Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gården

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

April 20th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Ge ut en bok själv-egenutgivarna hjälper dig


Är du en av de där som har en dröm att ge ut en bok och envist skickar in manuset till än det ena än det andra bokförlaget?
Sitter du på din kammare och plitar ihop sida efter sida medan livet pågår som vanligt utanför fönstret.
Har du drömmar om att en dag se ditt ansikte i en bokhandel sida vid sida med din bok?

Jodå många är vi som drömmer om det här, men få får chansen att visa upp sin skapelse, det de kämpat så mycket med, rivit sitt hår och nästan förstört sin relation för. Drömmar är härliga, men måste då och då förverkligas för att inte knäcka den som har dem.

Jag var en av de där som skrev en bok, och skickade den till förlag för att bli refuserad gång på gång.
Självbiografin Tre änglar och tre mirakel ansågs tillhöra en alltför smal nisch, men fick hejapårop från flera håll.
Nu har jag inte sådär överdrivet med tålamod att vänta på saker, så jag nosade upp ett print-on-demand förlag och tryckte upp den själv.
Sedan var det det här med marknadsföring…hm…hur gör man?
Om igen Googlade jag och fick massor av tips. Tips som jag sedan skrev ned på min hemsida.
Några enkla tips är att trycka upp några hundra och ställa sig på ICA-parkeringen och sälja dem för hundra spänn styck.
Ett annat är att besöka Vistaprint som tillhandahåller både visitkort, klisterdekaler och framför allt magnetskyltar där du tryckt upp bild på boken och din sajtadress.


Hur det gick?
Boken säljs sådär, men har fått en kompis i hyllan som består av novell- och diktsamlingen Pappersskärvor som fått inte mindre än åtta kanonrecensioner och finns i bokhandeln nära dig, men naturligtvis också hos nätbokhandlarna.

Men numera finns något som inte fanns då jag klurade på det här: 
En förening som heter Egenutgivarna där du för tvåhundra kronor blir medlem i en skara med kvinnor som gett ut sina egna böcker och vet exakt hur det går till. En guldgruva av erfarenhet som kan hjälpa just dig att bli den där som sitter i bokhandeln och signerar en bok med ditt namn på.


För att lära mig förmedla filmen jag ser över datorn då jag skriver min noveller, dikter och böcker gick jag Manuspiloternas filmmanusförfattarlinje som dels är gratis, men också ligger nära mig. 
Där träffade jag lärare som passionerat lärde oss allt de kan och lite till, och jag fick just det där extra jag suktat efter. 
Via tavlan och rösten tog läraren oss till möjligheternas kammare, drev ut alla negativa tankar och fick mig och de andra att vilja förmedla, beröra och förföra med hjälp av bilder och ord.

Idag jobbar jag med ett nytt projekt som heter Hat och en gnutta kärlek. Det ska förhoppningsvis bli både en film och en bok, men det är svårt att hitta någon som vill göra film med en rudis som mig. Det är mycket pengar som ska ut.
Undrar du något, så hör av dig via facebook där jag finns i mitt namn Anitha Östlund
Ha det
April 19th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Jobberbjudande-struliga Iphones

God kväll

Idag gick det inte riktigt som jag ville på några sätt.
Lilleman ville inte till dagis, men godtog att jag lämnade honom då vi var där.
Efteråt åkte jag till kommunkontoret och lämnade inkomstförsäkring, sedan åkte vi hem, jag och min hund Chicco.
Eftersom min Iphone slutat att gå ut på nätet googlade jag på det och frågade även på facebook hur man gör.
Efter några timmars trixande hade jag löst problemet med hjälp av skrivarvänner och en tjejs inlägg på nätet. Man stänger helt enkelt av den, tar ut sim-kortet och väntar ca tio minuter.
Sedan i med attiraljerna, startar den, och voila är den som ny.
Idag sökte jag jobb via facebook. Egentligen borde jag väl tänkt på det för länge sedan, men…
Nåväl, det tog inte lång stund innan det första mejlet dammade in:
Ett erbjudande om att bli kulturskribent, dock ideellt alltså obetalt, men en pinne i karriärstegen kanske. 
Några timmar senare kom nästa erbjudande, att vara spökskrivare…något som verkligen tilltalar mig och lätt skulle kunna bli min födokrok eftersom jag alltid varit så fascinerad av människoöden.
Nu har barnen lagts och jag ska in i manuset…jag ska det…NU
Adjöken 
Kramar
April 19th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

