Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Idag tänkte jag att ni skulle få en inblick i min hjärna och få reda på hur jag tänkte när det gällde dagens tema. En udda skrivpuff för att öka förståelsen i mina tankar.

När jag läste att dagens ord var leka skrattade jag till lite och började direkt fnula på att skriva om att leka med någons känslor. Naturligtvis skulle texten vara lite ruskig och få den som läser att känna.
Ha, ha…sedan tänkte jag om, för att varje dag läsa om bedrövelser är väl inte så kul, det finns det nog av i massmedia.
Hur som helst ringlade tankarna iväg igen mot att jag skulle skriva om ett eller flera barn som lekte med tändstickor, och tände på hela kåken, och… STOPP! Jag skulle ju inte skriva om bedrövelser.
Nåväl, jag kunde ju alltid skriva om barnens lek, eller om en lek som gick fel, eller… Nej! Nu var jag där igen.

Medan dagen gick och jag gick igenom mina mejl och kollade lite på tradera efter en parkas till lilljäntan funderade jag på temat och fick trycka tillbaka den där lilla rösten på axeln som ivrigt pockade på och ville berätta en rysare.
När klockan närmade sig hämtning av barn och lunchen intagits på stående fot medan lillen envisades med att kasta all spagetti till hundarna fortsatte hjärnan att rulla runt ordet leka.

Herregud, man kunde ju skriva vad som helst, det är ju jag som bestämmer. Tycker inte ni också att känslan av att styra sitt skrivande är rätt skön? Ingen som förmanar och pekar, och absolut ingen som bestämmer texten.

Utanför mitt fönster lyste solen och gräsmattan vajade med sina höga froststela strån som om den ropade ”kom och klipp mig! Nu!”
När vi klev ut vid ett för att åka och hämta barnen slog den iskalla kylan sitt täcke runt oss som ett ispansar och jag längtade redan in till den goa stugvärmen. Bilen var snäll idag och startade direkt för att sedan med hummande motor föra oss till skolan och ta hem vår käre Razmus.

När barnen återförenats blev det stoj och lek (ha, där hade jag ordet) och ljudnivån var mycket över det tillåtna. I mitt inre tänkte jag att det var tur att inte far i huset hade kommit hem. Han skulle fått spatt av allt oljud! Tänk er tre småttingar som använder alla sina röstresurser.
En varsin glass delades ut och leken stillnade sakta men säkert till att bli uppdelad i flera handlingar. Jäntan satte sig framför en barbiefilm, äldsta pojken spelade sitt nya playstationspel och lilleman höll de andra sällskap medan han körde sin bil fram och tillbaka över golvet.

Ha en underbar helg nu och njut av ledigheten.

Sanna satte på sig lurarna och drog på musiken på hög volym innan hon reste sig upp från skrivbordet som den senaste timmen varit hennes studieplats.

Vilken tur att skolan hade kvällsöppet så att hon kunde få lugnet som behövdes för att klara läxorna. Hennes två vilda småsyskon gjorde att hemmet såg ut som en tyfon dragit fram, och trots att Sanna hade eget rum fick hon inte vara ifred. ”Sanna, vill du leka med oss?” Treåriga Emelie var nog den som var ihärdigast och ville gärna sitta i hennes knä. Mamma Bea fångade ofta de små i sin famn precis innan de steg in, och förmanade dem strängt. ”Låt nu Sanna vara ifred, ni kan leka själva.” Fyraåriga Simon ville hellre leka med sina älskade bilar och höll sig oftast därifrån, men lockades dit av Emelies skratt.

Nu började höstlöven singla från träden, och allt gick i orange. Den här tiden tyckte Sanna nästan var den bästa. Det var så skönt att kränga på sig en tjocktröja och ett par varma gosiga kängor innan man gick till skolan, och allt prat om bantning och snygga klänningar stannade av.

Hon var en söt tjej med några få kilon för mycket. ”Det där är bara valpfett som rinner av dig på ett kick när du passerat arton.” sade hennes mamma och nöp henne i kinden. De långa benen som nog var ett arv efter hennes mormor bådade om att hon skulle bli en lång tjej, och Sanna brukade titta på fotografierna på henne när hon gått som modell. ”Tror du att jag blir lika lång som hon?” frågade hon längtande sin mamma som mindes sin egen oro när hon var ung. ”Klart du gör, kan du se efter Simon och Emelie när jag tar tvätten?” Med sina långa kalvben tog mamman de få stegen nerför trappan och hängde sjungande tvätten som luktade sommar.

Sanna knäppte noga igen jackan och virade den hemstickade halsduken runt sin hals, sedan öppnade hon de tunga dörrarna för att sedan ta den gamla stentrappan i några kliv. Först hade hon tänkt åka på det breda trappräcket, men besinnade sig. ”Jag fyller arton nästa månad, och måste väl försöka bli lite mer vuxen:” sade hon högt för sig själv. Nedanför trappan började en slingrande väg som ledde in i den lilla parken som omgärdade skolan. För att komma hem till sig var hon tvungen att gå genom ett litet skogsparti, men man kunde hela tiden se skolan eftersom den låg på en höjd och det kändes tryggt.
Plötsligt ringde mobilen och hon plockade upp den rosa och rödrandiga telefonen för att se några okända siffror. ”Hallå?” Det var alldeles tyst i luren, men hon kunde höra lätta andetag. ”Hallå? Vem är det?”

Plötsligt kände hon två armar runt sin kropp och Sanna försökte klösa förövaren, men hans grova skinnjacka försvårade det hela. Hon riktade en spark bakåt mellan benen på honom och hörde att hon träffade, men hennes krafter räckte inte riktigt till. ”Din jävla hora vad faan gör du?” Sanna kände igen rösten och blev rädd. Det var en av de så kallade gangstrarna på skolan som stod bakom henne och hon visste att han var stark. ”Släpp mig!” sade hon med bestämd röst, och hoppades att han inte skulle höra skräcken i den. ”Släpp mig för faan!”
Greppet lossades lite och hon försökte skaka sig loss från honom utan framgång.

Sanna hörde att pojken öppnade sitt bälte och kände hans byxor glida ner. Med ett ryck slet han ner hennes byxor och började sedan gräva i hennes underliv med ovarsamma rörelser. Efter ett tag drog han bort handen för att sniffa på den och sedan med ett vrål trycka in sin lem i hennes orörda hemlighet. Stora tårar rann på hennes kinder och hon grät tyst när han fullbordat våldtäkten som var över på några minuter. Hennes byxor låg i en hög nere vid fötterna och jackan hade blivit skitig av trädet som han hade tryckt henne mot. Han satte på sig sina byxor och stirrade med galen blick mot henne medan han hötte med sitt finger. ”Det här är bara början, sådana som du förtjänar ingen kärlek. Horor är ni allihop, och om du inte ger mig 1000 spänn i månaden fortsätter jag”. Han samlade ihop sina saker och gick sedan iväg.

Sanna klädde långsamt på sig och skyndade sig sedan fort hem för att där kasta sig in i en dusch.
Hon satte sig ner i duschkabinen och lät tårarna flöda. Smärtan i sig var inte så stor, men kränkningen och skräcken hon kände var oöverstiglig. Sanna undrade varför han utsett henne till offer, och det enda som kunde vara orsaken var hennes färg. Hon drog med fingrarna över sin ebenholtsfärgade kropp och stannade vid håret som var en enda röra av glödande spiraler i rött och svart. Hon mindes mammans blick när hon kommit hem efter att slingorna gjorts och orden hon sagt. ”Skäms du för oss? Varför i all världen har du färgat håret så där?”

Efter duschen kändes det lite bättre, men hon hade ont i underlivet och hämtade en ispåse nere i köket som hon använde. Plötsligt ringde hennes mobil och det okända numret lyste mot henne igen. ”Ja hallå.” Dödstystnad förutom andetagen. ”Hallå! Vem är det?” En känd röst som gav henne rysningar hördes i luren. ”Hej min lilla hora, visst var det skönt idag? Ha, ha…om du inte tyckte det är det bäst att du fixar stålar till mig. Senast den 25:e vill jag ha dem. Ha en bra kväll.” Han lade på och Sanna tryckte snabbt igen mobilen. Var skulle hon få tusen kronor ifrån? Hennes tankar gick runt, runt tills hon blev alldeles yr och lade sig ner på soffan i vardagsrummet för att fundera.

Hon somnade till och vaknade av att pappan kom in. ”Hej hjärtat! Var är mamma och ungarna?” Sanna nickade mot bordet där det låg ett ritblock med text. ”Hon och de andra har gått till grannen på kalas, men de kommer nog när som helst. Klockan är ju mer än läggdags för småttingarna. Pappan vände sig till sin dotter och log ”Hur har din dag varit då? Förresten när får vi träffa din pojkvän? Jag hörde det ryktas om att du träffar en kille från skolan.” Sanna vände sig mot ytterdörren som öppnades och sade ”Äsch, vi är bara vänner, ingenting annat. Jag tänkte vänta med sådant där.” Han klappade på hennes arm och gick ut i hallen för att hjälpa till med barnen som var stökiga av trötthet.

