Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gårdenArchive for the ‘Dagboksinlägg’ Category
Igår natt jobbade jag med faktureringen till både mitt (RaZaHa-help4you) och Peters företag Speed bygg & plåt. Det är ju inte bara att fakturera. När pengarna kommit in ska jag skicka kundens Rutadragssumma till skatteverket för att få ut resten av pengarna, och därefter ska jag meddela min bokföringstant att pengarna kommit in.
Papper, papper, papper…det är företagandet i Sverige. Alla vill ha påskrifter och det är många papper som skickas hit och dit.
En skrivarväninna hittade ett intressant föredrag om Svenska som jag bokade, och när jag kikar in på kalendern ser jag att det blir en dryg månad.
Jag ska på mammografi, Lilleman på läkarbesök för att kontrollera hemangiomet i kinderna, och Raz klass ska till en Järnåldersby och behöver skjuts med sina kamrater, men jag ska även på releasefest för min skrivarkamrat Pebbles bok Jag vet inte var psykoser kommer ifrån
Läs den, jag grät då jag gjorde det.
Nåväl klockan hann bli tre innan vi la oss, och som vanligt tyckte jag att det var enormt skönt att sluta ögonen och zzzzzzzzzzzzz.
Idag har jag varit hos inte bara en kund, utan två kunder.
Det första besöket gjorde jag full av tvivel. Gräset var vått, och det kippade om skorna då jag gick över den, men efter att ha trimmat alla kanter tog jag mig an uppgiften som gick galant.
En gräsmatta fixad, dags för snabb matpaus på Statoil, och vidare till Fullersta där det faktiskt finns mycket kvar att göra.
När jag kom dit låg gråsvarta moln över huset som förebådade ösregn.
Jag gav mig på tuktningen av buskar igen, och Marianne gjorde sällskap. Under tiden vi jobbar pratar vi oavbrutet…och skrattar…ja herregud så mycket roligt vi har tillsammans under tiden jag arbetar.
Hittills har jag spenderat över nittio timmar i hennes trädgård, och nog förändras den…oj, oj…kika själv in på min företagssida och titta.
Vid ett kom Peter förbi och levererade flera säckar jord plus fyra nya vresrosor som heter Hansa rugorosa. Han hjälpte oss bära in säckarna, och jag planterade dem nere i trädgården med stort besvär.
Anledningen till stöket var rötter, mängder av rötter. Dels från Lönnen, men även från Körsbärsplantorna som självsått sig, och några andra buskar som försökt invadera gräsmattan.
Det blev jättefint, och jag var mycket nöjd.
Jag hade beräknat antalet fel, och fick en vresros över som ska planteras någon annanstans.
Peter satte igång med saneringen av baksidan där träd låg över hustaket. Det var inga smala stammar som han sågade av, nä…det var groooova sådana, som jag nog inte klarat av.
Ljuset flödade in genom grannens takkrona, och i den smala gången där träden stått.
Plötsligt sprack himlen upp, och solen sken på oss.
Jag tittade på klockan och såg att den var tre. Det var lite halvbråttom att vattna de nysatta växterna och plocka ihop. Peter kämpade med grenar, och träd som han la på pickupen. Ansiktet blossade av ansträngningen, och jag hjälpte till med att dra fram fler kvistar.
Stressad satte jag mig i bilen och skyndade till skolan, medan Peter for till återvinningen.
Hampuz var trött, och påminde mig att han skulle få följa med mig till jobbet imorgon, så…det var bara att gilla läget.
Razmus gjorde motvilligt läxan medan jag och Zabine planterade en planta björnbär som min kund gav mig.
Har du smakat sådana någon gång? Smarrigt.
Nu är det dags för mig och Peter att äta kvällsmat. Barnen vill inte sova, men jag tänker stänga in mig på kontoret och redigera manus.
Godnattkram
Idag har jag och familjen varit i Södertälje och tittat på dörr till vårt hus.
Måste medge att jag är innerligt trött på att tränga mig in bakom byggställningen, och gå via källardörren.
Jag riktigt längtar efter en ordentlig ytterdörr, och en trappa.
I dagsläget hänger en plast över dörrhålet, och vindarna viner rätt in i vår kommande farstu som snart har skalet klart.
Allt tar sådan tid.
Barnen var stökigare än någonsin, och slet i mig från alla håll. De hängde runt min midja och gnabbades om min närhet tills jag röt till och bad dem hålla tyst så att jag skulle höra vad försäljaren sa,
Men icke…det slutade med att jag tog med samtliga till bilen och satte mig där.