TEMA Städa

“Snälla, snälla rara dammtussar jag ber er…försvinn ur min åsyn, göm er under en mattkant eller nåt. Visa er inte här förrän jag har tid att ta itu med er.” Katarina stod på golvet med vattnet rinnande runt kroppen, och en stor pöl bildades under henne. Håret spretade åt alla håll, och mascaran från igår hade smetats ut under ögonen.

De små går ulliga tottarna tittade på varandra och log. “Skulle de göra det? Försvinna? Lämna det här underbara huset där de kunde gömma sig då den stora drakdammsugaren kom fram. Åh nej, inte en chans. De tog varandra i handen och dansade runt i den lilla skärvan av sol som smugit sig in genom fönstret. Snurrade runt, runt tills katten i huset hoppade på dem med ett högt jamande.
Kattan hade länge velat fånga de där mystiska väsena som smög omkring utan ben i huset. Hon var både fascinerad och skrämd av dem.
I en enad attack befriade dammtussarna som hunnit undan sina vänner. De borrade sig in i kattans nos och öron, skickade små illande strån in i de tunna ögonspeglarna.
Fräsande släppte hon sitt byte och sprang snabbt iväg till sin säng. 
Katarina trodde inte sina ögon, och lade sig på mage för att se bättre.
Tussarna gled sakta ihop till en enda stor tuss, och tog sats…
Hon hann aldrig fatta vad som hände, men ena sekunden låg Katarina på mage på köksgolvet med en mängd grå runda dammtussar för att i andra sekunden befinna sig invävd av grå äcklig smuts fylld av allehanda mystiska ingredienser.
En efter en gled de ned i strupen och kvävde henne.
April 19th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Jobbsökande-podcast-app till iphonen

Internet fortsätter sega, och gör så att allt jag vill göra tar dubbelt så lång tid.

Igår, eller rättare sagt inatt satt jag med min hemsida tills ett igen. 
Men nu tror jag det ser bra ut, några smådetaljer återstår. Det förbannade internetet lade ju av i slutet, och förstörde en massa jobb jag gjort och inte hunnit spara.
Försöker lära mig hur man gör en app till Iphonen för att via den sälja mina noveller till människor som åker till jobbet mm
Det jag tänker göra annorlunda än t.ex Novellix, är att jag tänker läsa in novellerna. En varje dag är det tänkt.
Klurar på hur jag ska göra det hela, och hamnade igår på en författarkollegas briljanta förslag att använda podcastsändning.
Någon som har erfarenhet av det?
Dela gärna med dig var du kan. Jag är totalt rudis på det, och dammsuger nätet efter information.
Jobbar också på en affisch som jag ska sätta upp lite varstans om Dogwalking, rensa rabatter, handla, och flera saker till som jag kan anlitas för.
Det är nästan löjligt att jag går arbetslös när någon säkert behöver min hjälp.
Jag är både teknisk och kan skriva, städa, och säkert mycket annat. Undrar hur många pensionärer som sitter ensamma hemma och funderar på livet. Kanske till och med längtar ut på en promenad, men inte har något sällskap. Jag trivs med att umgås med äldre. De har ofta mycket spännande saker att berätta, och jag älskar att höra om hur det var förr.
Jodå, jag vill helst skriva, men verkligheten är en annan…det är bara att inse fakta. Peter går på knäna av trötthet. Han lägger plåt hela dagarna, renoverar på kvällarna, och ska också vara en närvarande pappa. Det är ingen enkel ekvation vill jag lova.
Igår satte han och grannen in en massa nya fönster, både på över och undervåning. 
På dagen kom en annan granne och hjälpte oss ha ned en lååååååång tall som varit oroande nära att välta över vårt hus när stormarna dragit över Näs. 
Nu har jag sparat en bit att ställa min fågelstuga på i vinter, så inte rådjuren ska kunna tippa den och äta upp fågelmaten.
Att det dessutom blev väldigt ljust på vår veranda är inget minus. Solen kommer att ösa sitt innehåll över oss i sommar.
Jag intervjuade honom efteråt varför han just blev arborist, och svaret var “Det bara blev så, men jag älskar det.”
Härlig gubbe som jag babblade en hel del med.
Idag hade jag problem med Lilleman som om igen blir slagen på skolan. Han skrek och grät, ville vara hemma med mig.
Personalen är underrättad, och ska prata med barnen som gjort det. 
Jag ger dem en chans för Lilleman älskar att vara där, och har hittat två likasinnade själar.
MEN om det fortsätter tänker jag stega in på rektorns kontor och prata allvar med honom.
Nu sitter jag i bilen och väntar på att skatteverket ska öppna så jag kan lämna in en inkomstlapp från både mig och Peter. De vill ju Gud bevars ha en ny igen. Ha, ha…min inkomst har sjunkit ännu mer, och snart…blir det väl inget kvar.
Igår hittade jag ett jobb förresten…grannbyns cafe söker personal, så jag skickade mitt CV.
På kvällen berättade Peter att de tydligen inte har så bra avans, och verkar ha ekonomitrubbel, så…nja…det låter lite vanskligt att börja där.
Förresten har jag inte ens fått något svar. Oftast uteblir dem ju helt.
Solen skiner, men kylan håller Tumba i ett iskallt grepp. Vantarna som jag plockade undan förrförra veckan har åkt fram igen, men däcken på bilen skiftade jag igår.
I morse var det isfläckar på vägbanan, men jag körde lugnt.
Ha en underbar dag, och som sagt har du ett jobb eller vet något om podcast eller appar till Iphone får du gärna höra av dig.
Kram
April 15th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Varför jag blev med barn igen, och igen och igen-TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL

Igår fick jag frågan:

“Varför skaffade du inte preventivmedel och adopterade barn istället för att utsätta dig för det du gjorde? Du visste ju att risken var stor att det blev samma sak?
Hon syftade på alla komplikationer som jag gick igenom då jag var gravid, och satte fingret på en sådan där känslig punkt som jag själv många gånger närmat mig.
Varför skippade jag inte alla planer på barn, eller…i alla fall nöjde mig då jag fått vår förste son? Han hade överlevt trots att han kom nästan två månader för tidigt, och inte var större än att han nådde från min hand till min armbåge. Ett litet pyre på 2350g, så liten att jag knappt vågade ta i honom.
Varför i all världen stod jag några månader senare med ett plus på graviditetstestet?
Jo jag trodde att jag som alla andra kvinnor kunde ha en sådan där underbar graviditet där man vankar som en anka under de sista månaderna och har lite småkrämpor.
Sedan ville jag ju så gärna ha ett syskon till vår älskade unge.
De tre missfallen innan skyfflade jag bort ur minnet.
 
Min lilla tjej orsakade stora plågor, och en kvinna som läste min bok TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL som handlar om det här, ansåg att min dotter aldrig någonsin skulle få läsa den. 
“Förstår du inte vilken stor börda du lägger på hennes axlar om du visar det här? Hon kommer att digna av skuld över att ha vållat dig, hennes mamma en så stor smärta, OCH inte att förglömma…nästan dödat dig.”
Jo visst var vi nära att dö…båda två, men vi överlevde…kämpade oss tillbaka, i varsitt rum. Hon med sin pappa bredvid. Jag ensam i ett rum fullt av läkare som pratade över mitt huvud, desperata.
“Och varför, varför, varför blev du då gravid en tredje gång? Det var väl ändå onödigt?” sa hon och suckade. “Jag skulle nog stoppat vid den första graviditeten. Jag menar…” hon tystnade, och jag passade på att prata.
“Jag älskade att vara mamma. Njöt av varenda sekund, och tänkte inte på det här med att skydda mig, eller…jo…jag använde pessar, men…ibland så bestämmer sig Ödet för att gripa in. Vår lilla kille är ett oplanerat mirakel enligt läkarvetenskapen. Tillverkad då jag inte skulle blivit gravid, och sedan räddad ett antal gånger i magen, för att sparka sig ut två månader för tidigt.”
“Och då höll du på att dö igen? Var det inte så?”
“Jo, då var det ytterst nära att Peter blivit ensamstående pappa till tre småbarn. Så nära att jag blev förbjuden att någonsin bli gravid igen.”
“Och?” sa hon uppfodrande. “Blev du det igen? Du struntade i läkarnas råd tidigare så…?”
“Nu är Peter steriliserad”, säger jag skrattande. Min kropp har också sagt ifrån.
“Om du visste allt du vet idag…skulle…skulle du göra om det?”
“Om jag fick barnen igen menar du? säger jag och ler. “Absolut.”



