När jag vecklade ut pappersbiten föll två ringar ut. Den ena var min, men den andra hade jag aldrig sett. Inuti stenen såg jag en liten insekt.
Ett milt sommarregn föll från en gråmulen himmel, och vätte min nakna hud.
På papperet hade någon skrivit tre ord HÅLL DIG BORTA.
Texten var så hårt skriven att papperet gått sönder.
Jag satte mig på trappan trots att den var våt, och kände hur regnvattnet åt sig in i mina kalsonger.
Vem kunde det vara som skickat mig det här budskapet? Jag hade inga fiender.
I samma ögonblick hörde jag en motor varvas upp, och såg en blå sportbil komma körande i full fart.
Innan jag hunnit resa mig slängde någon upp dörren och kastade en rund, mörk tingest mot vårt hus.
I förskräckelsen glömde jag några sekunder att jag var naken, och sprang över det daggvåta gräset mot bilen, men stannade tvärt då jag såg en gevärsmynning som vilade mot det nedvevade bilfönstret.
Med händerna över huvudet backade jag sakta steg för steg tills jag kände trappans kant mot hälarna. Fortfarande med händerna över huvudet satte jag mig på den, och väntade.
I ögonvrån såg jag hur den runda bolliknande saken snurrade runt, runt några meter från köksfönstret där barnen satt och åt frukost.
Inom mig upprepade jag samma mantra om och om igen. “Gode Gud gör så att de springer till sina rum. Gör så att Linda lägger sig med morgontidningen i sovrummet. Snälla, snälla Gud.”
Bilen backade ut från vår tomt, och försvann, men jag vågade inte röra mig av rädsla. Kroppen tycktes fjättrad mot det ruttnande träet i trappan, och mina våta, gräsfyllda fötter stod sida vid sida, väntande på att deras ägare skulle startar upp dem.
Linda öppnade dörren och kastade ut några brödkanter till fåglarna. “Hej, vad gör du?”
Jag sneglade på det runda som låg några meter från oss. “Gå in älskade du. Gå bara in. Fråga inget.”
Hon följde min blick och såg granaten som nu låg stilla. Tittade på mig med frågande blick, och lade handen över munnen med ögonen fylld av tårar.
“Gör som jag säger”, sa jag lågt. “Gör det NU!” skrek jag och reste mig snabbt, puttade in Linda och kastade mig på mage innanför dörren. “Det är en granat.”
Barnen kom utspringande från rummet och tystnade då de såg mig med Linda under.
Victor som bara är tre sträckte ut armarna och sprang mot oss, men jag drog ned honom genom att ta tag i fötterna.
Sakta tog jag min familj från det utsatta läget till baksidan av huset.
Linda stod darrande med Lilleman hårt omsluten i famnen, sa inget, men visade på alla sätt att hon var upprörd. “Varför?”, sa hon efter en stund. “Varför?”
“Jag vet inte. Jag har absolut ingen som helst aning vad de där gjorde här. Granaten verkar bara vara ett skrämskott, men jag tycker vi lämnar huset för säkerhets skull”, sa jag och smekte Katrins kind då hon tryckte sig mot mig. “För barnens skull.”
I samma ögonblick förstod jag varför allt det här hände. Ludwig tillhörde maffian i stan. Det var allmänt känt, men det fanns inga bevis. Celeste hade varnat mig flera gånger, sagt att det vi gjorde var fel. Celeste, underbara kvinna. Den vackraste jag någonsin träffat. Så het och villig varje helg då vi låtsades jobba över.
Jag närde drömmar att sticka med henne, lämna barnen och Linda, men kunde inte. Tanken att aldrig mer träffa Katrin och Victor gjorde ont.
Hur hade Ludwig listat ut sanningen?
Nu förstod jag innebörden av orden och mindes var jag sett den andra ringen. Det var Celestes. Den hon bar om halsen. Jag hade sett den då vi älskat. Hållit den i min hand ett antal gånger, fascinerad av insekten som levat för flera tusen år sedan.
Jag lyfte luren för att ringa, men möttes av tystnad
