Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gården

Archive for the ‘Skrivpuff’ Category

January 17th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Kreativ utveckling

Streck kors och tvärs – en oläslig autograf i nedre, högra hörnet

Runda cirklar – en oläslig autograf i nedre högra hörnet
En enda färg – en oläslig autograf i nedre högra hörnet
Streckgubbar – en läslig autograf med spretiga olika stora bokstäver
Många färger – en läslig autograf med mjuka svängar som spretar
Bilar som är både sneda och vinda med hjul i olika storlek – en läslig autograf
Avancerade teckningar med hela landskap fylld av människor som gör saker – en snygg autograf
Vackra komponerade teckningar som får folk att förundras – en oläslig autograf med stora svängar
January 16th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Överraskad

Du sa att jag skulle komma hem

Blunda
Och sträcka fram händerna
Naturligtvis lydde jag dig
I min hand fick jag en guldring med inskriptionen Ludde & Lina 2000
Din och min vigselring
Jag vill skiljas sa du 
Drog på dig din tröja som jag stickat
Öppnade dörren
Tog fram din röda resväska som du gömt bakom dörren
Och lämnade mig
January 15th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Könsroller

“Farmor Elsa fyller 80 år och det är stort släktkalas på gång” säger Jocke och tar tag i sin sons arm.” Jag har lagt dina kläder på sängen i ditt rum”, fortsätter han och puttar sonen framför sig. “Skynda dig nu.”
  Jesper stampar i golvet och stretar emot så mycket han kan. “Jag vill inte”, morrar han och tar tag i dörrkarmen med båda händerna. Jag vill stanna hemma och spela playstation. Det är tråkigt att åka till farmor.”
  Jocke suckar och tar ett hårt tag över handlederna på honom. “Farmor blir ledsen om du inte kommer. Seså, ta på dig kläderna nu.”
  Jesper går in i rummet med sänkt huvud. Han sparkar på lådan med bilar som står på golvet och kastar 
ned den rutiga skjortan och svarta finbyxorna på golvet. “Jag vill inte ha de där. Om jag ska följa med vill jag ha min favorittröja”, muttrar han och tittar stint ut genom fönstret.
  “Vännen, inte idag”, säger Jocke och försöker låta vänlig trots att han är arg. “Varför kastar du kläderna på golvet?”
   “Dem är fula”, muttrar Jesper.
   “Gör som du vill. Klockan är redan ett. Du vet att farmor blir arg om vi kommer försent.”
   Jesper hämtar sin rosa älskade tröja under sängen och studerar den några sekunder. “Den vill jag ha.”Han trär på sig tröjan över huvudet och ler stort. “Jag älskar den här.”
De gick hand i hand genom parken som var det enda som skiljde husen från varandra. Jesper hoppade jämfota bredvid Jocke och tittade bedjande på honom. “Kan vi inte leka en liten stund? Snälla?”
Han rusade iväg mot gungställningen och hoppade upp på en av de svarta  däcken. “Putta på mig.”
   En flicka med flätor stod tyst och studerade dem. Hon var klädd i rosa klänning och vita träskor.
   Jocke satte sig ned på huk och sträckte fram handen mot henne. “Vill du också gunga? Jag kan putta på dig med?”
   Flickan nickade. Hon bet på ena fingertoppen och lade överläppen under överläppen. I pannan syntes en djup rynka. “Varför har du rosa tröja?”
   Jesper drog i sin tröja. “Jag älskar den.”
   “Är inte du kille?”
   “Klart jag är.”
   “Killar har aldrig rosa. Det är bögigt säger min brorsa.”
   “Bögigt? Vad betyder det pappa?”, säger Jesper och vänder sig om. “Jag vill ha min tröja pappa. Varför säger flickan så där?”
   “Okunskap”, mumlar Jocke. “Okunskap och fåneri”, fortsätter han och tar tag i flickans handled. “Hörru du min lilla vän. Var är din mamma? Sitter hon och gaggar med tjejerna?”
   “Nä, mamma jobbar på kontoret. Pappa sitter där borta. Han har precis lärt sig sticka.”
   Jocke tittar mot bänken och ser en ung kille sitta mitt bland kvinnorna med två stickor och ett stort blått garnnystan. “Din mamma är alltså sekreterare?.
   “Nä, inte alls. Hon bestämmer över gubbarna. Mamma är chef.”
   “Jaha, du. vad säger pappa om det?”
   Flickan skrattade och slog ut med handen. “Han tycker det är jättebra att han slipper jobba förstås.”
Jocke ropade till sig sonen. “Nu måste vi gå: Farmor väntar.”
   Jesper vinkade och tog Jockes hand. “Hejdå flickan.”
   Hon höjde handen och vinkade hon med. “Hejdå bögen.”
January 11th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Besvikelse

Jag var nyss hemkommen från ett halvårs sejour i Gävle och längtade mig galen efter min älskade häst Lady som jag haft i min ägo redan när hon var föl.
Vi hade en speciell relation hon och jag, busade och var allvarliga i samma mängd.

