Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Jag har alltid varit extremt vetgirig. För mig finns inga gränser för lärande…om jag är intresserad av ämnet.

Just så har det varit med appar.

Jag har läst allt jag kommit över under flera år, för att på så vis lära mig själv.

Men det är bara att erkänna…med Ruben Rivieras hjälp, och mina skolkamraters lärde jag mig flera gånger fortare.

Igår tog jag bilen till Tumba istället för buss, och fick på det sättet sova en halvtimme längre. Något som är välbehövligt eftersom jag redigerar till mycket sent på nätterna.

Jag har skickat ut förfrågan till förlag om de är intresserade av mitt manus, och jodå…visst är de det. Så för mig återstår inget annat än att redigera, redigera och redigera igen för att sedan skicka in manuset.

Extremt spännande är det, och jag vibrerar av skrivlust.

Nåväl, tillbaka till gårdagens appkurs.

Dag 2 i folkuniversitetets fina lokaler fick vi lära oss mer ingående appskapande. Till exempel jag då, som vill göra en enkel men ändå speciell app för att sprida mina ord. Open Ratio gänget kommer att lägga till en funktion som jag efterfrågade, eller…inte bara en…flera olika funktioner.

Man kan säga att de har en fantastisk plattform som via oss blir förbättrad.

En av tjejerna hoppade av kursen eftersom hon tyckte den var för simpel.

Men hon skulle ha stannat, för vår underbara lärare ändrade helt enkel kursen efter vår förmåga, och vips fick vi lära oss mycket, mycket mer än vad som var sagt från början.

Vi i kursen diskuterade tiden, och kom fram till att kursen skulle nog ha dragit ut på fyra dagar för att man skulle hinna smälta det som sagts och gjorts. På det sättet skulle det inte blivit så mastigt som det blev nu. Jag kände mig som en skumboll i huvudet när jag gick hem på kvällen.

Nu kommer vi förvisso att få en varsin bok istället för de lösa papperen vi fått tidigare, så man kan sitta hemma och pula i sin kammare med systemet, men det är alltid bättre att ha ögonkontakt med läraren, än att skicka mejl.

Rabi som pratade engelska berättade mer om upplägget, och vi lyssnade andäktigt. Idee´n är mer än bra, och jag blev mycket ivrig att dels göra och lägga in min app på appstore, dels designa appar till andra.

På lunchen pratar jag med en av deltagarna och får nys på att hon gör mattespel i syfte att via den vägen lära ungarna matematik.

Just nu jobbade hon med de så kallade tiokamraterna. Något jag aldrig tidigare gjort, men lärt mig via Razmus. Jag tog hennes hemsidesadress, och tänkte kika in på plattformen hon jobbade med. Den heter Gamemaker, och erbjuder ordentlig visning av hur det går till.

Dagen gick fort, och efter att Ruben lärt oss hur vi jobbar med Photoshop, och jag frågat honom om man kan sätta in det stora programmet i en Macbook Air, sa vi hejdå, och gick hem.

Jag hade bråttom som vanligt, för Peter skulle möta mig i Tumba med barnen, och sedan åka vidare för att jobba andra passet idag.

Hm…det var sagt så i alla fall, men…

När jag kliver av pendeltåget i Tumba ringer han och berättar att Zabine kissat på sig, och måste byta kläder. 

Peters polare Mackan står vid bilen, och vi pratar om allt möjligt. 

Så fort bilen kommer byter vi bilar, och jag far hemåt, medan Peter och Mackan åker mot Vendelsö.

Skallen värker, och jag längtar hem. Men väl hemma är det dags för mat. Det blir pannkaka, sedan bad och sängen.

Så äntligen får jag göra mitt, eller…nja…några räkningar är på drift, betalda, men dock på drift och efterlysta av vår bokföringstant.

Brydd letar jag överallt, utan att se skymten av dem, men förstår att något felas eftersom jag inte ens har några kopior.

