Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Godmorgon!
Inatt såg jag och Peter på filmen it´s Complicated med underbara Alec Baldwin och Meryl Streep i huvudrollerna.

Vem charmas inte av dessa två?
Filmen handlar om Jane Adler som äntligen börjar resa sig efter exet Jake´s otrohet, och den smärtsamma skilsmässan efteråt. Hon är en framgångsrik restaurangägare och har ett gäng nära väninnor.
Barnen börjar även de resa sig efter pappans svek, men förstår inte vad han ser hos den unga kvinnan han gift om sig med.
Nåväl…på en fest träffas Jane(Meryl) och Jake(Alec) och det verkligen gnistrar om henne, vilket gör Jake intresserad.
Han inleder operation flirt med exhustrun, och är alltså otrogen mot sin hustru med sin exhustru.
Ja nog är det komplicerat alltid…
Jake och Jane har en affär, men blir påkomna på en fest till sonens ära. Den nya hustrun ser med förtvivlan hur Jake ser med kärlek på exet, och gör slut på äktenskapet samma dag.

Så nu är allt frid och fröjd tror du…och de lever lyckliga…nä.nä…stopp nu.
Under tiden som Jake inte kunnat träffa Jane har hon förälskat sig i arkitekten som skall bygga till hennes kök. Ha, ha…jag skrattade så jag grät åt den här härliga filmen. Manuset var fyllt av dråpliga situationer, kärlek på hög nivå, och stooooooor igenkänningsfaktor.

Hur det slutar? Se den så får du veta det. Ibland är livet komplicerat.

I mitt eget liv är allt mycket enklare…barn som tjafsar med varandra lika ofta som de kramas, hundar som rymmer och kommer tillbaka lite senare med svansen mellan benen, urcharmiga kattungar som välter vaser så att vattnet rinner över det nylagda golvet, räkningar som skall betalas, tvätt som skall tvättas och lite pyssel inför morgondagens grävning för att bygga plattform till ny rymlig farstu och nytt vardagsrum.
Inget speciellt alls alltså.

Strax skall jag och ungarna äta frukost. Peter har dragit iväg på firmajobb (behöver du en plåtslagare kan jag rekommendera hans firma SPEED BYGG & PLÅT )


Jag fortsätter läsa i boken WEBREDAKTÖRENS HANDBOK om hur man gör sin sida attraktiv för andra än en själv eller ens närmaste släktingar, och hittar små guldklimpar som jag snabbt införlivar i min samling av tips.

Nu har jag ju en lite speciell sida eftersom allt, precis allt på den handlar om mitt skrivande. Varenda bokstav har sitt ursprung i min hjärna, och ändå får du inte se allt jag skriver. En del hamnar i en pärm jag benämner som ide´pärmen.
Senast igår natt blev jag tvungen att öppna den för att skriva upp en ide´jag fick i samma ögonblick som huvudet lades på kudden. Inget sovande där inte, oh nej…upp och skriva ned smådetaljer för att senare skapa något större av det.

Nä, nu måste jag lämna dig eftersom ungarna skriker på mat.
Ha en underbar dag
Kram

Nämligen EAT PRAY LOVE eller LYCKAN, KÄRLEKEN OCH MENINGEN MED LIVET som den heter på svenska.
Och mitt betyg blir en trea av fem möjliga.

Den är välgjord och innehåller olycklig kärlek, kärlek, mat, mat, mat och mera mat. Hm…
Bilderna är snygga som attan, och Julia Roberts karaktär fullkomligt frossar sig igenom filmen…och lider av det gamla vanliga problemet…att inte älska sig själv.
Hon reser till olika länder för att hitta sig själv, och lägger sitt liv i händerna på en tandlös gubbe från Bali.
Undrar varför vi människor måste ha något eller någon att tro på? Varför kan inte en karaktär komma till insikt om att hon eller han älskar sig själv, och blir så pass stark att han/hon kan leva som singel istället för att kasta sig i en mans eller kvinnas famn? Undrar om den filmen skulle slå? Eller floppa totalt?

Nåväl, jag erkänner att tårarna lurade bakom ögonlocken när slutscenerna gick, men…jag var irriterad som attan i mitten över just det faktum att Julia Roberts karaktär var så förbannat töntig.

