Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Den här filmen har apat efter den sagan delvis, men inte riktigt lyckas få till det. Jag har själv funderat på att skriva en novell med samma tema.

Jodå, det finns en häxa, och det finns ett sorts pepparkakshus.

Jag blev nyfiken på hur de skulle göra en skräckis av det och…vad säger man? De har gjort ett bra försök men hamnat alltför mycket i andra historier, typ fredagen den trettondes eviga dödande av folk och blod som sprutar. Häxans två söner syns alltför fort och jag skulle ha dolt deras rätta identitet längre än filmskaparen gjorde. Jag sitter faktiskt och skrattar när häxan jagar barnen som inte alls är några barn utan som du ser på bilden två ungdomar. Sista halvtimmen eskalerar historien och jag vet i princip slutet innan det visats. Jodå, filmen gav mig något – jag fylldes av äckel inför köttslamsorna och allt blodet, och jag vet med bestämdhet att min tioåring inte ska få se den. Jag kommer att lägga filmen i en låda och förpassa den ut till lagret.

Till dig som ändå vill se den: Gör inte det. Eller förresten, se den och plocka de bra bitarna för att göra en egen, bättre film eller varför inte en bok.

P.s: Häxan hamnar i ugnen på ett helt osannolikt vis.

Den 15 februari släpptes hennes paranormala romance bok De sömnlösa. 

Lägg hennes namn på minnet. Hon lär säkert komma med fler guldkorn. 

Hittills har hon gett ut de här böckerna:

Memento Mori minns att du skall du

Att fånga en tandfe

Elaka fröken Fårskalle

Syskonen Carlstedts märkliga resa

Men nu skulle jag prata om den nya boken De Sömnlösa

Du dras in i händelserna oavsett du vill det eller ej. Kan inte värja dig.

På ett målande sätt får hon dig att se omgivningen och människorna, känna det de gör. Bli rädd, kärleksfull, arg och fundersam. Helt enkelt vara där.

Huvudkaraktären Smilla presenteras inte förrän efter några sidor, men då har du läst hennes resume av livet som varit och fått ana vad som hänt strax innan hon flydde. Jag skriver ana, för du kastas in i händelserna vartefter du vänder sida.

lbaka. Själv vill hon bara en sak – vara tillbringat

Jag dras ohjälpligt med av texten och läser den i ett svep. När ett kapitel tar slut skyndar jag mig till nästa. Jag vill veta.

Boken handlar om Smilla som kommit tillbaka till hembygden efter att ha varit utsatt för något i storstaden där hon tillbringat tio år. Hon berättar för läsaren om Jack som hon levt med och David som är hennes bästa vän och den som tagit över hennes affär.

Tillbaka i barndomsbygden möts hon av de två bröderna som luskar för att utröna varför hon kommit tillbaka. Själv vill hon bara en sak – vara ifred.

Genom små detaljer förstår jag att hon har övernaturliga gåvor, något jag lite senare i boken får ett kvitto på.

Smilla ber att få nyckeln till jaktstugan i skogen och flyttar dit

Då träffar hon Kimmo – mannen som flirtar med alla kvinnor som finns i byn. Eller? Är han verkligen en sådan flirtkuse som hon tror? Är han kanske bara ovanligt social med ett stort hjärta?

I staden har Jack märkt att Smilla flytt och tar kontakt med de andra som har samma förmåga. De sömnlösa. Hans familj.

Nu börjar jakten. Vem kommer först? Galningen eller den forne älskaren.

Slutet kan man pussla sig till under läsningen, men då gäller det att vara uppmärksam. Mycket uppmärksam. Sanna delar ut små mikrodetaljer som sakta vävs ihop.

Hon har verkligen lyckats med den här boken. Den är helt enkelt skitbra.

Oavsett du gillar att läsa böcker om övernaturligt eller ej. Läs den.

Frågor:

Och där avslutar jag det här författarporträttet. 

Tack Sanna för att jag fick läsa boken före alla andra och tack för att du så snabbt svarade på mina frågor.

