Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

”Vågar du åka iväg med mig då?” Jag spände mina melerade ögon in i hennes blå och lutade mig lite framåt som för att ge kraft åt frågan. ”Det är en lång resa vi skall åka på.” Susanna tog bort blicken från min och plockade med skeden som låg på bordet framför henne. ”Det gäller ju bara fjorton dagar, och vi är ju vuxna människor. I värsta fall får vi väl gå en stund på varsitt håll tills vi lugnat ner oss.” sade hon lugnt och lade skeden på kaffefatet.
Om igen spände jag min blick i hennes, och frågade henne om hon hade några ovanor som jag måste känna till. Susanna tog tag i en av alla de lockar som inramade hennes lite bittra, typiskt finska ansikte, och drog sedan ut den i fulla sin längd för att sedan släppa ihop den igen. ”Jag måste få mat regelbundet, annars blir jag ilsken.” sade hon och sträckte lite på sin bastanta kropp. Jag släppte hennes blick som jag naglat fast, och tittade på en kille som kom förbigåendes. En kort sekund trodde jag att det var någon jag kände, men när han passerade vår plats såg jag att det var fel och vände om igen hela min uppmärksamhet till Susanna. ”Jag kan äta lite hur som helst, men jag får väl rätta mig efter dig, förresten blir nog min mage glad då.” sade jag och gned den omtalade med min ena hand.” Jag brukar vara dålig på att äta när jag är utomlands.” Hon skrattade och drack lite ur sin kaffekopp innan hon fortsatte berätta om sig själv.

Bakgrunden till vårt samtal var att min chef som var jämnårig med mig hade totat ihop mig och Susanna efter att han hört oss båda på varsitt håll tjata om att vi ville utomlands, men inte ville åka själva.
Jag hade träffat den sprudlande oftast glada tjejen på jobbet när hon besökt min chef och vi hade slängt några ord innan hon åkte iväg, men vi hade aldrig riktigt pratat med varandra.
Jag tyckte ide´n var superb, och tände på alla cylindrar.
På lunchen hade jag sökt resor som gick till Mexico, Thailand eller Egypten, och hittade flera stycken. Den lilla lappen med hennes telefonnummer togs fram och jag slog siffrorna hon plitat ner. ”Susanna” svarade hon med skratt i sin röst. ”Tjena gumman, jag har hittat resor till oss nu, om du fortfarande vill?” Det sista sade jag med rädslan att få ett nej. ”Vi åker om du vill, men jag har inte så mycket pengar att röra mig med där borta, och lönen kommer ju inte förrän om två veckor. Förresten när åker vi? Och vart?”
Jag tänkte för mig själv att någon ekonomisk omöjlighet att låna pengar till henne hade jag ju inte, men…jag kände ju knappt människan. Äh vad faan, tänkte jag och hasplade snabbt ur mig ett förslag till henne. ”Jag har pengar, en hel del faktiskt och kan låna ut till dig om du behöver? Det enda problemet är Timmy som måste ha någonstans att vara.” (Timmy var min älskade hund som jag alltid hade med överallt, även till jobbet.) Susanna tänkte en stund innan hon kom med förslaget att fråga Ingert som jag jobbade med om inte han kunde få bo hos henne i två veckor. Sagt och gjort. ”Ingert! ”ropade jag och fick strax respons. ”Mmm” sade hon och tittade upp när jag rundade hörnet till hennes krypin. ”Vill du vara hundvakt några dagar?” jag skrattade till och berättade vad jag skulle göra och med vem. Hon ruskade på huvudet och skrattade ”Men herregud ni känner ju inte ens varandra, men ni passar nog ihop eftersom ni babblar lika mycket. Men visst kan jag ta Timmy.” Hon böjde sig ner och kliade honom bakom örat ” vi känner ju varandra och han kan ju vara här med oss på dagarna.” Timmy som hörde sitt namn nämnas viftade på svansen och hoppade upp mot hennes knän.
Jag gick tillbaka till telefonen och tillsammans gick vi igenom resorna jag hittat. ”Maldiverna då?” sade jag och tittade på foton av långa vita sandstränder med turkosblått vatten och vajande palmer. ”Nä, nä ” sade Susanna och jag riktigt såg hur hon backade. ”Inte dit. Herregud, där dräller det säkert av nyförälskade par och det är nog inte riktigt min melodi.” Jag gick ut från sidan och klickade mig vidare till nästa ”Thailand då? Det är superfint där, och människorna är så rara.” Jag mindes min egen resa dit och kunde känna doften av alla blommor och värmen som alltid fanns där. Smaken av deras underbara frukt Rambutan nådde till min gom och min längtan förstärktes. ”Vill du dit?” sade jag och föreställde mig henne och mig luffandes runt i tuktukar och i båtar.
”Nej, inte dit. Förresten har du ju redan varit där. Vore det inte roligare med ett nytt land? Egypten till exempel?”
På något vis tog det emot att säga ja, och jag tror att det berodde på alla tidningsartiklar om alla resande som drabbats av magsjuka på sistone när de farit dit. Visst lockades jag av pyramidernas hemligheter, men…nja.
”Kan vi inte åka till Mexiko? Jag har alltid velat dit, men har inte kommit så långt ännu. De har ju pyramider också.” När jag tittade på fotona som resebyrån visade upp på datorn fick jag en längtan ner i själen att åka dit. Det såg så annorlunda och mystiskt ut på något vis. Susanna hade suttit tyst en lång stund, men sade plötsligt. ”Okey, Mexiko låter bra. När far vi?” Efter att jag radat upp alla resor som fanns insåg jag att vi bara hade tre dagar kvar i lilla Sverige, och talade om det för Sussi.

