Som ni alla vet har jag gått igenom tre missfall och tre komplicerade graviditeter. Detta resulterade 2009 i boken
Tre änglar och tre mirakel.
En kort resume på den är dessa rader:
Tre missfall på två år, föreliggande moderkaka, grym foglossning, andnöd, tidiga sammandragningar, sorg, glädje och tvivel om min kapacitet som kvinna. Tre komplicerade graviditeter och två näradödenupplevelser.
Jag kunde inte släppa den, ville inte. Orden etsade sig in i hjärnan. Snabbt togs jag tillbaka till min egen kamp, eller vår kamp heter det väl. Man är ju två om att skaffa barn. Orden smet under huden på mig och jag lade handen på min mage som för att skydda ett foster. En rörelse som är så invand sedan de där sex åren jag kämpade att få barn. Jeanett Neij berättar öppenhjärtligt om hur det är att förlora ett barn. De fick lilla Lukas och åkte hem fyllda av lycka som alla andra. Lade sig i sängen varje kväll och sov, som alla andra och vaknade en natt fylld av skräck. Lilla Lukas andades inte, låg bara slak i sin bädd. Jag behöver inte berätta mer. Det här är varje kvinnas och mans värsta mardröm. Att förlora ett barn. Jag tänker inte heller recensera den, bara berätta vad jag tycker, tänker och känner efter att ha läst den.
Genom boken får du veta vad som hände efteråt. Öppet och utan att dölja något tar Jeanette mig till minneslunden, genom läkarsamtalen innan och efter sonens död. Hon berättar vad hon skulle vilja ha från släktingar och vänner, likväl det hon inte velat haft. Hon berättar också om missfallen när de i sorgens flor försökte bli ett barn rikare.
Det är där jag slussas till mina egna missfall och det som hände då. Hur alla släktingar manade på mig att inte sörja och sa att det säkert var meningen, att det varit fel på fostret. Om skräcken att se bloddroppar i trosan. Att alltid ha total koll på var toaletten befann sig. Att alltid, alltid, alltid ha bindor och smärtstillande i väskan, och ett par extra trosor. I mitt fall innebar varje graviditet vägran att åka från hemmet. Vi bodde nära Södersjukhuset då och mina föräldrar i Hälsingland. Under tiden jag läste texten såg jag bilder från vår kamp. Alla sprutor jag tagit, alla snälla och elaka läkare jag träffat dessa år. Alla är inte snälla – jag vet.
Läs inte boken om du är känslig – den är stark och gripande.
Jeanette pratar också om alla känslor efteråt. Hur man kan bli ledsen av att bara se en barnvagn, en gravid kvinna eller ett barn. Jag blev arg. Arg på livet. Arg på min kropp. Arg på allt, och ledsen. Jag nådde botten som kvinna och tog mig med Peters hjälp upp igen. Vi åkte till Thailand – där jag blev gravid (min fjärde graviditet på tre år) Jeanette åkte en kortare resa. Vi beslöt oss för att adoptera barn när vi varit i Thailand några dagar – det finns ungar som behöver hjälp över hela världen, även i Sverige resonerade jag och tummade med Peter.
Jag känner så väl igen oron vi graviditeterna. Jag hade en underbar barnmorska som lyssnade och lät mig komma dit så hon kunde lyssna på fostret. Det slutade med att jag femte graviditeten köpte ett äkta stetoskop för att varje morgon och timmarna emellan kunna lyssna efter fostrets galopperande hjärta. Än idag drömmer jag om det ljudet. Många tacksamma tårar har fallit på grund av det.
Vad finns det för mening med att ett barn dör? frågade jag mig själv och alla andra ständigt. Varför fick det inte stanna i min livmoder och bli ett barn?
Gud tar ibland hem sina barn tidigt, läste jag i en artikel, och grät hejdlöst. Jag trodde ju inte och tror inte på Gud. Varför tog han då mina barn?
“Fostret var sjukt”, sa en släkting. “Det kommer fler”, fortsatte hon och lade till “Det är bara att skaffa ett till barn ju.”
Ha, ha…skaffa barn…det gör man inte. Eventuellt om gudarna är nådig kan man få ett barn, ett mirakel som förgyller ens liv. Det här ordet skaffa kan försvinna helt i bemärkelsen barnaalstrande. Jag var 43 år när minstingen (vårt tredje barn) kom till oss. För gammal enligt en del, inte, enligt andra. Om jag kunnat backa tiden hade jag inte handlat annorlunda, men risken för ytterligare en nära-döden-upplevelse och komplicerad graviditet fick oss att backa, fundera en timme och sedan bestämma oss. Utan att säga för mycket kan jag berätta att det höll på att gå totalt åt pipsvängen. Jag har numera förbud att vara gravid eller föda barn. Peter, min man är steriliserad numera och blev det två dagar efter Lillemans intåg i vår värld. Allt enligt läkaren order som tyckte att jag gått igenom nog med operationer. Nog för ett helt liv.
Jeanette och hennes man (jag tror de är gifta) har mycket gemensamt med mig och Peter. De har suttit på prematuren med ett barn i kuvös framför sig. Då enda sättet att mata lillvännen varit via sond. I den situationen har jag befunnit mig två gånger. Alla fantastiska sköterskor har hjälpt mig när jag knäckt av smärtstillande knappt vaken helt enkelt kört hela min säng till mitt barn. Suddigt såg jag ett litet pyre full av slangar som sades vara mitt, men kunde för mitt liv inte begripa att det var sant. Om den lilla ängeln var min varför låg han inte vid min sida? Och varför, varför pingade klockor hela tiden?
I min bok skrev jag egna dikter. I Jeanettes bok har hon lånat av andra. Underbara dikter jag önskat att jag haft nära när jag gick igenom allt detta.
