Anitha Östlund Meijers skriv och islandshästliv

Smygande på lätta fötter smög hon fram och kikade in. Ja, den stod fortfarande kvar. Eliza beundrade dess former och gled med sin röda nagellacksklädda hand över ytan. Den var lite sträv och hon fnittrade lite för sig själv. Alltså var det ett hemmajobb. Ett proffs hade skapat en blank och skinande yta.
En kort sekund funderade hon på om det var värt det. All spaning och allt letande på internet nätterna igenom hade gjort Eliza lite hålögd och skärpet hade fått spännas åt några hack. Med sökande händer trevade Eliza under den främre delen men fann ingenting. ”Attans!” sade hon för sig själv och fortsatte leta i den bakre delen.

Under tiden som Eliza varit inne i lokalen hade husets ägare kommit hem oförutsett och stod nu i dörröppningen och studerade den vackra kvinnan som betedde sig underligt. Han funderade på hur han skulle tackla problemet, men beslöt sig för att avvakta och vänta på vad som skulle ske.

Plötsligt gick en av de blodröda naglarna av och hon svor till. Den svarta ficklampan ramlade ur hennes hand och rullade under den beundrade tingesten. Eliza ville helst inte lägga sig på mage i gruset och bli skitig, men visste inte riktigt hur hon annars skulle få fram den. ”Ja, ja jag måste väl.” Suckade hon och lade sig ner för att hämta lampan. Efteråt borstade Eliza av sig noga, och såg att kjolen fått några fläckar trots hennes försiktighet.
Honsvepte med lampan över den eftertraktade och tittade upp mot huset för att kolla om någon syntes.

När mannen såg att hon tittade ut drog han snabbt för gardinen och stod blickstilla i flera sekunder. Till slut när han trodde att allt var lugnt tittade han fram och såg att lokalens dörrar dragits igen. Fundersam över om han skulle gå dit ut eller ej gick han runt i huset på jakt efter något att använda som vapen. För vem kunde veta vad hon var ute efter. Det kanske var en tjuv? Han skrattade för sig själv och sade “En kvinnlig tjuv vore nästan trevligt att få besök av.” Hans dagar numera innebar mest att sitta framför dumburken som mest visade reklam. Den efterlängtade pensioneringen hade inneburit ensamhet, ensamhet och ännu mer ensamhet.

Med ett triumfierande ”Yes!” drog hon fram nyckeln som skramlande avslöjat sitt gömställe när hon nuddat den. ”Typiskt gamlingar.” Sade hon för sig själv och svepte bak det korpsvarta håret som klippts i en halvkort page dagen innan. ”de tror att det säkraste gömstället är på sakerna. Nu återstår bara att starta skönheten.”
Med kvicka fingrar tryckte hon in i nyckeln i den mycket gamla bilen och den välskötta motorn startade med ett lågt spinnande. Eliza smekte ratten var av äkta trä och skyndade sig ur bilen för att sedan trycka upp portarna, och efter en snabb blick upp mot huset som fortfarande var svart hoppade hon med ett vigt skutt in i den efterlängtade och körde iväg med ett vrål.

Mannen uppe i huset hade lämnat fönstret för bara några sekunder, och toalettbesöket hade gått snabbt.
När han tryckte på spolknappen ryckte han plötsligt till av ett högt motorljud som kom från garaget. ”Aha!” sade han för sig själv och skyndade sig på krumma gammelmansben ut till trappan där han bara hann se bakdelen på sin älskade. Mumlande en massa eder gick han fram till telefonen som stod i hallen. ”Är det polisen? Jag vill anmäla en stöld. En kvinna har just kört iväg med min Triumf Spitfire. Den är röd med svart cabriolet. Ja jag väntar…” Mannen tittade ut genom fönstret och såg plötsligt bilen återvända med kvinnan vid ratten. Hon backade in bilen i garaget och stannade motorn.

När han kastat på luren skyndade han sig ut för att konfrontera kvinnan, men visste inte riktigt vad han skulle säga. ”Hörrudu! Man tar väl inte bara en bil sådär?” med barsk röst gick han fram till förarplatsen. ”Hej jag heter Eliza och…ja det kanske låter underligt, men jag bara måste få provköra din bil. När jag var liten ägde min farfar en liknande som jag älskade att åka och när jag såg den här ute på stan…” Hon tappade orden och visste inte riktigt hur hon skulle förklara. Förresten, hur förklarar man att en bil blivit det mest centrala i ens liv, och att bara känslan att få röra den gjorde henne salig. Hon vände sig skrattande till den gamle mannen. ”Jag är kär i din bil helt enkelt, och vågade inte fråga om lov.” Med sin ena hand smekte hon sätet i vitt skinn. ”Förlåt mig!”

Han funderade på att ringa upp polisen igen, men vad skulle han anmäla? Att någon lånat hans bil. Nej, de hade säkert viktigare saker för sig. Dessutom verkade ju kvinnan vara trevlig. Hans funderingar gick än hit än dit.
”Jag har en lösning.” sade mannen och räckte fram sin värkbrutna hand. ”Hej jag heter Gösta Andersson och bor här. Vem är du?” Förvånad över vändningen räckte hon fram sin smala välmanikyrerade hand och svarade ”Hej! Jag heter Eliza Soleu och bor på söder.” Han öppnade bildörren och hjälpte henne ut, sedan sade han att de skulle gå in i huset.

Inne i det stora huset var väggarna täckta av bilder på snabba sportbilar modell äldre. I köket stod en ensam kopp med lite kallt kaffe och en torr bulle tronade bredvid. När hon med stora ögon tittade sig omkring log han och tog fram ett block. ”Jag har ett förslag.” Sade han och plockade upp en penna som han med snabba snärt slog i bordet. ”Jag vill anställa dig. Du får köra bilen hur mycket du vill, mot att du då och då kommer in och läser för mig. Mina ögon har blivit skumma, och mina vänner är få.” Eliza trodde inte det var sant och såg med lysande ögon på honom. ”Är det sant? Hur mycket jag vill? Tack! Tack snälla, snälla du. Självklart kan jag läsa för dig, men…” Hon tittade med bedjande ögon på mannen som satt hopsjunken bredvid henne. ”Kan du inte lära mig mecka med den också? Snälla?” Gösta skrattade och lade armen över hennes bara axel. ”Klart jag kan, men du måste ha tålamod eftersom synen blivit dålig och kroppen lite seg.

De skrev ett anställningsavtal som löpte på obegränsad tid och dagen efter plingade Eliza på hans dörr. Full av lycka och tillförsikt.

Det var en gång en kvinna vars absolut högsta önskan var ett barn. Efter flera missfall var hon missmodig och depressionen stod bakom dörren och väntade. ”Jag kommer aldrig att bli mamma” sade hon snyftande till sin man. Han strök henne över huvudet och sade ”Vi får väl se, tiden visar råd.”
En vacker dag i soluppgången födde hon till slut en liten tjej som hade ärvt sin mors envishet, och sin fars själsliga styrka. Den lilla flickan fick namnet Helena och var mycket bortskämd. Efter några år fick hon ett stort lekland som med gemensamma krafter byggdes av hennes föräldrar. Helena älskade sin trädgård och sin fina koja som de byggt i trädet, men såg uppifrån trädet att på andra sidan staketet fanns barn och hon blev nyfiken på dem. Helena hade nu uppnått åldern 6 år och skulle börja skolan. Äntligen skulle hon få träffa andra barn.