Naturligtvis hade jag blivit avkastad ett antal gånger och gjort mig mer eller mindre illa, men vi älskade varandra.

Jag slängde in min ryggsäck i mitt gamla rum som numera var mina föräldrars kontor och sprang så fort jag kunde till stallet.

Doften från henne kändes redan då jag öppnade dörren till ladugården, men hon gnäggade inte välkomnande och jag hörde inte några skrapningar från framhoven. Det enda som hördes var flugornas surrande.

I lire hadet farfar hängt upp några flugfångare och jag fnissade då jag såg hur ett antal bromsar kört fast i den gula smeten.

Korna råmade när jag gick mot stallet och jag skyndade på stegen. Äntligen skulle jag kunna rida ut på långa skogsturer igen och äntligen skulle jag få möta den kloka blicken och smeka hennes sträva man.

När jag gick in genom stalldörren tände jag lampan och svalde flera gånger för att inte börja gråta. ”Lady”, lockade jag och ställde mig på tå för att se in i boxen. ”Gumman?”

Det var tomt!

Boxen var tom och stillbordet var tomt. Jag blev alldeles kall av skräck, men sa till mig själv att hon säkert gick ute på Löta och tuggade på härligt gräs.

Men det var tomt där med. Tjurarna kom springande, men ingen häst någonstans.

”Mamma, vart är Lady?” ropade jag redan på bron. ”Jag hittar henne ingenstans.”

När jag kom in i köket såg jag på mamma att något var fel och jag kände en kall hand greppa tag i hjärtat. ”Vad har hänt? Berätta? Vart är hon?”

Mamma vände sig bort från diskbänken, torkade händerna med en handduk och mötte min blick: ”Vi sålde henne. Du var ju ändå inte intresserad.”

Pang! Mitt hjärta brast i tusen drilliarder bitar och jag sprang in i mitt rum och grät. Det gjorde ont att tänka att min älskade häst inte fanns hos mig mer och jag ville bort. Det fanns inte en chans att jag skulle stanna kvar hemma längre. Inte en enda minichans.

Några veckor senare lämnade jag mitt barndomshem för att flytta till Stockholm.

January 10th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Hundvalpar

Min hund Zilla låg flämtande på golvet. Hon gnydde med jämna mellanrum och vägrade lämna mig. Det var dags.

Hon hade fött valpar flera gånger tidigare men det var lika nervöst varje gång, Det kunde gå fel.

Numret till vår veterinär satt fast på väggen, handdukarna låg på vardagsrumsbordet och jag hade mobilen i näven.

För att inte de andra hundarna skulle störa henne hade jag lagt henne i en stor hundbur som jag täckt med en filt. Ungefär som en öppen kuvös.

Timmarna gick och inget hände. Jag bläddrade i hundböcker och googlade. Skulle det verkligen ta så här lång tid?, tänkte jag och klappade min lilla tös.

Från en minut till en annan började hon flämta snabbare och jag såg att hon hade sammandragningar. Täta sådana.

 

Zilla vände rumpan mot mig och krystade. Ett par små fötter syntes och jag blev orolig. Något var fel, men vad? Huvudet borde vara först.

Några minuter senare såg jag vad som felades. Bakfötterna kom först och tiken hade det jättejobbigt att få ut henne.

Jag drog försiktigt i fötterna och såg hur valpen kom ut långsamt med segerhuva som jag snabbt tog bort. För säkerhets skull torkade jag av henne med en handduk innan Zilla fick henne.
Lilla tjocka Zenta blev kvar i vår familj och charmar alla hon träffar. 

Men Zenta har ett minne från sin födsel. Ett bröstparti som vänts uppåt i spetsen.

January 9th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Fotografiet

Det hade gått tolv år, fyra månader och tretton dagar sedan vi sist sågs, men jag kunde höra hans röst om jag blundade och känna doften av sol och hav på solbränd hud.

Alla tårar jag gråtit var borttvättade och många andra män hade legat i min säng.