Bunten med räkningar ligger under några tidningar, och jag minns plötsligt när jag gjorde det. 

Klockan hade hunnit passera två och jag varken ville eller orkade kopiera några tråkiga räkningar den där natten, så jag lade dem i ett fack på bordet, och…glömde dem. Puh, jag blev mer än lättad över att hitta dem.

Peter ramlade in vid halv ett på natten, då jag läste mejl jag fått. Varav ett från ett förlag som gärna ville se mitt färdiga manus. 

Idag har jag sovit lite längre, jagat motvilliga barn, och kört dem till skolan.

Nu sitter jag i bilen på parkeringen i väntan på att få komma in på mammografi. Jag får nämligen en lapp varje år att jag ska göra det, och tackar alltid ja till det. Vem gör inte det?

Nästan varje gång gör det ont, och jag undrar alltid hur silikontjejerna gör?

Kan de över huvud taget bli undersökta genom mammografi?

Så fort jag är klar tutar jag hemåt till voppisarna som väntar, och ska redigera resten av dagen.

Jag meddelar när min app är klar, så kan du hämta den på appstore.

Ha det

Kram

Vinden viner nere vid busshållplatsen, och jag känner att det inte vore helt fel med vantar.

Tur som är regnar det inte.

I Tumba byter jag till pendel, och åker vidare till Stockholm.

I staden är det full fart som vanligt. Läser senaste Metro, köper några bananer, och promenerar till Folkuniversitetet där appkursen är.

När jag kommer till universitetet är klockan strax över sju, och det är låst.
Jag sätter mig på en bänk och läser, men ser plötsligt en lång trappa som leder upp på lunden. Det exploderar fantasier i min skalle. Den kommer garanterat att finnas med i någon av mina kommande böcker. Eller vad sägs om det här fotografiet? Ser du samma sak som mig?

Klockan åtta öppnade skolan, och jag klev in.
En utländsk dam frågade mig om jag pratade tyska, och jag stod helt stum. Alla lektioner jag haft i tyska var bortblåst…kaputt hjärna liksom.
Jag frågade om hon kunde engelska, och mixade språken. Hennes son ville lära sig svenska och hon frågade vad min kurs kostade. Skrattande berättade jag att min tvådagars appkurs kostade femtusen kronor. Hon såg förskräckt ut, och berättade det för sin man, som reagerade på samma vis.
Jag försökte förklara att de flesta kurserna var gratis, eller mycket billigare, men vet inte om hon riktigt förstod.

Klockan nio startade lektionen.
Ruben presenterade sig, och efter det gjorde vi detsamma. Jag sade inget om att jag var flitig bloggare, och att jag hade flera företag utan tyckte det räckte med att säga att jag jobbar som plåtslagarlärling, trädgårdshjälp, och film- och bokmanusförfattare.
De flesta av oss var intresserade av att lära oss konceptet, hur appar är uppbyggda, och att tillverka egna.
Ungefär samma sak som jag funderar på.

De som utvecklat plattformen kom upp och presenterade sig. Open Ratio är villiga att samarbeta om man vill utveckla appen ytterligare efter kursen. Något jag tycker verkar riktigt bra. För min app är lite speciell.

Efter lunch fick vi äntligen lära oss hur man gör. Som vanligt jobbar hjärnan i hundranittio för att försöka hänga med, och som ett brev på posten kom…migränen.
Vi fick pröva på att göra egna appar, och jag klurade intensivt på hur jag skulle bygga upp min app. Det är ganska enkelt att skapa den, men det gäller ändå att vara skärpt.
Huvudet ljummade då jag gick hemåt genom staden, vidare med pendel till Tumba och bussen hem.
Puh, tack och lov att jag slipper det här varje dag.
huvudet värkte så mycket att jag mådde illa och allvarligt funderade på att kliva av bussen och gå de dryga milen hem.

Peter stod i köket och gjorde mat när jag kom in genom dörren. Hundar och katt mötte mig, ville gosa och slickade mig vilt.
Jag lade mig i soffan med en kudde över ansiktet för att få bort värken, och långsamt försvann den.

