Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Lilla Zabine klagade på ont i magen och huvudet och fick ligga i vår säng.

Till slut hade de stillnat och sov sött. I alla fall en stund.

Lagom tills mitt nattpass vid datorn var över vaknade Zabine igen och sa att hon hade ont i skallen. Lilla gumman fick massage och smärtlindrande, sedan somnade hon om, men sov oroligt.

Jag skrev en novell till Allas tävling igår och skickade in den idag. Den får inte vara på mer än 6000 tecken så det blev en kort en.

När den var klar skrev jag en novell till min skrivarkurs och redigerade det. Novellen skulle bestå av en person som inte gjorde någonting. jag skulle skriva om det som hände inuti. Du vet det där personen ser , hör, känner, anar med mera. Riktigt spännande blev den. Jag älskar utmaningar och det var verkligen en sådan. Jag som brukar kasta ut mina karaktärer på upptåg tvingades skriva om en karaktär som satt på en stol.

Som vanligt sveper flowet tag i mig och gör att det är svårt att stänga datorn. Klockan blev två innan jag slöt mina blå. Men orden lämnar mig inte ifred och liggande i sängen fortsätter jag berättelsen jag nyss påbörjade.

Idag var det segt för ungarna att ta sig upp. Frukosten tvingades ned i halsen och Lilleman som är ledig hela veckan sov vidare utan att kunna väckas. Peter fortsätter att vara föräldraledig hela veckan ut och det ska bli skönt att få vila ut. Tre barn kräver mycket av ens krafter, men det är samtidigt mysigt och jag tror att om några år när det är dödstyst i huset då kommer jag att sakna kaosfyllda morgnar och barn som pladdrar i ett. Tiden går så fort. Vips är de stora och sällan hemma.

Nu har Peter åkt iväg med barnen och jag ska passa på att skriva innan han kommer tillbaka. 

Dagen kommer antagligen att bestå mest av snickeri och skottande.

Hur blir din dag?

Du har väl inte missat mina börjor? Klockan tio hittar du nummer 208 på min blogg. 

Och du har väl inte missat min kurs om filmmanusskrivande?

Ha en underbar dag

“Vad är det för fel gubben? Visa mig.” Han ställde sig på knä bredvid hunden och klappade den. Visa husse.”

Hunden viftade sakta på svansen och slickade Kenny på handen.

“Där inne?” Sa han och pekade mot ett stort buskage. “Är du säker?”

Hunden lade huvudet mot marken och morrade.

“Duktig hund. Kom så kollar vi.”

De gick försiktig mot buskaget, hunden med bakåtstrukna öron, Kenny med handen på kniven han alltid förvarade i fickan. 

Det brakade till och en man sprang klädd i svart sprang iväg.

Det var gasen från hennes mage som stank. Många i klassen förstod inte vad som hände mitt framför ögonen på dem. Fattade inte varför den lilla tjejen blev inbunden och knappt svarade på tilltal.

Hon bar alltför stora kläder och vägrade visa sig naken.

Alla tecken fanns där, men ingen vågade fråga.

En enda mening hade kanske gjort skillnad. Ett enda litet ord. 

“Hur mår du?” En mening där någon visade att de såg vad hon gick igenom. Att de brydde sig om den lilla tilltufsade spillran som passerade genom deras liv.

Ingen sa något. Skvallret gick på skolgården. De pekade och skrattade.

Hon orkade inte resa sig igen. Inte själv.

Om du ser någon må dåligt. Ser tecken på självsvält eller annat. Fråga hur hen mår. Ignorera inte dina medmänniskor. En dag är det du som står där. Ensam.
Om du vill veta mer om det här kikar du in här
Deras facebooksida hitta du här

Razmus har bara jävlats hela dagen med sina syskon. Jag försökte få honom att ägna sig åt annat än spelandet och kom med förslaget att vi skulle gå ut och åka snowracer.

Vad jag fick för svar?

“Nej mamma, det är tråkigt.”

Då föreslog jag att vi skulle rita.

“Nej, det är också tråkig. Får jag låna din mobil och spela istället?”

Grr och morr snart blir jag galen på samhället som det ser ut idag. Barnen lär sig ju för attan att INTE gå ut och att INTE leka.

Imorgon tänker jag tvinga ut hela gänget, så det så.

När det blivit mörkt tutade jag och ungarna iväg till skolan för att Zabine skulle få vara med i luciatåget som gick utomhus. Då är det ingen risk att hon smittar någon, tänkte finurliga jag och ändå får tösen vara med i gemenskapen.

Razmus lekte Herre på täppan med en kille och lillebror Hampuz. Inga mjukisar där inte, oh no…tuffa tag, hååååårda tag. Gråt och ilska i samma portioner.