Hjärtat slog hårt då jag hittade ett fotografi av honom på facebook och skickade en vänförfrågan. Skulle han acceptera den? Tänkte han någonsin på mig eller var jag bortsuddad ur minnet?

Alla känslor jag en gång haft för honom blossade upp på nytt. Min man ropade något från köket men jag kunde inte slita mig från fotografiet. Min älskade hade fått nya rynkor och håret var lätt grånat. De extra kilona som funnits tidigare var borta och jag anade att han tagit upp styrketräningen igen.

Ett litet plingande bekräftade att han godkände min förfrågan.

Mina händer darrade och hjärtat slog som om jag var utsatt för fara. Adrenalinet strömmade i kroppen. Luft, jag måste få luft, tänkte jag och öppnade fönstret ut mot trädgården.

Jag stod vid fönstret och tittade på mina tre barn. Perfekta små kopior av mig och min man.

Jag gick in på facebook igen och vände upp han , den endes sida. Jodå, där var han. Den som jag tänkt skänka min oskuld till, men som gång på gång sårat mig. Han som fått mig att ljuga för mina föräldrar och lockat mig till fester som pågick i flera dagar.

Den lilla rutan till höger öppnades och ett välkänt ansikte dök upp.

Hej gumman, hur mår du?

Jag höll mig flämtande med handen över hjärtat och vågade inte svara.

Hallå? Sötnos?

Orden fick mig att minnas den där gången då han kom till min dåvarande lägenhet. Han stannade flera dagar och jag seglade på små rosa moln. Jag var så kär att inget annat spelade någon roll längre. Jag älskade honom och kunde göra vad som helst för att det skulle bli vi.

Lillhjärtat jag har saknat dig.

Jag funderade en kort sekund på att stänga igen datorn, men sansade mig och fastnade med blicken på det blinkande strecket. Så lätt det skulle vara att inleda en relation med honom igen. Återuppleva det vi en gång hade. Det sköra tillståndet som kallas kärlek.

Min man kom in i rummet med barnen tätt i hasorna. ”Hörde du inte att jag ropade. Vi tänkte åka till restaurangen i city och äta mat. Då slipper du diska.”

Jag lät blicken följa den perfekta näsan och håret som var lätt grånat och något tunnare än för några år sedan. ”Vill ni åka nu på en gång? Jag…jag jobbar.”

Barnen tryckte sig intill mig och pekade på fotografiet. ”Vem är det där?”

Jag stängde datorn och reste mig upp för att krama om dem alla tre. ”En gammal kärlek.”

När vi gick ut från huset tog min man min hand och smekte den. ”Var det han?”

Jag nickade och kände något tjockt i halsen. ”Mm, men det är över nu. Han har gjort sina val och jag mina.”

”Är du okej?” fortsatte min man.

”Snart”, sa jag och svalde gråten.

”Jag älskar dig vansinnigt. Det vet du va?” mumlade han och tittade i marken. ”Ångrar du att vi träffades? Vem vet, det hade kanske blivit ni om inte jag kommit i din väg?”

”Nej vet du vad”, sa jag och pussade honom på kinden. Han var min ungdomskärlek, den som jag gav mitt hjärta just då, men nu har ni fyllt upp det.”

January 8th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

En vänskap från min barndom-Skrivpuff

 Maria och jag var som ler och långhalm. I många år trodde jag att hon var den som styrde gänget, men fick berättat av min mamma att jag hade varit den som hittat på alla bus vi gjorde.
   Den där gången när Maria och jag cyklade på våra små minicyklar till kiosken tre kilometer bort var det jag och ingen annan som kommit med förslaget. Vi plundrade våra spargrisar och cyklade förbi pappersmassefabriken där stora, tunga långtradare stannade och lämnade timmer. Trampade på sexåringars envisa vis vidare längs landsvägen som var våra föräldrars största fasa tills vi nådde kiosken där vi inhandlade massor av godis som vi gömde innanför jackorna och cyklade hem.

Jag visste mycket väl att det var absolut förbjudet att göra det vi gjort och sa till Maria att följa med mig upp på farmor och farfars loge där vi kunde gömma oss i höet.

Naturligtvis blev vi påkomna och straffade. Mamma drog mig i flätorna och ömsom bannade, ömsom grät, frågade varför jag kommit på den idiotiska ideén och om jag hade en aning om hur farligt det var?

Några dagar senare var det dags igen.