Så nu satt vi här på vår första träff för att lära känna varandra innan resan till äventyret skulle göras.När vi skildes åt hade min åsikt om henne stärkts ytterligare. Hon verkade vara en glad, go tjej som alltid talade sanning, även obehagliga sådana.

Det var två nervösa och mycket pratiga tjejer som på den långa resan till landet med Aztekindianer lärde känna varandra grundligt, och under resans gång insåg vi att den här färden var början på en lång tid tillsammans och att vi var rätt lika i både tanke och sätt.

En återkommande fråga som jag får angående min bok TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL är hur det kändes när jag förstod att jag var ”riktigt” gravid efter de magiska tre månaderna?
När man som mig haft tre missfall är man inte speciellt tuff.
Konstigt nog skedde samtliga missfall den 18:e. En ödets nyck, eller ironi? Ja vem vet?
När stickan visade positivt var jag naturligtvis lycklig, men det hade ju gått på tok förut, så lyckan grusades rätt effektivt av alla tankar som snurrade i min hjärna. Lyckan kom liksom av sig, och jag kunde inte riktigt fatta att jag lyckats bli gravid förrän en snäll barnmorska lät mig höra hjärtat.
Med tårarna rinnandes ringde jag Peter och min lillasyster och bara storgrät i luren. Orden för min lycka fanns inte, den var oändlig och så skör.

När blödningarna startade 64 dagar in i graviditeten var min första tanke missfall, och i mitt huvud var jag redan på sjukhuset.
Gravidtidningarna som stod staplade vid min säng visade kvinnor som glada och stolta visade upp sina bara magar. Med tårfyllda ögon och vilt svärande kastade jag ner allihop i en påse som jag ställde vid ytterdörren, sedan drog jag täcket över huvudet och grät tills inga tårar längre fanns kvar.

Det jag pysslade med var topphemligt till och med för familjen. Dag efter dag satt jag på mitt arbetsrum fullt koncentrerad på det jag gjorde. Måltiderna som förut varit en skön avkoppling innebar numera att jag snabbt slängde i mig det framställda och sedan gjorde sorti ur rummet.
Idén hade kommit till mig en morgon innan fåglarna ens vaknat, och daggen ännu satt fast i bladen. Den var så briljant att jag inte ens vågade skriva ner detaljerna, och istället smög in på mitt arbetsrum, låste dörren för att ståendes i min nattskjorta framställa det jag drömt om. Jag skulle ge alla barnfamiljer den ultimata hjälpen, gravida kvinnor skulle tacka mig för vad jag hittat på, och pengarna skulle rasa in på bankkontot.

När prototypen var gjord efter konstens alla regler tog jag kontakt med ALMI som blev lika exalterade som mig inför vad som kunde göras med detta. Den skulle säljas i alla länder, och rik var bara förordet till min framtida ställning.
När jag lämnade huset låstes alla detaljer om uppfinningen noga in i kassaskåpet som jag skaffat för att gömma hemligheten. Min kära man blev naturligtvis nyfiken och bad om och om igen att få veta vad som pågick därinne. Fönstret som fanns på arbetsrummet täckte jag över med säckväv för att ingen av misstag skulle titta in och se vad jag gjorde.

Till slut hade jag fått alla papper klara och uppfinningen var klar att presentera i sin helhet. Den stora dagen hade kommit, och uppklädd till tänderna stod jag i vårt sovrum för att måla på det sista när min man kom in.
Han var en stilig man min käre, och kostymen framhävde hans längd och de breda axlarna som så ofta tröstat mig när jag tvivlat på min ide´. ”Kan jag inte få se den innan du visar alla andra? Jag är ju trots allt din man.” Han log sitt filmstjärneleende och lade huvudet på sned, sedan tog han min hand och ledde mig fram till byrån där portföljen med alla detaljer låg. ”Snälla?” Efter att jag funderat några sekunder öppnade jag väskan och tog fram det jag så länge jobbat med. ”Okey, jag gör ett undantag för dig då.”
Plötsligt började han gapskratta. ”Eliza för i helskotta. Du kan väl inte på allvar mena att detta är din stora grej?” han stod med handen över magen och tårarna rann. Hela hans kropp hoppade i takt med skrattet som ekade högre och högre i rummet. När han hämtat sig och torkat tårarna bad han om ursäkt för att sedan börja skratta igen. ”Förlåt, men jag kan faktiskt inte se något lustigt i den här situationen.” Sade jag iskallt, och svepte med högburet huvud ut från vårt sovrum. Jag har ett möte jag måste gå på.”

När mötet var avslutat och alla papper påskrivna mötte jag med ett stort leende min snygge, men ack så dumme man i lobbyn på hotellet. ”ja du, nu är du gift med en förmögen kvinna. Förskottet tänkte jag satsa på ett timrat hus vid en sjö någonstans, och resten…ja, pengar behövs väl jämt? Ellerhur?” Han sade stammande ”men, men, men vem vill köpa något sådant? Menar du allvar?” Jag vände mig milt överseende till honom och rufsade om det tjocka rufsiga håret som nog egentligen skulle behövt en genomklippning. ”Lilla du, massor av människor sitter i bilar och mår illa dagligen, för att inte tala om alla barn som inte klarar av att färdas speciellt långt innan de spyr av åksjuka. Det jag uppfunnit har saknats och finns inte någon annanstans i hela världen. Det blev succe när jag visade upp den, och tillverkningen startar nästa vecka i flera fabriker.

Min uppfinning var unik och magnifik, men vacker? Nja, inte särskilt, och delvis därför kunde jag förlåta min man hans dumhet, eller egentligen var det ju elakhet. Nåja, han skulle inte få se några fler uppfinningar som jag gjort, för hädanefter skulle min hemlighet bevaras tills det var dags att sälja in den till företagen.