Jag kommer inte att titta på filmen igen, och är lite besviken över att den inte var bättre.

Vi började morgonen med att ta oss igenom fyra timmar långa filmen PAPPA PELLERINS DOTTER gjord efter MARIA GRIPES ungdomssucce´
Trots att den är från 1974 är den högaktuell med temat att föräldrar lämnar barn som sedan tas hand om av andra, både bra och dåliga människor.
Men framför allt att man inte skall döma hunden efter håren. En uteliggare har oftast en anledning till sin misär, och i de flesta fall vill de vuxna något gott.

Filmen handlar om 11-åriga Loella som aldrig träffat sin pappa och har en mamma som lämnat Loella och hennes småsyskon ensamma för att jobba på båt.

Loella är en fantastisk överlevare, och ett naturbarn som älskar sitt lilla torp i skogen, och har vänner bland udda människor som bor i krokarna runt henne. Bagaren i byn stöttar den lilla genom att ge henne bröd, och hon lär sig rättstavning, räkning och språk av sina vänner, och går bara till skolan för att kolla av sina kunskaper emellanåt.

Längtan efter pappan gör så att hon efter många om och men följer med till stan där syskonen tas om hand av en kompis till mamman, och Loella hamnar på barnhem. Överallt söker Loella sin pappa, och får många vänner på vägen.

Hon saknar sin skog, men tas väl om hand av barnhemstanten som tillåter Loella att ha både orm och råtta i sitt rum vilket strider mot reglerna.
Lögner mixas med sanning och hon gör allt för att vara ansedd som ”normal”

En rumskamrat visar sig ha ett hjärta av guld under sin tuffa yta, och de blir goa vänner.
Sommaren kommer och Loella och syskonen åker tillbaka. Hon springer omkring i skogen överlycklig att vara hemma när hon möter någon med stor betydelse i hennes liv.

Jag grät naturligtvis både här och där.

Igår hade jag och Peter biokväll. Då såg vi en film som heter serious moonlight med underbara Meg Ryan och Timothy Hutton.

Den är helt galet osannolik, men samtidigt är det säkert tusentals kvinnor som haft exakt det här som händer i tankarna när de blivit utsatta för otrohet.
Alla frågor som snurrar runt i huvudet, alla konstiga scener som blixtrar förbi ögonen. Små detaljer som man vill veta, men förvägras av den otrogne mannen som vill sticka till sin nya flickvän så fort som möjligt.(Jodå jag har varit exakt där jag med)
Mannen blir fasttejpad(ja ni läste rätt)av Louise som är hans hustru sedan 13 år tillbaka och utsatt för både det ena och det andra.

Något oförutsett händer som ökar spänningen några snäpp, och paret hamnar i en situation som får mannen att omvärdera sitt liv, och hemliga tankar att poppa ut i verkligheten.

Och slutscenen, ja hej och hå…vilken slutscen. Jag vet inte om jag skall skratta eller applådera och gör både och.
Akta er grabbar om ni träffar på en kvinna som Louise, och för allt i världen…hur mycket ni än dras till en annan kvinna. Gör först slut på er nuvarande relation.
Underbar film, med oförutsägbart slut alltså.

Ärligt talat så är det här en av de mest spännande barnböcker jag läst, och när de vanligtvis tre kapitlen för kvällen är lästa för barnen längtar jag till kvällen därpå för att få läsa fortsättningen.

Michelle Paver har gjort grundlig research och ger underbara naturskildringar och detaljerade beskrivningar av pojken Torak och de andra. Barnen som lyssnar lär sig olika växter, och hur människor förr i tiden levde.

Vi är nu inne på bok nummer två, och jag har köpt samtliga böcker som finns i serien (sex stycken). Vi får följa Toraks vandringar genom Storskogen med sin lilla vargkamrat Ulv.

Just nu är han fången hos Sälfolket och har åkt skinnkanot för första gången i sitt liv. Ulv och han har kommit ifrån varandra, och Torak tar kontakt med klanens Schaman för att varna honom för en sjukdom som drabbat flera andra klaner. Varje kapitel är fullt av nya händelser, och STOR spänning med en liten cliffhanger på slutet som gör att jag ibland till och med tjuvkikar innan boken läggs ihop för kvällen.

