Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

När jag skrev den 2009 var jag inte så duktig på det här med hur man skall skriva, och kunde knappt ta mig in på internet eller ens starta datorn.

Dock lärde jag mig successivt hur allt det där fungerade, och när minstingen Hampuz fått sin dom om knölen i kinden skrev jag ned det jag varit med om och gav ut den i hopp om att kunna stötta någon kvinna eller man som var i samma underliga situation som mig.

För när jag letade efter boken jag sedermera skrev själv hittade jag ingen, och skrev då en själv.

Nu ligger den på skriva-om-hyllan för att enligt Lektör Kristina Simars önskan bli en roman. Hon recenserade den, och saknade bakgrundsinformation, hur familjen levde då allt det där hände. Livet stod ju inte precis på vänt.

Nåväl jag är så glad att den blir uppskattad och i dagsläget har cirka tretusen kvinnor läst den på nätet.

Inte illa pinkat för en glad amatör va?

Ha det

Boken Pebbles pratar om är min PAPPERSSKÄRVOR som jag just nu har ett lager av här hemma till försäljning.

Kika in på min blogg under sidan pappersskärvor så kan du se de andra recensionerna.

Pebbles har verkligen granskat min text, och det här hon skriver om ögon är något jag inte tänkt på.

hur är det med dig? Använder du speciella favoritnamn i dina noveller och böcker, och några utseenden som du fallit för?

Ronnie Lundin som också recenserat min bok anmärkte, eller rättare sagt påvisade att jag ofta använde vissa namn. Och det är nog bara att erkänna. Jag gillar en del namn mer än andra, och försöker kolla tidsmässigt så att de stämmer. 

Inatt jobbade jag på mitt nya manus tills klockan två, så imorse var det lite segt.

Om du har en bokblogg får du gärna recensera ett ex av min bok du också. Mejla mig så hörs vi.

Ha det gott

Kram

Som du vet gillar jag att skriva om det som händer innanför stängda dörrar, och på Ann Ljungbergs Skrivmingel träffade jag en kollega som också skrivit om det.

MORGONGÅVAN är Susanne Bolls debutbok, och jag märker från första sidan att hon använder ett språk jag tycker väldigt mycket om.

Det är många olika karaktärer i den, och successivt slussas jag från den ena till den andra för att i slutändan reda ut trasslet av trådar och glida fram på en enda.

När jag läser berörs, förförs och skräms jag av det som utspelar sig. I mitt huvud ser jag klara bilder på det som händer och blundar emellanåt då de är alltför grova.

Den tunna silkesytan i livet ter sig först väldigt vanlig, men genom Susannes varsamma hand får jag förmågan att komma in i de olika karaktärernas huvuden, och förstår att ytan egentligen är rätt hålig och genomstucken av rostiga knivar.

Emellanåt satt jag med andan i halsen, och vände bladet fort i syfte att snabbt få veta fortsättningen.

Nu skall jag inte berätta för mycket, men jag kan tala om att den handlar om Nathalie som är en sökande konstnärssjäl, och hamnar i säng både här och där. Hon vill egentligen inte, men faller, på jakt efter bekräftelse.

Hon kunde vara vem som helst av alla dessa vilsna själar i världen. Men…

Inte långt från henne finns en man som med rovdjursblick betraktar just henne, samlar information, väntar…

Jonas är ett av de där barnen, de som ingen sett eller hört. Hans hjärta blöder och hjärnan kokar av fantasier.

I Nathalies vänkrets finns Lisa som också bär en hemlighet. En som aldrig kan uttalas.

Hon har sin älskade son Hampus vid sin sida, och en man som hon försöker älska.

Underbara Dagmar är Nathalies mormor, och har utsikt över Odengatan där saker ibland händer som hon inte riktigt förstår. Dagmar saknar människor som inte längre finns nära henne, och är ett porträtt av ålderdomlig visdom.

Peter är en vän till Nathalie som åtrår och tycker om henne, men inte riktigt kommer till skott. Han lever med Stella som älskar honom innerligt, men Peter tvivlar och flyr då och då.

Nu berättar jag inget mer, bara att slutet är magnifikt, precis som jag vill ha det.

Filmmässigt skulle det vara en utmaning att ta sig an manuset, eftersom det inte är så mycket dialog i det, men som bok är den en magnifik berättelse av det som händer bakom stängda dörrar. Det som ibland hörs i huset, men döljs av hög musik.

Läs den, upplev den, förfasas över det mänskliga vansinnet och lusten.

Jaha, alla förlag. Ni kan nog känna er rejält snuvade på karamellen.

Jag hittade recensionen av en händelse när jag googlade på internet.

Nu hoppas jag att nästa bok blir ännu bättre och slår alla med häpnad…eller i alla fall säljer som attan.

Tyvärr tycker jag inte alls att den är så fantastisk som alla skriver. Visst, den är bra, men inte så där att jag slår klackarna i taket och hurrar.

Jag blir däremot väldigt intresserad av att läsa boken som den är baserad på.

Författaren heter Daniel Woodrell

Ree är en sjuttonårig tjej som får ta hand om sin psyksjuka mamma och de två småsyskonen när pappa Jessup måste fly pga en väntande rättegång.

Pappan gör knark som alla andra i den lilla dalen, och karaktärerna som bor där är mer eller mindre halvskumma typer med en inneboende ilska och rädsla för främlingar.

Jessup har pantsatt familjens hus för att få borgen, och de riskerar att bli av med det om inte pappan kommer till rättegången. 