Jag skrev min bok för att peppa kvinnor i samma situation. För att visa att allt man går igenom under graviditeten ger ett resultat. Att blod i trosan inte alltid innebär missfall och att en del blöder sängen full utan att förlora fostret. Jag skrev en bok jag själv saknade när jag var mitt i det hela. När hela min värld bestod av sjukhusbesök, ambulanser, sprutor, lugnande ord och insikten att alla gravidtidningar visar den bästa sidan av en graviditet, vilket min inte var.
Jeanette pratar också om det här att glömma ett barn som dör. Näe det gör man inte. Barnet har legat i ens kropp, fått ett smeknamn, sparkat inuti en och man har hört hjärtat slå, sett det lilla livet på en skärm. Om man som Jeanette och hennes man också haft den lilla i sin famn då glömmer man absolut inte. Jag hade tre missfall och sörjde dem alla, men de var tidiga och jag hann inte känna några sparkar eller höra några hjärtslag. Efter flera bedrövelser blir man luttrad, i alla fall blev jag det. Varje plus på teststickan innebar total uteslutning av farliga drycker (cocacola, sprit, vin mm) och inga resor från Stockholm (inte ens till utkanten av stan), inget gymmande, kort sagt ett lugnt liv på gränsen till ickeliv.
En av graviditeterna låg jag x antal månader för att överhuvudtaget få det lilla livet att stanna kvar i magen. Jag, lilla hoppetossan med sprall i benen skulle ligga stilla med korta utflykter till toan som enda rörelse. Jag låg och läste, tittade på tv, och förväntade mig varje dag att få åka i ilfart till sjukhuset. Peter fick bara lämna hemmet för att jobba och handla. Det var tufft, men naturligtvis värt varje sekund. Att de renoverade lägenheten ovanför samtidigt höll på att göra mig tokig. Som tur var textades nästan allt på teven dagtid.
Ordet blå innebär inte för mig färgen – istället ser jag min nyfödda dotter hängande mellan barnmorskans händer. Blå, livlös, ickeandandes, troligen död, tänkte både Peter och jag med hjärtat i halsgropen. Och läget var akut. Min lilla ängel hade haft navelsträngen lindad två varv runt halsen och svimmat. Hennes lilla hjärta slog med bara femtio slag istället för de galopperande glada jag hört tidigare. Jag glömmer aldrig den synen. Aldrig. Inte hon heller. I hennes fall är det tydligen känslan av att vara nära döden. Zabine har haft grymma mardrömmar/maror som ridit henne från spädbarnsåldern och inte lättat förrän nu. Alltid om att dö.
Ordet röd innebär inte heller någon färg, jo rött blod som forsar och hotar döda mitt barn, eller ta mitt liv i förtid. I korta flashar kan jag drömma om det än idag. Den korta tiden mellan insikten att något händer och att jag ska föda. Smärtan finns där, både fysiskt och psykiskt.
Man glömmer aldrig. Jag glömmer aldrig, och vaknar varje morgon med ett leende och tackar livet att jag fick stanna kvar, att barnen fick stanna hos oss. Det är vissa ögonblick jag aldrig glömmer – sånt som i andras ögon kan te sig betydelselöst.
En solig dag stod jag på perrongen vid Gullmarsplan. Det var lite kallt i luften och en kvinna stod med ryggen mot mig och drack en öl. I kassen hon bar fanns fler öl. I ena mungipan hängde en cigarrett. Jag tror att jag hade gått igenom min tredje skrapning och funderade på att lämna Peter för att han skulle kunna skaffa en kvinna som kunde ge honom det han ville ha- ett barn. Jag hade ont efter ingreppet och mådde skit psykiskt.
När hon vänder sig om ser jag att hon är gravid. HON ÄR GRAVID.
Jag blir kräkfärdig och håller för munnen för att stoppa uppkastningen. Den där kvinnan som gör allt för att förstöra sin kropp är GRAVID. Hon ska få hålla ett litet barn i sina händer, medan jag som sköter mig exemplariskt får missfall på missfall. Stönande sätter jag mig på en bänk och försöker vända blicken åt ett annat håll. Det går inte. Jag stirrar på magen och fylls av hat mot livet som är så orättvist. Gråtande tar jag mig samman och lämnar perrongen. Springande tar jag mig hem genom att följa vägen till Hammarbyhöjden och slänger mig flämtande, snorande i soffan.
Jag vet att jag var överkänslig och att kvinnan kanske inte alls var så hemsk, men mina tankar exploderade och fyllde min redan sprängfyllda duk av bilder jag sett. Jag var inte rationell, hade alldeles för ont i själen och funderade många dagar på att avsluta livet.
För att svara på den icke ställda frågan i Jeanettes bok. Nej, man glömmer aldrig. Om någon på min 90-årsdag ber mig berätta om den här tiden kommer säkert sorgen att förmörka orden lika mycket som de gjorde dagen efter och bilderna kanske är skumma på grund av dålig syn, men glömmer gör jag aldrig.
I Jeanettes fall finns det fotografier på en nyfödd Lukas och minnet av doften från honom. Det finns en minneslund att återvända till, men vad är det mot att se sitt barn växa upp till en trotsig treåring? Jag fick ut något av mitt slit och av pressen på min kropp. Tre underbara ungar som jag än idag går in till och kollar att de andas. Att de fortfarande lever.
P.s
Medan körsbärsträden blommar kan med fördel läsas av de som förlorar ett barn för att de ska få stöd i sin sorg, men framför allt borde den läsas av de som står de sörjande nära. Jeanette har många synpunkter på och tankar om hur man behandlar de som förlorat ett barn.
+011.JPG)