Jag fick stoppa kombattanterna flera gånger.

När vi åkte hem snöade det. Du vet sådär underbart vackert. Det dalade ned ett antal flingor framför billyktorna.

Nu har ungarna äntligen kojat och jag ska skriva fakturor åt Peter. 

På kontoret ligger det högar med oläst litteratur som väntar på att jag ska öppna dem. Det har blivit mitt ständiga dåliga samvete.

Försökte ladda in filmen från vigseln men misslyckades. Min gamla dator är just för gammal.

Ha det 

Kram

“Mamma!” lät det om och om igen.

Jag lade mig på andra sidan och somnade igen, lätt irriterad över att min älskade nioåring alltid väcker mig på mornarna.

En liten stund senare väcks jag igen av Peter. 

“Razmus spyr”, säger han och suckar. “Faan, inte idag av alla dagar. Vad gör vi nu då?”

Jag rusar in till Razzel utan att svara och frågar hur han mår.

“Illa”, svarar den lille och fortsätter titta på teven.

Dagen gick i flygande fläng och flera gånger var jag fullt övertygad att det var min tur att bli magsjuk.

Flera stycken ringde eller sms:ade mig och gratulerade. Jag fyllde ju 48 år 

Razmus spydde om och om igen och jag förmanade de andra barnen att inte sitta så nära honom.

Klockan tolv for vi hemifrån. Jag hade klätt mig helt i vitt och både Zabine och jag var dagen till ära sminkade.

Razmus var inte ett dugg brydd över att få stanna hemma och verkade närmast lättad. Vi är ganska lika på det sättet han och jag. Jag gillar att vara hemma och poa med mitt. 

Som vanligt när det gäller Peter så var vi lätt försenade, eller rättare sagt exakt prick i tid. Jag är en sådan som kommer alldeles för tidigt till ett möte. Han kommer prick eller för sent. Med tiden har jag lärt mig att ljuga om tider och på det sättet fått honom att alltid komma i tid.

Jag var ärlig den här gången och sade klockan ett. Hm…ibland är det bra att ljuga.

Det blev en något halkig resa. Snömodden låg som ett tunt lager ovanpå isen.

Rita, vår barnflicka och dagens fotograf var något försenad och kom springande hon med.

Peter skrämde mig genom att fråga om jag hade hans plånbok, vilket jag INTE hade. Hjärtat halkade upp halsgropen och jag såg framför mig hur vi fick ställa in bröllopet.

Vi kollade kameraväskan där jag förvarade min plånbok, men hittade inte Peters. Då sprang han ut till bilen för att titta om han eventuellt glömt den där. När Peter kom tillbaka ryckte han på axlarna och frågade om jag hade en aning vart jag lagt plånboken.

Men jag såg på honom att han ljög och visst var det så. Plånboken hade legat i vindrutan.

Skrattande pekade han på mig och sade, “Nu blev du orolig va?”

Hampuz ville spela på min mobil, likaså Zabine. De var uttråkade.

Zabine var förövrigt klädd som en brud. Vacker som en dag och såååå söt

.

En man kom ut och mötte oss när vi stått förvirrade en stund och letat vart man kunde gifta sig. Vi hade nämligen kommit till en personalrestaurang.

Han berättade att de var lite sena, men att vi inte skulle behöva vänta så länge.

Jag satte mig i en fåtölj och klädde av mig. Det kändes nästan löjligt att vara uppklädd. Samtliga som passerade såg precis vad som var på g och var klädd i arbetskläder.

Rita fixade till mitt och Zabines hår.

Efter en kvart kom mannen ut och hämtade oss.

Rummet var inte stort. På väggen hängde en spegel i övrigt var det tomt och rätt dunkelt.

Rita höll upp kameran, beredd att fotografera vigseln.

“Tager du Johan Peter Meijer denna Sonja Anitha Östlund till din äkta fru? sa mannen och tittade på Peter.

“Jajamänsan”, svarade Peter och tittade på mig.

“Tager du Sonja Anitha Östlund denna Johan Peter Meijer till din äkta man? sa mannen till mig och log.

“Ja” svarade jag och tyckte hela situationen kändes underlig.

“Ska ni byta ringar?”

“Nä vi använder tatueringar”, svarade jag.

“Då hoppar jag över det här stycket”

Han följde orden med pekfingret och tystnade några sekunder.

“Då förklarar jag er som man och hustru”

“Pussas”, ropar Rita och skrattar. “Pussas”

Vi gjorde som hon sade och hon fotograferade.

“Nej, du får göra det igen”, sade Rita till vigselförättaren. “Jag hann inte filma. Det gick för fort.”

