I natt startade processen med att skriva nästa manus, och jag drömde om första scenerna. I det manuset är jag drottning…dvs den som vet allt om vad som hände, och kan referera till dagboken som följde mig troget under alla åren.
Det är i den boken jag kommer att berätta om allt som hände bakom kulisserna då jag fick missfall på missfall, strulade med karlar som var svävande om vad de ville, och tråcklade med mammor som inte alls höll med i mina livsbeslut.
Nog om det. Tills vidare håller jag fokus på hat och en gnutta kärlek och mina karaktärer Benjamin seriemördaren, och Charlie, författarinnan med en traumatisk barndom som resulterade i ensamhet.
Vad kan de månne ha gemensamt?
Min heshet och luftrörskatarr håller i sig så jag kan tyvärr varken bjuda dig på en novell med min ljuva stämma, eller spela in manuset för att själv lyssna på vad som känns rätt och fel i texten.
För så gör jag då jag redigerar. Spelar in vartenda ord, och lägger mig på soffan för att lyssna.
Då brukar jag höra felen. Det som inte harmonierar med örat, och får mig att le igenkännande eller bli tårögd. Helt enkelt det som berör på något vis.
Det är många vändningar i manuset, men också stillhet och ro.
De här raderna är ur mitt pågående manus, självbiografin
Den tjugonde mars sitter jag på toaletten och gråter hjärtskärande. Med skakande ben och fladdrande hjärta tittar jag på den lilla vita plastbiten med två rutor, och ser ett plus. Hjälp, tänker jag. Vad har jag gjort? Vad har vi gjort? Hur ska jag som är en sådan vildunge kunna ta hand om ett barn? Jag som inte ens klarar av att planera en vecka framåt?
Jag ringer upp min väninna och namne för att dissekera ämnet.
”Herregud, jag vet inte vad jag ska göra. Hjälp mig. Peter kommer säkert att dra.”
”Inte…”, säger hon lugnt. ”Ta några djupa andetag och ring honom sedan.”
”Nä, jag törs inte. Det är bättre att jag väntar tills ikväll. Du…tack för peppning. Nu ska jag till gymet och köra ett stenhårt pass.”
Hon skrattar. ”Lycka till gumman. Det går säkert bra.”