   Jag menade inget illa, ville bara plocka gula Kabblekor till mamma och hamnade av misstag mitt ute i vår lilla konstgjorda sjö. Grästuvorna sjönk när vi gick på dem och vi blev blöta från fötterna upp till midjan. Vattnet rann längs benen när jag klev in där hemma och mamma skällde så hon blev röd i ansiktet.

   ”Men mamma, varför skriker du? Jag drunknade ju inte? Maria och jag blev bara blöt”, sa jag och vred huvudet bevekande på sned. Tårarna rann längs kinderna och det sved i hårbotten när hon som vanligt drog mig i flätorna och långsamt talade om för mig att det var farligt att vara i sjön.

   ”Du kan inte simma än och kan drunkna.”

Maria och jag började skolan men fortsatte umgås. Inte lika intensivt som förr, men vi fortsatte träffas då och då. Jag lekte ofta med min närmaste granne Håkan och hans kompisar. Det var roligare och jag fick utlopp för all energi jag samlade på mig under dagarna på skolan. Att sitta still tillhörde inte mina favoritgrejer precis. Jag ville att det skulle hända saker. Det kvillrade i kroppen av förväntan vad dagen skulle innehålla.

Vi blev äldre och kom allt längre från varandra tills vi slutade träffas.

Några år efter skolans slut flyttade jag till Stockholm och lämnade min egen lilla pyttestad i sticket. Vännerna jag haft blev ytliga bekanta och jag hann inte sakna dem för livet i storstaden var fullt av händelser. Det var ett stort äventyr och jag omfamnade det med ögonen glittrande av bus.

January 7th, 2013 by Anitha Östlund Meijer

En plats jag aldrig besökt

 

Det finns ett ställe eller rättare sagt ett land jag aldrig besökt men alltid dragits till:

Egypten. Jag har en dröm om att få se pyramiderna, människorna som bor där. Helt enkelt gå på sanden där människor byggt gigantiska pyramider med sina bara händer, slitit livet ur sig inför valet att bli piskad till döds eller jobba sig till livet om de orkade tills slutet.

Tänk att få stå på den heta sanden och se solen vila på toppen av den stora pyramiden som är insvept i otroliga sagor och berättelser om hur den kom till och vad som finns inuti. Känna ljumma vindar snurra runt min kropp, smeka min kind.

Eller varför inte dyka i Röda havet och se alla dessa fantastiska fiskar och koraller.

Rida på kameler och se byggnader i Kairo så höga att jag får nackspärr av att titta upp på dem.

Jag har köpt en guidebok om Egypten, sett filmer om landet och stannar när jag ser annonser på fönstren till resebyråer.

Landet fascinerar mig, och många, många andra.

Nackdelen är Montezumas hämnd, eller magsjuka som det egentligen handlar om. Många är de historier som jag hört från vänner om hur de blivit jättesjuka då de gästat Egypten.

”Men”, säger du. ”Finns det inget annat land du vill resa till? Jag menar, världen består av så många härliga ställen så du längtar väl till något annat land?”

Jodå, det finns ett land till: Canada
Jag har en dröm att gå in i den djupa skogen och leva där, se rovdjur jag aldrig sett och känna den rena, klara luften strömma genom mina näsborrar. Trampa på land där många gått innan mig och upplevt samma känsla av litenhet. Tackat Gudarna för att de gett liv till ett så underbart vackert ställe. Denna vildmark som består av träd som nästan räcker till månen och har en omkrets jag aldrig kunna tänka mig fanns. Sjöar som är spegelblanka och speglar den stora skogen.
Jag skulle vilja träffa människorna där som sägs vara de trevligaste av trevliga och männen så overkligt artiga att kvinnor känner sig omhuldade och älskade utan att ett ord växlats.

Dit vill jag åka en dag för att se om allt jag hört är sant. Om mannen jag träffade för över femton år sedan bara var en unik art. Att männen där borta behandlar kvinnorna som fragilt glas.

January 3rd, 2013 by Anitha Östlund Meijer

Min första cykel

Jag var sex år och mitt hår kortklippt efter att mamma tröttnat på att jag ständigt drog ur flätorna. Jag hade rödrutiga stickiga byxor och en vit silkespolo.
Över det bar jag en röd täckjacka som hade vita och röda ränder på muddarna.

Solen sken och grusvägen utanför vårt hus var fylld av små gropar med vatten, orsakat av det idoga regnandet.

Det  var äntligen vår och det låg fortfarande snö kvar på täkterna, men pappa och mamma hade lovat mig en ny cykel. En helt ny, inget arvegods efter mina kusiner.

När vi steg ut på bron stod den där. En guldfärgad Crescent med reflexer på tramporna och svart sadel.