Vi käkade mat och lade barn. Rita kom och ungarna rusade henne till mötes.

Nu ska jag skriva offerter åt Peter, sedan skriva på manuset. Appen jag jobbade med idag får vila.

Jag börjar från början:

När jag ska lämna av Hampuz berättar han gråtande att han blivit slagen dagen innan, och inte ville stanna kvar på dagis.

Jag lyssnade, tröstade, diskuterade och funderade. 

En liten stund senare skuttade en lycklig Hampuz vid min sida.

Han fick lov att följa med oss idag.

Först åkte vi till Beijer för att beställa dörr.

Det blev en Händel

Men våran ska vara svart.

Den är klassisk och passar vårt herrgårdsliknande hus.

Eller vad tror du?

Det här med att välja dörr är inte så j-a lätt. Det finns ju massor.

Nåväl, vi hoppade in i bilen och tuffade vidare till Marianne, som tog emot oss med öppna armar.

Efter att vi fixerat markrören, lagt på grus, och jord i massor gick Peter upp på taket för att rensa rännorna, ta bort mossa och göra allmän koll.

Under tiden hjälpte jag henne att fixa mobiltelefonen som skulle få nytt SIM-kort.

Vi fortsatte att ta bort gammalt tegel, brädor och annat skrövel från baksidan av huset, och åkte iväg till återvinningen med ett: “Vi syns på fredag, och kram.”

Ha, ha…när vi åker in för att hysta av teglet ser vi två män kasta stenplattor. Sådana som Marianne tänker köpa. Snabba som illrar rusar vi fram och frågar om vi kan ta plattorna, och får höra att han har hundra stycken till hemma.

Jag ringer Marianne och frågar hur många hon vill ha.

Vi tar numret, åker snabbt till plåtslageriet med ett par sk häckar som vi dumpar där.

Ännu snabbare knäcker Peter en plåt åt grannen som hjälper oss, sedan åker vi i full fart mot adressen vi fått av mannen med plattorna.

Det är bara ett krux…adressen finns inte. Frustrerad går jag igenom Skärholmens samtliga adresser i en gammal telefonkatalog, och hittar en liknande.

Vi åker dit, och det är BINGO…helt otroligt.

Efter att ha lagt på flera urtunga plattor kör vi mot Marianne igen.

Lastar av, och börjar så smått lägga dem, men blir avbrutna när Hampuz lyckas släppa ut våra tre hundar på gatan.

ja jisus vilken jakt det blev. En buss körde nästan över en av dem, och en bil klippte nästan en annan innan jag äntligen fick tag i samtliga och kastade in dem i bilen igen.

Efter att Lilleman fått en skopa ovett åker vi hemåt, men stannar på Beijer Bygg igen för att köpa brädor till vårt hus.

Klockan hinner bli halv fem innan jag hämtar Zabine som är lite trött och gnällig, men samtidigt glad att få åka hem.

Razmus tältar med sin skolklass inatt, och kommer inte hem förrän imorgon kväll.

Nu tittar småttingarna på film. Peter bygger på huset, och jag…tänker redigera manus.

Godnatt

Du vet som när hunden jagar sin egen svans.

Först åkte vi med ungarna till skolan, sedan till bilverkstaden med min lilla pärla som mer beter sig som en traktor just nu. 

När vi lämnat av henne åkte vi fort som skållade troll till en skrot några mil bort, och hämtade en begagnad servomotor för 2500 spänn. Snabbt tillbaka till bilverkstaden och lämnade delen, sedan hem för att hämta pengarna vi glömde i morse. De som vi ska betala reparationen med.

På vägen till Högdalen där vårt plåtslageri ligger svänger vi in till en annan verkstad och beställer en ny koppling till Pickupen.

Just nu har vi inte någon hel bil, bara halvtrasiga eländen som suckande startar på morgonen, men inte alls borde köras.