Den är gjord 2008 och var helt fantastisk från första rutan till sista, förutom en pytteliten viktig sak. De som gjorde den hade missat i en scen. En viktig sådan.

En kort resume:

Dr Jekyll, en ansedd läkare och forskare åker till Amazonas och träffar en man som berättar om en magisk blomma. Den kan separera det onda och goda i människor.

Dr Jekyll är som sagt forskare och mycket intresserad av det mänskliga psyket. Naturligtvis letar han upp blomman och smugglar den med sig hem där han börjar experimentet, och lyckas.

Mr Hyde går ut på nätterna för att mörda. Brutalt och iskallt utan några samvetskval.

Dr Jekyll söker till slut hjälp hos en advokat för att bli arresterad och på det sättet stoppa Mr Hyde, som du säkert förstår är samma person. Hon misstror honom, men blir övertygad av ett smycke Dr Jekyll/Mr Hyde tagit från en av dem han mördat.

När Dr Jekyll förvandlas till Mr Hyde blir hans ögon svarta och kroppen förvrids några sekunder. En fantastisk skådespelarinsats måste jag säga. Jag sitter på spänn hela filmen och biter på naglarna.

Nu kommer vi till missen de gjort:

Dr Jekyll är förvandlad till Mr Hyde och går in på sitt sjukhus för att mörda en man han redan misshandlat. Detta för att mannen såg honom och vet vem han är.

Mr Hyde stänger av respirator med mera medan han noggrant ser till att mannen i sängen förstår vad han ska göra. En plågsam, smärtfull död möter mannen.

MEN när Hyde lämnar rummet sätter han inte på respirator med mera igen, vilket innebär att sköterskan som kommer dit och upptäcker den döde borde anat oråd. Maskiner kan ju inte stänga av sig själv, eller hur?

Via ett nyhetsprogram får publiken veta att mannen i sängen dött av en hjärtattack.

Rekommenderar dig ändå att leta upp den här filmen. Den är bra.

Långsamt hittar vi tillbaka till en nästan normal vardag. Peter har föräldraledigt och avlastar mig med ungarna.

Vi tittar mycket på film och igår låg filmen Dark Water från författaren av The Ring i apparaten.

Den här filmen har jag sett förut, för länge sedan. Den kom ut 2005 och har många år på nacken, men har satt outplånliga spår hos mig.

Dahlia och hennes söta femåriga dotter Cecilia kallad Ceci flyttar in i en sliten lägenhet.

Hon ligger i en bitter vårdnadstvist med sin före detta man och huset de flyttar in i har en hyresgäst som inte syns men hörs.

Ceci får efter bara några dagar en ny kompis, en så kallad låtsaskompis.

Pappan reagerar och vill ha med henne till en psykolog, medan Dahlia går igenom sitt eget privata helvete som är orsakat av hennes mamma.

Långsamt förstår jag varför hon mår dåligt. Hennes mamma var ingen snäll mamma. Hon kom ständigt försent till dagiset för att hämta lilla Dahlia och talade ofta om hur mycket hon hatade det lilla barnet. Både pappan och mamman var alkoholister.

En stor våt fläck som växer sig allt större syns plötsligt i rummet.

Den mystiske vaktmästaren åtgärdar problemet, men måste göra det igen efter några dagar.

Mörkt vatten strömmar ned från hålet och fyller kastrull efter kastrull.

Vad döljer sig en trappa upp? undrar Dahlia efter att ha fått flera nätter förstörda av dunkande därifrån.

Hon smyger upp och hittar öppna kranar överallt där det forsar ut svart vatten.

Vaktmästaren skyller på två unga pojkar som syns lite överallt.

Historien om de som bott där tidigare får Dahlias hår att resa sig. Paret har separerat  och flyttat med tron att den andre tagit dottern.

Så var är dottern? undrar du.

Se filmen och berätta vad DU tyckte om den.

Hur långt kan moderskärlek sträcka sig?

Välgjord enligt mallen och klart sevärd. Ger många tankar efteråt och stannar kvar länge, länge i hjärnan.

 

För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av papper men också prasslet. Du vet det där ljudet som talar om att sidan vänds.