Det var jag som var det svarta fåret i familjen, eller yrvädret om man vill säga så istället. För det var fröken Östlund som hittade på alla bus i sin kompiskrets, och fantasin var oändlig till mina föräldrars stora förtret.
Min jämnåriga kusin var en sådan som vänder kappan efter vinden, och även om hon glatt gått med på dagens bus, så stod hon några timmar senare framför sin mamma och talade om att ”Det var Anitha som hittade på alltihop, jag lovar”, sedan tindrade hon med ögonen mot sin godtrogna mor som sekunden därpå spände sina mörka ögon i mina och skällde ut mig.
De gånger jag hittat på något extraordinärt som de andra tyckte var superkul sprang hon snabbt in till min farmor för att skvallra. Bara för att få en klapp på huvudet och i sitt tycke ett bevis på att hon var bättre än oss andra.

En gång hade jag och min väninna Maria länsat våra spargrisar med en varsin skarp kniv, och sedan snabbt som två illrar cyklat iväg till kiosken som låg 3 km bort. Något som var absolut förbjudet när man som oss bara var 7 år, eftersom det på landsvägen gick stora timmerbilar som levererade timmer till pappersmassefabriken som låg ett långt stenkast från vår gård.
Det var dessa vidunder som var vår och våra mödrars stora skräck. Så lätt att vingla till och hamna under dessa massiva, jättestora däck. Pang! Smack! Alla barn blev till pannkaka.
Denna gången gick allt bra och några timmar senare var det två fnittriga flickor som snabbt som två virvelvindar rusade upp på logen och gömde sig i höet. Något som också var förbjudet. Allra helst om man som oss hade fickorna fulla med saker. En av mina omsorgsfullt flätade flätor började lösa upp sig, och vi hade hö överallt, när vi plötsligt hör min kära kusin ropa nerifrån golvet. ”Jag vet nog att ni är där. Alla letar efter er. Man får faktiskt inte stjäla pengar.” Orden vi så väl kände igen haglade över oss ur den lilla besserwissermunnen.
Vi öste hö över oss så att de inte skulle hitta oss, och satt sedan däruppe flera timmar, smaskandes allt det goda vi köpt. Vi visste båda två att vi någon gång måste kliva ner och möta vårt öde, men just då i det ögonblicket vi befann oss var njutningen total.
Till slut kom min kära mor och hämtade mig. Det tog bara några minuter för henne att lokalisera var vi var (naturligtvis med god hjälp av skvallerpottan) och ett hårt tag togs i min långa fläta, och jag drogs skrikande och gråtande ner. Det blev utegångsförbud som straff, men det bröts nästa dag.

”Jag hatar henne!” Pia tog upp rakbladet som låg i sängbordet och gjorde några skarpa jack i sin sommarfräkniga lena barnahud. ”Jag hatar henne.” Sade hon om igen, men med gråtfylld röst den här gången. Blodet sipprade sakta ur de nygjorda fårorna och med en snyftning hämtade Pia en handduk som sett samma sak förut.
När hon torkat av blodet drog hon ner tröjan för att dölja såren, och torkade bort tårarna för att sedan gå ner till den förhatliga familjen.

Pia var bara 10 år, men hade redan fått erfara livets hårda villkor. Hennes mamma och pappa hade inte gett henne en chans i livets lotteri. Deras missbruk gjorde att hon praktiskt taget föddes in i skiten.
När socialen äntligen noterade vart det barkade hän hade de gjort en snabb insats för att rädda den lilla smala och rädda flickan som uppenbarade sig när de gjorde besök hos hennes så kallade familj. ”Lilla gumman, du lever i en dysfunktionell familj med missbruk av alla de arter. Vi vill rädda dig ifrån den undergång som väntar dig om du stannar kvar.” Det var vad kvinnorna som hämtat henne sagt, sedan hade de med milt våld tvingat iväg henne från sin älskade mamma.
Pappa Leif hade inte kommit hem från pengainsamlandet som han så vackert kallade sina stöldraider.
Pias sista minne av mamman var en kvinna som vilt svärande och spottande satts på handbojor för att inte skada dem som hämtade hennes dotter.

Flickan hamnade först på sjukhus en tid på grund av undernäring, sedan fick hon flytta till ett fosterhem som låg långt, långt från ära och redlighet ute i skogen nära riksgränsen. Pia var så arg att hon inte visste vad hon skulle ta sig till, och fann till slut ut att när hon skar sig kändes livet en liten, liten stund livet lite enklare.
Hennes arm täcktes av ärr som var olika tjocka beroende på vad hon hittat att skära sig med. Den nya familjen anade inget, men undrade då och då varför Pia envisades med att gå klädd i långärmat när det var sol och varmt ute.

Den snälla kvinnan var en förstagångare, och hade aldrig haft fosterbarn förut, och höll tand för tunga för att inte skrämma bort den lilla spröda flickan de fått i sin vård. Kärleken hon redan kände för flickan höll på att svämma över, och det var med stor viljekraft som hon stod emot impulsen att krama om henne hårt när tösens ögon glänste av ogråtna tårar. ”Det blir nog tid för sådant framöver” sade hennes kloka man och tittade i smyg på den mystiska lilla flickan de fått hem.