Dagarna gick och trots att Sanna febrilt sökte något sätt att få in pengar saknades det flera hundra när dagen för utbetalningen kom. På morgonen innan hon gick till skolan klättrade Sanna upp på pallen och sträckte sig efter hushållskasseburken som var fylld av sedlar. ”Mamma dödar mig om hon märker att jag stjäl, men vad skall jag göra?” Sanna räknade sedlarna hon tagit och stoppade dem i innerfickan på sin jacka. ”Hoppas, hoppas att han inte är där.” Mumlade hon för sig själv när hon var på väg in i skolan.
”Hej du!” ropade en röst, och kalla kårar gick över hennes rygg. ”Hur har det gått? Blir det ett ligg eller har du pengarna?” Hennes händer blev svettiga och rösten ville inte riktigt bära när hon svarade honom. ”Jag har pengarna, men nu kan jag inte ge dig mer. Jag har ju inget jobb, och veckopengen (hon skrattade ett glädjelöst skratt) den är bara på några hundralappar. Snälla, kan du inte ge dig? Jag lovar att inte tala om för någon vad du gjort.” Han vände sin klart blå ögon mot Sandra och det lät som en morrning när han talade. ”Pengarna eller ett ligg, det är bara att välja.” Ett par killar som stått en bit ifrån kom fram när Han vinkade till sig dem och hon kände igen några som var klasskamrater. ”Vad säger ni grabbar? Törs ni?” han svepte med handen framför Sanna och vred runt henne som en nickedocka, sedan klatschade han henne i baken och skickade iväg henne därifrån. ”Tusen spänn den tjugofemte, annars…” ropade han efter Sanna när hon rusade därifrån.

All oro gjorde att kilona rasade och hennes föräldrar frågade oroligt om de kunde göra något. ”Är det så jobbigt i skolan?” sade hennes pappa och drog handen genom sitt glesa hår. ”Kan vi hjälpa dig med något? Din farbror som jobbar som ingenjör kan kanske hjälpa till med matten som du får traggla så mycket med?” Sanna skakade på huvudet och lutade sig in i pappans famn. ” Det är lugnt, jag klarar mig. En elak förkylning härjar i min kropp just nu och jag har ont i hela kroppen.” Pappan pussade sin äldsta dotter på huvudet innan han återgick till sin kvällstidning.” Jag gör allt för dig, det vet du. Tveka inte att vända dig till oss.” Han tittade över tidningen på sin avmagrade dotter och drog med handen över de djupa rynkorna i pannan.

Veckorna gick fort, och snön kom med vackra singlande kristaller som lade sig i hög. Alla människor klädde på sig tjocka byltiga jackor och små roliga mössor i alla de färger toppade paketet. Skidorna togs fram och Sanna åkte långa sträckor varje dag efter jobbet. Svettig och högröd i ansiktet tog hon sedan en dusch och tårarna föll tillsammans med vattnet för att sedan slukas av avloppet. Pressen på henne resulterade i sömnbrist och stora svarta ringar prydde hennes ögon som var torra och fnasiga av allt gråtande.
När dagen för utbetalningen kom och Sanna inte fått ihop mer än några hundra funderade hon först på att stanna hemma, men besinnade sig och rusade iväg i sista sekunden.
Utanför porten stötte hon på sin fiende och med rusande hjärta insåg hon att han inte hade tänkt lämna henne ifred. ”Stick!” sade Sanna och försökte tränga sig in i dörren. Han skrattade överlägset och tog ett hårt grepp runt hennes arm. ”Kom nu lilla gumman så skall du få vara med på lite skoj.” Hon följde motvilligt med honom medan hon spanade efter någon äldre elev eller en lärare som kunde hjälpa henne, men gården var tom sånär på några enstaka elever här och där. Han manade på henne, och hon drog jackan ännu tätare intill sin kropp som hade börjat skaka av skräck inför vad som väntade. Killen öppnade dörren på den gamla halvruckliga ladan som stod jämte skogen och puttade in henne.

Innanför var mörkret kompakt, men hon hörde andetag från flera håll och förstod att de var flera. När han med ett hårt ryck drog upp hennes dragkedja på jackan och slet upp hennes tröja för att blotta de näpet uppåtgående brösten hörde hon att andetagen blev tunga och någon flämtade till. En gestalt lösgjorde sig ur mörkret och han kom fram till henne. ”Vilken vacker kropp du har. Får jag smaka?” Killen böjde sig ner mot hennes ena bröst och tog det i munnen innan hon hann svara, och sög sedan smackande på det. ”Vill ni testa killar? Hon smakar faan i mig jordgubbe”. Ytterligare en gestalt kom fram mot henne och han sade med hes röst. ”Det smakar inte lakrits då?” Varvid en skrattsalva utlöstes bland församlingen. Den nyanlända satte sig på huk och drog sakta ner dragkedjan på hennes jeans som var så tajta att han fick ta i ordentligt innan de gled ner. ”Grabbar kolla här! Hennes murvhår är becksvart.” Han tryckte in sin skitiga hand i hennes heliga och Sanna stönade till. ”Hörde ni grabbar? Horan njuter av vår behandling. Nå, vem vill vara den förste?” Killen drog av Sanna hennes rosaprickiga trosor och böjde henne över en rostig bil som stod i ladan. Han greppade hennes mörka ostyriga hår och höll det tills en skugga kom över golvet. ”Jag vill gärna testa ludret, sade han och knäppte snabbt upp sina byxor för att fullborda sin gärning. När han var klar slängde han Sanna åt sidan och spottade på henne. ”Faan, hon är trång den lilla horan, skönt som faan. Vem vill vara näste man?”
Diffust som i en dröm hörde Sanna röster och hennes kropp slängdes hit och dit för att med jämna mellanrum få ett glödande spett inkört i sig. Hon kände att låren var rispade av något och mellan hennes ben rann sperma som
fortfarande var varm. Hela tiden såg hon olika ansikten i den spräckta glasrutan på bilen och lovade sig själv att minnas vartenda ett. Till slut orkade hennes kropp inte längre, och hon svimmade av.

När hon vaknade av att hon frös var ladan tom och hon kunde bara höra några spela fotboll på skolgården som låg några meter ifrån. Hela hennes kropp värkte, och när hon försökte dra upp byxorna fann hon att de var fyllda av blod och gammal stel sperma. Sanna snyftade till och slet av sig byxorna helt, sedan letade hon upp sina skor och drog på sig den långa tjocka jackan som dolde nästan hela hennes kropp.
Haltande och gråtande smög hon iväg genom skogen och hem.

När ytterdörren slog igen hörde hon sin pappas röst. ”Hallå! Vem är det?” Samtidigt pep hennes mobil till och hon såg att hennes fiende skickat ett sms. Med skakande händer öppnade hon mobilen och läste raderna han skrivit. ”Berättar du är du dödens! Samma tid nästa månad, ha,ha” Pappan som hört hennes gråt kom ut i hallen och tog hennes ansikte i sin hand. ”Men lilla, lilla gumman, vad är det som har hänt?” Storgråtande och fortfarande med intorkat blod i sitt ansikte berättade Sanna vad som hänt, och såg sin fars ansikte skifta från vitt till grått till svart under tiden som hon talade. När hon pratat klart reste han sig upp, satte på sig sina skor och jacka för att sedan smälla igen dörren när han lämnade huset.

Sanna visste inte vad hon skulle göra, men kände att hon måste bli ren och klev in med kläderna på i duschen. Plötsligt hulkade hon och skyndade sig till toaletten för att spy. Eftersom inga tårar fanns kvar drog hon av sig de våta kläderna och lade sig tyst i sängen och glodde rätt ut i ingenting. Slut i själen, kroppen och psyket.

Hennes pappa däremot ångade av energi. Hans ilska gjorde att han såg svart och när skolgårdens välbekanta hus tornade upp sig kände han sig som en oövervinnlig soldat, lika stolt som han varit i sitt hemland. Nu jävlar skulle han få den där idioten som skändat hans stackars, stackars älskade barn. En bräda som slängts ner från bygget intill plockades upp och spiken som satt i dess ände studerades med nöjd min. Nu skulle han få.
”Vem är Lars Persson? Visa mig!” Pappan stormade fram till två elever som satt i godan ro och talade om sådant som ungdomar gör. ”Visa mig! NU!” Rädda för grymheten de såg i hans ögon pekade de bort mot skolans toalett. ”Han gick precis in där.”
Lars som precis stängde dörren till toaletten såg en nästan svart man som stod med en bräda i högsta hugg och förstod att det var fara på färde. ”Jäklar!” svor han till och sprang så fort han kunde mot skogen.
Sannas pappa såg i ögonvrån den bortflyende pojken och rusade snabbt efter. Med ett snabbt dunkande hjärta och tunga andetag som var nästan blodfyllda sprang han till slut ifatt sin dotters förövare.