När vi en stund senare stannade utanför Plantagen tog jag Hampuz i näven, och sa till Peter att stanna i bilen med de andra.
Inne bland alla växter njöt jag av att gå ensam, eller nja med Lilleman, för ensam är de änglar. Det är när de är flera som det brister emellanåt.
En timme senare gick jag ut genom dörren med vagnen full av allehanda växter.
Dagens fynd var:
1 plommonträd
1 bigarråträd
1 oxel
1 olvon
2 avenbok
1 flox
och ett antal vresrosor som heter Hansa och är mycket lik vanliga buskrosor. De doftar himmelskt och ska till min kund i Fullersta.
När vi käkat på restaurang under stort trassel och stök for vi hem, och jag planterade alla växterna.
Nu sitter barnen och tittar på Sagan om ringen med Peter, medan jag ska träffa min karaktär och diskutera redigering.
ha en underbar kväll
Kram
Vill du höra min röst? Klicka in här
Vaknar när Zabine oroligt snurrar runt, runt. Det är varmt i sängen och svetten rinner under brösten, så jag hivar av mig täcket.
Ljuset från fönstret väcker de andra, och Lilleman kommer springande från barnrummet med orden: “Jag har letat dig mamma. Du fanns ingenstans.”
Skrattande förstår vi att den lilla krabaten måste ha drömt.
“Vi är alltid här älskling. Kom och lägg dig hos oss en stund”, säger jag och sträcker armarna mot honom.
Hampuz kurar ihop sig i min famn, och jag känner hela jag uppfyllas av lycka att få finnas, att ha ynnesten att ha dessa små underbara änglar i mitt liv.
Jobbar just nu med självbiografin om dem, och läser journalerna från deras födslar. En läsning som gör mig andaktsfull över livets underbara mirakel, och läkarnas fantastiska insats.
Razmus som nu är nio föddes nästan två månader för tidigt. Han kom ut genom magen, och fick via kuvös tillbaka andningen, och gavs en chans att överleva trots avsaknaden av normalitet, det vill säga platsen i min mage.
Drygt ett och ett halvt år senare kom vår prinsessa Zabine som idag är sju. Hon sparkade mig på lungorna, gav mig andnöd, och foglossning som smärtade något infernalisk. Peter bar mig in till sjukhuset och sa att han vägrade se mig lida längre. Samma natt kom hon ut via sugklocka, med navelsträngen lindad runt halsen. Hjärtat slog med 50 ynka slag, och hängde som en trasdocka över läkarens armar.
Efter några år var det dags igen. Vårt lilla mirakel Hampuz anmälde sin ankomst, även han två månader för tidigt. I vinter fyller lilleman fem hela år.
Naturligtvis är det jobbigt att skriva om ämnet, och alla känslor från tiden forsar över mig, och dränker mig i sentimentalitet. Min tanke är att boken ska hjälpa en kvinna som är i samma situation.
Nu ska jag äta frukost med familjen för en gång skull.
Ha en underbar dag
Hur gör man en app till mobilen undrade jag och mejlade frågan till ett antal män (observera att jag inte hittade några kvinnor som apputvecklade), men fick inga svar. Inga svar.
Betyder det att de inte vill samarbeta med en kvinna, eller att det är sommar?
Naturligtvis började det att regna. Inga små ynkedroppar, nä då…sådana där blöta djävlar som halvdränker en. Tur som var slutade eländet lagom till att vi körde in på återvinningen.
Grejen är att jag funderade starkt på att gå appkursen som är i Tyresö, MEN…den är på två år. Det är två år jag inte har…inte med nystartat företag och förlag i alla fall.
Räddningen hittade jag på Folkuniversitetet när jag igår var iväg och lyssnade på Jacqueline Kothbauer som skrivit boken MEDIABABE. Det roliga, och fantastiska var att hon pratade om exakt det jag går en kurs i, nämligen Digitala affärsmodeller. Där lär vi oss WordPress av tre fantastiskt duktiga tjejer (ja sträck på er nu Ann Ljungberg, Ann Klefbom och Anna Åberg)
De hjälper oss noviser att bli effektiva och självgående med våra företag, och delar frikostigt med sig av alla tips.
Nåväl, Jacqueline pratade om hur viktigt det är att ha ett snyggt Linkedin-konto. Har du det? Inte jag.
I mina ögon har Linkedin varit tråkigt, men nu måste jag ta tag i det där.
Sedan pratade hon om att Googla sig själv, och där ligger jag ju bra till…i dagsläget är det väl en tio sidor eller så. Jag satt med öronen på spänn i alla 103 minuterna, och fick massor av kött på benen som jag nu ska fixa till.