Modern hade förvisso varit ute i parken med sin lilla, men att sitta i sandlådan med de andra mammorna tilltalade inte henne. ”Usch! Det är smutsigt och massor av bakterier där.” Sade hon med rynkad näsa och tog tag i Helenas hand för att dra med henne från platsen. ”Kom! Du kan leka i din egen sandlåda. Pappa har lagt lock på så att inga katter kan bajsa i den.” Flickan tittade med längtande ögon på barnen som skrattande satt sida vid sida i sandlådan bland hinkar och spadar i glada färger. ”Men mamma, snälla. Jag vill leka med dem där. ”sade hon och pekade på flickorna och pojkarna. ”Kom nu!” snäste mamman och tog tag i den andra armen för att leda bort sitt barn.

I skolan hade Helena en fristad där mamman inte kunde förbjuda henne något, och hon njöt av friheten av att bara vara. Till slut hade hon skapat en samling av kamrater som hon umgicks med dagligen.

Åren gick och Helenas underligt ensamma liv fortsatte. Mamman tillät henne aldrig att besöka sina vänner och lät aldrig någon komma till deras hus. Leklandet förföll och det enda som då och då användes var den lilla kojan i trädet som blivit Helenas hemliga plats. Från den kunde hon se människor som passerade på gatan utanför deras tomt. Helgerna bestod av långa dagar i ensamhetens tecken som fylldes av tecknande och skrivande. För Helena började skriva dagbok för att ha någon att prata med.
Eftersom hon hade talang och mamman såg det sattes alla teckningar upp i matsalen i deras hus, men att gå på konstskola fanns det inga pengar till hette det. ”Nej, nej. Dessutom är det bara långhåriga sluskar som går där.” Sade hon med hopknipna läppar som gjorde hennes egentligen vackra utseende till surt och elakt.

Till slut hade Helena uppnått åldern då man börjar träffa killar, och hennes hormoner dansade. Modern såg vart det bar och blev plötsligt avundsjuk på sin dotters ungdom. ”Tänk om jag ändå vore ung igen, och fick leva livets glada dagar. Tänk om?” Mamman satte sig med sin dotter i köket för att prata allvar. ”Du vet vad sex är?” sade hon allvarligt och rodnade lite. Helena fnittrade till och berättade sedan att de pratat om sex i skolan i flera år. ”Så då vet du vad männen vill? För det är så min kära Helena att det enda de vill, är att ha sex med dig. Sedan försvinner de.” Helena fnittrade nu ännu mer, och blev pionröd i ansiktet. ”Men alla är väl inte likadana? Dessutom har fröken berättat att man använder preventivmedel så att man inte blir gravid. Det använder väl du?” Hon vände sig mot sin nu tomatröda mor som inte riktigt visste vad hon skulle säga. ”Naturligtvis använder jag sådana. Det räcker med en unge på halsen.” Säger modern och ser plötsligt en utväg. ”Hursomhelst, det jag ville säga är att jag och pappa har bestämt att vi skall förbjuda dig att umgås med killar.” Helena blundade och funderade på vad hon skulle säga, men beslöt sig för att vara tyst och hålla med för husfridens skull. Dessutom kunde hon ju träffa killar i smyg utan sin mors vetskap.
Plötsligt kom hennes pappa in genom dörren. ”Men kära du, Helena måste ju få träffa sina vänner.” Han kramade om sin dotter och höll henne under hakan med sin ena hand. ”Är hon inte vacker våran lilla tjej? Den man som får henne kommer att bli lyckligt lottad. Mamma har lite konstiga ideér ibland. Jag tror minsann att hon är lite avundsjuk på dig.” Det sista sade han med pliriga ögon mot sin fru. ”Inte ett dugg! I min ungdom höll man på sig. Du är den förste och den siste för mig.” sade mamman och rusade ur rummet.
Pappan vände sig mot sin dotter och satte upp sitt pekfinger. ”Ta det lite lugnt med grabbarna, och låt bli att ta med dem hem så skall du se att det löser sig.”

Tyvärr hände det som inte får hände, men ändå sker ibland. Helenas far dog i en tragisk bilolycka när han var på väg hem. Efter begravningen hade mamman ännu ett allvarligt samtal med sin dotter, och nu var hon ARG! ”Helena du är nu 14 år, och killarna börjar titta efter dig eftersom brösten blivit större och du fått kvinnliga former. Jag förbjuder dig, oavsett vad pappa sade, att ha någon som helst kontakt med någon som jag inte träffat och godkänt. Förstått!” Under hela tiden hon talat hytter mamman med fingret som en påk. Stundom träffar det huvudet på Helena, men gör inte ont. Hela flickan vibrerar av ilska, och oförmögen att stoppa den skriker hon på sin mor. ”DU ÄR SÅ JÄVLA DUM! DU HAR FÖRSTÖRT MITT LIV! JAG HATAR DIG!” sedan stegar hon ut från rummet, in på sitt rum och hämtar en väska som snabbt packas med det nödvändigaste, sedan går hon ut genom ytterdörren skrikandes. ”DU HAR FÖRSTÖRT MITT LIV DIN JÄVLA HÄXA! DRA ÅT HELVETE!”
Ekot av ytterdörrens smäll stannar länge i mammans öra innan hon tagit in vad som hänt, och springer till fönstret för att ropa tillbaka sin lilla flicka. ”Helena! Jag älskar ju dig! Jag ville ju bara ditt bästa! Snälla du.” Hon sjunker ner på golvet gråtandes stundom viskande ”Jag ville ju bara ditt bästa.”

Helena har redan tagit reda på vad man gör när föräldrarna beter sig underligt, och går till skolans kurator som tar kontakt med socialen som kontaktar mamman. Hon ber sin dotter komma hem om och om igen, men blir till slut tvungen att inse fakta. Helena får komma till ett fosterhem och växer upp till en käck tjej som älskar sin nya familj och sitt nya liv. Till en början håller de henne kort, men inser att hon faktiskt är en helt vanlig fjortonåring som bara vill ha vänner och kanske, kanske någon gång en pojkvän.

På ett enda ögonblick försvann allt. Den flimrande datorskärmen blev kolsvart och gav inte ett ljud ifrån sig.
En kall hand greppade tag i hennes hjärta. Var allt borta nu? Alla noveller, och uppstartade böcker, alla hennes dikter. Var de förlorade? Utan att kunna andas riktigt tryckte Petra på startknappen. Pulsen galopperade, och man kunde se dess rörelse under den tunna huden. Ett brett band av smärta började dunka i hennes huvud, och viss om fortsättningen på anfallet skyndade hon sig in på toaletten för att ta en tablett.
När hon svalt det lilla röda pillret skyndade hon sig tillbaka till datorn som stod tvekande med knappt något ljus alls på sin skärm. I magen började en stor fladdrande ångest att etablera sig, tänk om allt var borta?
Petra förbannade att hon inte varit iväg och köpt en extra hårddisk. Det hade ju stått så mycket om hur det kunde gå i de där datatidningarna hon fick i sin brevlåda med jämna mellanrum. Varför hade hon varit så långsam?
Funderande på vad som funnits i den lilla manicken gick hon runt, runt i rummet med snabba steg. Plötsligt mindes Petra att alla foton hade ju också funnits i datan. Alla minnen, alla barns födelse och födelsedagar, alla resor de gjort, ombyggnaden av huset, ja allt.
Visserligen hade datorn massor av år på sitt samvete, men de hade ju ökat kapaciteten och bytt batteri. Hade det inte räckt? Den stora högen med Pc för alla och allt om PC revs fram och hamnade i en stor hög på golvet. Mitt bland dem satte hon ner sin nätta rumpa och började noga leta igenom dem. Tidning efter tidning hamnade i
påsen som skulle lämnas till pappersinlämningen utan resultat.
Med jämna mellanrum gick hon in på kontoret för att kolla om datorn startat.
Den stod surrande och tvekande…Den blå linjen hade stannat på mitten och ville inte fortsätta sitt sökande.
”Faan också, vad gör jag nu?” Petra funderade på vem som kunde hjälpa henne, men kom inte på någon. Hon var tvungen att hitta lösningen själv. Eller, fanns det ingen?
Plötsligt klarnade en bild fram och hon kunde se sina alster radas upp.
Med en djup suck av lättnad letade hon upp en cd-skiva att kopiera till, och lovade sig själv att åka till affären och köpa en lös hårddisk dagen efter.