”Är det du som är Lars Persson?” Han flåsade och hans huvud dunkade av värken som var hans ständige följeslagare efter kriget som varit i hans land. ”Nå, svara!” Han hötte med brädan och siktade noga in sig på var han skulle slå. ”Smasch!” Ljudet av ben som krossades ekade över gläntan de stannat i. ”NEJ! Låt bli mig!” skrek pojken med blodfylld mun. ”Jaha , lika mycket som du lät min dotter vara ifred då, eller?” Han slog till den nu liggande pojken med brädan och spiken rev upp långa sår i hans ansikte. ”Hur faan kunde du? Vad i helvete finns i din sjuka hjärna?” Slagen var hårda och blodet sprutade åt alla håll. Pappan själv var täckt av blod från topp till tå. ”I mitt land hade du blivit dödad din jävla idiot. Vi ser upp till våra kvinnor och behandlar dem väl, men i det här skitlandet behandlar ni dem som skit. Förbannade jävla idiot. Här får du, och här, och här.”

När ilskan ebbat ut och han insett vad han gjort var det redan för sent. Pojken tittade på pappan med oseende blick och hans kropp låg i fosterställning med blodet rinnande.
Sannas pappa tog upp mobilen och slog numret till polisen som snart var där.
Med handbojor på fördes pappan till häktet av polismän som hemligt såg upp till honom för det han gjort. Vilken far skulle inte vilja göra som han gjort? Hans dotter var det käraste han hade, och insikten om vad som försigått och hennes svåra situation hade fått allt att svartna. Hjärtat var fyllt av sorg, men inte över det han gjort utan över att han inte kunnat förhindra hans dotters smärta.

Sanna reste sig upp och mötte sin mamma i ytterdörren när hon kom hem.
”Pappa sitter i fängelse, vet du det?” Hon lade armarna runt sin dotter och kramade henne hårt, hårt.
Livet i deras hemland hade varit stundtals tufft och idag kändes det ändå som om det varit lätta tider. Hon suckade och smekte Sanna över kinden som var urgröpt av den ofrivilliga svälten. ”Hur mår du min ängel? Vill du ha något att äta?” Småsyskonen klättrade upp i Sannas ansikte och kramade henne medan de skrattande kivades med varandra.

Några månader senare kom domen mot pappan och eftersom händelsen varit som den var fick han ett mildare straff. Sanna mådde mycket dåligt och var bara skinn och ben. Hon var ofta spysjuk och till slut gjorde hon ett graviditetstest i smyg. Hennes mamma skulle inte klara av mer sorger, och Sanna satt med tummarna i hårt grepp med förhoppningen att det var falskt alarm.
Stickan visade ett klart och tydligt plus. Efter ytterligare tre tester var saken klar, Sanna var gravid med någon av sina förövare, och hon hade ingen aning med vem. Hon funderade fram och tillbaka på hur hon skulle göra, och fann ingen annan råd än det hon nu skulle göra.
Sanna ställde sig på den rangliga stolen efter att ha knutit repet runt vattenledningen som gick uppe i taket, sedan sparkade hon undan den efter att ha lagt snaran runt sin hals.
Det sista Sanna såg var skoltoalettens vita kakel.

Redan innan dörren stängdes kunde hon känna den kompakta ledsenheten i deras hus, och hon gick på trötta och svullna fötter ut till sin man som stod i tamburen fullt påklädd. ”Jag vet” sade Ella och smekte hans kind, sedan gick hon tillbaks till köket där alla hans resväskor stod.
”Ella; du…” Magnus ropade på henne och hon hörde att hans röst bröts av rörelse. ”Du behöver inte förklara, jag förstår dig.” sade Ella lugnt och lyfte med stor möda upp den ena efter den andra väskan.

Ute i tamburen slet Magnus av sig skorna och skyndade sig in till sin fru. ”Du…” sade han om igen och försökte lägga armarna om henne. Ella vände sig mot sin man och tittade på honom uppifrån och ner, var det verkligen hennes man? Han som öst komplimanger och blommor över henne i alla tider, och alltid kommit ihåg deras bröllopsdag? Var det verkligen honom hon hade framför sig? Med tårar som jobbade på att få komma fram gav hon honom en utav de tyngsta väskorna medan hon talade. ”Jag vet vad du gjort, och jag förstår dig delvis; men kunde du inte ha sagt det själv? Du vet att jag kan se saker som inte finns och att jag vet om allt du tänker och gör.” Hon förbannade om igen sin gåva som var ett arv av farfadern. ”Det här är en stor och vacker gåva du har, en unik sådan, förvalta den väl” Det var vad hennes farfar sagt den dagen han förstod.

”Varför?” sade hon plötsligt och tog Magnus grova hand. ”Varför? Vi skulle ju vara ärliga mot varandra, och aldrig ljuga” Han bar iväg resväskan till hallen där han ställde ner den med en smäll. ”Hur faan skulle jag veta att du skulle bli sjuk, aldrig kunna ha sex och aldrig orka med att följa med mig på mina resor? Hur skulle jag kunna veta det? Och du då, du med din stora gåva, varför såg du inget? Jag orkar inte längre, jag vill bort från dig, huset och livet. Jag orkar inte längre.” Magnus satte sig ner på golvet med händerna för ansiktet och grät. Den stora kroppen skakade av hulkningarna och med jämna mellanrum drog han snörvlande in snoret som blev. ”Jag älskade ju dig!”

Ella stod som en staty i dörröppningen oförmögen att kliva fram och krama om honom fast hon ville. Han hade legat i den där horans säng och njutit medan Ella legat hemma med värkande kropp. Hon kände att magen vände sig ut och in och skyndade sig så gott hon kunde till toaletten för att där spy upp hela frukosten. Hon tittade sig i spegeln ovanför handfatet och såg en välbevarad fyrtioåring med sött ansikte och ögon som var gråa av sorg.

När hon insett att Magnus var otrogen var hennes tanke först att han förtjänade att vara lycklig, men sedan kom känslan av att bli trampad på och orättvist behandlad. Han hade ju kunnat bett om skilsmässa innan han hoppade i säng med den andra kvinnan. Det var ju så de lovat varandra att göra. Inga affärer bakom ryggen på den andra och inget smussel med telefonnummer.
Kvinnan i spegeln hade tappat ansiktet och kvar fanns bara ett stort svart hål.
Hon spydde igen, men det kom bara grön slemmig galla som smakade faan.

”Ella! Jag går nu!” Magnus hade ställt in alla väskor i sin bil och stängde bakdörren innan han tveksamt gick tillbaka in. ”Ella, älskling!” Han bet sig i tungan när han sagt ordet. Så jäkla onödigt tänkte han och gick sakta in i toalettrummet där han hittade sin fru liggande över toaletten. ”Ella, du har det bättre utan mig. Förlåt, jag menade inte att såra. Det bara blev så här.” Hon vände sig inte ens upp för att säga adjö bara skrek rätt ner i den smutsiga kräkfyllda toaletten. ”UT!” sedan grät hon.

Magnus startade bilen och for iväg medan tankarna for runt i hans huvud. Den andra kvinnan var en okänd dam han mött ute på en krog, och hon hade tillåtit honom att luta sitt trötta och ledsna huvud mot sin axel för att sedan ha sex med honom natten igenom. Inga krav, inga telefonnummer bara tömma och glömma. Efteråt hade han känt sig smutsig och visste att Ella redan sett det han gjort. Att vara gift med en kvinna som henne hade inte alltid varit så lätt. Minsta lögn blev till ett berg eftersom hon såg att han ljög. Tyvärr kunde hon inte se vad som skulle hända henne själv och därför missat att undvika bilolyckan som förstörde hennes liv. De hade pratat i det oändliga och de nattliga samtalen förde dem närmare varandra, men också längre ifrån.

Han vände plötsligt bilen i en häftig u-sväng och tanken var att åka tillbaka, men livet hade något annat på lut, och motorcyklisten som pratade med sin kompis som åkte bredvid missade hans blinkning och for rakt in i passagerardelen. En ambulans tillkallades och någon försökte ringa till Ella, vars telefonnummer de hittat i Magnus telefon.

Telefonen på bordet ringde. Signal efter signal skrällde genom huset. Till slut svarade en kvinna i andra änden med en tjock, gråtfylld röst. ”Jag vet” sade hon och lade på.