Jag har fått ett mejl från Elib med ett recensionsex av Jenny Forsbergs e-bok Blogga, tvittra och fejsbucka. En bok som jag varit mycket nyfiken på och fick i gåva av Jenny.

 

Det här är en bok som många företag borde läsa, men även vi vanliga dödliga har användning av den.

Ett tips jag kan dela med mig av är att man bör göra bloggen med mera personlig och använda tilltalsordet du inte ni. Den som läser vill känna sig utvald. Det är i alla fall min erfarenhet. Vem vill läggas till i en klump av människor?

Min lilla femåriga son fick en Ipad av oss i julklapp, och jag erkänner att jag hade en baktanke att jag skulle kunna använda den som komplement till min Mac Air som jag är väldigt nöjd med.

I Jennys bok står det om olika sätt att blogga, fejsbucka eller tvittra.

En del företag och enskilda personer har varken lust eller tid att lägga ned på sociala medier och får råd som jag tycker låter helt solklara. 

 

Hon delar med sig av olika böcker där du kan läsa vidare om du vill fördjupa dig i just det avsnittet. De böckerna har andra författare så det är inget försök att göra reklam för sig själv.

Jenny pratar även om det här med att sälja via sociala medier. Jag anser att det är en balansakt. För mycket reklam på facebook eller bloggen skrämmer läsaren snarare än fångar han eller henne. Jag själv stänger av personer som gödslar med reklam för sin bok, kurs med mera och återvänder aldrig mer.

Det här med intresseväckande rubriker är ingen hemlighet, och Jenny Forsberg delar även där med sig av små knep. Vilka ska jag inte berätta. Läs boken du med.

Pinterrest har kommit som en lavin och andra följer med. Plötsligt ska vi prata via bilder inte ord. Jodå, jag tittar på bilderna, men kommenterar sällan. Jag gillar ord. Tycker om att en människa suttit vid datorn och plitat ihop dem, delat med sig av det hon eller han varit med om eller vill lära mig.

Jenny säger att man ska blanda bilder och text eventuellt filmer, och det låter ganska vettigt.

På min blogg har jag gjort det mesta:

Du hittar noveller, filmer, filmmanusförfattarkurs, dikter, krönikor, dagboksinlägg och massor av tips plus länkar från mina författarkollegor. Det är nästan så att bloggen fått växtvärk och skulle må bra av att delas upp i två eller kanske till och med tre bloggar, men om igen, jag själv orkar inte hoppa runt och vill inte heller tvinga mina följare att göra det.

I slutkapitlen diskuterar Jenny det här med hur man säger orden var och vart. Ja, hur var det med det där?

Pratar du med mina barndomsvänner i Hälsingland skrattar de och förklarar snabbt betydelsen av vart, som är ett typiskt ord i vår lilla stad Söderhamn. ”Vart ska du rå?” säger de och lägger till: ”Jag tänker inte vänta här längre jag inte.”

Ha, ha det där med dialekt är underbart tycker jag. Det finns inget härligare än att komma hem och mötas i butiken av någon som pratar med tjocka l och långa ö:n.

Det där var en liten passus. Nu fortsätter jag skriva om Jennys bok.

Nästa intressanta fråga som jag hittar i hennes bok är:

När använder man varken respektive vare sig?

Svaret på det får du om du läser boken som är på hundratjugoen fullspäckade sidor.

Genom att läsa den har jag hittat ett antal sajter och böcker jag tidigare inte haft vetskap om, men många gånger behövt.

Sista sidorna ägnar hon åt att skriva om ordbetydelse.

Jag ler igenkännade vid vissa saker och suger i mig det jag inte visste. Som du nog vet vid det här laget älskar jag att lära mig nya saker och samlar på tips om skrivande. Det finns säkert många sajter och böcker jag inte hittat ännu, men här fick jag en hel del serverat.

Jag avslutar den här recensionen med ett stort tack till Jenny Forsberg att hon tagit sig tid att gå igenom alla dessa faktaböcker och skriva denna fenomenala lilla pärla som säkert kan hjälpa alla som är det minsta intresserade av nätets möjligheter att träffas, eller varför inte företaget som funderar på att börja fejsbucka eller blogga.