Pia hade inte sagt ett enda ord sedan hon kom till familjen, och nu hade flera månader i tystnad nått sin kulmen. Det var jobbigt att inte prata, och de verkade ju faktiskt snälla och rara. ”Nej, de är inte alls snälla. De har tagit mig från mamma. Jag hatar dem!” Pia slog ett hårt slag i luften.
Hon lade sig ner i sängen och tittade i taket på en spindel som satt väntandes i utkanten av sitt nät. ”Precis så där känner jag mig” sade Pia och ställde sig upp för att studera spindelnätet närmare. Trådarnas vackra struktur stördes då och då av en fluga som fastnat i nätet och ilsket försökte ta sig loss.
Pia petade försiktigt på konstruktionen och hade snart spindeln som lockats av rörelsen mitt framför ögonen. På ryggen satt ett vitt kors, och hon såg att de små käkarna rörde sig. Skrämd av dess storlek backade hon tillbaka och förlorade intresset för den.

Pias mamma hade snart hittat sin tröst i ännu mer droger, och den lilla flickan väntade förgäves på att få höra ifrån henne. Leif hade helt kallt sagt ”Vad skönt, då slipper vi henne.” när hans fru gråtande och skrikande mött honom i porten då han hålögd och urtrött slutligen återvänt med sitt byte. Hans väska innehöll några små vita påsar som snart fyllt sitt syfte.

Tiden gick och Pia fortsatte sin tigande protest…tills en dag när hon träffade grannens stora lufs till hund.
Eros som han hette var en fyrvägskorsning av flera olika raser, men en ursnäll och vänlig själ som kände flickans sorg och gjorde allt för att muntra upp henne. Han rullade runt, och visade upp alla sina konster som hans husse lärt honom.
Till slut kunde inte Pia hålla sig längre, och brast ut i ett gapskratt som hördes in till fostermamman som försiktigt gläntade på gardinen för att titta vad som hände. När hon såg hunden som höll på med sina konster skrattade hon till ”Vad dumma vi är, naturligtvis skulle vi ha tänkt på det tidigare. Eros kan få vem som helst lycklig.” Kvinnan stannade inne och kikade osedd ut för att inte störa idyllen utanför. Till slut kom hennes man in i rummet och undrade vad som stod på. Fnissande pekade kvinnan ut i trädgården ”Eros har inlett en av sina charmoffensiver, och ja du ser själv.”

När Pia gick in genom ytterdörren kände hon en ny glädje i sitt hjärta, och insåg att hon inte mått så bra på väldigt länge. Visst saknade hon sin mamma, men inte festerna och bråken som alltid fanns i hennes närhet. Hennes längtan efter kärlek och ömhet gjorde att hon till slut närmade sig fostermodern, och de hjälpte till att kontakta hennes biologiska mamma som numera levde i ett ständigt rus.

En dag när hon höll på att baka med sin fostermor kavlade hon upp sina ärmar och blottade utan att tänka på det ärren på sina armar. ”Men vad i all sin dar? Vad är det där?” Kvinnan tog tag med sina mjöliga händer i hennes smala arm och såg förskräckt ut. Pia vred sig ur hennes grepp, och skämdes som en hund över vad hon gjort. ”Äh, jag har gjort mig illa bara. Inget allvarligt.” Fostermodern tog tag i hennes fint mejslade ansikte och vände det mot sig. ”Pia jag har läst om sådant där, men aldrig förut mött någon som gjort det. Varför skadar du dig själv?” Flickan tittade in i kvinnans lavendelblå ögon och kände en stor ömhet för henne. ” Jag mådde inte bra när jag kom hit, men idag mår jag mycket bättre och har slutat.” Fostermodern lät sig nöja med den förklaringen och de fortsatte baket.

På kvällen berättade hon för sin man om sin upptäckt och kramade efteråt honom hårt. ”Vilken tur att vi hittade henne. Hon är så älskvärd och rar den lilla.” Mannen skrattade så att hans stora mage hoppade, och ett stort leende spred sig över hans ansikte. ”Hm, vänta du tills vi har en tonåring här i huset. Om tre år har du nog tröttnat på att vara mamma.” Han reste sig upp på armbågen och lutade sig över sin kvinna. Vi kanske skall skaffa henne en lillasyster att ta hand om?” sedan tog han boken hon läste ur hennes hand och släckte sänglampan.

Du sitter så nära att jag kan höra dig andas
Ditt ben ligger nära mitt
Dina vänner pratar och skrattar
Jag är tyst

Du tittar på mig i ögonvrån
Rör dina tår
Lägger din hand nära min
Jag är tyst

Känner mitt inre skaka
Svetten porlar i min panna
Jag slutar att andas
Jag harklar mig

Du vänder ditt vackra ansikte mot mig och ler
Orden du säger värmer min själ
Handen som smeker får mig att darra
Men min röst sviker mig
Har ingen chans
Nervositeten i din närhet
Tar mig ur balans