”Hej, hur mår du?” Med de orden började Petras resa in i det okända som totalt kontrasterade mot hennes tidigare liv. Tre små ord som totalt vände upp och ner på hennes trygga och välformade värld som tvåbarnsmor i ett lyckligt förhållande.

Petra vände sig om där hon stod väntandes i kön till dansstället som hennes kompis dragit med henne till. Bakom henne står en kille i långt ljust rufsigt hår, och det dröjer inte många sekunder innan hon inser vem det är. ”Leffe! Gud vad kul att se dig. Hur mår du? Vad jobbar du med? Har du familj?”
Under tiden som frågorna sprutar fram ur hennes mun bankar hennes hjärta i hundranittio, och minnena av deras korta romans väller in i hennes hjärna. Han var den killen hon hade haft som roligast med, och tillsammans hade de gjort massor av tokiga saker. För en sekund glimtade bilden av hennes blivande man förbi, men hon tryckte snabbt bort den. Ingenting skulle få förstöra hennes tid tillsammans med Leffe.

På något underligt sätt hade hans armar lindat sig runt hennes hals och de stod där i kön skrattandes, ömt omslingrade. ”Jag har saknat dig så mycket.” Leffe strök sin ena hand över hennes kind och tittade Petra djupt i ögonen. ”Massor skall du veta. Förlåt att jag var så strulig, och förlåt att jag bara försvann, men jag behövde tid att tänka. Förresten var det du som förlovade dig inte alls lång tid efter. Jag såg annonsen i tidningen och lät dig fortsätta med ditt liv.”
Han lade sin hand lite djärvt över hennes rumpa och klämde till. ”Fortfarande samma läckra bak, herregud kvinna du tar kål på mig! Jag vill ha dig! Jag älskar dig dumbom, fattar du inte det? Jag har alltid gjort det även om jag inte sagt det.” Petra backade några steg bakåt och tittade på mannen framför sig och mindes passionen de haft. Kort och intensiv förvisso, men hon hade känt sig så hemma hos honom. Nu fanns samma känsla av välbehag och passionen forsade in i hennes blodådror. Hon ville stiga in i hans famn och aldrig lämna den.

Petra kände att hennes hjärta slog alldeles för fort och tänkte på sina hjärtbesvär som aldrig fått något svar trots envisa besök hos olika läkare. Var det nu hon skulle få en hjärtinfarkt och trilla död ner?
”Hallå, är det någon där?” Leffe knackade på hennes panna för att väcka henne ur tankarna som silades in i hennes hjärna. ”Peppi min, vad är det som händer?” Det gamla smeknamnet han haft på henne flöt fint över hans läppar som om det aldrig varit borta, och insikten av det han kände för kvinnan framför sig skrämde honom. ”Jag, jag måste gå!” Lika plötsligt som han kommit försvann han, och Petra såg honom försvinna runt hörnet.
”Lisa, jag måste dra! Nu!” Hon lämnade sin förvånade väninna i kön och rusade efter med smällande klackar. ”Jag ringer dig!” skrek Petra innan hon också försvann runt hörnet.

”Leffe vänta!” Hon sprang så fort att hon fick blodsmak i munnen, och ekot av klackarna på bootsen studsade mellan höghusen. ”Vänta!” Petra tänkte precis ge upp när han stannade och höll ut armarna för att omfamna henne. ”Helvete Petra, du är ju nästan gift och har barn. Jag vill inte förstöra ditt liv.” Han höll henne hårt, hårt och de tittade varandra i ögonen några sekunder innan de kysstes hett och vilt. ”Jag vill ha dig nu!” väste han om igen, och kände det som om hjärtat skulle sprängas. ”Jag älskar dig så jävla mycket!” Plötsligt kom en bil åkande och lyste upp det hopslingrade paret. Någon hoppade ur bilen, och dörren for igen med en smäll.
”Följ med mig hem.” sade Leffe och tog Petras hand i sin. Tysta gick de på den breda trottoaren som gränsade till den gamla delen av staden, var och en i sina tankar.

När de kommit en bit bort stannade han plötsligt och tog bort ett rep som satt tvärs över ingången till en husbåt.
”Här bor jag, kliv på min sköna böna.” Skrattande lyfte han upp henne i sin famn när hon tvekade, och gick sedan med bestämda steg fram till dörren in till huset. ”Jag blev aldrig någon Svensson och fann aldrig någon kärlek. Istället blev mitt liv en karusell av tillfälliga jobb och massor av resor. Du och jag pratade ju alltid om allting vi ville göra sedan, och eftersom mina föräldrar stöttade mig kunde drömmen besannas. Han tog Petras händer i sina. ”Du skall veta att inte en dag har gått utan att jag saknat dig med ditt härliga skratt och dina härliga infall. Kommer du ihåg midsommarafton då vi bara åkte iväg med båten, utan annat än kläderna på vår kropp?”

Plötsligt kommer något hoppande ur mörkret och Petra hoppar bakåt av förskräckelse.” Hjälp! Vad är det för någonting?” Leffe skrattade och satte sig ner på golvet för att locka till sig den lilla varelsen som sitter framför henne. ”Det här är Leila min lilla turapa, hon blev misshandlad av sin ägare, och jag hörde hennes skrik genom fönstret när jag passerade deras hus. Snabbt sprang jag in och hittade den här lilla gullungen fastkedjad och slagen av sin unga ägare, och jag köpte helt sonika apan av honom.” Han smekte ömt den lilla vita apan över huvudet och lutade sig ner mot henne och fick en slick på näsan. ”Kom och hälsa, hon är inte farlig.”
I samma stund hörde hon en röst som pratade på ett språk hon aldrig hört förut. En kort man i obestämbar ålder kom in genom en dörr i rummet och vände sig till Leffe, som i sin tur vände sig till Petra ” Libbo undrar om du vill ha något att dricka?” Han skrattade när han såg hennes förskräckta och frågande min ”Libbo är min privata tjänare, eller…man kan nog säga att vi är vänner. Jag räddade honom från ett liv som slav i Gambia. Efter en snabb ordväxling försvann han samma väg som han kom, och Leffe lade armen runt Petras midja och drog med henne till soffan som tronade i det lilla, men ändå stora rummet.

Inredningen var i klassisk båtstil, det vill säga allt satt på väggarna, och kunde fällas upp på väggarna eller ner i golvet. Petra tog upp en tidning som låg på golvet, och slängde ett snabbt öga i den. På omslaget var en bild av Leffe och runt honom stod en häst, en kvinna med långt mörkt hår, och på axeln satt den lilla apan. Under bilden stod det ”Leffe vår egen Pippi Långstrump har återvänt från ännu en av sina långväga resor, denna gång med en fru.” Hon vände sig med tidningen i handen mot honom ”Så…du har varit gift ändå? Var är hon nu?” Han kliade sig i den knappt dagsgamla stubben och rodnade lite innan han pratade. ”Jag hjälpte bara henne att komma till Sverige, inget annat. En journalist fann ut vad jag gjort och började skriva en massa om det, så hon fick stanna ett tag på min båt tills allt lagt sig. Vi hade separata sovrum, så inget hände.” Han skakade med både huvud och händer i en avvärjande gest medan han flinade.

Libbo kom intassande med mackor och mjölk som de raskt slängde i sig.
Sedan drog Leffe med sig Petra till en annan del av båten. ”Blunda nu!” sade han och hon hörde att han gick in i rummet. ”Okey, nu får du öppna ögonen!” Nyfiket öppnade hon ögonen för att mötas av en storslagen prakt. Sängen som stod i rummet hade röda sammetsgardiner runt sig, och på sängen låg ett överkast i alla regnbågens färger. ”Du älskade ju färger, och jag fick själv upp ögonen för det efter att vi skiljts åt.” Känner du igen sänglamporna?” Han gick fram till sängen och sträckte sig över den för att tända lamporna.
Petra blev chockad av synen: ”Men det är ju dem vi såg på auktionen i Sorunda. Köpte du dem?” Leffe log sitt breda leende och gick fram till dörren där han tog hennes hand. ”Jag har hittat dem efter att jag annonserat i tidningar. Du älskade dem, men våra pengar räckte ju inte till den gången som du kanske minns.” En svag minnesbild av paniskt rivande och slitande i fickorna efter sedlar flög genom hennes minne, och hon fnittrade till av synen.” Det var då du försökte sälja din medaljong du fått av mig, med återköpsrätt!”

Till slut låg de skrattande i sängen och höll hårt om varandra. ”Jag älskar dig Petra, och nu tänker jag aldrig mer släppa dig!” Leffe lutade sig över henne och fixerade hennes blick i sin. ”Vi är gjorda för varandra du och jag. Utan dig är jag inget. Alla resor jag gjort har varit i vredesmod över att jag lät dig gå. Visst har jag sett mycket, och träffat många kvinnor, det vore lögn att säga annat, men du finns alltid i mitt hjärta.”