Du hittar Jennys blogg på http://jennyforsberg.wordpress.com

Boken hittar du hos http://www.bokus.com/bok/9789113043807/blogga-tvittra-och-fejsbucka-kommunicera-effektivt-i-sociala-medier/

Observera att den endast finns som e-bok.

Expressen var alldeles lyriska, och sa att Olle Sarri (skådespelaren) är overkligt bra.

Filmen börjar med att han vaknar blodig i en säng.

En detalj som upprepas i ett otal filmer med olika vinklar. En karaktär kan vakna upp blodig med liket bredvid sig, en annan kan vakna upp blodig, utan offret. Ja du förstår vart jag vill komma.

Nu hade inte jag läst baksidan på filmen, och visste inte att mannen på duken var gift och hade en son.

För i sådana fall hade jag ifrågasatt första minuterna i filmen.

Om jag varit i samma situation dvs vaknat upp blodig hemma, skulle jag kastat mig upp handlöst för att kolla min son. Vilket mannen INTE gör. Frågan jag ställer mig är om han har gjort dådet själv?

Istället stiger han upp och cyklar till jobbet.

Dock får vi se hur dåligt han mår.

Han skriker av ilska över livets orättvisa efter cirka halva filmen. 

Jodå, Olle Sarri är fantastisk, men jag sitter och småskrattar under tiden vi ser den, för karaktären gör alla dessa saker som vi brukar prata om att man INTE ska upprepa för ofta i ett manus.

Han suckar oupphörligen, lägger händerna över huvudet, tittat ut i intet och så vidare. Allt görs under tystnad så jag förstår att det måste gestaltas.

Hela filmen är tagen från huvudkaraktärens synvinkel, något som kan vara jobbigt bitvis, men samtidigt magnifikt.

Karaktären kör mycket bil i filmen, och…hm…den blir långtradig.

När filmen var slut satt samtliga tittare som ett stort frågetecken. Arga och besvikna på att inte få en enda förklaring, lämnade i ett vakuum av frustration.

Bra film? Nja…

Eftersom det finns två versioner med på skivan börjar vi titta på den andra för att kanske få en förklaring.

Nu vet vi vad som ska hända och ser den på ett nytt sätt. Många av de underligheter vi såg från början rätas ut, men inte de viktigaste.

Vi ger upp, stänger av och lägger oss frustrerade och sura på manusförfattaren.

Om det är bra eller ej tvistas det om. Jag tänker inte se om filmen en tredje gång, och lägger den längst in i garderoben.

Däremot gav den mig lite stoff till mitt eget manus. Att se film är nyttigt. På många sätt.

Det var en recensent på sajten Bokdebutant som satt tänderna i den, och inte alls gillade det hon läste. Kvinnan tyckte att den var ofokuserad utan röd tråd, och jag kan inte annat än nicka instämmande.

Orsaken vet du ju. Jag hade två ynka veckor på mig att få ihop den till bokmässan, och ryckte till mig noveller jag skapat genom Ann Ljungbergs underbara skrivpuff.blogspot.com

Jag redigerade tre nätter i rad, och skickade den sedan snabbt till tryckeriet. Böckerna var nästan varma då jag sålde dem på mässan. Så nya var de.

Igår diskuterade vi det här med att bli recenserad på facebook. Hur blir man det? Och när slutar man ta så illa vid sig av negativa recensioner som stammar från en kvinna eller man.

Hur kan det bli så fel ibland?

Och vad gör att människor följer bloggarens råd? Vill de bli styrda, eller är det av bekvämlighet?

För nog har det blivit så att syns du inte, finns du inte? Samtidigt vimlar det av bloggare som recenserar böcker.

Min bok Pappersskärvor är egentligen ett praktexempel. Den har förvisso fått topprecensioner, men även botten har blivit nådd med en simpel tvåa. Så olika tycker alltså folk om den.

Nu kom min lilltufsa in och vill ha mat, så nu lämnar jag dig ett tag, kära bloggvän.

Ha det gott tills vi hörs igen

Kram