När Niklas gick iväg slog Petra på sig själv med knytnävarna. ”Hur kunde jag vara så feg? Varför? Nästa gång då jäklar i nåda skall jag ge allt!” Hon sparkade ilsket iväg en ensam kotte som landat framför hennes sandalklädda fot. Irriterad på sig själv gick hon upp i den trånga lägenheten och slog igen ytterdörren med en hård smäll innan hon gråtande slängde sig ner i sin säng.
Som vanligt hade flirten börjat med att allt var frid och fröjd, men eftersom hon var blyg och inte riktigt vågade visa vad hon kände trodde killarna att hon var ointresserad och istället för att ge henne en chans avslutade de snabbt relationen med ett ”Jag tror inte det är någon ide att vi ses mer. Du verkar inte vilja vara intresserad av mig. Ha det bra!” I bästa fall gjorde dem det när de träffades, i värsta fall per SMS.

I ett försök att våga mer använde hon alkohol för att dämpa rädslan, men det slutade med att hon tidigt på kvällen fick åka hem med vingliga fötter och dunkande huvud. Spriten hade gjort så att dansandet som vanligtvis var en njutning blev en pina av att ständigt kliva fel och slå till folk.
På bussen hem bestämde Petra sig för att ge allt utan att involvera sprit. Hon fick helt enkelt ta sig i kragen resonerade hon och tryckte på hissknappen som tog henne upp till lägenheten. Sängen var mjuk och skön och snart hade Petra somnat den oroliga onyktra sömnen.

Några veckor senare sprang hon på en kille som passerade över gatan ,och med ett generat ”förlåt” tittade hon in i de blåaste ögon hon någonsin sett. Han borstade av sina byxor lite lätt och samlade ihop grejorna han tappat innan han tog fram ett block och skrev sitt nummer i. Med ett ”ritsch” drog han av lappen och lämnade över den till henne med ett ”Jag heter Andreas. Ring mig, jag vill träffa dig!” sedan pussade han Petra på kinden och gick iväg medan hon med chockad min stod kvar. ”Men, men…”stammade hon efter den bortflyende gestalten.

Under dagen tittade hon flera gånger på siffrorna han plitat ner i all hast, och kollade på internet efter hans namn.
Hon kikade på facebook med stor möda eftersom hon inte var van, men kunde inte hitta namnet där heller.
Killen var ett mysterium som krävde en lösning, och med darriga ben slog Petra siffrorna hon vid det här laget memorerat i huvudet. Flera signaler gick fram, och svetten började tränga fram i hennes händer. Under armarna växte två stora ringar som sedan spred sig över ryggen. När Petra räknat till åtta signaler utan svar och precis tänkte lägga på luren svarade han. ”Andreas Linder:” Hon vred sig olustigt och funderade på att lägga på när hon mindes sitt sista förhållande. ”Nä, inte en gång till! ”sade hon högt, och han sade jublande. ”Den rösten känner jag igen! Det är ju du, tjejen från idag. Vad kul att du ringde!” De hittade snart gemensamma samtalsämnen, och tre timmar senare avslutades samtalet med ett ”Då ses vi imorgon då! Kram!”

När morgonens första strålar lyste över husen satt Petra på balkongen och tittade ner över gatan. I hennes mage fladdrade en liten fjäril och i hennes sinne laddade hon för att sopa bort blygheten som ständigt var hennes följeslagare. Efter en snabb blick på klockan kunde hon konstatera att det var fem timmar kvar innan de skulle ses. Andreas hade lovat att hämta henne hemma i lägenheten, och efter en snabb genomgång var den tiptop.

Klockan hade blivit nästan tio när Petra hörde tveksamma fotsteg i trappan som då och då stannade till. En snabb titt i titthålet i dörren visade en mörkhårig kort krallig kille som undersökte namnet på dörrarna han passerade medan han gick och mumlade. ”Nej, inte här, men här då? Vilken våning sade hon nu då? Aha, här är det!” Han drog med sin ena hand över håret och rättade till skjortan som ledigt satt över de blå jeansen.
Petra öppnade dörren samtidigt som han satte fingret mot ringklockan. Lite blygt kramade de om varandra innan hon bjöd in honom i lägenheten. ”Skall vi gå direkt? Eller vill du se dig om?” frågade hon och satte på sig en tunn jacka över sina slitna jeans och magkorta tröja. Han tittade uppskattande på tjejen framför sig och räckte sedan fram sin hand. ”Vi går ut i solskenet och myser. Lägenheten hinner vi med.”
Hand i hand gick de runt staden som visade sitt absolut bästa jag. Efter en kort fika fortsatte de hem till henne för att tillsammans fixa till kvällsmiddag. Kvällen var ljum och när de satt på balkongen med sina händer inflätade i varandra tog Petra ett djupt andetag innan hon började prata. ”Andreas, jag gillar dig” Hon blev förvånad över att ordet så lätt kommit över hennes läppar, och repade nytt mod för att fortsätta.” Jag vill träffa dig och lära känna den rätta Andreas. Vi kan väl bara vara och ta det lite lugnt. ” Han tog en tugga på baguetten och tittade henne djupt i ögonen ”Det är lugnt, huvudsaken jag vet att du trivs i mitt sällskap. För du verkar vara en pangtjej.”
Andreas drog suckade ”Jag är lite blyg i vanliga fall, men ditt härliga sätt har fått mig att slappna av totalt. Du är så mysig!” Det sista sade han efter att ha greppat tag i hennes midja och dragit ner henne i knät. ”Jag har aldrig gett ut mitt nummer på det där sättet förut. Faan, jag skakade i benen när jag gav dig det , så nervös var jag.” Andreas skrattade och kisade mot henne. ”Du då? Är du alltid lika cool?” Hon skrattade till och berättade om morgonens vånda. ”Jag är så glad att du vågade ge mig ditt nummer, och jag ångrar INTE att jag ringde.” Sade hon, och pussade försiktigt honom på munnen förvånad över sitt mod. Han svarade snabbt på inviten och snart hade kyssarna övergått till hångel. ”Nu tar vi det lugnt!” sade hon och satte en hand över hans bröst. ”Vi har ju just träffats. När natten gick över till gryning kröp Petra ner i sin nu tillskrynklade säng med ett stort leende.
Stolt över att hon vågat ringa, och glad över bekantskapen med Andreas. ”Att våga är att vinna. Att inte våga är att förlora sig själv” sade hon för sig själv innan ögon föll ihop.

Det lilla huset som en gång strålat i solskenet med sin faluröda färg och sina kritvita knutar stod nu ledset och bortglömt i den lilla dalgången. Tegeltaket hade antagit en mörk rostbrun färg, och var täckt av mossa. Gräsmattan som en gång i tiden varit ett frodigt potatisland såg ut som dinosauriedalen med sina djupa dalgångar. De som bodde i huset orkade knappt ta sig fram, och tittade varje morgon uppgivet på sin en gång så vackra tomt. När vinterkylan dödat alla växter och drivorna låg höga hade människorna det mycket tufft. Från vedboden löpte ett vingligt spår som då och då blev dubbelt så bred där någon satt sig ner.