När jag gick därifrån sträckte en kvinna en brochyr till mig som jag slötittade i, och hittade det magiska ordet Appkurs…
Det killade i magen när jag fortsatte läsa, och håret reste sig på armarna. Det var exakt det här jag letat efter…en intensivkurs på två dagar om att skapa appar. Det var svårt att tygla mig när jag satt på tåget, för helst hade jag skrikit rätt ut. Den 5 sept, eller 17 nov. var datumen.
Priset? Ca 5000 pix, men det är värt varenda sekin. Så fort jag landat i hur jag gör, skapar jag en app till mina noveller som jag gör exklusivt för intresserade, och sedan läser upp. Att flera andra appideer dyker upp i skallen är väl inte konstigt, för jag har en ide´till hantverkarapp bland annat.
Jag anmälde mig den elfte november eftersom den fjärde var fullbokad redan.
Idag har jag kämpat med att bära ris, och löv hos min kund, och klockan två ilade jag till skolan och hämtade smågnuttarna, sedan tillbaka till kunden för att köra iväg alltihop till återvinningen. Det blev ett redigt lass kan jag berätta.
Naturligtvis började det att regna. Inga små ynkedroppar, nä då…sådana där blöta djävlar som halvdränker en. Tur som var slutade eländet lagom till att vi körde in på återvinningen.
Det var många som kom dit iklädd regnkappa. Ett kännetecken för vår sommar i år.
Väl hemkommen spelade ungarna Kinnect, medan jag kikade in på mejlen, OCH…hittar ett bekräftelsemejl från en kvinna på folkuniversitetet. Hon tackar för anmälan, och hälsar mig välkommen.
Jag lägger till att hon gärna får kontakta mig om det blir en ledig plats den 5 sept., och önskar henne trevlig helg.
En timme senare får jag ett mejl där hon skriver att jag kan komma redan den femte, och jag jublar högt.
Ju snabbare jag lär mig det här. Desto fortare kan jag köra igång appen, och hjälpa andra.
Så funderar du på app kan du höra av dig lite senare.
Nu har ungarna knoppat med fadern i huset, och ligger tätt ihop i sängen. Och jag…ska skriva på manuset och annat.
Samtidigt snurra ideer till min logga på förlaget i skallen. Var hittar man sådana? Och hur gör man? frågar jag mig då, och inser att det är dags att lära mig något nytt igen.
Ha en god kväll.
Kram
När jag går ut på verandan känner jag att det är lite kyligt. Nu har det ju inte varit några ljumma sommarvindar den här sommaren, men idag är det kallt ute. Om inte solen värmt så skulle jag satt på mig en fleecejacka.
Samtliga barn är uppsnurrade eftersom de ska till farmor, och vara där hela dagen.
Jag har ledigt från trädgårdsgörat, och ska in till stan på föredrag
Men först ska jag skriva på manuset.
Inatt blev det sent, mycket sent igen.
Funderar på var jag ska trycka boken, och hur. Via Pod eller trycka vanligt, det är frågan.
Ha det gott
Jaha, så var ännu en dag förbi.
Idag var jag barnledig, men hade vissa besvär att få in Zabine på fritis. Hon grät åt allt.
Men till slut kom jag iväg. Tyvärr krånglar servon på bilen så att jag får slita som en hund för att ratta bilen, men efter x antal kilometer lossnade det.
Hos min kund hade gräset redan växt högt och krävde klippning. Jag började med det, och fortsatte sedan med att ta väck krusbärsbuskarna som ynglat av sig så det bildats ett snår av taggiga buskar.
Det gör ju så helskotta ont när taggarna sticker en.
Slutresultatet av rensningen där ser du här under. Vips så har hon fått ett mysigt hörn där kaffet med fördel kan avnjutas.
Då var det dags att ge sig på nässlorna som stod midjehöga på andra sidan stenen, närmast huset.
Jag erkänner att jag inte var speciellt glad åt att slåss med dem, men vad skulle jag göra? Någon måste ta bort dem, och denna någon var jag.
Med trimmern i högsta hugg närmade jag mig ståndet, och beredde mig på det värsta.
Men…det gick galant. Trimmern högg dem i småbitar, och det enda missödet var en liten bit som hamnade på min vad och brände mig. Aj, aj…snabbt på med Salubrin.
Efter några minuter lade sig smärtan och jag kunde fortsätta.