Häromdagen hördes ett högt ljud från bakre delen av pickupen, och vi förstod direkt att det var bromsarna det handlade om.

Nu låter det hemskt då vi bromsar, och jag vägrar sedan länge att ens köra pickupen.

Nåväl, till slut kom vi fram till plåtslageriet och knäckte några fotplåtar till huset i Tyresö. 

Sedan åkte vi ut och satte fast dem. Det gäller att ha handskar när man jobbar med plåt, och just den här vackra silverfärgade plåten är extra skarp.

Peter skar sig och tittade skrattande på mina handskar. “Man kanske skulle använda sådana där ibland?” sa han, och sög på fingret han skurit.

Solen sken och när vi kom till Tyresö skyndade vi oss att få upp plåtarna på taket via en något ranglig stege, och skruvade fast dem.

När det var klart åkte vi snabbt iväg till en annan kund för att måtta några bleck runt ett fönster som skulle tillverkas om någon dag.

Det var ingen vanlig villa, oh no…ett slott närmare bestämt. Med inte mindre än fjorton tak till golv fönster och dörrar, och en trallveranda som var bautastor.

Såååå vackert.

Jag skyndade på Peter när han blev stående och babblade med en murare som jobbade där, för klockan hade ramlat iväg till 15.30. Ungarna måste hämtas innan fem, och vi hade lååååång väg hem. Flera, flera mil närmare bestämt.

Efter att ha tagit en massa genvägar närmade vi oss Tumba, och jag såg hur långa köer ringlade sig fram längs vägen.

På bilverkstaden tackade jag killarna, och hoppade in i min Zafira för att glatt styra vidare till skolan och dagiset.

Nu var det ingen traktorstyrning längre, och jag blev nästan rädd när ratten gled så lätt. Men det kostade pluring…två laxar och en halva.

Peter mötte upp Razzel medan jag plåstrade om Zabine som ramlade utanför skolan och slog upp armbågen. Stackars lilla tusslan hade ramlat tidigare idag, och fått ett stort plåster på knäet.

Peter och Raz åkte hem för att möta upp grannen som skulle hjälpa Peter med huset ikväll, medan jag och barnen gick in och handlade mat och annat.

Solen sken fortfarande, och jag njöt som vanligt av att åka den slingriga vägen ut mot Näs. Det är så vackert att det gör ont. Ingen årstid är sämre än den andra. Jag älskar dem alla.

Efter mat, och lite prat var det dags att koja för ungarna.

Och jag…badade Hampuz, sedan satte jag mig för att kolla dagens post.

Idag fanns det en fin bok med där.

Den heter Fröbok och kunde lika väl varit författad av mig eftersom Ulla Hasselmark som hon heter tar upp exakt de blommor jag har i min trädgård, och jag spar ju som du säkert vet på fröerna från mina blomster. Snart är alla blommor i rabatterna uppväxta från egna fröer.
Underbar bok med massor av vackra bilder.

Nu är det dags att säga natti, natti och umgås med mördare och hysteriska kvinnor ett tag.

Kram

Så höjdrädd att dina ben skakar som kastanjetter då du går upp på en stege, och du vill inget hellre än att lägga dig platt mot taket eller var du nu befinner dig.

Exakt i det läget befann jag mig för några månader sedan. Jag vägrade att ens försöka gå upp på stegen, och de gånger jag gjorde det längtade jag ned efter första steget upp.

Idag sa Peter att jag skulle måla alla knytningar på vårt nya tak. “Ha, ha”, sa jag och var fullt övertygad om att han skojade. “Kommer inte på fråga. Det är alldeles för högt.”

Jag gick ut på gården och tittade upp mot vårt höööööga tak som är tio meter högt som värst. Aldrig, aldrig, aldrig att jag sätter min fot där uppe, tänkte jag och log försiktigt mot Peter. “Du menar inte allvar va? Du skojar?”