De två som kom på visningen såg det ingen annan såg, och ritade tillsammans upp i sitt sinne hur vackert det skulle kunna bli, och de lade ett bud under det angivna innan de lämnade den outsägligt vackra bygden.
Faktumet att allt var schassigt och behövde vård skrämde bort de som inte kunde eller ville renovera och bara några dagar senare ringde mäklaren för att tala om att huset var deras.
Med en skräckfylld glädje åkte de 2 månader senare till sitt hus med egen nyckel för att städa ur och titta lite närmare på vad de köpt. Båda två var lyriska över läget mellan ängarna och den lilla skogsdungen

Den första sommaren grävde de upp lerjorden som låg som en tjock matta .runt grunden, och satte värmande dräneringsskivor på den för att sedan skotta ner krossad sten istället för jord. Musklerna spelade på de svettiga ungdomarna från mannens jobb som mot betalning hjälpte honom med det dryga jobbet att med skottkärra köra stenkross. Nere i källaren började en förvandling äga rum, och rummen därnere blev varma och sköna.
Kvinnan som var höggravid hjälpte till med det hon kunde, och grävde upp stenar som tittade upp ur marken i den nya gräsmattan som bildades av jorden som en gång legat runt huset. Dessutom måste alla växter som fanns runt huset grävas upp och planteras på andra ställen.

Vintern var på gång och en vedbod tillverkades istället för den gamla som rivits. Ny fräsch ved höggs upp, och det var två stolta människor som en månad senare stod framför boden. De hade med gemensamma krafter skapat något de aldrig någonsin gjort förut.
Med barnen runt hälarna målades de gamla bodarna om, och när våren gjorde sitt intåg började röjningen i trädgården. Svartvinbärsbuskarna som varit en manshög stora kapades ner till backen, och äppelträden med alla vattenskott som pekade upp som långa armar mot himlen kapades efter konstens alla regler.

När sommaren sakta men säkert kom till den lilla byn hade vårvattnet samlats under huset, och när de letade på nätet och frågade andra kunniga stod det snart klart att det var dags igen att ta hem grävmaskinen.
Trekammarbrunnen som fanns var uttjänt, och dräneringen obefintlig. Det blev en dyr historia som betalades genom att mannen jobbade extra.

På baksidan och sidan byggde de med gemensamma krafter upp en vacker pergola och veranda som sedan utnyttjades flitigt. Men när den byggdes såg de att huset flagnat och behövde målas.
När höstens första löv föll av träden stod det fordom blekröda huset med vit/gråa knutar i ny dräkt. Faluröd färg täckte nu fasaden, och runt fönstren som också byttes ut satt nu svarta formsågade foder som gav huset en lite gammaldags framtoning. De vita knutarna hade bytts ut till andra som målats svarta.

Ett bygglov som sökts samtidigt som de flyttade in damp ner godkänt och klart i deras brevlåda en klar höstmorgon. En tillbyggnad över hela huset hade noga ritats upp med gemensamma krafter, och ett så kallat mansardtak i falsad plåt skulle ersätta det endast 18 gradiga låga nuvarande tegeltaket.
Barnen krävde mera utrymme, och tanken var att de skulle få husera på övervåningen när de som tonåringar skulle dra hem sina vänner. De två människorna bestämde att skjuta upp det stora jobbet med övervåningen, och satte sig istället ner med en planering av husets källare framför sig, ivriga att sätta tänderna i nästa projekt. I källaren skulle deras framtida badrum finnas, och en tvättstuga, men det som intresserade kvinnan nästan mest låg under deras sovrum täckt av jord. Ett oanvänt utrymme som i framtiden skulle bli deras bibliotek. Där skulle hon skriva nya böcker, noveller och dikter vid sitt skrivbord, och alla deras cd-skivor som nu låg nedpackade skulle få gott om plats.

Huset njöt av all omtanke och belönade sina inneboende med värme, trygghet och trivsel, och ute på tomten som fått kärleksfull behandling spirade allt i ljuvlig grönska. Gräsmattorna växte och blev tjocka, vackra, mjuka mattor för små barnafötter att springa i.
Deras händer var täckta av valkar som vittnade om hårt arbete, men de hade en plan på att som 55-åringar vara klar med sitt livsverk för att då bara njuta.

Det var i början på 60-talet, och kvinnorna bar oftast klänning eller kjol. Håret hade de tuperat och lagt en strumpbyxa eller fralla i för att få den ”rätta” höjden. Pia var som alla andra och älskade sina vippiga klänningar som visade former som väl egentligen inte alltid fanns. Brösten puffades upp med hjälp av behån och det svärtades runt ögonen. På fötterna satt eleganta skor med vackra klackar.
Kvällarna i den lilla staden där Pia bodde tillbringade hon och hennes väninna Emelie med att gå gata upp och gata ner. Killarna åkte omkring i fina bilar som de putsat och fejat på tills de glänste ikapp med solen. Det var sommar och livet lekte.

”Skall vi ta en fika på Tewes? Eller vill du hellre gå hem?” frågade Pia sin väninna medan hon puffade upp håret och tog bort och satte i hårspännena som åkt på trekvarten. Emelie funderade lite innan hon svarade. ”Nej, jag tycker vi går en sista vända, sedan är det sovdags. Just då kom en blå Rover glidande, och med glädje i rösten ropade Pia till. ”Det är ju Lennart! Ja, du vet killen jag träffade förut ett tag. Han åkte visst in i lumpen, och har inte hört av sig. Kom!” Hon grabbade tag i Emelies hand och sprang på lätta fötter fram till bilen som precis stannat, och personen inuti vevade ner rutan. ”Hej Pia! Länge sedan sist. Hur mår du? Skall ni åka med?” Leendet som mötte henne var stort och brett, och det välkända ansiktet pryddes av en stor svart kalufs modell Elvis Presley. Hennes hjärta tog ett skutt. Lite blygt men ändå ivrigt böjde hon sig ner för att komma i samma läge som Lennart. ”Hej!” Hennes ögon lyste av glädje, och hon förbannade maskan på strumpbyxorna som hon hade. ”Vad kul att se dig! Var har du hållit hus? Jag har saknat dig!” Det sista sade hon med en klädsam rodnad på kinderna. ”Vad söt du är. Jag har legat inne i lumpen några månader, sedan måste ju farsan och morsan ha hjälp med jordbruket när jag väl är hemma. Det har inte blivit så mycket festa på ett tag. Hoppa in vet jag!” Han drog sin ena arm bakåt, och öppnade bildörren. ”Varsågod mina damer, kliv på i min enkla boning.” Han skrattade och plirade lite med ögonen mot sin kompis Leif som satt bredvid. ”Det här är min kompis Leffe.”

Efter att de skakat hand startade Lennart bilen och de gled runt, runt stadens busshållplats som de brukade. En massa bilar gjorde samma sak, och emellanåt stoppade de för att prata lite med någon som också åkte runt.
Pia satt i baksätet och tittade på Lennarts profil. Han hade en rak näsa, och himmelsblå ögon som verkade kunna se rakt igenom en. Det hon visste om honom hade en väninna till henne berättat.
Lennart hade en storebror som hette Martin, och de bodde med sina föräldrar på en bondgård ute på landet.
Han hade grova händer som hon visste var bra på att smekas, och hans tjocka, nästan svarta hår lockade sig i nacken. Hennes händer drogs som av en magnet till den mjuka nacken, och hon snurrade den lilla locken runt sitt pekfinger. Lennart tittade snabbt bakåt och log innan han fortsatte körningen. Leffe såg vad som pågick och harklade sig ”Nä tjejer, jag måste nog hem nu. Det är arbetsdag imorgon. Ja, du vet var jag bor.” Sade han och tittade på Lennart.