Den gamla jordgubbstunnan var fylld av allehanda insekter och växter, men fick expresshjälp till soptippen. Det är en väldigt smart konstruktion, men alldeles för liten. Gör den i dubbla storleken så blir den perfekt. Tanken var att vi skulle snickra till en sådan, men…nä…vi jobbar för mycket.
När jag tog en snabbkik bakom muren hittade jag det här:
Den här madamen har tagit över allt där bak. Åkervindan växer in i buskar, täcker jorden med sina nästan limegröna armar, och omfamnar träden. Hon är vacker, men lömsk.
Jag ryckte bort det som växt in i buskarna, och lät resten vara kvar.
Nu ska jag fortsätta redigeringen av mitt manus, sedan sova en stund.
Godnatt vännen
Kram
Ännu en dag lider mot sitt slut och jag är ytterligare en dag fattigare.
Utanför fönstret är det becksvart, och kallt. I sommar har de ljumma vindarna uteblivit, men solen har värmt oss. Idag var inget undantag.
Jag och Zabine for hemåt efter att ha släppt av Raz och Hampuz.
Hon ville inte gå till fritis idag, och jag lät henne följa med hem igen.
Datorn och jag bildade kompanjonskap hela dagen, och gick igenom Digitala affärsmodellers sista filmer.
När jag tittat klart brinner jag av längtan att gå på övningarna, men stoppas av en hund som gnäller vid mina fötter, och en dotter som pockar på uppmärksamhet.
Vi tar en snabb promenad och ser en kopparorm som jag plockar upp från vägen och studerar. Zabine vill i vanlig ordning klappa den, och fanskapet hugger mot min hand. Gissa om han åker iväg snabbt.
Det blir racerfart in i gräset. Nu tror jag inte att den klarar av att hugga mig, men…just att den högg räckte för att paniken greppade tag i mig, och adrenalinet att stiga skyhögt.
Resten av promenaden blev lugn. Vi såg bara en underlig typ som gick rätt upp i skogen, och tittade sig om hela tiden. I min hjärna spann jag igång en historia om att han var på väg att ta självmord, och inte ville ha någon efter sig, men en timme senare kom han tillbaka.
När vi kom hem fortsatte jag med pluggandet, och slutade inte förrän en vänlig man ringer från skatteverket och påminner mig om att min första inbetalning till skatteverket skall in senast fredag.
Några minuter senare ringer en kvinna från försäkringskassan och informerar mig att jag har fått höjd penning från dem. Tackar för samtalet och lägger till att jag är tacksam att hon lägger ned tid på att ringa och informera mig.
Beror all service på att det är sommar? Eller har de äntligen insett att de måste ändra attityd?
Skyndar mig iväg till min bokföringstant med skattepapperen, och fortsätter till skolan för att hämta lillputtarna som haft en toppendag.
På väg mot Vårsta säger Zabine att hon saknar farmor och mormor, och jag säger att hon kan ringa mormor, vilket hon gör.
Efteråt är hon ännu dystrare, och när jag frågar varför säger min lilla flickunge: “Men jag vill träffa dem. det är inte samma sak att prata i telefon eller använda webbkamera.
Ja, vad säger man? Mormor bor trettio mil härifrån, farmor cirka fem. Lilla, lilla hjärtat, jag förstår så väl vad hon menar.
När jag var liten sprang jag alltid hos min farmor. Vi bodde nästan grannar, och jag älskade att sitta i köket och se på när hon bakade eller pysslade med annat. Det är något speciellt med den där relationen gammal-ung. Något mina barn tyvärr är med om alldeles för sällan.
Väl hemma igen hittar jag en lösning på hur vi ska kunna uppdatera x-boxet utan fast internet. Den där jäkla boxen har stått hela sommaren eftersom det vägrade fungera utan uppdatering.
Nåväl…jag kopplar in min router, lägger den på övervåningen, och vips…har jag löst problemet.
Överlyckliga spelar ungarna Kinnect resten av kvällen, och har svårt att lägga sig.
Farmor och hennes man kommer på besök en stund, men åker hem strax innan det är sängdags.
Natten ägnades åt redigering. Att hitta det där som antyder något som kommer senare, kanske till och med det magiska som skapar slutscenen.
De så kallade planteringarna.
Klockan var närmare två när vi lade oss. Zabine låg redan i vår säng och sov.
Det är mysigt att ha dem i sängen tycker jag, och snart är det väl slut med det.
När jag vaknade i morse var ingen annan vaken, och jag tassade ut på tå för att släppa ut hundarna.