Jag är tyst trots att mitt inre pratar
Du vänder dig bort

Plask! Plask! Plask! Vattnet stänkte ända upp på ansiktet när Måns hoppade i vattenpölarna som bildats av nattens ösregn. Plötsligt såg han en jättestor pöl några meter bort från tomten och kilade på snabba ben glädjestrålande fram till den. Hans mamma Petra hade bara lämnat fönstret två sekunder för att göra något, men hörde plötsligt ljudet av en bil som tvärbromsade och någon som skrek.
När Petra sprang ut genom ytterdörren hade hon alla möjliga hemska bilder i sitt huvud, och hade aldrig kunnat föreställa sig det som väntade.
Ute på gatan satt hennes son i en stor vattenpöl täckt av lera och vatten i en salig blandning. Mannen som kört bilen stod framför Måns och gestikulerade medan han skrek. ”Hur faan kan du vara så dum ungdjävel! Fattar du inte att du kunde dött!” Han var så arg att han tuggade fradga och de rektangulära glasögonen han brukade ha på sig satt på trekvarten med ena skalmen halvt om halvt av. I pannan hade ett stort rött märke som hade en reva i sig börjat framträda och blicken var svart såg Petra när han vände sig mot henne. ”Är det din Unge? Vad är du för djävla morsa egentligen? Skall faan anmäla dig till socialen. “”
Petra ignorerade honom och gick fram till sin son där hon satte sig på huk. ”Lilla gubben, vad tänkte du på? Du har väl aldrig fått lov att vara härute?” Måns vände sitt ansikte mot sin mor och log glädjestrålande med alla sina tänder som lyste vita mot geggan som täckte det runda ansiktet. ”Geggamojja mamma! Geggamojja!” Hon lyfte upp honom och kramade den lille hårt, hårt så innerligt lycklig att inget hänt, sedan vände hon sig mot mannen med bilen som hade varvat ner lite och satt upp sina glasögon på plats.
”Förlåt att jag brusade upp” sade han och räckte fram handen medan han bockade. ”Jag heter Peter Andersson och blev så jävla rädd när jag plötsligt såg honom här dyka upp som gubben i lådan. Det hade kunnat gå illa” sade han och riktade sig till Måns. Petra tittade på honom uppifrån och ner innan hon räckte ut sin smala hand för att presentera sig. ”Petra Nordin mamma till monstret här. Tack för att du bromsade, förresten hur gick det för dig?” En tunn rännil av blod rann från såret han hade fått på pannan och med en snabb strykning tog han bort det. ”Du kanske kan fixa ett plåster? Jag har inga i bilen för grabbarna har använt upp alla. Ja jag har själv barn, två stycken till och med.” Han skrattade och rufsade om Måns i håret med sin stora näve. ”De är lite större än den här herrn och har lärt sig att vägen är farlig.” Mannen vände sin uppmärksamhet till sin bil. ” Inte en skråma. Det var bara däcken som fick jobba lite extra.”
Petra bjöd in mannen i sitt trånga kök och plockade fram ett spindelmannenplåster som hon satte på hans panna. ”Tyvärr har jag inget vanligt” sade hon urskuldande och tog tag i sin son som var på väg in i köket med lera överallt. ”Nähä du! Stopp och belägg min lille son. Du skall bada.” Hon drog av alla hans kläder och skor, sedan satte hon honom i ett bad med lite vatten. ”Sitt här nu så kommer jag strax.” Sade hon och gick tillbaka ut i köket. ”Kan jag ersätta dig på något vis?” sade Petra och tog fram sin tunna plånbok. Några ensamma tjugor prasslade i den, och ett par tior putade i pengafacket. ”Nej, nej, det är lugnt, men…”Han väntade några sekunder innan han fortsatte. ”Du är ensamstående va?” Utan att vänta på svaret fortsatte han forcerat ”Jag har två grabbar som sagt, men deras mamma är död sedan många år, och…” Han väntade igen, sedan sade han för sig själv.” Äh, vad har jag att förlora.” Mannen tog tag i hennes hand och fortsatte prata. ” Jag vill gärna träffa dig igen. Du verkar vara en go tjej och det är en gullig grabb du har. Vi kan väl börja med middag på tu man hand?”
Petra funderade länge innan hon svarade.” Ja på ett villkor, att jag får bjuda som plåster på såren.”
Måns hade tröttnat på att sitta ensam i badkaret och gjorde sin stämma hörd. ”Mamma! Kom! Jag vill inte bada längre” Med en fyraårings korta tålamod hojtade han gång på gång efter Petra som snabbt fick avsluta samtalet för att gå in och ta reda på sin farligt busiga pojke. ”Jag har en dejt, jag har en dejt sjöng hon medan sonen skrubbades från topp till tå under stort motstånd från den lille.

”Nej, jag vägrar…” Anna slog ut med händerna som för att freda sig mot något osynligt. ”Det betyder bara otur, och jag vill inte att det skall bli fel igen.” Expediten i affären tittade frågande på Ebba som stod bredvid och tittade på sin väninna. ”Men Anna, det är inte säkert att det händer igen, seså kom igen nu. Välj en.” Hon svepte ut med handen över klänningarna som hängde på stången, vita, fluffiga och fyllda av spets. Den ena vackrare än den andra. ”Nej, jag skall banne mig ha en svart!” sade Anna och stegade fram till en stång som fylldes av svarta och rosa klänningar. ”Den här skall jag ha!” sade hon och satte en svart djupt urringad klänning med bar rygg framför sig. ”Något annat vågar jag inte ha.” Ebba suckade och reste sig upp från den mörkröda gammeldags soffan som tronade i rummet. ”Men Anna…du kan väl inte ha en svart klänning på ditt bröllop? Hur skulle det se ut? ” Anna svängde runt i rummet med klänningen framför sig och sjöng en liten stump ur bröllopsmarschen.
Till slut stannade hon och tittade på sin väninna. ”Ebba, jag vill inte att det här skall bli som alla de andra gångerna. Det är för sjutton det tredje giftermålet jag går igenom på bara några år. Okey, jag kanske haft lite bråttom till altaret, men allt kändes så rätt, och alla grabbarna var ju just då så vansinnigt söta och goa. Hur skulle jag kunna veta vad som rörde sig i deras huvuden? Jag var ju bara så kär!” Det sista sade hon med en suck, och hängde upp plagget på sin plats igen. ”Jag kanske skulle strunta i att gifta mig? Bara vara singel för alltid? Strunta i barn och familj?” Man kunde se på hennes min att hon hade nära till gråt, och Ebba lade tröstande sin arm runt Annas hals. ”Lilla, lilla gumman. Hur skulle du kunna veta?” Om igen insåg Anna att Ebba så enkelt kunde läsa hennes tankar och att de ofta visste vad den andra tänkte.
När de kramats en stund rätade Anna upp sig och tog med förnyat mod itu med uppgiften hon hade.
”Jag vill ha en bröllopsklänning som inte är vit, men den får vara gärna vara beige eller någon annan ljus färg.
Expediten som så många gånger förut sett samma sak gick längst in i lokalen för att därefter komma tillbaka med en ljust, ljust rosa klänning med bar rygg och spetsar som var uppklippta i remsor. På framsidan satt små stenar fastsydda som blänkte i kristallkroneskenet. ”Den vill jag ha!” sade Anna och hoppade omkring som en liten jäntunge på golvet. ”Vilken klänning! Men vad kostar den?” hon vände sig till Ebba som nickade ivrigt.