Han ställer stegen mot vårt nya vardagsrum, och går upp på det låga taket. Fortsätter med plåtsättningen av kuporna, och ställer fram en burk svart färg och två sprayflaskor. “Det fixar du”, säger han, och knycklar till plåten som om den var folie.

Försiktigt går jag uppför stegen för att pröva hur det känns. Vinkar till barnen som står på taket nedanför, och undrar när den där hisnande känslan ska komma.

Fundersamt går jag vidare uppåt tills jag befinner mig på takbryggan, och tittar nedåt.

Peter kommer upp, och kliver runt på taket lika enkelt som hemma i köket. Då och då ber jag honom ta det lugnt, men han skrattar mest, och säger att han är van.

Jag hämtar upp målarburken, och bättrar på alla knytningar för att de inte ska börja läcka i framtiden.

Peter sneglar på mig, och frågar hur det känns, och jag säger glatt; “Jag är inte lika höjdrädd längre. Visst jag har kvar respekten. Just då befann jag mig som sagt 10m över marken.

Men bryggan är bred och sitter fast.

Peter fotograferade mig som var löjligt stolt över att jag gick där uppe bland molnen utan att vilja ned.

“Okej, ställ dig upp då”, ropade Peter, och laddade kameran. “Smile!”, skrek han och skrattade.

I ärlighetens namn ska jag berätta att benen skakade lite grand, men det var inte panik i skallen som det brukar.

En granne som passerade kallade mig galen, och sa att hon aldrig, aldrig, aldrig skulle gå upp.

När jag målat allt var jag svart både här och där.

Efter att vi ätit gick jag på nästa projekt: 

En Ek som växer snett mot vårt hus, och riskerar att ramla genom taket när det stormar.

Jag klättrade upp, och sågade av gren för gren, slogs med rödmyror som kämpade för att behålla sitt träd, och pissade på mig.

Razmus hjälpte till, men vågade inte klättra så högt som jag gjorde.

Till slut återstod bara toppen, och jag kapade av den medan svetten lackade. Var ju tvungen att hålla balansen och såga samtidigt.

Efter att vi dragit iväg allt ris gick jag in för att natta barnen. I morgon är det måndag igen, och skoldag.

Samtliga ungar talade om för mig att jag minsann glömt bort att vi skulle ha söndagsmys eftersom vi inte hade det i fredags eller lördags.

Det var bara att gilla läget. Fram med popcorn och godis, och på med film.

En timme senare var de nöjda och puttades ned i säng.

Nu sover ligan. Peter sitter i soffan och slötittar på teven. Hundarna ligger bredvid.

Dags att stänga dörren till verkligheten och ta sig till fantasins värld där jag styr allt som sker, eller…i alla fall tror det.

Godnatt

Kram

La mig sedan igen, och sov snart sött.

Nästa gång jag vaknar har klockan hoppat fram några timmar, men regnet strilar fortfarande lika intensivt utanför.

Peter och jag sätter in ventileringen i grunden på nya vardagsrummet, och går sedan upp till taket och lägger på plåten på kuporna.

Ungarna sätter jag på att ta upp samtliga äpplen, men Raz nekar och sätter sig tjurigt på sandhögen som jag och de andra barnen skjutsar ut till vår skrangliga väg. Groparna är snart fyllda, och svettiga går vi in och badar.

Razmus har fortfarande inte tagit upp äpplena, och jag har en ordentlig batalj med honom innan han får komma in.

När vi lite senare ska äta nekar Raz till det med. 

“Jag äter inte blodpudding längre”, säger satungen och sätter hakan i vädret.

Grrr, tänker jag och har en hög diskussion med den lilla, innan han motvilligt äter några bitar.

“Du dör om du inte äter mat”, säger jag och har helt tappat matlusten. Det är roligt att ha barn tills de kommer till det här tjafssatdiet. Allt, allt. allt ska diskuteras, nötas runt och ifrågasättas.

När de badat ser de på teve, och jag hjälper Peter med takkupan innan vi packar ihop och går in.