Petra kände att hans närhet var som en drog för henne, hon ville ha mer, nej fel. Hon ville ha allt, hela denna underbara man med all sin underbara energi, alla upptåg, och all livsglädje. Livet med familjen som hon hade var stabilt och tryggt utan några växlingar mot äventyr. Mannen hon trots allt älskade var en god make och bra pappa, men passionen med honom hade varit som att segla på en lugn sjö med enstaka vågor och att leva med Leffe skulle innebära så mycket mer. Barnens ansikten flashade förbi och hon kände i hjärtat att saknaden efter dem skulle bli enorm.

Plötsligt visslade Leffe till och hans tjänare kom in. En häftig diskussion utbröt innan Libbo lämnade rummet med ilskna steg för att återkomma med ett vitt papper. Leffe vinkade ut betjänten och ställde sig sedan framför Petra.
Stammande och pionröd i ansiktet gick han ner på knä ”Jag älskar dig Petra och vill leva med dig resten av mitt liv. Många år har redan gått till spillo, men från och med nu vill jag att det skall vara vi, vi och vi. Naturligtvis får du ta hit dina barn, men jag vill inte förlora dig igen. Aldrig!” Han ställde sig upp och väntade på svar. Sekunderna tickade fram och i Petras huvud var förvirringen total. Skulle hon stanna i en trygg hamn eller ge sig ut på ett stormigt hav? Kontrasten mellan deras liv var enorm och skulle hon våga lita på en passion som var så stark?

Hon bad honom gå ut ur rummet och visualiserade sig livet utan hans närhet. Redan innan han hade gått saknade hon hans händer och synen av det glada leendet. Hon kände sig halv. ”Okey, du kan komma in igen.” Han klev in med stadiga steg och ställde sig med utslagna armar knappt två steg från henne. ”Nå? Vill du ha mig i ditt liv? Älska mig tills jag blir skrynklig och gammal? Följa med mig på alla äventyr vi pratat om? Vi kan gifta oss imorgon och åka på bröllopsresa i övermorgon.”
Med två snabba steg var hon i hans famn med tårarna rinnande. ”Ja, jag vill gifta mig med dig, och ja jag vill älska dig tills jag dör.”
Visst skulle barnen bli ledsna, men livet var nu och den kärlek som fanns mellan henne och Leffe var något stort och unikt som måste få finnas.

Hemlighet härja huvud hjärta hälsa

Eliaz visste trots sin låga ålder exakt hur man skulle uppträda på dagis, men en okänd kraft pockade på inuti honom och orsakade dessa små missöden som sedan rapporterades till hans mor. Idag hade skolfröken ilsket huggit tag i Eliaz bara arm och skällt ut honom inför hans kamrater. Efteråt hade han spottat i backen och sagt ”Jävla fitta, jag skall döda henne!” sedan fortsatt leken de fått göra ett kort avbrott i.
De äldre killarna tyckte att Eliaz var en häftig typ eftersom han alltid utmanade ödet och gjorde så utflippade saker.

Dagen före hade han smitit upp på taket för att gå balansgång på nocken. När rektorn tittat ut genom sitt fönster och sett den lilla parveln som med sakta försiktiga steg gick på översidan av huset hade han snabbt ringt till vaktmästaren som anade vem det var. ”det är säkert kärringen Jönsssons unge, han kan aldrig hålla sig lugn.
När de lirkat ner Eliaz och gett honom en ordentlig skopa ovett ryckte han på axlarna och sprang iväg till sina väntande vänner som jublade.
Det var jobbigt för Eliaz med den okända, mullrande kraften som gjorde att hans kropp inte kunde vara stilla i två sekunder. Det riktigt kliade i benen av springlust, och sprang gjorde han. Över skolgården för att slänga sig i gungställningen som en apa, sedan snabbt upp på rutschkanan för att åka baklänges ner. Visst hade han slagit sig massor av gånger, och borde ha lärt sig, men den där inre oron pockade hela tiden på.

Det var nu slut på dagistiden och dags att börja sexårsverksamheten som det så fint kallades.
Eliaz hade varit på BUP och blivit ordinerad lugnande. Flera tabletter per dag på bestämda tider var det som krävdes, och sockret i kosten decimerades till ingenting.
När han kom första gången till den lilla förortsskolan fnös han och sparkade på mammans ben. ”Varför skall jag gå här? Det ser ju urtråkigt ut. ” Eliaz ställde sig framför anslagstavlan där slitna lappar med skolans regler fladdrade i vinddraget av den öppna dörren. ”Vad står det mamma?” sade han och kliade nervöst i sitt hår, för biverkningen på alla tabletter var att hela kroppen kliade i ett. Mamma Ella tog på sig de röda glasögon som hängde på hennes bröst och lutade sig lite framåt. “”Skolregler, och de är exakt detsamma som på dagis.” Eliaz godtog svaret och började rita på papper som tillsammans med ett kritpaket lagts fram på bänken. Mamman lutade sig fram mot honom och viskade ”Har du tagit din tablett?” Han kramade om det lilla vita pillret som låg i hans ficka och svarade. ”javisst! Det tog jag nyss på toaletten.” Omärkligt plockade han upp pillret och slängde det i papperskorgen bredvid bänken.

Inskolningen gick bra och det var dags för Eliaz att vara själv på skolan för första gången. Hans kropp kliade inte utanpå längre, men inuti var det som om någon kittlade honom med en fjäder. De konstiga ryckningarna han hade haft förut kom långsamt tillbaka, och benen ville gärna springa.
Varje kväll när han borstat tänderna lade mamman pillret i hans handflata och bad honom svälja. Effektivt gömdes pillret under läppen eller under tungan och spottades efter bara några sekunder ut.

Eliaz hittade papperen som kom från läkaren i mammans skrivbord och smugglade med sig dem till skolan där han bad sin äldre kompis läsa vad som stod.
Charlie tittade på papperet och stakade sig sakta igenom bokstäverna som stod. Det var en massa obegripligt nonsens som avslutades med orden. ”Vår åsikt är att Eliaz kräver vård, och vi testar till en början med en lågdostablett som intages 4 ggr om dagen. Biverkningarna är få och den positiva effekten är mycket lovande.”
Han läste högt och sakta orden som lyste svarta på det likbleka papperet. ”Jaha” sade han och tittade på Eliaz.

Sakta öppnade Eliaz sin hand för att visa vad den dolde. Inuti låg massor av små piller som hade några konstiga tecken på sig. ”Jag har kastat resten.” sade han och fnittrade till. Charlie skrattade han med och de gick iväg till lekparken på gården där de hängde och klängde i ställningarna.

I hemmet försökte Eliaz att uppträda lugnt och stilla för att inte hans föräldrar skulle komma på hans hemlighet, men stundom kittlades det infernaliskt i de små benen, och hans tankar stack iväg åt håll där små barn inte hade att göra.
Det var som att leva med en Jekyll och Hyde, ena sekunden snäll för att i nästa ha jävelskap på gång.
Den lilla kattungen som mamman hittat i soputrymmet och tagit in fick utstå många konstiga experiment med följd att den blev skygg och mycket argsint.

Efter att en kväll ha sett på ett tv-program om akupunktur (visserligen genom dörrspringan men han såg i alla fall delar av det) ville han testa om det fungerade, och om igen blev kattungen offret.
När hans mamma hittade alla nålarna i pälsen på det arma djuret förstod hon inte alls hur det hänt, men hade en egen teori om att den trillat ner i hennes sytillbehörslåda. Försiktigt plockade hon ur nålarna en efter en och försökte trösta den skräckslagna ungen.

På skolgården gjorde Eliaz ingenting för att dölja sin inre demon och många var de gånger då han slogs med sina klasskamrater. Eftersom han var stark vann han oftast kamperna och blåmärkena som tillfogades honom dolde han med sina långärmade tröjor. De höll till på baksidan av skolan där inga lärare såg vad som pågick.

Eliaz kände sig frisk och de gånger kvillringarna startade i benen sprang han runt, runt för att mildra effekten. Däremot hade han lite problem med de envisa rösterna i huvudet som tidvis skrek åt honom att göra vissa saker. Eliaz tryckte in fingrarna djupt i öronen för att minska ljudet, men det blev istället ännu högre och han slog sitt huvud mot väggen för att tänka på något annat. En liten stunds respit lyckades han få innan allt startade igen.

Naturligtvis märkte lärarna att han inte riktigt hängde med på lektionerna, men de avvaktade för att se om det inte skulle bli bättre. Hans mamma hade ju talat om för dem vid inskolningen att Eliaz åt tabletter för att hjälpa honom i det dagliga livet.