På vägen tillbaka till sängen sneglade jag på datorn, men bestämde mig för att passa på att sova lite till.
Ha, ha…trodde jag ja. Lilleman kom rusande och var pigg, Zabine vaknade och var hungrig, så det var bara att kliva upp igen och fixa frukost.
Plötsligt hör jag ett högt skällande utifrån altanen, och tittar ut. En raggig byracka står där med pälsen full av frön och lera. Tassarna är svarta och svansen vispar runt.
“Zenta”, utbrister jag. “Hur kom du ut?”
Hampuz tittar skyldigt på mig och mumlar att han glömde dörren.
Jag kör iväg barnen till fritids och dagis, men har stort besvär med att styra bilen. Servon är ju trasig, och hm…det känns mer som att köra en traktor just nu.
Syrran ringer, och vi pratar hela vägen till Vårsta om bristen på uppmärksamhet från föräldrar, och en massa annat.
Nu ska jag stänga igen internet, och ägna mig åt skrivandet några timmar, sedan ska jag och Zabine gå ut med hundarna på promenad.
Ha en underbar dag
Idag blev det en städdag.
Men först gick vi ut på långpromenad. Jag kände mig lätt yr i morse när jag vaknade och var rädd att ett blodtrycksfall var på g, men hävde det med hjälp av motion.
Tänk att det kan vara så skönt att bara vara. Vi pratade om allt möjligt och busade med varandra.
När jag gick in i Lillemans gamla trasiga spjälsäng som länge agerat klädhängare, och alltmöjligt förvaring för sjuhundraelfte gången lessnade jag och bestämde att eländet skulle väck.
Det blev stort i sovrummet, och jag vände vår säng så att vi fick huvudet mot fönstren. Rummet blev mycket ljusare av någon underlig anledning, och det är underbart att kunna öppna fönstren över sängen.
När jag ändå var igång körde vi vidare och rensade av mitt kontor. Badringar med mera åkte ut i förrådet, för det lär inte bli något badande i år, och urväxta kläder lades i lådor.
Efter att jag diskat åt vi mat, för att sedan fortsätta städningen. Vi dammsög, dammade lister, och torkade av tavlor. Teven fick också några tag, och dörrarna i köket.
Än så länge vet Peter ingenting om det fixade sovrummet. Stackarn jobbar över idag igen.
Jag har grubblat mig gråhårig på hur omslaget på boken ska se ut, och idag föll poletten ned. Det var så äckligt självklart att jag inte tänker berätta anledningen.
När du läser boken förstår du.
Nu gäller det bara att hitta någon som kan hjälpa mig med att trycka den och kanske till och med skapa den. Hm…jag funderar allvarligt på att köpa indesign, men vet inte om det är värt pengarna.
Vad säger du som har det?
Nu ska jag fortsätta redigeringen tills herrn i huset dyker upp.
Godnatt
Igår åkte ju Peter iväg med barnen för att jag skulle få skrivro.
Och nog blev det skriva av alltid.
Nu har jag nått upp till det aktningsvärda talet 268 sidor av 303, eller om man ska tala tecken, 584 961 inklusive blanksteg.
Men mer darlings ska slaktas, så lite mindre blir det nog.
Rita kom hit igår, och blev kvar hela kvällen. Vi käkade kräftor som legat i alldeles för salt vatten, men trots det smakade gott.
När jag och Peter ska lägga oss ser jag att en känd film startar på teven, American gigolo med läckra Richard Gere. Jag fastnar, och inser att filmen är fantastisk på många sätt. Kika bara på hur den är gjord. Alla vinklar som tagits för att få fram det sensuella och vackra.
Jag somnar efter ett tag, men vaknar och kryper till kojs. Peter däremot ser slutet, och kommer lite senare.
“Hur slutade den?” mumlar jag inifrån kudden.
“Han blev fri. Kvinnan gav honom alibi”, säger han, och lägger sig på andra sidan Razmus som ligger mitt i sängen.
Nästa gång jag vaknar är klockan sex, och mobillarmet ringer.
Släpar mig upp ur sängen, och stänger av det, går på toa, släpper ut katten, tittar på datorn, och lägger mig igen. Det är sista dagen jag har sovmorgon. Imorgon börjar allvaret igen, med tidiga mornar, packning av ryggsäckar, och trötta barn som ska till skolan.
Den här veckan är det “bara” fritis som gäller. En invänjningsperiod helt enkelt.
Nu har jag tagit ut hundarna, och ska alldeles strax gå på manuset igen. Snart, snart kan jag läsa det i sin helhet.
Ha en härlig dag
Kram