hem en månad senare.
Jag ville berätta för kvinnor som befann sig i samma situation som mig att det inte
var helt kört att få barn, trots idoga blödningar, tidiga sammandragningar, läkare som
kliade sig i huvudet, och många andra underligheter.
Du hittar min bok på Bokia, men om cirka ett år kommer den ut i romanform.
Flera läsare har nämligen efterlyst en tjockare variant av det som hände. De vill veta vad
folket runt oss tyckte och tänkte. Hur vi tänkte.
Men framför allt. Hur vi har det idag, och vägen dit.
Det är ett stort romanprojekt jag har framför mig, och jag kommer säkert att gråta
mycket.

Jag såg på Bokias sida att de tycker så här:

PASSAR BRA IHOP

Tre änglar och tre mirakel + Amandas bok
De som köpt den här boken har ofta också köpt Amandas bok(inbunden) av Katerina Janouch
Pris för båda:

Okej, tillbaka till andemeningen i inlägget:

I mitt arbete att skapa boken googlade jag en hel del, och hittade sajten Skrivpuff
som jag sedan blev kvar på i många år.
Numera har jag joinat en grupp härliga skrivarkvinnor, och genom dem lärt mig massor.
Vi träffas varannan vecka, stöter och blöter det skrivna.
Ett tips alltså. Sök dig till likasinnade.