När de kört hem Leffe och Emelie åkte de upp till Berget där de satt i bilen och pratade om vad som hänt sedan de sist sågs. Lennart lade sin hand på Pias lår, och hon kände åtrån som ett dånande vattenfall i kroppen. De började kyssas och snart hade alla kläder åkt av. Ömsint smekte han hennes kropp och tyckte om det han såg. Hon var en vacker kvinna med fina former och hennes ögon som var melerade skiftade just nu i grönt. Plötsligt tog hon tag i hans hand som ivrigt hittat hennes sköte. ”Vänta Lennart, jag har inget skydd. Vad gör vi om jag blir gravid?” Han skrattade och böjde hennes huvud bakåt för att kyssa henne, sedan trängde han in i hennes heliga rum. ”Då gifter vi oss!” Flämtande av lust tog hon emot det hon hela kvällen längtat efter, och log för sig själv när hon tänkte på vad han sagt.

När de åter igen under mycket skratt och flams satt på sig kläderna tittade hon honom djupt in i ögonen. ”Menade du det du sade? Vill du gifta dig med mig? Vi känner ju inte ens varandra. Det var ju bara några månader vi sågs förra gången.” Han tog om hennes ansikte med sin ena hand och tittade henne djupt i ögonen. ”Lilla du, jag blev förälskad i dig redan första gången vi sågs, men visste inte riktigt vad du tyckte, och …nja, sedan kom ju lumpen, och skörden därhemma. Tiden har bara gått.” Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga och kramade bara om honom hårt. ”Jag vet inte vad jag skall säga, men jag gillar ju dig också och har tänkt mycket på vår tid tillsammans.” Hon tvinnade en hårlänk mellan sina fingrar. ”Måste vi bestämma nu? Kan vi inte vänta och se? Ja, vad som händer när vi börjar träffas igen.” Hon skrapade lite med ena skon i bilens golv. ”Just nu bor jag hemma hos mamma, pappa och syrrorna, och det är trångt vill jag lova. Var skulle vi bo i sådana fall?” Pia tittade honom än en gång djupt i ögonen. ”Vi hittar naturligtvis ett eget boende. Min farbror bor ensam i ett stort hus ett stenkast från vårat, och han har tjatat på mig att jag skall flytta in och ta nedervåningen. Den enda hyra han kräver är elkostnaden och mat varje dag.” Intresserat tittade hon på honom och sade ”Och?” Lennart skruvade lite på sig innan han fortsatte prata. ”Jag är inte så bra på att laga mat, och resten av hushållandet är jag väl inte heller någon stjärna på. Morsan har skött allt det där. Vi pojkar har hjälpt farsan med jordbruket istället. Lite konservativt jag vet, men de har delat upp det så.” Han rodnade lite.

Ungefär sju månader senare var det stort bröllop i den lilla stenkyrkan som var från 1600-talet, och inuti magen på Pia låg jag, deras första dotter.

”Hallå! Vem är det? Ella, Elias? Monica gick in i barnens rum för att titta vem det var som snabbt svept förbi så fort att hon knappt hunnit registrera det. Den lilla kojan under Ellas säng var tom och det enda som svarade var tystnaden. Men hon kände sig iakttagen där hon stod, och kollade noga under sängar och i garderober.
”Konstigt” muttrade hon för sig själv och återvände till köket för att fortsätta med diskningen. Hon kunde svära på att någon passerat, men hon hade registrerat att personen var lång. Båda barnen var ju små, så Monica hade trott att det var den 15-åriga granntjejen som tittat in i jakt på småttingarna.

Under tiden som hon diskade tittade Monica ut genom altandörren och tänkte på vilken tur de haft när de nosat upp det här paradiset. Förvisso i renoveringsbehov, men tomten var bedövande vacker, för att inte tala om omgivningen. När de precis flyttat in kände hon att något fanns i huset, inget ont, men något eller rättare sagt någon fanns där.

En dag när hon kapade de vildvuxna svartvinbärsbuskarna i trädgården med sin klippare nöp plötsligt någon henne i axeln, och med ett ”Aj, vad gör du?” vände Monica sig om åt alla håll, men såg ingenting.
Hon började prata med den hon trodde var den skyldige. ”Hm, vad var det den gamle ägaren hade haft för namn?” Högt började Monica rabbla upp olika namn tills namnet Gösta dök upp och ett kort nyp i axeln bekräftade antagandet. Rädd men samtidigt fascinerad av det hon fått vara med om fortsatte hon prata högt med den som uppenbarligen ville lägga sig i hennes trädgårdsskötsel. ”Jaha Gösta, nu är det så att ibland måste man kapa av allt för att det skall växa upp och bli snyggt. Det bara är så. Kan du inte acceptera det?” När hon lyssnade tyckte hon att vinden liksom ven lite annorlunda på ett ställe strax framför buskarna hon kapat. Det såg ut som att höstlöven flög emot någonting och de stannade i luften på ett enda ställe en kort sekund innan de virvlade vidare åt sidan. Dagen gick och Monica pratade med sitt osynliga sällskap om planerna hon hade med hans trädgård. Ibland tyckte hon sig höra suckar i vinden, och känslan av ett nyp i axeln när han höll med.
Barnen kom ut, och lilla Ella ställde sig framför stället där löven stannat och sade med sin ljusa röst ”Hej! Vem är du? Varför tittar du så konstigt på mamma?” Monica lade chockad ner klipparen och ropade tills sig sin dotter. ”Vem pratar du med? Ser du honom?” Ella som bara var 4 år och tyckte mamma betedde sig underligt, drog sig loss och ställde sig bredvid sin mamma på behörigt avstånd från hennes händer. ”Aj, du gör mig illa! Det är klart jag ser honom. Han säger att vi bor i hans hus, och att du förstör hans trädgård. Han är arg på dig och vill att du skall sluta!” Den lilla flickan blev röd av upphetsning när hon förstod att mamman inte såg mannen i kepsen. ”Men mamma, du måste ju också se honom. Han står ju där.” Monica samlade snabbt ihop sina prylar, borstade av sina jordiga knän och gick in i huset som hon älskade så mycket.

”Pelle! Du måste komma hem! Vi har problem. Jag berättar när du kommer hem.” Telefonsamtalet gjorde hennes make orolig och efter cirka en timme körde den välbekanta bilen in på uppfarten till deras tomt. ”Vad är det som händer? Har det hänt barnen någonting?” Monica tog hans hand och ropade på sin dotter som satt i sitt rum i full färd med att leka med sina dockor. ”Kom Pelle skall du få se. Ella var är mannen nu? Kan du se honom?” Den lilla flickan tittade sig omkring , sedan ruskade hon på sitt lilla huvud med dansande lockar. ”Nä, jag ser honom ingenstans. Han kanske är inne?” Hon började ta ett steg uppför trappan, men stannade plötsligt. ”Mamma, sover han i min säng?” Monica ruskade på huvudet, och kände paniken ta grepp om henne. Herregud, vad var det som hände? ”Vänta hjärtat, vi går först.” Ella protesterade, men fann sig i vad mamman sagt åt henne. Inne i huset var det mörkt eftersom de ursprungliga grönmålade väggarna förstörde varje chans till ljus. De hade inte hunnit måla om ännu, utan prioriterade det yttre till att börja med.
Efter en genomgång av huset insåg de att det var tomt.
Pelle började diskutera med sin fru om varför hon dragit hem honom från jobbet för sådant trams. ”Herregud Monica, du är ju vuxen och vet att inte andar och oknytt existerar annat än i sagor. Ellerhur? Du skrämmer ju barnen.” Han lade en beskyddande arm runt sina små, och pussade dem adjö innan han med en rivstart och en tutning for iväg till sitt jobb igen.