January 27th, 2012 by Anitha Östlund Meijer

Jag har fått en Award från min bloggvän.

Nu har jag fått en Award igen. Denna gång från underbara Kim Kimselius som åker land och rike kring för att lära våra barn historia med sina böcker.

Awarden ser ut så här:

Kan tillägga att alla dessa belöningar jag får av mina vänner värmer hjärtat och gör mig stolt över att kunna det jag gör.
Letar ett “vanligt” jobb, men livet verkar sätta käppar för det av någon anledning. Kan det vara för att jag skall skriva månntro?
Jag är fatalist och tror på Ödet inte Gud, och ibland…ja ibland verkar det som om vi jobbar åt samma håll.

Idag har jag redigerat min novell till Antologin, men också letat jobb alternativt utbildningar. Att jobba deltid vore perfekt, men…ingen vill ha en trebarnsmamma strax under femtio med skrivartalang.

Nu är det dags att ta ett varmt bad och bara vara några minuter. För ikväll är det fredagsmys med barn och karl, OM jag nu kan slita mig från manuset. Nåväl…i värsta fall får jag skriva inatt.

Ha det gott min vän

December 14th, 2011 by Anitha Östlund Meijer

Utmaning via Skrivarkalendern-flödesskriv text på max 100 ord

Idag sätter jag ut utmaningen från Skrivarkalendern här, och uppmanar dig att göra en likadan.

Dagens var att flödesskriva en text på max 100 ord, renskriva den och skicka båda till Ann Ljungberg.
Jag har inte tiden att renskriva, men blev rätt nöjd med denna.
”Somliga går med traaaasiga skor, säg vad beror det på?”
Tina sjunger så högt att kristallkronan klirrar, och vi barn sitter storögda och väntar på nästa rad. Vi har hört låten flera gånger, men tröttnar aldrig. Hon dansar runt i ett par gråa slitna tofflor med förklädet flygande, och det gråa håret är noggrant flätat under hättan.
Jag hämtar pappas skor som sett bättre dagar, och ger dem till Tina som fortsätter sjunga.
”Gud fader som i himmelen bor, kanske vill ha det så?”
Skrattande tar hon emot dem, snurrar ett varv och kastar dem i sopkorgen.

Naturligtvis spinner min skalle vidare på berättelsen, och jag kan berätta att den i förlängningen handlar om barnens pappa som vägrar att skiljas från sina älskade skor, och gång på gång plockar upp dem ur sopkorgen där hembiträdet lägger dem medan hon trallar på samma visa.
December 12th, 2011 by Anitha Östlund Meijer

En pågående katastrof som du kan lindra

Nu stjäl jag ett blogginlägg från min bloggvän Mångmamma.

Så här skriver hon, och jag håller med henne till 100%
”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp

November 2nd, 2011 by Anitha Östlund Meijer

TEMA Efterskalv

Knappt hade marken stoppat att röra sig som en konvulsivisk mask i mitt blomland, förrän råttorna trängde sig upp ur sina hålor med skummande käftar, och stora, svarta skräckfyllda ögon.