   ”Nå?” sa pappa och log. ”Duger den?”

   ”Jaaa” sa jag och kände det som om jag flög. ”Tack snälla ni, men…” jag sänkte huvudet mot bröstet och kände tårarna komma. ”Jag kan inte cykla.”

Pappa skrattade och lyfte upp mig på den. ”Vi lär dig. Det är så lätt att du inte ens tänker på att du gör det när du en gång lärt dig.”

Jag tittade tvivlande på honom och lade händerna på styret. En egen cykel, en alldeles egen cykel som bara var min, tänkte jag och såg framför mig hur jag trampade fram på vägen.

”Vill du börja direkt?” frågade pappa och tittade på mamma som stod på trappan fortfarande. ”Ska du eller jag?”

Hon torkade av händerna på förklädet och tog ett steg nedför trappan. ”Jag kan hjälpa Anitha om du pumpar upp däcken på cykeln. Det verkar vara lite luft i bakdäcket.”

”Jag fixar det”, sa pappa och ångade iväg till ladan för att några minuter senare komma tillbaka med cykelpumpen som verkade vara från 1800-talet.

”Är det inte dags att byta ut den där?” sa mamma och syftade på pumpen.

”Åh nej, den har varit farsans och hans farsas så den håller säkert flera generationer till. Jag byter inte ut något som fungerar”, sa pappa och satte fast en liten metallklämma på däcket. ”Håll i cykeln så att den inte ramlar.”

När han pumpat båda däcken och kollat så att inte styret var löst sträckte han cykeln till mamma. ”Varsågod nu kan ni börja.”

Jag satte mig på sadeln och lade händerna på var sida om styret medan mamma ställde sig bakom mig och höll i pakethållaren.

   ”Är du klar gumman?” sa mamma.

   ”Mm”, svarade jag och lade tungan i mungipan. Det kvillrade i magen och jag erkänner att vår slingrande grusväg såg ganska skrämmande ut där uppifrån. Mina ben skakade och jag var torr i munnen.

   ”Lycka till”, ropade pappa och skrattade åt mamma när hon skjutsade iväg mig. ”Trampa hela tiden så går det här bra.”

Jag trampade ett varv, två varv, tre varv och mamma sprang så att svetten lackade. Successivt kände jag hur jag hittade balansen och efter några varv ropade jag till mamma att släppa.

Jag vinglade rejält mycket och var farligt nära att vurpa flera gånger, men lyckades räta upp cykeln varje gång. Långt borta såg jag mina föräldrar och vinkade glatt. Krasch, bang, bong sa det då jag vinglade till och ramlade omkull.

Cykeln blev stående några dagar innan jag gjorde ett nytt försök. Denna gång utan att vinka eller försöka mig på några andra konster. På knäna satt det två stora plåster.

December 10th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Bakslag

Det var decembermorgon och tvillingarna Heikki och Salmi var uppspelta. Äntligen skulle de få gå ut och leka i det vita som fallit oupphörligen i flera dagar.

Pappa Vesa klädde på dem de nya overallerna de fått av farmor och skorna som mamma köpt på loppis precis innan trädens blad ändrat färg.
Heikki som var äldst kunde knappt stå still, så upphetsad var han. “Snälla pappa, inte mer nu. Släpp ut mig. Jag klarar mig själv.”
Vesa skakade på huvudet och satte på mössan på Salmi. “Åh nej, försök inte. Jag vet exakt vad som händer. Du springer ut på innergården och rullar dig i snön, och hur ska då bilarna se dig?”
Salmi som var den lugnare av bröderna nickade han med.”Mm, precis så är det.”
När alla var klädda sprang bröderna ut sida vid sida på gården, och fann den full av grus. Portvakten stod en bit ifrån och skottade bort snö. De svarta kängorna var fulla av snö, och rocken likaså.
“Nej”,  ropade barnen besviket och fortsatte mot gatan där bilar passerade gång på gång. “Skynda dig Salmi, skynda dig”, sa Heikki och sprang snabbare när han hörde Vesa komma efter.
Portvakten släppte skyffeln och gensköt bröderna innan de nådde grinden som hade en hasp, men för ögonblicket stod på vid gavel. “Åh nej småtroll, inte gatan. Vänta på er pappa.”
Vesa flåsade när han kom fram och tackade portvakten med en handskakning. “Tack ska du ha. Det där hade kunnat sluta illa.”
Han småpratade med mannen innan han med barnen i varsin hand gick över gatan till lekparken.