Monica tyckte att det var obehagligt att byta om när hon inte visste var den mystiske mannen höll hus, och ropade in sin dotter så att hon skulle titta runt i huset ytterligare en gång. Efter ett tag kom hon in i föräldrarnas sovrum där Monica stod halvnaken och gav sin rapport. ”Nä mamma, han finns ingenstans.”
Snabbt satte mamman på sig sina kläder och slog sedan upp pärmen med köpekontraktet. ”Hör du Gösta, vi har köpt ditt hus. Du måste flytta nu.” Sade hon rätt ut i luften, och kände att svetten rann under armarna av upphetsning. Hon kanske kunde etablera en kontakt med honom, och få hjälp med olika saker. Tänk om han kunde se de rätta lottoraderna, eller v75-raden som Pelle tragglat med i åratal utan att vinna annat än småvinster då och då. Tänk om…

Kvällen kom sakta men säkert med sin vanliga dimma över täkterna som låg runt huset, men det som förut varit vackert och trolskt blev nu spöklikt i hennes ögon. Med ett hårt grepp om Pelles hand och armen runt sin dotter och son satt hon fastnaglad i soffan för att fascinerat se naturen bjuda på sin vackra, om än skrämmande föreställning.
Det var dags för läggning av två trötta barn, och knappt hade hon läst de första raderna i boken förrän de sov de oskyldigas sömn. Monica stod kvardröjande en stund och tittade på deras små underverk innan hon gick ut och satte sig bredvid sin lika sovande man som med vidöppen mun drog långa timmerstockar. Leende smög hon förbi vardagsrummet in i sin lilla skrivkammare och skrev i sin dagbok.

Idag hände något mycket underligt. Någon eller något nöp mig i axeln, och Ella påstod sig se en okänd man. Det är synd att hon aldrig mötte den förre ägaren för då hade hon kunnat tala om, om det är han som smyger omkring här. Jag vet att han dog bara två veckor efter att han sålt huset till oss, men han verkade vara en vänlig själ och jag var aldrig rädd att han skulle spöka för oss. Nu vet jag inte längre vad som sker här i huset. Jag har sett underliga skuggliknande figurer i hallspegeln som diffust visar sig korta sekunder, och en känsla av obehag börjar infinna sig i huset. Eller, är det bara min fantasi som skenar iväg?
Barnen lade sig snällt, och ligger just nu och so…

Plötsligt genljöd huset av ett skrik som härstammade från barnens rum, och jag rusade dit med en yrvaken Pelle i hälarna. Inne i rummet kastades täcken omkring och kuddarnas fjädrar flög i luften i en virvlande spiral.
Barnen stod skräckslagna i rummets mitt och såg på. ”Mamma! Ropade båda två och kastade sig darrande i min famn. ”Mamma hjälp!” Dörren in till de nymålade röda garderoberna smällde taktfast och leksakerna som barnen så duktigt ställt upp på sina hyllor hade kastats ner och låg i en enda röra på golvet. ”Mina dockor mamma, han förstörde mina dockor!” Ella tittade gråtande på de älskade en gång så vackra dockorna som nu hade slitits itu i beståndsdelar. ”Varför?” började jag, men insåg att Pelle pratade i telefon i larmet. ”Ja hallå, polisen tack! Vi Har problem, stora problem. Vad det är, ja gud vet?” sade han och lät uppgiven på rösten.
”Ni måste komma och se eländet själva. När är ni här? Om en kvart? Bra! Jadå, jag lovar.” Pelle tittade på sin fru och sade skrattande ”Han sade åt mig att stanna här.”
Han lade armen om Monica och tryckte de två dödsförskräckta barnen tätt intill sig, sedan viskade han ”Kom, vi smiter ut.” De vände sig om för att ta de få stegen ut genom dörren, när…”BANG!!” smällde dörren hårt igen och låstes med ett klick. Plötsligt slutade det, och några förvirrade fjädrar singlade ner och lade sig över leksakshögen. Den låsta dörren gled upp och släppte ut dem.
”Vad var det?” sade Pelle och Monica i kör medan de tittade på varandra. ”Vi måste prata med grannarna och fråga om det spökat här förut, och samtidigt forska lite i hur förra ägaren var.” Skall du eller jag?” Han öppnade den slitna ytterdörren som hade flera lager av färg i olika kulörer över sig. Den skulle bytas ut så småningom men fick duga så länge. ”Gå du, jag tröstar stackars Ella.” Monica reste sig från stolen och gick in till rummet där Ella satt storgråtande med några dockhuvuden i sina händer. ”Varför mamma? Varför?” Den lilla flickans kinder var alldeles rödgråtna och här och var i det lockiga svallet hade några små fjädrar landat.
Monica tittade sig runt i rummet och kände en obehagskänsla. Det kändes som om hon var iakttagen, men ingenting syntes. ”Kom stumpan vi går ut i köket till lillebror.”

När Pelle kom tillbaka hade barnen somnat om i sina föräldrars säng, och Monica satt vid köksbordet med en ficklampa bredvid sig. ”Nå!” sade hon uppfodrande och samtidigt frågande. ”fick du reda på någonting?”
Pelle hade svårt att se sin fru i ögonen när han svarade. ”Vi har nog blivit blåsta.” Sade han och satte sig tungt ner utan att ta av sig ytterkläderna. ”Hur menar du? Vadå blåsta? Är det något fel på huset?” Monica drog sin stol närmare sin mans och vände upp hans ansikte mot sig. ”Pelle! Vad menar du? Vad sade grannarna?” Han svarade inte på hennes frågor som snubblade över varandra som ett pärlband. Istället lade han upp sina armar på bordet och lutade sitt huvud i dem. ”Vi har blivit pålurade bygdens spökhus, och inget biter på den som spökar. Den gamla ägaren provade allt, till och med exorcism utan framgång.” Pelle tittade upp och log lite snett ”Gubben som spökar är han som en gång byggde huset. Han blev galen och åkte in på hemmet där han sedermera dog.” I hans testamente bad han att huset skulle rivas när han dog, men gubbens släktingar sålde istället iväg eländet, och då startade det här. Huset har haft 12 ägare på bara några år. Allting är lugnt tills någon försöker ändra något i huset eller trädgården.” Monica tog sin mans hand och sade tröstande ”Vi kunde ju inte veta allt det här, så…vad gör vi nu? Kan vi bo kvar utan att ändra något?” Hon tittade på inredningen som gick i 70-talsstil och genom fönstret kunde Monica se trädgården som var igenväxt sånär som på svartvinbärsbuskarna hon tagit ner idag. ”Kan vi leva här?” frågade hon och funderade själv inombords på svaret. Till slut reste sig Pelle upp och tog hennes hand för att leda henne till sovrummet som var fyllt av barn. ”Vi kan väl sova på saken. Han lär väl inte hitta på något mer idag om vi inte själva gör någon förändring.” Han vände sig om i sovrumsdörren. ”Enligt grannarna är spöket rätt harmlöst, och gör sällan några onda saker. Det blir mest lite jäkelskap.”

