Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gården
March 16th, 2013

Att skriva självbiografi-Tre änglar-missfall-neonatalen

I natt startade processen med att skriva nästa manus, och jag drömde om första scenerna. I det manuset är jag drottning…dvs den som vet allt om vad som hände, och kan referera till dagboken som följde mig troget under alla åren.
Det är i den boken jag kommer att berätta om allt som hände bakom kulisserna då jag fick missfall på missfall, strulade med karlar som var svävande om vad de ville, och tråcklade med mammor som inte alls höll med i mina livsbeslut.
Nog om det. Tills vidare håller jag fokus på hat och en gnutta kärlek och mina karaktärer Benjamin seriemördaren, och Charlie, författarinnan med en traumatisk barndom som resulterade i ensamhet.
Vad kan de månne ha gemensamt?
Min heshet och luftrörskatarr håller i sig så jag kan tyvärr varken bjuda dig på en novell med min ljuva stämma, eller spela in manuset för att själv lyssna på vad som känns rätt och fel i texten.
För så gör jag då jag redigerar. Spelar in vartenda ord, och lägger mig på soffan för att lyssna.
Då brukar jag höra felen. Det som inte harmonierar med örat, och får mig att le igenkännande eller bli tårögd. Helt enkelt det som berör på något vis.
Det är många vändningar i manuset, men också stillhet och ro.

De här raderna är ur mitt pågående manus, självbiografin

Den tjugonde mars sitter jag på toaletten och gråter hjärtskärande. Med skakande ben och fladdrande hjärta tittar jag på den lilla vita plastbiten med två rutor, och ser ett plus. Hjälp, tänker jag. Vad har jag gjort? Vad har vi gjort? Hur ska jag som är en sådan vildunge kunna ta hand om ett barn? Jag som inte ens klarar av att planera en vecka framåt?
Jag ringer upp min väninna och namne för att dissekera ämnet.
   ”Herregud, jag vet inte vad jag ska göra. Hjälp mig. Peter kommer säkert att dra.”
   ”Inte…”, säger hon lugnt. ”Ta några djupa andetag och ring honom sedan.”
   ”Nä, jag törs inte. Det är bättre att jag väntar tills ikväll. Du…tack för peppning. Nu ska jag till gymet och köra ett stenhårt pass.”
    Hon skrattar. ”Lycka till gumman. Det går säkert bra.”
March 16th, 2013

Att skriva självbiografi-Tre änglar och tre mirakel

Hur är det med dig?

Tycker du att texten löper fint under dina fingrar, eller är det trögt som om du tryckte ned tangenterna i sirap?
Och den där researchen du tänkte göra…hur blev det med den?
Är din bok fylld av olika Börjor som trängs i hjärnan för att komma ut först?
Eller är den som ett vitt, blankt papper?
Oavsett var du befinner dig i processen rekommenderar jag dig att ta hjälp av vänner. Skrivande sådana. Killar eller tjejer spelar ingen roll. Bara att dryfta sina tankar med någon som befinner sig i samma del av tänkande räcker.
Att kasta ordbollar till en make som inte lyft pennan på trettio år är nästan meningslöst, framför allt om personen ifråga aldrig någonsin tyckt att det är fantastiskt roligt att skriva, eller läsa.
Jag jobbade själv i många år, ja ända sedan barndomen. Ingen, ingen fick se det jag skrev, och jag skämdes som en hund då läraren envisades med att läsa upp det jag författat ihop inför klassen.
Jag som i vanliga fall var blyg, ville sjunka ned genom jorden och försvinna, aldrig mer gå in genom dörren till klassrummet.
Min lärare stöttade mitt skrivande, och min mamma likaså, men jag tyckte alla ord jag skrev ned var mina, bara mina.
Som vuxen var jag med om en händelse som ändrade mitt liv, och jag ville så gärna berätta vad som hänt för att stötta andra. Jag och mina barn nästan dog på kuppen.
Tre änglar och tre mirakel blev till 2009, då jag landat i mitt liv som trebarnsmamma.
  

I den berättar jag om vår kamp att få barn, och hur jag reagerade då den här synen mötte mig på neonatalen:

 

Razmus föddes i v.32+4dgr
Det var första gången jag fick barn.
En chockerande upplevelse.
Cirka ett och ett halvt år sedan föddes vår prinsessa Zabine med
navelsträngen virad två varv runt halsen. Jag var i v.37
Hennes hjärta slog sakta, och hon var medvetslös. En rödblå hängande
trasdocka av ickeliv. Både jag och Peter var övertygade om att hon var
död, men läkarna blåste liv i henne.

Barnen växte, och jag tyckte livet som mamma var underbart. Vi hade tagit ett beslut
att jag skulle vara hemma med dem så länge det gick.
Då kom vårt lilla supermirakel Hampuz.
Han är född i v.33+6 dagar

Plötsligt befann jag mig i en dimma av oro och förtvivlan igen.
Pendlade mellan eufori att ha överlevt, och oro över att mitt barn skulle dö.
Men lilla Hampuz var en kämpe, och kom hem en månad senare.
Jag ville berätta för kvinnor som befann sig i samma situation som mig att det inte
var helt kört att få barn, trots idoga blödningar, tidiga sammandragningar, läkare som
kliade sig i huvudet, och många andra underligheter.
Du hittar min bok på Bokia, men om cirka ett år kommer den ut i romanform.
Flera läsare har nämligen efterlyst en tjockare variant av det som hände. De vill veta vad
folket runt oss tyckte och tänkte. Hur vi tänkte.
Men framför allt. Hur vi har det idag, och vägen dit.
Det är ett stort romanprojekt jag har framför mig, och jag kommer säkert att gråta
mycket.