Det enda jag har att invända mot är att hon gödslar med orden ”hade” och ”han” istället för att hitta likvärdiga ord ibland. Jag är ingen expert, men det stör mitt läsande, gör mig lätt irriterad över bristen på förändring. Jag är en ordmärkare, jag vet, men eftersom jag läser högt blir det nästan ännu mer påtagligt, och till slut fastnar min blick på ordet så mycket att jag stakar mig.

Jag vet inte om det är översättaren som gjort så, eller om Michelle Paver skriver så i originalet.

Hur som helst rekommenderar jag den här boken å det varmaste till att läsa för barnen, men egentligen är den till alla åldrar.

Hälsningar Anitha Östlund www.novellbloggen-razaha.blogspot.com

När man skall skriva om något som finns i verkligheten tycker jag att det är mycket viktigt att det jag skriver stämmer. På grund av det sökte jag böcker om mördare bland annat, och hittade en hel hög, bland annat denna lilla pärla.

Jag ljuger om jag säger att den är bra, men intressant är den. Mycket intressant till och med. Den väcker känslor och faktiskt lite funderingar över om samhället kanske borde sacka ned farten lite, och börja titta på hur vi behandlar våra barn. Överlämnar vi dem för mycket till andra? Borde vi jobba mindre för att ge våra änglar vår tid istället för fler saker?

För det är det som är kärnan i boken. Genom intervjuer kommer det fram att den grymma seriemördaren som barn blivit illa behandlad ochv utesluten från gemenskapen både i familj och hos kamrater. Utlämnad att klara sig själv genom mobbing och ibland till och med övergrepp.

Ett uttalande som fastnat hos mig är det här:”Ingen såg mig, inte ens lärarna, så det spelade ingen roll om jag var i skolan eller ej. Ibland fascinerade jag om att ta med mig pappas gevär till skolan och skjuta ihjäl dem allihop, Pang! pang!pang!”

Det är ingående beskrivningar av övergrepp på barn, och kvinnor, men även förklaringar hur en mördare tänker innan mordet. Skrämmande nog kan du ha passerat en sådan idag utan att ha en aning om det. För de är som vi, människor av kött och blod, men med konstiga tankar ibland.

Skriver du deckare? Crimehistorier? Eller bara är nyfiken? Läs 448 sidor med fakta från en psykolog som dagligen träffar dessa människor.

Hälsningar Anitha Östlund www.novellbloggen-razaha.blogspot.com

Så har jag äntligen sett den…filmen många pratar om

En tysk vidrig film som får mig att vilja stänga av teven flera gånger, och gör så att jag skriker av ilska i soffan åt aktörerna.
Det har sagts mig att jag kommer att tycka synd om kräket i den, men jag jublade åt slutscenerna.
Jag skall inte berätta för mycket, men se den och våndas.

Imorse satte vi oss i soffan hela familjen och tittade på filmen Bröllopsfotografen.

Jag tyckte att den var skrämmande igenkännande och kände igen allt den stackars bröllopsfotografen gick igenom. Han kommer ju från Värmland och har en sådan där härligt varm dialekt som till och med kan få en sten att mjukna.

Däremot gjorde han tvärtemot mig…Jag kom från de djupa Hälsingeskogarna och var långhårig, osminkad och bar drömmar om att vara den jag var i hjärtat. En tuff tjej med egen stil som drog blickarna till sig.

Killen i filmen var både häftig och hade egen stil, men förvandlade sig själv till en kopia av överklassnubben som var hans flirts farsa. Något som förfasade hans gamla polare, och gjorde föräldrarna förvånade och lätt oroade.

Filmen är fylld av både skratt och allvar, och när den är slut får jag förklaringen varför den gjordes, och varför den känns så äkta.

Ulf Malmros kommer själv från en byhåla och flyttade in till storstaden…det är en lätt överdriven spegling av hans eget liv, eller lätt förresten…min bok Ja älsker däj ja som jag just nu plitar på innehåller minst lika mycket draman.

Det är aldrig enkelt att lämna sina rötter, och hitta ny stabil grund att stå på. Det kan ta månader, ja till och med ÅR innan livet blir lika enkelt som det var i byn. Ibland landar man aldrig mer, och hamnar i ett vakuum mellan allvar och lek lika vilsen som ett bortsprunget barn i staden.