Jag kunde plötsligt höra mig själv andas, och saknade ljudet av kanariefåglarna som kvittrat utanför.
När min kropp kastades iväg var jag helt oförberedd, och låg med skallrande tänder kvar på backen och lyssnade på hur efterskalvet fick rutorna i byggnaden att krossas ett efter ett. Skulle jag någonsin få träffa mina barn mer? Var mina älsklingar i säkerhet? Och Moira, min Moira hur var det med henne?
När jag lyfte upp mobilen ur den lilla röda väskan som jag alltid har hängande på magen började den plötsligt ringa. Ljudet var skorrande, inte alls lika vackert som förr, men på den spräckta skärmen läste jag namnet på min man, och kände hur hjärtat fladdrade till av lycka.
“Hej älskling, hur…?”
Jag var sprudlande glad, och rösten darrade av förväntan.
“Hej, jag heter…”
Rösten i telefonen tillhörde inte Kenneth, eller någon annan som jag kände. Sakta förklarade den unga polisen vad som hade hänt, och att jag måste försöka komma dit. Min man andades fortfarande, men slutet var nära.
Utan att lyssna vidare tryckte jag av luren och tittade på mig själv. Kroppen verkade intakt, men jag blödde på några ställen. Oändligt sakta segade jag mig upp med hjälp av en stol som fortfarande stod upp, och haltade ut till trapporna…som inte längre fanns där. 
October 27th, 2011 by Anitha Östlund Meijer

27 oktober 2011 Halloween, Sälja guld, tidningen skriva

Nattens mörker har lindat in mig, och Peters snusande hörs. Katten ligger kurrande vid mitt huvud, och ett jämrande skrik landar i mina öron.

“Mamma!” tystnad “Mamma!”
Det är Razmus som skriker, och jag kastar mig upp efter en snabb blick på klockan som står på obarmhärtiga 4.00.
När jag tråcklat mig förbi halvstängda dörrar, lego på golvet och en barngrind upptäcker jag att Razzel sover. Lugnad går jag tillbaka till sängen efter att ha kollat Hampuz blöja, och smekt Zabine över kinden.
Några sekunder senare är det dags igen.
“Mamma!” tystnad “MAMMA KOM!”
Naturligtvis vaknar jag igen, går yrvaken upp, tar på mig tofflor och snubblar iväg till barnens rum.
Den här gången sitter Raz upp, och gråter.
“Jag har så ont i halsen, också hostar jag.” 
Han harklar sig, och lägger handen på halsen.
“Jag vill ha en halstablett.”
En snabb blick på köksklockan säger mig att den vandrat till 4.30, och suckande hämtar jag en tablett, förmanar honom att inte lägga sig förrän tabletten är slut, och lägger mig igen.
Nästa gång jag slår upp mina melerade ögon har visaren precis passerat sex, och det är dags.
En snabb frukost, påklädning, och sedan sminkning av Zabine som har halloweenfest idag. Hon ser riktigt läskig ut, och jag är nöjd med mitt jobb.
På skolan vimlar det av fladdermöss, djävlar, prinsessor som dött, mumier, och spöken. Man kan nästan se hur gott ställt en del har det, vissa har påkostade dräkter, hattar, fingervantar och masker, medan andra tagit något hemma, klippt lite zicksack, och använt mammas smink. Det har liksom eskalerat till hemska höjder det här, och blivit påkostat som attan. Herregud, det är en dag det gäller…några puttefnuttiga timmar. Jag är lite emot att lägga hutlösa summor på en dräkt som är urväxt nästa år, och aldrig används vid något annat tillfälle. Jag menar…en prinsessklänning använder lillstumpan flera gånger, men en häxklänning hänger övergiven i garderoben imorgon, likaså hatten.
Lilleman och jag träffade hans lärare Isabell och fick höra att magsjukan sakta försvinner från avdelningen, dvs deras avdelning…det finns tre eller fyra till.
Näpp, Hampuz får vara hemma med mig veckan ut, så får vi se vad nästa vecka bjuder på. Lite svinkoppor kanske?
Nu skall jag och Lilleman åka till Tumba för att sälja allt vårt guld. Ha, ha…några mängder handlar det inte om, bara några gamla förlovningsringar.(Peters ring från exet, och min ring från nu)
Mina fingrar sväller och omöjliggör ringbärande, så de ligger i badrummet och samlar damm.
Skall bli spännande att se hur mycket de är värda.
Sedan är det dags att åka hem för att gona ned mig i soffan och läsa nya tidningen Skriva som damp ned i lådan igår. Bläddrade lite igår, och gillade det jag såg, men gör en djupdykning senare.
Ha det gott
Ha en härlig dag