Natten var lugn, och när familjen steg upp på morgonen fann de barnens rum uppstädat och fint. Förvånade satte de sig vid frukostbordet och intog sin mat medan de pratade om spöket. Ella som satt med ansiktet bortvänt från fönstret med utsikt över vardagsrummet, pep plötsligt till ”Spöket mamma, spöket! Han står i vardagsrummet.”
De vuxna vände sig om men rummet var tomt. ”Var?” sade Pelle och reste sig upp för att gå in i rummet. Ella slog armarna runt sin mamma och viskade ”Ser ni inte? Han är lång och har keps på sig, en sådan som Elias brukar ha. Ser ni inte honom? Nu kommer han närmare. Mamma, jag är rädd!” Den lilla flickan kröp upp i sin mammas trygga knä och fortsatte titta på det som de andra inte såg. Monica reste sig med flickan i famnen och pratade med väsendet som nu fanns i rummet. Det enda som vittnade om dess närhet var en hemsk odör. Det luktade som svavel. ”Ursäkta mig”, sade hon och tittade ut i ingenting.” Jag förstår att du är besviken på dina släktingar, men jag älskar ditt hus lika mycket som jag tror att du gör, och vill bo kvar här. Kan vi inte samsas under samma tak?” Ett nyp i axeln bekräftade att han var nära, och Ella som satt skräckslagen i knät var tyst och tittade bara på mannen som stod bredvid dem. Plötsligt nickade han åt den lilla flickan och hon ropade ”Mamma, han nickade…jag såg att han nickade.” Monica log för sig själv och fortsatte prata. ”Som sagt du har ett underbart hus, och vi tänkte bo här tills vi dör, men bara en sak måste göras. Renovering…massor av renovering.” Spöket skakade på huvudet så att Ella såg det och hon skrek till ”Mamma! Han ruskar på huvudet.”
Monica sade med allvarlig röst. ”Huset rasar om det inte renoveras, och det vore synd på ett så vackert ställe. Ellerhur? Vi kan renovera med gemensamma krafter. Du blir nöjd, och vi med.” Ett nyp i axeln bekräftade hennes tankar, och hon fortsatte prata. ”Men vi har ett stort problem. Pengar, det behövs massor av pengar. Det är där du kommer in.”

En vecka senare var det en stor rubrik i dagstidningen om familjen som flyttat in i det gamla spökhuset och plötsligt vunnit 4 miljoner på Lotto

Erik stängde noga igen dörrarna till det lilla utrymmet längst bak i garaget. Alla sakerna han förvarade där måste noga gömmas så att ingen såg vad som pågick. Framför allt hans älskade Eliza. Hon skulle bli så vansinnigt sårad, och arg. Det tjocka, stora låset klickades ihop, och med lätta steg gick han in till sin fru.
”Så där är du, jag undrade just var du höll hus? Maten är snart klar. Vill du vara gullig och duka?” Den mörkögda kvinnan med ljust lockigt hår vände sig mot honom när han trädde in i deras kök. ”vad är det du håller på med egentligen? Du har varit borta i en timme.”
Han log avväpnande mot henne och drog in henne i sin famn. ”Ingenting särskilt, jag har bara joxat lite i garaget.” Den svaga doften av liljekonvalj strömmade från hennes kropp och han skrattade till lite medan han smekte henne i nacken. ”Gillade du bodylotionen jag köpte åt dig? Den doftar gott.” Eliza vände sig bort från honom för att fortsätta med maten, och pratade under tiden. ”Mm jag tycker den doftar vår. Liljekonvaljer är ju mina favoriter som du vet. Vem vet vad som kommer efter frukosten?” Eliza tittade lite skälmskt på honom och blinkade med ena ögat.” Du ville ju ha tacket in natura, och idag har vi all tid i världen.”

Efter den digra frukosten satt de i solen på verandan och myste var och en i sina egna tankar. Plötsligt lade hon sin hand över hans och reste sig upp. ”Skall vi? ” Han tittade lite frågande på henne, men förstod strax vad hon menade och hoppade upp med ett ”Jag är med, kom älskling så har vi lite mysigt.” De drog för gardinerna innan de började klä av sig. ”Erik, kan inte du klä av mig? Jag älskar när du så elegant knäpper upp min behå, och drar ner dragkedjan på min klänning. Det är sensuellt på något sätt.”
Han började dra av sig skärpet med det coola motorcykelspännet de hittat på en av sina resor när han tänkte på det som fanns därute i garaget. Skulle Eliza förstå? Skulle hon acceptera det han var? Gud vilken vacker kvinna han hade.” Med ett stön drog han med sig Eliza ner i sängen, och fortsatte skrattande att klä av henne strumporna som gick upp till knäna. ”Du ser ut som Pippi Långstrump hade han sagt första gången han såg henne ha dem.” Strumpornas ränder var i alla möjliga färger, och man blev glad av att se dem. På något underligt vis passade de hennes outfit. Eliza var en kvinna med smak för färger och skiftningar av frisyrer, och hade mycket av mentaliteten som Pippi hade haft. ”Jag älskar dig!” sade han hest och drog sin tunga över hennes nakna mage.

En vilsekommen fjäril fladdrade över det älskande paret i sängen och flög hjälplöst om och om igen mot det klara fönstret, som omgärdades av spetsgardiner som virats runt gardinstången, och sedan fick hänga lite som de ville.
Fladdrandet störde Erik, och han gjorde ett kort avbrott för att kolla vad det var som lät.När han såg fjärilen slaknade hans mandom, det var precis så han kände det. En fjäril som var instängd innanför ett osynligt hinder. Han vände den flämtande Eliza mot sig. ”Förlåt älskling, jag klarar inte av att leva så här.” Hon satte sig förvånat upp efter att han dragit ut sitt ledsna könsorgan. ”Så här? Vad menar du? Har inte vi det bra? Älskar inte du mig längre? Erik vad menar du?” Elizas röst hade glidit upp i falsett, och tårarna var inte långt borta. Han iakttog sin närmast hysteriska fru och funderade om igen på om han verkligen skulle berätta som det var. Skulle hon klara av sanningen om honom?
Nu hade hon gripit tag i hans axlar och skakade honom fram och tillbaka med förvånansvärd styrka. ”Berätta för mig vad du tänker på. Vad menar du med det du säger?” han lösgjorde varsamt hennes händer och vände sig bort. ”Jag vet inte vad jag skall säga Eliza, det är svårt att förklara. Jag kan inte ens förstå mina känslor själv, så hur skall du då fatta vad jag menar. Jag vill absolut inte såra dig. Du betyder allt för mig.”

Fjärilen hade om igen börjat fladdra runt i rummet, och började få panik. Med snabba vingslag flög den från sida till sida gång på gång.

Erik reste sig upp och gick fram till det stora fönstret, hakade av haspen och öppnade sedan det på vid gavel medan han lockade på den vackra varelsen.
”Kom då lilla vän! Kom! Flyg ut i världen och sprid din skönhet.” Eliza reste sig från sängen, och drog igen sin klänning med ett ilsket ”ritsch!”, sedan gick hon fram till sin man fortfarande ångande av sex. ”Du är fan i mig inte klok! Du stoppar vårt älskande för att kliva upp och släppa ut en idiotiskt fladdrande fjäril, som i alla fall snart är död. Idiot!” Hon klampade ut från rummet med hårda steg, och gick in i badrummet där hon satte på kranen. ”Vad i helvete tänkte du på? Hur är du funtad egentligen? Fattar du inte att jag älskar dig?” Det sista sade hon stående i dörröppningen med tandborsten i mun. Erik fick tag i den fladdrande fjärilen, och med kupade händer förde han den till fönstret där den fick sin frihet.