Skrattande gjorde han som hon önskade och jag hade mycket svårt att vara allvarlig när vi gick igenom samma sak igen.
Resultatet blev det här:

Ska köra lite Photoshopping på dem för att ta bort röda ögon med mera, men märker att nätet här hemma inte är så samarbetsvilligt idag.
Naturligtvis måste jag visa ett kort på PUSSEN

Och här är beviset att jag den eviga singeln äntligen har hittat rätt och stadgat mig.

Filmen hittar du snart på youtube. Tänker ladda upp den där under dagen

Jaha, så har jag samlat på mig ytterligare ett efternamn. Numera står det Anitha Östlund Meijer på mitt visitkort.
Efter tolv år tillsammans gifte vi oss på min födelsedag den tolfte december klockan ett på dagen.

Det här med att gifta sig tycker jag känns som en nödvändig grej i och med att vi har tre barn och dessutom jobbar på tak, vilket i sig är farligare än att sitta på ett kontor eller stå i butik.
Om jag ramlar ned och dör finns det ett skydd för Peter och mina älskade ungar. Naturligtvis gäller samma sak åt andra hållet.
Jag behöver inte gifta mig för att visa för någon annan att jag tänker leva med Peter forever an ever. Lite krasst kan jag berätta att det är lika enkelt att skilja sig och att folk nuförtiden gifter och skiljer sig i parti och minut.
Det i sig har fått mig att se på giftermålet med en axelryckning.
Men, men…nu är jag gift och framtiden får väl visa om det håller i evighet amen.

Kramar

I mina psykologiböcker läser jag att den snällaste, vänaste kvinna kan förvandlas till ett lejon om hon utsätts för tillräckligt med negativ stress.

Jo, jo det är jag väl medveten om. När någon eller något hotar mina kära förvandlas jag till en panter, redo att tillintetgöra personen som vågat röra min kärlek.

I ett manus har man förresten god hjälp av barn. De kan bara finnas, anas mellan raderna, eller få en stor roll, kanske till och med huvudrollen i historien.

Barns öde berör både ung och gammal, får människor att agera.

Titta bara på lilla Bobby som mördades av sin styvfar och mor. Hela Sverige ville lyncha dem, och jag är förvånad över att de inte dödades i fängelset av någon intern. För barnamördare är det sämsta man kan vara. Inte bara i en vanlig människas ögon, utan även i en fängelsekunds ögon.

Idag väcktes jag av Zenta som ylande talade om att hon ville ut – nu.

Det var bara att pallra sig upp och ta ut henne.

När jag kom in igen var jag tvärpigg och startade upp en eld och började plocka in de tvättade kläderna i barnens garderober.

En del av kläderna var utvuxna och lades i en speciell kasse som jag tänker ge till Josefin, en kompis till Zabine.

När jag tittar ut möts jag av en vit dimma som ligger tätt intill marken. Det är vackert som en tavla och jag tackar Ödet för att han lotsat mig till denna vackra plats.

Låten Hej mitt vinterland hörs i hjärnan och jag nynnar med.

Nu ska jag skriva några fakturor till Peter och sedan dyka in i min skrivarvärld.

Ha en underbar dag

Kram

“Åh nej, upp med dig”, svarar jag och drar bort täcket.

“Hampuz får ju vara hemma”, muttrar hon och kryper ihop i fosterställning.

“Han är sjuk”, säger jag och kittlar henne tills hon börjar skratta. “Upp och hoppa vännen”

Jodå, de kommer upp…båda två. Lilleman är febrig och hostar illa. En kruppliknande hosta som kommer från bröstets nedre del. Han kiknar ur.

Rita som kom hit igår kväll och stannade kvar är också trött. Ögonen hänger som två påsar.

“Låt Hampuz sova”, mumlar hon och somnar om.

Zabine gråter i bilen och tjatar om och om igen att jag ska hämta dem tidigt. “Kom ett”, snyftar hon och torkar tårarna då vi närmar oss skolan.

På väg hem betraktar jag landskapet och slås av hur underbart vackert det blir på vintern. Vägen är glashal och då jag möter en stor lastbil stannar jag bilen så långt ut det går.

Nu ska jag kliva ut från nätet och jobba med manus, räkningar och annat.

Ha en härlig dag.

Benjamin gömde sig bakom trädet och väntade. Förstod hon vad som var i görningen? tänkte han. Var det därför hon sprang iväg? Hade hon sett handklovarna?

Han ställde sig på tå och funderade några sekunder på att klättra upp i trädet för att få bättre sikt, men såg att det var långt mellan grenarna och förstod av trädets döda barr att det nog inte var i så bra skick.