Eliaz härjade vidare genom livet, och månaderna gick. Varje dag hände något, och till slut ringde skolan till hans föräldrar. ”Ni måste söka professionell hjälp åt Eliaz. Han har koncentrationssvårigheter och tyvärr måste jag säga att han är oerhört våldsam mot de andra barnen.”
Med tårar i ögonen sade Ella att de själva märkt av en förändring men inte velat ta till sig den eftersom de litade på tabletterna han tog.
Plötsligt tog hon sig för munnen när hon förstod vad som hänt. ”Naturligtvis, vad dum jag är! Han kastar säkert tabletterna jag ger honom, och då blir hans liv lika komplicerat som innan.”

På kvällen satte sig hela familjen ner vid köksbordet och pratade med Eliaz om det som hänt.
Till en början nekade han blankt, och kallade dem allt möjligt., men efter ett tag rasade hans attityd ihop som en pysande ballong, och han erkände sitt tilltag. ”Förlåt! Jag menade inget illa! Jag blev bara så trött och konstig av tabletterna som jag fick och orkade inte ens leka med kompisarna.” Stora tårar rann nerför hans kinder och blicken han gav dem vädjade om att bli trodd.

Om de haft möjlighet att se in i hans hjärna hade de backat flera steg, för därinne rådde full aktivitet och rösterna som pockade på ”Jävla lipsill! Döda dem jävlarna! Ta en kniv och skär ur deras hjärtan! Låt dem inte få dig att må så här dåligt! Kom igen nu!”

De vita tabletterna togs fram igen, och under sin mammas översyn tog han dem flera gånger om dagen, men tankarna som planterats i hans hjärna cirklade som en örn på jakt. Väntande på det rätta tillfället.

Äntligen kände jag igen mig! Där var trappan jag hade hånglat med Andreas på, när (jag fnissade för mig själv) en tant som bott bredvid hade lyckats med att komma precis när han stod där med handen i mina byxor. Oh vad jag njöt av att se tanten bli illa berörd. När hon gick därifrån med snabba steg och näsan i vädret satte Andreas och jag ihop huvudena och skrattade högt.
Efteråt upplevde jag en av mina skönaste orgasmer när han gjorde det outsägligt skönt för mig. Att bli sedd och allra helst exponerad hade varit mitt syfte som jag den där gången lyckades jävligt bra med.
Min promenad fortsatte genom stan i nattens mörker.
Efter några meter kom jag till ett stort kontorshus som på 90-talet varit ett stort diskotek som varit mycket populärt. Därinne hade jag haft mycket skoj med grabsen, hm, MYCKET skoj…

En gång hittade jag en sötnos på dansgolvet som var lite kinky klädd i läderbrallor, piercingar, mycket muskler och häftig frisyr. Jag tände på alla cylindrar och bestämde mig på studs att honom skall jag ha. Sagt och gjort.
Jag flirtade hejdlöst med killen som tyvärr visade sig lite väl tam för att ha den utstyrseln, men, men… Han föll som en fura, och jag hade snart galet sex i en trappa som då och då passerades av folk. När en utav vakterna passerade och såg vad som försiggick garvade han bara och gick vidare. När jag fått mitt sade jag tack och hej och drog från stället.

En annan gång hittade jag ett riktigt kap som var en jävel på att kyssas, mmmmm, han gav verkligen mersmak. Nåväl, efter lite hångel inne på stället drog han med mig ut i parken som låg utanför. Där slet vi snabbt av varandra kläderna för att ge varandra en rejäl omgång. Vilket ligg!! Eller, hm, egentligen var det väl ett stånd. He, he …för grabben tryckte mig hårt mot närmsta träd, för att först ge mig en pinne som smakade mums, och sedan gå ner till hjärtehålet och mumsa. Ja, jisus vilken kille! Innan vi skiljdes åt fick jag hans nummer, men vad faan…helt ointressant. Han var ju begagnad.

Jag gick vidare genom staden, och naturligtvis hamnar jag på Västerbron, den maffiga, med en sjutusan till utsikt, och bekvämt med smedsuddsbadet under.
Och där mina vänner…träffade jag en man, med hår på bröstet och en mandom som gick till månen.
Han satt på en sliten filt när jag kom förbi och hejade. Naturligtvis hejade han tillbaka, och kontakten var etablerad. Efter lite strösnack om livet och så där kom vi till skott.
Under tiden som vi pratat hade jag ganska snart förstått att här var det en man med resurser. Badbyxorna putade betänkligt, och under tiden vi pratade retades jag lite med karlsloken genom att klä av mig, plagg efter plagg åkte av under stort intresse från hans sida. Jag njöt! När inget annat än mina tunna, nästan osynliga trosor fanns kvar, hade hans mandom gjort salut, och ville vara med och leka. He, he…jag kunde ju inte vara för lättfångad, så jag frågade om vi inte skulle ta ett bad.(Även om jag blev vansinnigt upphetsad av synen jag såg).

Han var snabbt med på noterna, och till min stora förvåning slänger han av sig badbyxorna, och kastar sig i. Jag gör detsamma, och finner snart att han tagit tillfället i akt. Han håller om mig bakifrån, och jag kan känna att han är mer än redo för en ritt. Ånä…så lätt skall han inte få det. Jag flyttar mig en bit bort för att kunna beskåda karlen i hela hans härlighet, och hm, jag måste erkänna att jag har vissa problem att hålla tassarna i styr.
Våt både inuti och utanpå kan jag till slut inte hålla mig, och dyker ner i vattnet för att simma upp jämte honom, där jag med mina vassa klor klöser revor i hans länder och slukar honom. Han vet inte vart han skall titta den stackarn, och biter sig i läppen för att inte skrika rätt ut.

Ni kanske undrar varför? Jo, på stranden sitter flera familjer och grillar med barn och hundar i en enda röra. Samtliga tittade till när vi travade ut i böljan, och de undrar nog vad som händer härute. Jag njuter av att ha honom i min makt, och tar min belöning när han blivit redo för nästa rond. Ja ni, han var både stor och lång, på alla sätt. När vi kom upp till filten igen tittade han på mig med stora bedjande ögon och sade ”snälla, gift dig med mig!” Jag bara skrattade, och efter att vi bytt nummer for jag hem till min lilla kvart.

Nu har vi kommit till porten där jag bodde. Här har ju också hänt ett och annat.
En gång hade jag raggat upp en söting vid grillen strax här bortanför som hade tappat bort sina vänner.
Själv var jag hungrig på alla sätt, och hade snart fått i mig en hamburgare med pitabröd, och hade sällskap hem. Eller hem förresten, vi hamnade i en port inte långt från grillen. Unga killar smakar mums, det är en sak som är säker. En förskräckt tant som bodde i porten tittade bort när hon såg vad vi sysslade med. Vi fnissade båda två, och fortsatte våra bestyr. Jag gav honom en behandling som han inte riktigt var van, och tog mitt efteråt.
Killen var lite osäker, men jag lotsade honom rätt. Efteråt tog jag hans hand och tog med honom hem. Grabben blev lite rädd när jag tog fram klovarna, men slappnade av efter ett tag, och jag tror att han njöt. När jag knöt sidenscarfen över hans ögon såg jag paniken…men något annat talade för att han var tänd.
Jag frågade om jag skulle sluta, och fick ett stönande nej till svar. Killen var nog ändå lättad när jag låste upp klovarna. Han hade i alla fall väldigt bråttom därifrån.

Min lägenhet låg på tredje våningen, och jag kunde se vad alla i huset mittemot sysslade med. Eftersom jag är en nattuggla brukade jag innan jag somnade dra upp persiennen och utföra en privat striptease för den som ville se. De unga grabbarna i huset snett emot brukade släcka i sin lägenhet, och stå i fönstret och dregla. När jag mötte dem på gatan log de och sade hej.

Enda gången det höll på att gå på tok var när tanten i huset mittemot som bor på våningen högst upp hade fest, och ringde polisen för att anmäla mig när hennes vänner spanade in mitt nattliga uppträdande. Men poliskillen som kom upp visade sig vara en godbit, och berättade att han skulle sluta sitt pass om en stund. En timme senare kom han och plingade på…i uniform. Hjälp vad sexig han var!!
Under uniformen hade han bara ett par kalsonger. Snacka om tändning! Mitt sexalarm ljöd i 300 decibel när han slängde av sig kläderna. Att han sedan var en jäkla akrobat i sängen var väl bara en glad överraskning.

Han låg kvar över natten, och i morgonens första timmar smög vi ut i parken och hade sex. Han gjorde allt! Skrattande insåg jag att jag mött min jämlike. Han älskade att ha sex inför publik, och ville bli sedd på alla sätt, var en sjuhelsickes Don Juan och snygg som attan. Så vad tror ni jag gjorde?
Naturligtvis gifte jag mig med honom.