”Kom!” sade han och tog hennes hand. ”Följ med mig! Jag skall visa dig varför jag tvivlar. Lova att inte döma mig för hårt.” När de kom ner i hallen böjde han sig ner för att trä på henne de röda sandalerna han gett henne bara några dagar tidigare, sedan satte han på sig trätofflorna som stod på sin vanliga plats under byrån.
Hand i hand gick de ut till garaget där Erik eftertänksamt låste upp det stora tjocka låset. ”Eliza, du måste lova att du inte dömer mig för hårt.” Han kysste hennes kind och smekte henne över det ljuslockiga håret. ”Glöm aldrig att jag älskar dig. Ja vännen, det här är min hemlighet som ingen vet om.” Erik svängde upp dörrarna för att blotta innehållet, och beredde sig på sin frus avsky. ”Vad i all världen?” Hon stod med öppen mun, och visste inte vad hon skulle tro. ”Erik, är det här ditt?” Med fingrarna lyfte hon ut oanvända färgglada klänningar som fortfarande hade prislappen kvar, och peruker med långt mörkt hår. Under alltihop hittade hon en sminkväska som hon kände igen som sin egen kasserade. Den var fylld av plomberade läppstift i olika färger, och ögonskuggor i både blått och lila. En ensam makeupborste rullade ner på golvet och han böjde sig snabbt ner för att plocka upp den, och lägga ner den där den hörde hemma.
Fascinerat gick Eliza igenom plaggen, och tyckte om det hon såg. ”Fasiken Erik, du har ju god smak.” Hon skrattade till. ”Jaha, och hur går det till? Brukar du smyga hit på nätterna, sminka dig och gå ut? Eller?”
Han tittade på sin fru när hon stod i profil. Så vacker som en gudinna, tänkte han, och klok som en uggla.
”Är du inte arg?” sade han till sist, stum av hennes uteblivna reaktion. ”Jag trodde du skulle bli rasande, och att du skulle lämna mig.” Skrattande tog han henne i famnen och snurrade runt i det trånga garaget. ”Vad glad jag blir. En stor tyngd har lämnat mina axlar. Jag älskar dig Eliza, älskar dig över allt annat, men måste få klä mig i dessa då och då för att överleva. Förstår du vad jag menar? Jag behöver inte gå ut i det, bara känna dem mot min kropp. Hittills har jag inte ens haft dem på mig. Det verkade helt sjukt att jag som man skulle bära dessa, men min längtan har ökat succesivt månad efter månad.” Hon ryckte på axlarna, men log från ena örat till det andra. ”Herregud Erik, jag trodde att du var sjuk, eller att du hittat någon annan. Det här är ju en petitesser i förhållande till det.” Hon svepte målande med händerna över klädhögen hon tagit fram. ”Kom så går vi in och pratar istället.”

När insikten sjunkit in började Eliza fråga när det börjat, och hur ofta det pågick. Hon var nyfiken på sin mans udda böjelse, och samtidigt fascinerad. Erik försökte förklara så gott det gick, och ville ju ha hennes förståelse
På kvällen när han gick ner till garaget pussade hon honom i pannan och önskade honom lycka till. ”Vill du ha hjälp med sminkningen?” viskade hon i örat på honom. Han skakade sakta på sitt huvud och smekte hennes kind.
”Det är lugnt, jag klarar mig nog, men det behövs nog övning.” Visslande gick han in i garaget med spänstiga steg och huvudet högt.

”Det är okey, du får gå nu. Jag älskar dig!”
När Erik uttalat orden kände jag ingen smärta mer, och omgivningen bleknade bort. Det sista jag såg var hans tårfyllda ögon. Slangarna som genomborrade nästan hela min kropp kändes inte längre, och när jag lyfte hade alla band till sängen försvunnit.
Där jag svävade ovanför min käre man kunde jag se att han krampaktigt knöt sin ena hand om, och om igen i förtvivlan.
Trots att han hade utbildat sig i massor av år och tragglat igenom flera exklusiva kurser kunde han inte göra något åt den elaka parasiten som sakta ätit sig in i min hjärna och tagit ifrån mig varje uns av rörelse. Det sista året hade sängen varit min ständige följeslagare, och de få gånger jag klarat av att sitta upp hade Erik varit där med sin skuldra och sin trygga röst.

Vi hade inte hunnit få några barn eftersom vi inte prioriterat sådant. Istället hade vi rest runt jordens alla hörn, och levt för dagen. Carpe diem som Erik brukade säga, fånga dagen.
Mitt jobb som journalist på vår lilla stadstidning hade inneburit resor runt i Sverige, och han hade ofta följt med, nyfiken på vårt land. Vi hade som två tonåringar flamsat runt i staden som vi just då besökte letandes efter små secondhandbutiker och loppmarknader.
Emellanåt gjorde jag egna filmer som sedan såldes till tidningar världen runt. En handlade om infödingar långt ut i djungeln som vi stött på bland moskiter och insekter stora som råttor. Vi hade tvekat om det var rätt att visa deras leverne, men hade till slut beslutat oss för att världen måste få veta.

Att lämna gjorde lika ont som att inte kunna få komma tillbaka. Visst kunde jag då och då besöka min käre, men jag skulle sakna hans kyssar och hans beröring. Erik brukade varje morgon väcka mig genom att smeka mig från tårna till huvudet i en enda rörelse som jag älskade. Som en orm gled han sakta med fingertopparna från mina kittliga tår, över höften, bröstet och halsen för att sluta med att rufsa om i mitt hår och ge mig en puss på näsan.

Nej, nu var det dags att glida iväg till de andra som väntade…
Jag kunde svagt urskilja min mor som hastigt lämnat oss i en bilolycka, och min älskade bror som själv tagit beslut om att lämna livet en kall höstdag. De andra kunde jag ännu inte se.
Efter en sista blick på Erik gick jag dem till mötes.
Adjö min älskade, adjö

Zilla började sitt stökande tidigt på morgonen, och ville ha mig nära, nära…helst i korgen.
Under dagen fortsatte hon sitt gnällande och låg hiande i sin korg, och vägrade gå ut mer än några meter från huset. På grund av hennes beteende stannade jag inomhus hela dagen, beredd med kamera, våg och penna för att dokumentera födelsen. Frågorna var många, och jag var minst lika orolig som när jag själv fött barn. Skulle allt gå bra? Hur många valpar var det? Var hade jag lagt numret till veterinären i kungens kurva? Hade vi dextrosol hemma?

På kvällen började hennes ljuver svälla upp och hiandet övergick till stönanden och hon bäddade i sin korg. Fortfarande krävde hon min totala uppmärksamhet så lillgrabben fick sitta i mitt knä jämte korgen. Det gick bra ett tag, men snart tröttnade den lille och gick iväg till storasyskonen istället.
Alla barn nattades och själv lade jag mig bredvid korgen på det hårda trägolvet med en filt över mig.
Tv:n gick hela natten, och jag somnade till korta minuter för att vakna av hennes desperata rop. Jag var trött och ledbruten när förlossningen äntligen startade

Tidigt, tidigt i gryningen när det började ljusna började den första valpen komma ut, och efter en ganska lång pärs kom ettan ut. Det var en liten tjej på 256g med svarta fötter och svarta öron, och med en svart rand som löpte långs frambenen. Zilla slickade duktigt i sig moderkakan medan jag såg på med kväljningar i halsen.
Nästa som kom var även det en tjej, men hon var lite lättare, och matchvikten var 202g. Hon var närmast nougatbrun såg vi när hon torkat till, och vänster tass fram + höger bak får troligtvis vitt på sig. Svans och öron var svarta som hos syrran. Försiktigt hjälpte jag till med att dra ut moderkakan, och tittade sedan bort när Zilla slukade den.
Klockan var 3.43 när första brorsan kom ut. Han vägde 195g och var mörkbrun med svart mask. Tassarna och svansen var svart. Jag fick hjälpa honom ur påsen som han kom ut i eftersom den var lite seg, men med gemensamma krafter hade jag och Zilla snart frigjort honom Även här åts moderkakan upp, och efter en ljudlig rap fortsatte Zilla att slicka den lille.
Sisten kom klockan 4.07 och var en pojke på 177g. Han har ett svagt vitt streck under hakan och är mörkbrun. Nu hjälpte jag till att först få ut den småäckliga moderkakan, och sedan torkade jag omsorgsfullt av valpen med ett lakan.

Efteråt kände jag noga på Zillas mage, och kunde nästan med säkerhet konstatera att det nog inte skulle komma fler valpar. Zilla slickade och ömmade för de små, och ville INTE lämna dem för en enda sekund. Vi väntade ca en timme för säkerhets skull innan vi nöjda kröp till kojs efter en tuff natt