Av den anledningen går Ree ned till dalen och söker upp människorna som inte är intresserade av att hjälpa henne, och ständigt varnar Ree för att fortsätta letandet. 

Vad jag förstår är de släktingar till Jessup och hans familj.

Några få varma själar finns dock, och det är tack vare grannarna de överlever. En kvinna delar med sig av kött och annat, ytterligare än kommer med andra matvaror.

Efter ett tag förstår hon att pappan är död, men utan bevis åker de ut ur huset. 

En oväntad hjälp dyker upp, och Ree hittar ett sätt att bevisa faderns död utan att ge dem kroppen.

Det som slår mig i filmen är att barnen aldrig gråter. 

De två yngre syskonen leker glatt, och av säkerhetsskäl lär Ree dem hur ett gevär fungerar, ifall hon inte skulle vara hemma när något hot dyker upp.

Mitt betyg på den här något lågmälda dramarysaren är inte alls någon allmängiltig lag, bara en syn från mitt sätt att se på film.

Vackra naturscenerier, och Ree:s briljanta rolltolkning lyfter den ordentligt. Jag sitter lite med andan i halsen och väntar på att något skall hända, men det uteblir, och egentligen vet jag inte om det stör mig eller om jag är lättad.

En sak är säker, mina manus är inte alls lika lågmälda. Mera täta, fyllda av saker som dyker upp så sakteliga. 

Tänk dig att du gör ett manus om något halväckligt, vrider det till hemskt, och spär på ord och bild ytterligare så att manuset blir vidrigt. Vad händer? Blir det kassasucce´?
A SERBIAN FILM blev totalförbjuden i Spanien och Tyskland, och innehåller så obehagliga scener att man nästan spyr.
Samtidigt är den mästerligt utförd, och välspelad med skådespelare som briljant får mig att glömma både tid och rum för att fullständigt uppslukas och förfäras av det som utspelar sig på skärmen.

A SERBIAN FILM är så brutal, och egentligen otänkbar att jag egentligen skulle vilja se om den för att utforska manusförfattarens vinklar…eller, ännu hellre…läsa manuset.

Okej, jag skriver just nu på ett brutalt, obehagligt filmmanus som kommer att göra människor upprörda och kanske samtidigt ge dem en tankeställare, men den är inte i närheten av detta monster till karl.
Min karaktär Benjamin som är seriemördare skulle nog aldrig komma på något dylikt.

Så här står det på baksidan:
Den legendariske porrstjärnan Milos har dragit sig tillbaka från industrin och kämpar för att försörja sin fru och deras son. När det förflutna knackar på dörren och Milos erbjuds en stor summa pengar för att delta i en experimentell konstfilm på beställnig av en förmögen privatklient kan han inte motstå frestelsen.
Men projektet leder honom in i en värld av aldrig förr skådad ondska och när kameran börjar rulla är det för sent att backa ur.

Läs själv på fjortonåriga Izabelle Lindbergs blogg 

Hon kommer även att ingå i det testläsarteam jag tänkte använda för min nya bok Hat och en gnutta kärlek.

När jag får så här fina recensioner (och det har varit många nu) då känner jag att hjärta bultar extra fort, och blir ännu mer säker på att den här knöggliga banan till att bli författare är värd vartenda blåmärke.

Emellanåt har jag mina tvivel, jodå…då undrar jag om det kanske är bättre att strunta i allt detta vändande av ord, och pysslet med att redigera texten om och om igen tills jag är så less på den att jag inte vill höra ett enda litet knyst om den.

Men känslan då jag håller boken i handen är exakt lika underbar varje gång, och jag tror att andra författare tycker likadant.

Nu skall jag dyka in i Ivar Hamarsmans värld på Fårö, och skapa ett filmmanus som slår världen med häpnad 🙂

P.s Om du vill se alla recensionerna jag fått hittar du dem på sidan PAPPERSSKÄRVOR

Kika in på min HEMSIDA så kan du läsa många andra skapelser av mig.

Men igår fick jag ett paket med en bok som gjorde att jag la ned alla verksamheter, satte mig i soffan, och blev kvar där flera timmar.

Anledningen var Ronnie Lundins bok Ivar Hamarsman rikaste mannen på Fårö.

Jag bara säger WOW vilken bok.

Den börjar med eld, och innehåller kärlek, hat och spänning i ungefär lika stora mängder. Jag kunde inte släppa den, och struntade i hunger, törst och Gud vet vad. Jag ville veta mer nu…direkt…inte imorgon. Alltså plöjde jag igenom boken, och häpnade, skälvde och gladde mig.

Nu måste jag erkänna att jag är väldigt nyfiken på Ronnies nästa projekt.

De här böckerna ligger på min att-läsa-lista just nu:
Syftet är att lära mig att marknadsföra mitt namn, och mina böcker, och hur jag skall bygga min hemsida bäst för att bära upp resultatet.
Jag närmast slukar innehållet, och skriver med jämna mellanrum ned små stödord för att inte glömma vad jag nyss läst.
Webbredaktörens handbok är fylld av allehanda tips som jag delvis redan anammat utan att ha läst den, och en del saker är sådant som egentligen är självklart.
Till exempel en sådan enkel sak som att tilltala sina läsare med du istället för ni.
För hur många tror du sitter samlade framför en laptop för att läsa bloggar? Inte många skulle jag tro. Däremot sitter vi en och en, och att då bli tilltalade med du är väl nästan självklart. Det känns mer personligt, och lockar människor att läsa vidare eftersom de är utvalda att dela dina innersta tankar.
Det kommer snart en recension av den här på bloggen.