Expediten gick iväg till kassan för att hämta en bok, skrev några siffror och vände sig sedan till Anna. ”Just den där har vi lite extrapris på. Den kostar bara 3495:- och vi har bara detta ex kvar.”
Flickorna tog med klänningen till provrummet där den gled på som en andra hud, och effekten var superb. ”Wow! Den här måste du ta.” Sade Ebba och drog försiktigt i kjolen för att kolla vidden. ”Kolla! Anna, den här eller ingen.”

När betalningen var klar och paketet inpackat i bilen satte de sig bredvid varandra och Ebba tog hennes hand. ”Anna, någon gång måste du släppa misstagen du gjort. Det är ingen mening att älta. Ge Filip en chans att visa att han är en bra man och make så skall du se att allt blir bra. Okey! Anna tittade på henne med tårfyllda ögon. ”Okey, jag lovar att sluta älta, och jag lovar att se till att det här håller.

Det är inte konstigt att tjejer och killar i tonåren blir förvirrade när de växer upp i vårt land.

Att tro att man kan något innebär att man är en kaxig och otrevlig människa, och istället för att lära av sådana trycks de ner.
När du talar om för någon att fakta är si eller så är du en besserwisser som ses med oblida ögon
Om du tar dig för saker som kan leda till något bättre stoppas du av lagar och regler, eller helt enkelt människor.
Att skratta i smyg åt någon behöver inte alltid innebära något negativt, men tolkas ofta som det.

Så vad gör vi istället?
Jag tror på att man skall behandla sina medmänniskor som man själv vill bli behandlad, och att man skall leva med ett så kallat öppet sinne.
Jag tror på att man skall göra goda gärningar varje dag, små som stora.
Jag tror på att man skall sprida leenden till sin omgivning
Jag tror på att man skall lyssna på dem äldre som levat så mycket längre och sett så mycket mer.
Jag tror på att försöka göra saker annorlunda
Jag tror på människokärlek
Och jag vet att jag kan

Madeleines historia

Med ett högt smattrande ljud kom en lågt flygande helikopter i vitt med röd och blå rand längs sidorna inflygande över Näset längs Kagghamrafjärden och åkte mot Vårsta och Tumba. Solen sken den tidiga februarimorgonen, och luften fylldes av ångan av min och min hästs andedräkter.
Jag stod en timme hemma vid stallet med mitt fullblodssto som jag av erfarenhet vet är mycket ljudkänsligt väntande på att helikoptern skulle återvända för att åka tillbaka. Stoet hade jag visserligen försett med både bomull i öronen och huva, men en helikopter på låg höjd skulle medföra en mycket hög risk att hon blev rädd och skenade.

Efter ytterligare en stund ansåg jag att faran nog var över och red ut en kort sväng, men när jag i sakta mak skrittade hemåt för att vila lite inför nattpasset som väktare hörde jag helikopterljud, och stannade för att försöka rekognosera var den var, men såg ingenting. Ändå hörde jag ljudet öka i styrka och antog att den följde vattenlinjen längs hallfjärden.

Plötsligt ser jag den närma sig i full fart lågt flygande precis över grantopparna följande stigningen på höjden jag står på. Mitt sto är redan nervöst innan och stegrar sig emot helikoptern i samma stund som den kommer emot oss.
Jag faller på min högra sida, och ser sedan i ultrarapid i ena ögonvrån hur stoets öga och hals närmar sig ovanifrån. Sadeln kommer emot mig som ett godståg, och när den i full fart slår i min axel svartnar det och jag svimmar av.

När jag vaknar till liv igen värker kroppen överallt, och jag ser och framförallt känner att hon ligger över mina ben och höfter. När jag vrider på huvudet ser jag två skodda hovar som ligger alldeles stilla, och jag tar tag i några grästuvor för att snabbt försöka dra mig loss. Känslan av panik lurar i mitt sinne, men jag försöker lugna ner mig själv och tänka logiskt för jag inser att det är bråttom. Hon får på inga villkor känna min panik eller höra något prassel i skogen, för då är det slut med fröken Broman.
Till slut kommer jag loss och märker att både skor och strumpor blivit kvar under hästen.
Jag kravlar mig mödosamt upp på en sten som finns intill, och börjar känna en stelhet i min ömma kropp. En molande värk gnager hela tiden i höfterna och armarna har liksom tappat kraften. Ena halvan av min kropp vill inte riktigt lyda mina order.

Mitt sto har hela tiden tittat på mina förehavanden med lugna ögon, och när jag säger till henne att resa sig upp, tittar hon frågande på mig innan hon sakta, sakta drar sig upp, medan hon hela tiden har ögonkontakt med mig. Jag pratar lugnande till stoet och manar på henne försiktigt. ”Kom igen då gumman. Res dig upp! Det är okey! Livrädd att hon skall springa hemåt skyndar jag mig att fånga in henne. Det är den inbyggda instinkten att hämta hjälp som driver mina ben, för kraften har för länge sedan ebbat ut. Adrenalinet pumpar på som efter ett tungt cykellopp när man gått i mål.