Där letar vi på nätet efter en passande dörr till vårt hus. Hej och hå så många de finns. Hur i hela hundan ska jag kunna välja en av alla dessa. jag beslutar mig för att lägga hela ansvaret på Peter, men håller det hemligt för honom.

Mitt liv går just nu i 190. Det är redigering, manusskrivning, barn som ska plugga, novelltävlingar, bokmässebestyr, klädrensning och mycket, mycket annat.

Nu är klockan halv ett och jag tänker försöka redigera en liten stund.

Ha det gott

Det är jätteroligt att så många vill följa min färd i livet, och jag hoppas att ännu fler hakar på.

Idag har jag stått och jobbat i ösregn hela dagen, och är våt från topp till tå då jag äntligen får ta av mig.

Skjutsar Raz på fest, och inser när jag ska hämta honom att jag skjutsat dit honom EN TIMME för sent. Uj, uj…gissa om jag skämdes.

Som tur är blir Razzel inte sur.

När vi tittar på teve somnar de en efter en, och bärs till sina sängar.

Jag öppnar datorn för att betala räkningen till Folkuniversitetet.

Jag ska ju gå appkurs där, och kanske lyckas lära mig hur jag skapar en app till min nya ide´.

Ha, ha…nu blev du nyfiken va?

Jag berättar mer senare.

Nu ska jag skriva några räkningar till Peter företag Speed bygg & plåt

Därefter kan jag äntligen sätta tänderna i manuset igen. Ett manus som jag grötat i under lediga stunder idag. Du vet då jag åker från ett jobb till ett annat.

Ha en härlig kväll

Pedanteriet har jag släppt lite, lite på efter att ha fått tre barn som omöjliggör ett smutsfritt hus.

Hundarna och katten släpar in allt möjligt, och min zon där jag förut aldrig tillät stökighet har krympt till ingenting.

Nu ligger tidningar på borden, gräs på golvet, leksakerna hamnar lite överallt, men bärs varje dag tillbaka av barnen som vet att det mamma säger gäller.

Idag har vi jobbat febrilt med att försöka räta ut ett tak som svänger både hit och dit i konstruktionen, och slutresultatet blev faktiskt väldigt bra. Hoppas nu bara att kunden tycker likadant, för allt jobb vi lagt ned syns inte eftersom vi döljer det med papp.

Under lediga minuter i bilen har jag fortsatt att läsa Anders Fagers bok Samlade svenska kulter och kan inte riktigt bestämma mig om jag gillar det eller inte. Jag äcklas av det skrivna, och vill emellanåt inget hellre än stänga igen boken, men…och det är det som är hans tanke…jag kan inte sluta läsa.

Vi har haft strålande sol på taket idag, och jag känner hur det hettar i ansiktet.

När vi åker hemåt hör jag ett underligt ljud från bilen…och inser att det är bromsarna som helt plötsligt bestämt att pensionera sig. Bläh, ännu mer utgifter.

Vår lilla Zafira som jag kör mest ska in i morgon på reparation, eller i alla fall koll. Servon har sagt morsning och goodbye, och…måste bytas ut. Priset har jag inte fått ännu, men…jag anar att det blir dyrt.

Peter öser in motvilliga barn i sin pickup, och åker hemåt, medan jag i väntan på att föräldramötet ska börja, sätter mig vid datorn för att redigera, och blogga.

Jag är sååååå trött, och sliten i kroppen efter att ha stått på tak och stege hela dagen.

Jag spänner mig i musklerna, håller balansen, och det känns när jag slappnar av.

Ha en härlig kväll.

“Älskling, jag ska vara på taket med pappa idag. I morgon kanske”, svarade jag och kände som vanligt hur halsen snörptes åt. “Om vi inte ska vara på taket kan du nog följa med.”

“Men…mamma…jag vill följa med dig idag. Jag kan sitta i bilen.”

Jag såg framför mig hur han ledsnade efter tre sekunder, och härjade runt.

“Snälllllaaaaaa….”