Jag använder sällan ordet fred, men just nu cirklar mina funderingar mycket kring just det. Igår var det fullt slagsmål på gården och när jag gick emellan (det var tvåor som slogs) svor de åt mig och var allmänt otrevliga. När vi trodde att allt var över tryckte en utav eleverna upp en annan mot väggen och slog hans huvud. Vi pratar om en åttaåring, vad månde bliva?
Totalt pinnförbud har införts och rektorn skall dit på måndag.
I förrgår fick min son en hockeyklubba inkörd på tvären över munnen.
Jag är så arg!!
Nåväl, dagens får ni här.

Skrik
Bråk
Tårar

Hjärtan som blöder

Slag
Åthutningar
Prat

Sinnen som glöder

Blickar
Trots
Mothugg

De kunde varit bröder

Hur skall vi få fred på jorden om inte ens en skolgård kan vara trygg?

Med ett elegant hopp tog han sig ur bilen, och sprang de få stegen till grinden. Direkt innanför mötte han några äldre barn som tittade nyfiket på honom och sedan tisslade sinsemellan varandra. ”Det där är Razmus från Näs” Hörde han dem säga och klev orädd fram med sin hand höjd. ”Tjena jag heter Razmus, vad heter ni?”

Nä, nu backar vi bandet…

Han hade gärna velat ha modet att kliva fram så där orädd, men något inuti honom höll stegen tillbaka, och svetten som rann inuti hans hand gjorde att han undvek att ta någon i hand. Istället klev han kuvad in genom grinden med huvudet nerböjt och darrande ben. Hans hand sökte sig till sin mammas och magen gjorde kullerbyttor av nervositet. Den välbekanta skolan som han så många gånger passerat på vägen utanför tedde sig som ett stort slott, ointagligt och främmande, och skolgården som nu började fyllas av barn i olika åldrar var stor som en fotbollsplan där han inte kunde gömma sig någonstans.
Plötsligt såg han en av sina gamla dagiskompisar och ropade igenkännande till ”Hejsan, hur mår du?” och snart stod de med huvudena tätt intill varandra för att betrakta den värld som de nu skulle bli invigda i. Deras händer vred sig nervöst, och i deras huvuden föddes bilder av äldre barn som grymt misshandlade dem.

Så små och ändå stora tänkte deras mödrar som stod en liten bit från. De var mäkta stolta där de stod med alla andra på gården. Deras barn skulle få privilegiet att börja i sexårsverksamheten i den här söta lilla gamla skolan som var en av de få som blivit kvar efter kommunens rensningar. En skola med bara sex förskoleelever borde vara det ultimata. Eller?

När Razmus mamma Anitha tittade på sin son som försiktigt började leka i sandlådan såg hon en annan pojke än den hemma. Hans vanligtvis tuffa attityd hade tonats ner för att ersättas av någon som nästan såg mesig ut. Skulle han bli mobbad? Tänk om de gjort fel som valt en liten skola? Hennes modershjärta värkte när hon såg osäkerheten i hans blick, och helst hade mamman velat ta honom i sin famn och åkt hem. Hon hade själv varit mycket blyg som barn och kände klumpen i magen.

När Razmus hämtades några timmar senare lyste hans ögon av glädje, och munnen gick i ett. ” Mamma, jag har fått en ny kompis. Dorian heter han. Får han följa med mig hem imorgon? Snälla.” Anitha blev glad när hennes farhågor inte besannats och nickade medan hon frågade ut honom om hur dagen varit.

Några dagar senare när han hämtades av mamman var han personlighetsförändrad, och den vanligtvis glada killen var moloken och sur. Nåja, tänkte hon han hade kanske haft en jobbig dag. De skulle ju göra så många nya saker på lektionerna.
När de kom innanför dörrarna på sitt hus sparkade han helt oprovocerat till sin lillasyster som skrek till ”Aj, vad gör du?” Hon gick fram till Anitha för att få tröst. Razmus slängde av sig skorna och gick in i sitt rum efter att ha fått en tillsägelse av sin mamma.

Plötsligt hördes ett smällande och brakande ifrån barnens rum, och de rusade dit för att hitta Razmus sparkandes på garderobsdörren som var nymålad. ”Men vad i all sin dar gör du så för? Sade mamman och lyfte upp sin son i famnen. ”Han slåss mamma, han slåss och är dum.” Tårar rann i en strid ström och han ville inte gå ifrån knät; och frågorna som ställdes lämnades utan svar…tills på kvällen när alla skulle i säng.
Då brast han ut i tårar igen, och fasansfulla historier om slag, och mobbing berättades för föräldrarna.

Så småningom somnade alla barnen och föräldrarna satte sig ute i vardagsrummet för att smida en plan på hur de skulle gå till väga.

Dagen efter tog mamman tag i den skyldige på skolgården och hade ett långt samtal med honom för att därefter prata med den lilles fröken. Pojken hade gjort sig skyldig till många dåd under sin korta tid i skolan och föräldrar och rektor hade blivit inkallade.

Där är vi nu, och mitt hjärta blöder för min älskade unge som inte längre vill till skolan.
Han som längtade efter att få lära sig siffror och bokstäver, träffa nya kompisar och leka i den stora lekparken vill bara hem så fort han bara kan.

Jag satt i solstolen och läste min bok alltför uttråkad för att ens orka bry mig om min närmsta granne. De pratade en blandning av ryska och svenska och jag snappade upp ett ord här och ett ord där trots att jag inte ville. ”Den ultimata stöten…pengar…har ingen helikopterpilot…det är helt befängt…”
Mina öron blev mer och mer inriktade på vad som sades och något som legat slumrande i mig under lång tid vaknade till och piggade upp mitt sinne. Men hur skulle jag bära mig åt för att få kontakt. Man kan ju inte precis kliva fram och säga ”Tjena grabbar jag hörde att ni pratade om att ni skulle göra en stöt och behövde helikopterpilot, he, he…här har ni mig!” Nä, det gällde att vara smart och bli kontaktad av dem. Plötsligt kom jag på hur jag skulle bära mig åt och slet till mig min svarta väska som bland annat innehöll mina tidningar som jag specialbeställt från USA. Ett par pilotglasögon som hängt med i alla år sattes på huvudet, och lockbetet var utlagt.

”Ursäkta mig!” En muskulös rakad man räckte fram sin stora näve och bockade sig lätt.” Jag ser att du läser helikoptersurf, det råkar vara min favorit också. Har du åkt med någon av de här någon gång?” Han pekade på ett utav fotona som visade min bästa kompis med sin älskade tingest. Jag skrattade till och räckte fram min valkiga, seniga hand ”Bättre upp, jag har kört den. Dessutom är han min bästa vän. Tomas Krutz är mitt namn. Kul att träffa en jämlike.” Jag satte på mig glasögonen för att se honom bättre, och insåg på bara några sekunder att detta var en person man inte ville ha till ovän. Bakom hans leende dolde sig ett par nästan svarta ögon som nästan såg rakt igenom en. I alla fall kändes det så. En rysning etablerade sig efter min ryggrad när jag tänkte på de eventuella konsekvenser som kunde bli av bekantskapen, men ruskade av mig känslan och reste mig upp.

”Vilken härlig dag!” sade jag till honom, och betraktade hans profil som vittnade om en eventuell boxarkarriär eller en massa slagsmål. Utan att svara sade han ”Häng på bort till mina polare vet ja.” Mannen pekade bort mot gänget av killar som satt tätt intill varandra klädda i t-shirt och ett par shorts. ”Förresten glömde jag tala om mitt namn, Kimmo Lautinen heter jag, ursprungligen från Ryssland.”
Efter att jag presenterats för allihop slog jag mig ner bland dem för att prata lite. ”Så du kör helikopter?” En lite kraftig man i 40-årsåldern vände sig mot mig och ställde frågan alla egentligen ville ställa. ”Jepp!” sade jag och silade den vita sanden som täckte hela stranden genom mina fingrar. ”Utbildad i USA för en helvetes massa år sedan, och jobbade där några år för att slutligen återvända hit till lilleputtlandet.”

Hela gänget skrattade lite ansträngt och hade svårt att inte jubla av glädje. Nu jobbade deras hjärnor med scenariot av den perfekta kuppen, men hur skulle de övertala honom att vara med? Mario som var äldst och hade gjort mest hade en ide,´ men var tvungen att tala med sina kollegor innan han kunde yppa den. Dessutom var inte det här det bästa stället, en strand fylld av vilande, nyfikna öron. Han beslöt sig för att be allihop komma hem till hans tillfälliga hus för att smida planer.

Jag märkte att killarna ville vidare och sade hejdå innan mina fötter bar mig på skakande ben till min cykel som stod inkilad mellan två träd. Hade jag lyckats? jag vågade inte vända mig om för att se om de låg kvar, men såg i ögonvrån att de började packa ihop vilt diskuterandes.