Från en sekund till en annan hade jag plötsligt förvandlats från en mycket aktiv, livsglad tjej med så kallad ”vinnarskalle” som varit aktuell både för fotbollsspelande i tredje divisionen och trampat både i recykling-loppet och tjej-trampet med goda resultat, till en tjej med ständig värk, muskler som inte lyder och sömnproblem. Kroppen vill, men kan inte längre göra det jag ber den om. Att försöka gå i mer än 30 minuter är en pina. Höfterna som en gång glatt hade kastat sig upp i sadeln , eller sprungit flera mil klarade inte av någonting som frestade på. Att cykla var en total omöjlighet.

När jag blivit skjutsad till sjukhuset av en snäll granne och äntligen kommit upp på en bår som ställdes i korridoren blev jag plötsligt akut kissnödig och fick till slut tag på en surt muttrande sköterska som körde min bår till toadörren för att där med ursäkten ”förlåt men jag har en patient.” Lämna mig åt mitt öde. Med envishet och akut kissnödighet tog jag mig in på toan, gjorde mina behov och stapplade sedan ut därifrån. En annan sköterska som sett mig komma ut från toan ansåg att jag inte behövde helkroppsdatormografi, och de stod där dividerandes medan läkaren tog tag i mina blåslagna ben ”Släpp!” skrek jag med tårfyllda ögon. ”Det gör ont! Han drog upp byxorna, såg de nästan svarta benen och vände sig sedan till sköterskan. ”Ta hela kroppen, och ge henne något smärtstillande.” Det dröjde inte länge innan de kom med smärtstillande kontrastvätska som kopplades in i min mörbultade smärtande kropp.

När jag sent omsider fick prata med läkarna täckt av svarta blåmärken överallt var de mycket positiva och sade att jag nog skulle vara på benen om 14 dagar, och de körde iväg mig till en annan avdelning av akuten där de sedan beordrade mig att kliva av britsen. Jag skrek av smärta och tårarna rann. ”Nej men oj då hade du så ont. När du kom in sade personalen att du hade gått på toaletten själv.” Sade en utav kvinnorna som trippade runt.

Ha, säg 14 år istället, eller aldrig mer!
Efter 14 dagar med ständig värk och brist på sömn träffade jag en ny läkare som tyckte att jag skulle börja arbeta 4 timmar i veckan. På kryckor haltar jag med gråten i halsen ut från mottagningen och går in på toaletten för att stoppa i mig mina morfintabletter som gör att jag åtminstone kan röra mig. Ländryggen värker trots tabletten och jag försöker lägga mig ner en liten stund på stolarna inne i väntrummet innan jag går ut på parkeringen med små, små myrsteg och tråcklar mig in i bilen för att åka hem. Orden och flinet läkaren hade när han sade dem var som en fet smäll i ansiktet!
Väl hemma lägger jag mig ner med Gula sidorna och letar ett rehabiliteringsställe som kanske kan hjälpa mig.
”Du har för stora skador för att komma till oss. Säger de på flera ställen. På nästa säger de bara ”Att du LEVER!” På det näst sista stället jag provar på svarar en kvinna med snorkig röst att ”Du får försöka hos någon annan, vi tar inte emot några nya patienter.” Till slut ringer jag till ytterligare ett ställe som bara har en telefonsvarare. ”Var vänlig lämna namn…” Jag lämnade mitt namn och telefonnummer ett tiotal gånger innan de slutligen ringer mig och talar om att ”Javisst kan jag få komma, men väntetiden är på en och en halv månad!”

Jag är hos läkaren i Storvreten som tycker det är bra att jag hittat någon, men att jag helst skulle börja NU! Tyvärr har han ingen att rekommendera.
I sakta mak med myrsteg går jag på korta promenader med min hund längs asfaltsvägen som slingrar sig genom vår by för att när jag kommer hem lägga mig på rygg gråtandes av smärta och uppgivande.
På nätterna kan jag inte vända mig utan måste först vakna och sedan dra runt mig med mina axlar som fortfarande värker av smällen från sadeln och marken. Balansen fallerar och cirka en gång i veckan trillar jag utan orsak omkull.
Senast det hände var när jag skulle klättra ner från sovloftet och föll handlöst rätt ner i golvet. Armbågen fick sig en ordentlig smäll och höften fick om igen agera mottagare. Dags för sjukhusbesök igen! Och det är bara början på eländet.

Efter ett tag blir det sjukhusfärd igen! Då har jag åkt på dubbelsidig lunginflammation efter kontraktionen av lungorna när jag föll av min häst. Bakteriehalten som i normala fall skall ligga på tio har åkt upp till trehundra!!
I hemmet ökar stressen och oroligheten över allt som händer, och sonen undrar om jag aldrig skall bli frisk och börja leka med honom igen. Mannen i huset går muttrande omkring. Orolig över ekonomin som nu vilar på hans axlar.

Hemma igen börjar jag gå hos en omt 3 utbildad sjukgymnast, men resan dit är en plåga. Tabletterna jag fått hjälper inte mot smärtan , det enda som händer är att jag blir luddig i huvudet och seg.
De beslutar att jag skall börja arbeta några dagar, och sedan vara sjukskriven 14 dagar i taget. Arbetsträna som det så vackert heter. Ja, ja allt går säkert om man är full med morfin som jag då var, men värken finns ändå ständigt där som ett molande.