“Nä vännen. Titta där kommer Robin. Vänta så ska jag prata med honom”, sa jag. “Robin, kom hit!”

Den lilla femåringen kom fram till mig, och jag lade handen på hans axel. “Jag hörde att du slagit Hampuz och Samuel”, sa jag och spände ögonen i hans. “Gör man så?”

Robin skakade på huvudet.

“Om du gör om det en enda gång till åker vi hem till din mamma och pappa och pratar med dem om det här. Jag går inte med på att du slår honom. Aldrig!”, morrade jag och lutade mig framåt för att förstärka hotet. “Man ska vara snäll mot varandra. Dessutom är du mycket äldre.”

“Mm”, muttrade han och satte händerna bakom ryggen.

“Nu har jag varnat dig. Händer det en enda gång…”

Hampuz ställde sig gråtande och höll om mina ben. “Jag vill vara med dig mamma”, snyftade han och grät ännu mer när förskoleläraren Pia tog upp honom i famnen. “Jag vet hur det känns”, sa hon lågt till mig, och lade handen tröstande på axeln. “Gå du, han är snart glad igen.”

Utanför väntade Razmus. Jag skulle nämligen skjutsa x antal barn till en järnåldersby de hittat här i närheten. Problemet var att jag var osäker på var den låg.

En stund senare var Raz och de andra avlämnad, och jag åkte vidare till Huddinge för att lämna av bilen, och åka och jobba med Peter.

Efter några snabba ärenden, och en fotosession på ett tidigare jobb.(se nedan) åkte vi till Tyresö.

Solen lyste, men mörka moln tornade upp sig, förebådade regn, men höll det inne.

Idag stärkte vi upp taknocken med plåt, och spikade fast papp över.

Pappen är hal, och jag går försiktigt på den, rädd att rasa ned i backen.

Peter fotograferade mig då jag jobbade.

Innan vi lämnade stället tog vi loss rännan som kommit snett.

I morgon hoppas jag att vi hinner få på alla rännorna, och kan börja knäcka takplåten.

På vägen tillbaka hemåt droppade Peter mig vid Gullmarsplan där jag tog t-banan mot city.

Ett city som var lika fullt av folk som vanligt. Det är jättekul att sätta sig på en bänk för att studera dem likt insekter.

Klockan sex började skräckförfattaren Anders Fagers introduktion till kursen om att skriva skräck, fantasy och sciencefiction. 

Folkuniversitetet var fullt av nyfikna själar, och jag satte mig i en av fåtöljerna för att fortsätta läsa Jacqueline Kothbauers bok MEDIABABE.

Anders Fager var både underhållande och gav oss några trådar att nysta i. Han berättade om sitt skrivande, och ritade upp de två största bitarna i skräckskrivande. Nämligen FASA och ÄCKEL.

Skrattande sa han att man inte alls behöver förklara för läsaren varför saker händer i manuset. 

jag tänkte på min filmmanusförfattarlärare Kurt Öbergs ord, och log inom mig. Han skulle gå i taket av irritation om han hörde det här, och jag reagerade…det måste jag erkänna.

Men jag är inte ovillig att tänka om.

Kursen med Anders är på åtta gånger, varannan vecka, och jag vill…jag vill så det värker, men vet inte om jag hinner. Så fort manuset jag håller på med är färdigt, är det dags att dyka in i självbiografin Missfall, föreliggande moderkaka, och tidiga sammandragningar om barnen. Därefter har jag manuset Elefantprinsessan, och efter det manuset Ja älsker däj ja.

Och icke att förglömma…filmmanuset på boken Hat och en gnutta kärlek.

När informationen var slut gick jag fram till Anders och presenterade mig, sedan gick jag hem, via pendel och bilen som stod i Huddinge.

Mörkret kom snabbt över mig, och jag blev tvungen att tända lyktorna.

Nu har jag skrivit fakturor och kämpat länge för att fortsätta hålla ögonen öppna. Men…

Dags att sova.

Godnattkramar