På kvällen när jag satt uppkrupen i min sköna fåtölj därhemma ringde mobilen och jag svarade ”Tomas.”
Det blev tyst några sekunder innan en röst började prata. Jag kände igen den som den äldre mannens, och om igen etablerade sig en rysning längs min ryggrad. Var det min intuition som varnade mig? Nåväl, han presenterade sig och frågade om jag hade lust att ses på ett glas. Jag tackade naturligtvis ja och tog min cykel till adressen han givit mig.

Det var lite kyligt ute,och den vanligtvis avgasfyllda luften var klar och ren. Sommaren började lida mot sitt slut och snart var det dags för mig att leta jobb igen eftersom pengarna från USAresan börjat sina.
Lätt svettig och med adrenalinet pumpande plingade jag på hans dörr där efternamnet Darschek stod. Aha, ännu en ryss hann jag tänka innan dörren öppnades.
”Välkommen till mitt enkla hem!” sade han och bjöd in mig. Huset hade högt i tak och väggarna var täckta av målningar som vittnade om rikedom och känsla för färg. Han ledde mig in i ett rum som bestod av ett jättestort bord som omgärdades av stolar modell äldre antik. Allihop hälsade hjärtligt på mig och jag kände mig faktiskt välkommen.

Kvällen inleddes med ett parti poker för att sedan utökas med biljard och lite skytte. Männen, för jag insåg att de inte var några unga spolingar var supertrevliga om än lite allvarsamma. Men jag förstod så sakteliga att syftet med kvällen var övertalning och planering. Kimmo höll sig vid min sida och verkade nästan se upp till mig trots att han inte alls kände mig. ”Tomas?” Han vände ett allvarligt ansikte mot mig. ”Är du intresserad av att tjäna pengar? En helvetes massa pengar?” Jag kände som om jag stod på ett minerat fält och ställde den mest naturliga frågan av alla. ”Hur då?”
Kimmo tittade sig runtomkring och nickade innan han vecklade upp en stor pappersrulle som stått vid dörren. Lars har en helt befängt galen ide om det perfekta rånet (han tittade upp för att kolla den andres reaktion) och vi har möjligheten att bli ekonomiskt oberoende för resten av livet. Inte helt fel ellerhur? Han skrattade till lite ansträngt och tittade mig stint i ögonen. I det stora hela går det ut på att vi först förstör polisens helikoptrar, och kanske försvarets, men det är en senare fråga, sedan hyr vi en själv som vi landar med på taket för att sedan snabbt spränga oss in, länsa valvet och dra.

Jag stod länge med öppen mun av förvåning och bara stirrade på killen. Ide´n han berättat om var exakt densamma som jag och min vän haft. Eftersom båda var helikopterpiloter hade det varit en lätt match, men vi tyckte båda att det lät helt befängt och avslutade alla planer innan dem ens börjat. Nu funderade jag inte specielt länge innan jag svarade ”Jag är med! Coolt, men hur löser ni arbetet med polisens helikoptrar för de är säkert väl bevakade? Nu skrattade en av de andra männen till och talade till mig på mycket bruten svenska. ”Polis kaputt, tjoff, tjoff.” En av de andra sade på lite bättre svenska att hans kamrat visste av erfarenhet att fordonen i stort sett var obevakade och lätta att förstöra. ”okey!” sade jag och tittade med förnyat intresse på ritningen framför mig.
Jag satte upp händerna framför kroppen och sade ”Men inget dödande, det pallar jag inte.” De andra nickade unisont och lutade sig ivrigt över det som låg på bordet.

En månad senare hade vi lyckats få ihop alla trådar, och resultatet…ha, ha
Ja det ser ni ju i dagens tidning.

Med händerna på höfterna och den där minen jag hatade stod hon bara några meter från min säng och tragglade samma visa om och om igen. Jag satte mina fingrar i öronen för att slippa höra, men något ord här och där sipprade in i alla fall. ”Du måste…jag tar bort…varför kan…” När hon sagt vad hon skulle och sedan tvärt vänt om för att lämna mitt rum drog jag täcket över huvudet.
Några sekunder senare rycktes det bort, och harangen började igen. Med stoiskt lugn tittade jag henne rakt in i ögonen utan att blinka fullt vetande vad som väntade om jag inte gjorde som hon sade.

Till slut brast hennes humör och skriken ekade i min systers och mitt sovrum. Mitt älskade playstation spel plockades i full fart bort och förpassades till en hylla jag inte nådde. Alla spelen jag ägde rafsades ner i en låda.
Min lillasyster som också kände till konsekvenserna av att inte klä på sig började sakta och omständigt trä på sig en strumpa, men brast snart i gråt eftersom den i hennes tycke var svår att rå på. ”Mamma, snälla?” Bad hon med gråten i halsen och vände sig till gestalten som stod i dörren. ”Lilla hjärtat försök själv, du fyller ju snart fem.” svarade mamma och jag hörde på röstläget att hon var nära att kliva in för att hjälpa till. Sekunden senare fanns hon vid syrrans sida stöttande och pådrivande. ”Kom igen nu stumpan, det är ju så enkelt.”

Mamman vände sig till sin lilla tjej som satt på golvet och tråcklade med den förhatliga strumpan. Inuti sitt hjärta grät hon varje gång den här situationen uppstod. Att rya och bråka låg inte för henne, men numera hade det blivit en vana att varje morgon få stå som en general och skrika order. Barnen som hon visste kunde så mycket, ignorerade hennes order och gjorde något annat. Kläderna mamman plockat fram låg i en stor hög på golvet utan att någon tog notis.
Små barnfötter trampade fram och tillbaka i rummen på jakt efter något att roa sig med, väl vetandes att mor i huset skulle bli arg om de inte tog sitt förnuft till fånga och klädde på sig.

När kläderna till slut var på och frukosten i magen lutade sig mamma över oss och sade ”Kan jag inte slippa bli arg imorgon? Jag hatar att bråka med er. Ni är ju så duktiga egentligen.” Vi vände oss mot vår älskade mamma med ångerfull min ”Förlåt mamma, jag vet inte varför jag gör så där.” Sade jag med något tjockt i halsen och lade mina armar runt hennes hals. Lillasyster släppte sin truliga min för några sekunder och kom hon med. Lillebror som inte alls förstod vad som hände, men också ville kramas med mamma kröp kelsjukt , upp i hennes knä och lade sin mjuka kind mot hennes. ”jag me” sade han på sitt babyspråk.

All ilska som etablerats under morgonen i mammans spinkiga kropp försvann som i ett trollslag genom all den kärlek som riktades mot henne. ”Imorgon ungar vill jag att ni klär på er och sedan dukar ni fram frukost utan att tjafsa. Jag vet att ni kan. Okey?” Alla barnen säger unisont ”Ja mamma” Hon lägger sina armar runt sina barn och pussar dem en efter en på pannan ”Jag älskar er!”

När vi kramats en stund tittar mamma på klockan och utropar ”Jisus amalia, klockan är mycket. Vi måste åka!” sedan sätter hon på lillebror och syrran deras jackor, medan hon kastar fram mina skor till mig.
Plötsligt kommer jag på att det är bråttom ut, för idag är det min tur att sitta fram. Jag tycker det är så häftigt när man kan se vägen som ringlar fram framför sig. Vår bil är ganska hög, så det blir extra kul. Att morsan kör är extra häftigt, för hon brukar köra rally med oss. Syrran försökte sno min plats, men blev borttagen av mamma. Hon lyckades få in ett slag i min mage kände jag, men hon är så svag ännu så det kändes knappt. Hon är tuff min syster. Lillebror tjatade om sin bil när han sattes i stolen, men tystnade när morsan gav honom en bok. Han kan vara lite högljudd ibland, men för det mesta skrattar han och busar med oss.
Vi åker först till skolan för att släppa av mig, men idag får inte morsan följa med in, idag skall jag fixa allt själv. Jag är ju faktiskt 6 år. Det känns lite konstigt när de åker iväg utan mig det medges, men samtidigt är det rätt spännande med alla nya kompisar jag fått. Lite skrämmande bara med de stora grabbarna i trean.

En efter en sätts in i bilen för att sedan köras till dagis och skola. Bråket om platsen fram börjar innan ytterdörren ens gått upp. ”Jag vill sitta fram!” ropar lillan och hoppar snabbt i sina stövlar, och kränger med hjälp av sin mamma på sig den rosa fleecetröjan. ”Jag också!” ropar äldsta grabben som precis börjat sexårsverksamheten. Innan modern hunnit ut är fajten i full gång utanför bildörren, och med ett bastant grepp om minstingen tar hon tag i lilltjejens arm och leder henne till bakre delen av bilen under tiden som hon säger ”Du satt fram igår, nu är det Razzels tur.” Allihop knäpps noga fast och bilen startas.

När de två barnen lämnats av går färden hemåt igen, och väl inne sätts datorn på för att skriva dagens skrivpuff.