Sommaren kommer med varma vindar och solkyssta kinder, men hos mig kommer bara oron ännu mer. Sjukgymnasten jag haft går på semester i tre månader!
Ett möte med läkaren på Storvreten, försäkringskassan och min arbetsgivare slutar med att läkaren vill att jag skall arbeta 4 timmar med anpassade arbetsuppgifter. Arbetsgivaren försöker få honom att ändra sitt beslut och istället skicka mig på rehab, men det är tji. Läkaren lyssnar inte alls och reser sig halvt om halvt för att gå ut innan de pratat färdigt. Till slut byter han åsikt och säger ”Okey, vi skickar dig på rehabilitering så får vi se om det hjälper. Sjukskrivningen fortsätter tills det gett resultat.” Min närsyn börjar snabbt att bli sämre, och ett besök hos en optiker visar att mitt öga rycker.

Försäkringskassan följer rådet och jag fick på grund av semester sitta och åka runt till olika rehabställen som turades om att vara öppna.
Nåväl, i slutet av augusti månad kommer sjukgymnasten tillbaka och jag går brunbränd och med tillförsikt dit för att få hjälp. Morfinet och smärtan gör att mitt vanligen klara minne sviktar och jag får be mina kära att påminna mig om saker jag skall göra.

När jag träffar min läkare den sista november lutar han sig bak i stolen och lägger armarna i kors, sedan tittar han uppifrån och ner på mig och säger ”Jaha, nu börjar sjukskrivningen närma sig sitt slut, så nu måste du leta reda på ett jobb.” Jag frågar hur lång tid jag har kvar , och han tvekar en kort sekund innan han svarar ”Cirka 1månad till 365 dagar.”
Jag går med tunga fötter ut från mottagningen och funderar för mig själv på vilken arbetsgivare som skulle vilja ha mig? En kvinna på fyrtio som lever i en å av smärta dygnet runt, och blek av trötthet gör allt för att överleva dagen. Att sitta på en vanlig stol går inte längre annat än mycket, mycket korta stunder, och hemma sitter jag på en kudde för att avlasta bäckenet En kudde bakom ryggen krävs alltid när jag sitter.
Efter 10 minuter är värken alltför påtaglig och tvingar mig upp. Som tur är kan jag lämna sonen på snart 5 år på dagis för att sedan åka hem och försöka få en kort blund, och när han kommer hem leker han i sitt rum. Tröttheten ger i sin tur nya symptom.

Den 23 december får jag ett vitt kuvert med försäkringskassans stämpel i brevlådan, och när jag öppnar det ser jag att det är ett beslut om att jag från och med den 9 januari 2009 kommer att vara utförsäkrad från försäkringskassan och måste söka jobb eller börja jobba på mitt nuvarande jobb. Hm, vilket vaktbolag vill ha en halvtomhalvt halt medelålders kvinna som måste ligga stora delar av sin vakna tid på grund av alltför stora smärtor. som anställd? Inte min firma i alla fall.

Jag jobbar febrilt med att få tag i någon som kan hjälpa mig med att snabba på läkningen av mina skador.
Samtidigt försöker jag under julhelgen att få tag i folk som kan hjälpa mig att överklaga beslutet. Det måste nämligen ske innan den 28:e december, så tiden var knapp!
Till slut hittar jag den 23 januari 2009 en ortopedläkare som sjukskrev mig.
Läkaren på försäkringskassan beslutar att jag är för frisk för att vara sjukskriven och säger att jag måste överklaga det beslutet eller arbeta heltid i 90 dygn för att sedan få en ny sjukskrivningsperiod på 364 dagar.

I dag är läget så här:
Jag är utförsäkrad med noll inkomst
Skadorna jag fick vid fallet för 1,5 år sedan finns fortfarande kvar med samma styrka och tänderna jag bet sönder finns inte mer, men ändå har jag ont i ansiktet varje natt. Det är ju då alla smärtor ljummar som värst.
Har sökt tid hos ögonläkare pga synrubbningarna, men ännu inte fått någon. Väntetiden är på fyra månader.
Nacken är skadad och skapar migränsmärtor som kommer och går
Axlarna och skuldrorna saknar ork och rister av smärtor.
Bröstkorgens mitt smärtar och att ta djupa andetag är omöjligt
Revbenen som fick en ordentlig smäll har hamnat snett och smärtar trots att jag fått flera behandlingar av kiropraktor.
Ländryggen och korsryggen värker ständigt
Låren domnar och jag får klappa på dem för att ”väcka” dem.
Fötterna domnar bort med jämna mellanrum, både själva foten och under fotsulorna.
Händerna och fingrarna smärtar ständigt.
Slutligen är det sömnen som fallerar. Hittills har jag av alla dessa nätter bara sovit tre hela sedan olyckan och hade då hjälp av starka tabletter.
Sedan har vi min stackars, stackars familj då som får ta den värsta stöten. Min karl får jobba häcken av sig för att få in pengar till oss, och oftast är jag trött och sur på grund av sömnbrist och smärta.
Sonen har börjat sexårsverksamheten och är borta till ett om dagarna.
Min vackra fullblodshäst som är början på en framtidsdröm jag har kan jag inte längre rida (jag har tävlat i dressyr och hoppning utomlands i amatörlandslag)
Att mocka är inte att tänka på, eftersom risken att jag ramlar över containerkanten är för stor när min kropp inte längre lyder mina signaler. Därför vågar jag inte längre ens försöka köra kärran dit, och får be min kära sambo att hjälpa mig varje kväll. Jag känner mig som en gammal tjatkärring på 65!

Jag var en självständig tjej som klarade mig själv, var ständigt på resor och hade alltid nya projekt på gång.
Idag är jag bara en liten ledsen spillra som envist klamrar mig fast vid hoppet att en dag bli frisk, eller…i alla fall smärtfri.